Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud. Av små barnfötter som springer mot blöta klinkers. Gurglande lyckliga skratt tränger igenom dörrspringan precis innan jag smäller igen den.
Trots att jag vet att den gått i lås rycker jag i dörrhandtaget på dörren, bara för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Att de är där inne och jag därute. Det är en extra säkerhetskoll, jag borde verkligen inte bete mig så, men kan inte låta bli. Inte sedan incidenten.
De har kommit ut flera gånger. För många gånger. Fast nu för tiden inspekterar vakterna utrymmet varje morgon och varje kväll. Kontrollerar väggar, tak och golv. Det ska inte vara möjligt för dem att rymma igen. Säger de.
Men jag vet att vakterna är av undermålig mänsklig kvalité. Det visste han också, redan när han anställde dem. Slöa män och tröga kvinnor som alla består av muskelmassa och som drivs av anabola steroider. Men man tager vad man haver, minns jag att han sa och plirade bakom sina runda glasögon. Det är svårt att få tag i bra folk nu för tiden, det är tur att du är här.
Det var det. Nu vet jag det. Jag visste naturligtvis att jag skulle vara till stor nytta för projektet, men jag insåg inte exakt till vilken grad. Jag vill tänka att han förstod det, att han visste mer än jag visste då. Men sannolikt insåg han inte hur sanna orden var då, även om han menade dem. Hur kvicktänkt och snabbt jag agerade när de var nära att ta sig ut ur den underjordiska byggnaden.
Larmet gick. Lamporna började blinka skarpt rött. Dörren stod öppen ut mot korridoren och jag såg dem rusa förbi. Jag minns att jag tänkte flera tankar samtidigt. Som att de trängdes i en och samma millisekund. Att försökspersonerna under inga omständigheter fick ta sig ut. Att jag måste skydda projektet. Att de måste vara väldigt, väldigt hungriga.
Lyckligtvis konkurrerade inte tankarna, de samarbetade. Min snabba uppfattningsförmåga drog en enkel slutsats och jag agerade kvickt därefter. Jag räddade projektet från upptäckt och därmed forskningen som kunde avgöra mänsklighetens framtid.
Allt det genom att ta tag i första, bästa föremål och sedan slå honom extremt hårt i bakhuvudet, så att skallen spräcktes. Lukten av blod fick dem att vända om och rusa rakt in i rummet. Medan de var upptagna med sin måltid kunde jag enkelt ta mig ur den isolerade kammaren och trycka på knappen för hermetisk tillslutning och gasning.
Det var inte idealt att döda försökspersonerna. Men det fanns fler.
Även om de främst attackerade byten som gick att äta hade de ett flertal gånger förstört teknisk utrustning och datacentraler, oklart varför. Jag kunde inte riskera att de skulle förstöra mig. Jag hade trots att ett förprogrammerat uppdrag av företaget och av min ägare. Att försöka avla fram en ny människa som kan överleva under de mest extrema omständigheter.
Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats. De andra forskarna på anläggningen hade haft problem med hans modifikationer. Svårigheten hade enligt dem varit att dra gränsen för när försökspersonerna fortfarande ansågs vara människor. De hade uttryckt vad de kallade etiska problem. Jag hade aldrig programmerats för att förstå eller hantera den typen av breda, känslomässiga register som de hade uppvisat innan han gasade dem. Nu fanns inte heller han kvar att hjälpa mig bedöma saken.
Men med så pass minimala modifikationer som jag trots allt gjort på försökspersonernas arvsmassa bedömer jag ändå att de fortfarande är mänskliga. Att de kan kategoriserar som människor. Så snart de kan föröka sig själva ska de naturligtvis släppas ut. För mänsklighetens bästa.
*
Novellen Reaktionsförmåga av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Båda dessa meningar ska inkluderas i texten:
1. Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud.
2. Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats.
Skrivtid: 20 minuter
