Jag ligger helt stilla i sängen och väntar på sömnen. Jag märker inte själv när jag passerar gränsen från vakenhet till sömn. I drömmen förändras ingenting.
Det är natt. Mörkt och tyst. Det enda ljus som finns i rummet är de argt lysande visarna på min alarmklocka. Det känns som att jag inte kan röra mig. Sakta slingrar sig täcket omkring mig. Klamrar sig tätt runt min kropp, hårdare och hårdare. Jag kan inte andas. Jag kvävs. Syretillförseln stryps.
Vaknar upp med ett ryck. Skrikande. Som alltid.
Men jag har åtminstone luft i mina lungor nog för att skrika. Täcket ligger i en svettig, intrasslad hög omkring mig. Jag tittar på klockan, det som kändes som minuter var timmar. Jag andas ut och kroppen slutar sakta darra. Sträcker mig mot klockan för att ställa fram väckningstiden en ytterligare timma, i förhoppning att få någon vila under natten. Då ser jag att den har en spricka i glaset. Jag tar klockan i handen och lyfter den mot ansiktet för att titta närmare. Glaset splittras utan förvarning, en skärva sätter sig i kinden och en annan djupt i handen. Det börjar blöda, varmt och trögt rinner det ner på täcket, ner över läpparna. Utan att tänka mig för kastar jag mig upp ur sängen och rusar mot dörren för att ta mig till badrummet och hitta papper eller en handduk.
Men där dörren borde vara är det en gammal trävägg. Jag slår på den, känner det murkna och ruttna träet under mina händer. Jag slår på det med min blodiga hand och känner hur träet ger vika. Börjar riva och slita i de fuktiga, trasiga brädorna. Inuti träet gömmer sig insekter. De är överallt, så små att de är knappt synliga för ögat. Jag får dem i nattlinnet, i håret, känner hur de borrar sig in i såret på kinden. Men det bryr jag mig inte om, jag sliter ner väggen tills jag kan ta mig ut. Det är ogenomträngligt mörker på andra sidan. Jag ser bakåt in i sovrummet, skymtar bara det fallfärdiga och trasiga rummet. Blodet är redan intorkat på sängkläderna, madrassen har stora hål i stoppningen och väggarna buktar inåt. Det skrapar av vassa klor under sängen och jag ser skuggor av mörkgråa råttor som rör sig. Vänder huvudet framåt igen och ser ut mot mörkret på andra sidan den nerivna väggen, men klarar inte av att ta steget genom öppningen.
Uppvaknandet är som en elchock. Kroppen rycker till i en spasm och jag öppnar ögonen. Försöker fokusera. Kroppen känns tung och matt. Febrig. Huttrar samtidigt som huden brinner. Jag är fruktansvärt törstig. Stapplar ur sängen mot kranen, hittar ingen plastmugg utan dricker girigt direkt ur kranen och känner den kalla metallen mot läpparna. Benen darrar under mig, fingrarna skakar när jag stänger till kranen. Rör mig långsamt tillbaka till sängen, yr och kraftlös. Lägger mig ner och försöker somna om.
Det går inte. Kroppen är spänd, adrenalinet rusar genom blodomloppet. Det finns ingen sömn att få. Jag vrider mig frustrerad om och inser försent att ena sidan av sängen är ett gapande hål. Fumlar desperat efter något att gripa tag i för att hejda fallet, men drar bara med mig det mörka täcket som jag håller i så att knogarna vitnar. Faller ner i mörkret utan ork att ens skrika.
Jag skriker. Igen. Det är så jag vaknar. Munnen är öppen och jag känner hur jag skriker för full hals. Jag sitter upp i sängen. Oskadad. Inget ljud kommer ut. Plötsligt inser jag att dörren till rummet står vidöppen. Utan att tänka mig för kastar jag mig ut, springer uppför den rangliga källartrappan och ut genom bakdörren till huset. Jag springer barfota över frostbitet gräs. Grässtråna krasar medan jag springer i mörkret. Jag inser att jag fortfarande drömmer. Skuggorna rör sig över staketet som omger tomten, det blåser kallt.
Bakom mig rör sig en skugga, jag behöver inte vända mig om för att veta det. Jag ser en kratta som står slängd nära grusgången. Jag sliter åt mig den och vänder mig om. Jag kan inte se hans ansikte. Jag höjer krattan och slår till. Känner hur den sjunker ner i något mjukt. Stannar inte upp. Sliter loss och slår igen. Han ligger ner nu. Jag fortsätter slå, trots att jag vet att det bara är en livlös kropp. Ljudet låter dovt och fuktigt. Ibland krasar det. Jag vet inte hur länge jag slår. Sedan går jag bort från huset, långsamt. Nattlinnet är klibbigt mot min hud.
Jag vaknar och önskade att jag inte hade gjort det. Min hud är kall och svettindränkt, men jag känner ingen ångest efter mina mardrömmar. Det gör jag aldrig.
Det är fortfarande mörkt i källarrummet. Som det alltid är. Jag måste tända en lampa för att få ljus, eftersom jag inte har några fönster. Madrassen ligger direkt på golvet. Det finns ingen spegel, så jag har inte sett min egen gestalt på fem år. Det är ljudet av nyckeln i låset som väckte mig från mina mardrömmar, några andra ljud tränger inte in här i min ljudisolerade värld. Han är på väg in i mitt tolv kvadratmeter stora utrymme. Allt som finns här inne förutom jag själv och mina mardrömmar är en säng, en toalett, ett handfat och en liten garderob. Mina mardrömmar håller på att blekna. När han kommer in i rummet saknar jag dem redan.
