Kroppen känns fortfarande svag, ovan. Som att den vägrar lyda henne. Hon svär till, vänder sig om och stirrar vilt på honom.
”Din jävel, du gjorde det med flit. Eller hur?”
Han skakar på huvudet, svetten rinner och blicken är stirrande. Blinkar om och om igen, ser vettskrämd ut. Svetten rinner ner i hans ögon.
Med några snabba steg är hon framme vid honom och lägger båda händerna om hans hals. Inser plötsligt att det inte behövs och ler brett. Lossar den ena handen och använder den istället till att ta tag i hans hår och rycka huvudet bakåt medan hon klämmer åt halsen med den andra i ett strypgrepp. Han kippar efter andan.
Att en enda hand kan vara så stor att den räcker om halsen… En stund kommer hon helt av sig, ilskan liksom försvinner för att hon är så fascinerad av upplevelsen. Han blir rödare och rödare i ansiktet. Är det så att hon skulle kunna strypa honom med en hand? Makten och kraften är berusande. Varför har hon inte gjort det här tidigare?
Men så börjar handen darra av ansträngningen och det rycker i musklerna. Helvetes jävla piss.
Hon lättar greppet snabbt, han faller ihop framåtlutad på stolen. Flämtandes efter luft där han sitter fastbunden. Men hon kan inte tänka på honom nu. Det rycker och sliter i musklerna, bränner och sticker. En pulserande obehaglig värme av alla tabletterna som är i magsäcken.
”Varför i helvete tog du tabletterna? Trots att du var skyldig mig allt det här?”
Han har återfått en normal andhämtning nu. Men han ser inte upp, verkar vara för rädd för att möta hennes blick. Hans axlar sjunker ihop ytterligare, som att han försöker försvinna. Han ser så skör ut, så liten och rädd. Det är förvirrande, hon känner både ett sting av medlidande med den där lilla varelsen, men samtidigt både äcklad och fascinerad. En sådan svag och ynklig liten sak. Var det därför folk hela tiden trodde att det gick att göra vad som helst?
Så kommer en våg av eufori över henne. Hon börjar skratta högt och ljudligt, hon kan inte hejda sig. Skrattar så att hon gråter och sjunker ner på betonggolvet.
”Trodde du att jag skulle låta dig komma undan om jag var hög? Om du fyllde mig med droger? Var det så, din jävla idiot?”
Han lyfter huvudet och ser på henne med rädsla i ögonen, flämtar fram:
”Nej, nej, jag var bara lite rädd. Jag har aldrig gjort något sånt här förut. Tog bara tabletterna för att våga genomföra det. Jag lovar.”
”Skämtar du med mig?”
Hennes röst är så mörk, så stark. Den består bara av bastoner och muller.
”Nej, jag… Förlåt.”
Hon ser på honom igen medan världen är rosenskimrande av lyckorus. Det hela är så overkligt nu när alla drogerna rusar igenom hennes blodsystem. Hon har gjort det här förut, massor av gånger, men den här överlämningen var annorlunda från alla andra hon hade gjort.
Hon knyter knytnävarna om och om igen. Sträcker på den långa, bredaxlade och muskulösa kroppen, känner efter och funderar.
Hon kan egentligen inte göra något alls mot honom, kan inte spöa skiten ur honom eller strypa honom. Han måste behållas i gott skick. Inga skador, inga fysiska märken. Hur gärna hon än vill. I alla fall om hon vill ha sin egen kropp tillbaka oskadd.
Där står hon och ser på sig själv, på sin kropp som nu innehåller en annan person. Men den är så liten och svag. Det förvånar henne hur mycket hon tyckte om att ta på sig hans kropp, det3 var annorlunda från alla andra hon tidigare tagit på sig. Så väldig, så enorm och stark. Kanske vill hon inte ha sin vanliga tillbaka. Kanske är den här styrkan oemotståndlig.
Hon kan ju rent krasst alltid byta till en annan kropp om hon skulle tröttna. Äger ju redan utrustningen för medvetandeöverföring som hon skaffar genom dark web. Hur gärna vill hon döda honom? Är det honom hon egentligen vill döda eller sin egen svaghet och ynkliga kropp?
Fnissande står hon där i hans muskulösa kropp med hårda muskler och armar täckta av tatueringar och försöker bestämma sig. Döda honom eller inte? Nu eller sen? Förstöra sin egen kropp eller inte? Kanske borde hon vänta tills drogerna gått ur kroppen innan hon bestämmer sig?
Men så tar drogruset och det impulsiva över. Hon slår och slår och slår tills hennes gamla ansikte inte finns kvar. Och skrattar medan hon gör det.
*
Novellen Kroppskontroll är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Kroppskontroll
Tid att skriva: 20 minuter
Ord att inkludera: Värme, kramp, värk, spänd, darrningar, eufori, hårt, tabletter, muskel, hår, utbränd, blåsa
