När det tog slut försvann du. Fullständigt. Inte bara som man säger, att du försvann ur mitt liv. Din adress blev okänd på hitta.se, din profil plockades bort från facebook, din hemsida lades ner under rubriken ”Reparation pågår” och din mejl började studsa. Bilderna av dig som fanns utspridda över nätet sipprade bort och blev allt färre när jag bildgooglade på dig. Till slut försvann de allihop och nätet frågade om jag sökte efter helt andra, okända personer. Vännerna sa att de hade sett dig ute på krogen, på barer, klubbar och restauranger. Men ingen var någonsin helt säker på att det var du. ”Det var väldigt likt, men jag vågade inte hälsa. ”
Jag kan se dig framför mig. Lekfulla, stora ögon, busrufsigt mörkt hår som aldrig gjorde som du ville. För nedhasade byxor. Tunnslitna, missfärgade sneakers. Egentryckta t-shirts. Stora 70-tals solglasögon. Jag har också trott att jag skymtat dig på håll. Men jag har inte heller varit tillräckligt säker för att hälsa. Jag har hoppat till, spejat, försökt tassa närmare för att bli säker – men modet har svikit mig. Det är så jag rör mig genom Stockholm nu – det är som att jag avläser alla förbipasserande på jakt efter dig. Jag kan aldrig sitta stilla på tunnelbanan nu för tiden. Jag går igenom varje vagn, byter vid varje station tills jag gått igenom hela tåget. För att du kan sitta där någonstans. Trots att jag ändå inte skulle ha modet att hälsa.
Ute på krogen är jag rastlös och ofokuserad. Blicken flackar. I mitt huvud finns det fortfarande hopp. Att du en dag ska ringa/smsa/mejla och tycka att vi ska ses och ta en öl. Och så ska vi sitta och prata, ta igen förlorad tid. Du ska titta djupt in i mina ögon och be om ursäkt för allt. Du ska säga att du vill att vi ska försöka igen. Jag ska svara att jag måste fundera, men inuti rusar adrenalinet till så mycket att mina händer skakar. Jag kommer låta dig jaga mig lite, men till slut ska det bli du och jag igen. Det händer i mitt huvud. Bara där.
Du hör inte av dig. Du kan vara var som helst i världen. Du kan ha cyklat till Jordanien. Jag har ingen aning. För du är en blind fläck i världens synfält sen det tog slut.
När du gjorde slut hade du redan pratat med din familj och alla dina vänner. Alla visste att du skulle lämna mej. Alla utom jag. När du sa det till mig började jag inte ens gråta. Jag kunde inte ta in informationen. Stirrade tomt in i väggen medan hjärnan försökte registrera dina ord. Din mörka röst var lite hes och lät monoton och repeterad. Inte ointresserad, mer som om du sa alla orden från ett väldigt långt avstånd. Som om du hade sagt orden tidigare för dig själv tusen gånger i ditt huvud. Som att du sagt dem långt innan, men att det var först nu som ljudet hann ikapp med din mun.
Jag minns att du redan hade packat en väska. Jag minns att du stod i dörren och sa att du var ledsen. Sen minns jag ingenting.
Jag minns inte att jag tog upp kökskniven. Jag minns inte att jag satt bredvid dig och höll dig i handen medan du förblödde. Jag minns inte att jag skaffade en stor trasmatta från myrorna och en massa svarta sopsäckar. Jag minns inte att du var tung och kall och stel. Jag minns inte att jag hyrde en bil och lade dig i bagageutrymmet. Jag minns inte att jag stannade till ute i skogen, släpade dig till ett övergivet stenbrott och lämnade dig där. Jag minns inte att jag gjorde mig av med mattan och påsarna i en stor container någonstans i en förort. Jag minns inte att jag gick över hela lägenheten, minsta skåra och spricka, med blekmedel och rengöringsmedel.
Jag börjar minnas att lägenheten kändes tom utan dig. Att jag snabbt bytte den mot en större lägenhet i en närförort. Jag tror fortfarande att jag gjorde det för att komma bort från minnet av dig.
När det egentligen är för att komma bort från minnet att du inte finns längre. Men det minns jag inte.
Lyssna på novellen Slut här:
http://fruktan.se/slut/
