Han går långsamt längst grusvägen. Det är bara brända stenar omkring honom. Sten, damm och jord. Näst intill vindstilla. Efter hans resa trodde han aldrig att han skulle bli en hemvändare. Att han skulle återvända hit, till platsen där han föddes. Han känner sig som en främling. En inkräktare. Sedan han landade intill barndomshemmets slitna hus har han inte sett en levande människa.
Lukten. Att lukten kan vara densamma i luften. Att han skulle få så många minne väckta av en lukt. Den där svala, klara höstluften. Lukten av ren luft. Illusionen av ren luft. Han vet vad luften innehåller. Mängden mikrober. Alla dessa organismer som han inandas med varje djupt andetag.
Han gick inte ens in i huset. Inte redo för att möta sitt hem. Inte redo att se dammet och övergivenheten i de tomma rummen. Innan han stiger in kan han fortfarande leva i illusionen att allt är som vanligt. Att allt är som han lämnade det. Han vet att han kanske kommer hitta sina föräldrar där inne. Det som är kvar av dem. Om de inte dog någon annanstans.
Det enda ljud han hör är det svaga knastrande under fötterna. Han går i fast takt. Målmedvetet. Tills han når fältet. Det är egentligen inget speciellt med fältet, bortsett från att det fortfarande finns där, orört. Det finns inget på fältet som vittnar om det som en gång skedde här, förutom nöjesfältet och båsen som fortfarande står där rostade och vittrande.
Han vet fortfarande inte varför de landade just här. Just i hans närhet. Hur de valde ut de som fick följa med. Han tror inte att det var ett val på måfå. Men det var en kaosartad situation. Landade på fältet som hade det tillfälligt utplacerade nöjesfältet. Större delen av hans hemstad var där då.
Främlingarna. Märkliga skepnader i kvällen som med hög effektivitet tog folk avsides, använde sin utrustning på dem och förde dem ombord på sina skepp. De fick plats med förvånansvärt många, men inte alla. De tog bara ombord de människor som fortfarande var i fertil ålder eller yngre. Det hela var en räddningsaktion. Det visste ingen då. Men ingen hann bli rädd. Inte förrän de hade fört alla utanför jordens gravitation, förrän bedövningen släppte och vibrationerna av skeppet kunde kännas i kroppen.
De hade larmats om mikroberna av sin bevakningssatellit. Jordens alla organismer skulle utplånas inom två dygn. Rådet tog ett snabbt beslut om att evakuera en minimal grupp för att bevara den mänskliga rasen. Andra skepp fokuserade på andra livsformer. Människan var bara en av många livsformer som hotades av utplåning.
Mikroberna finns fortfarande i luften, men de har gjort alla jordlevande livsformer immuna nu. Det tog år av forskning, men till slut lyckades de. Nu ska alla återintroduceras på jorden. Han vet att han är del av ett experiment. För att se om levnadsformerna kan återuppta någon form av civilisation igen. Han vet inte vad som förväntas av honom, vet inte vad han ska börja sitt arbete. Han känner sig vilsen. Känner i stort sett alla andra som återbördats till staden. Kommer att träffa dem senare ikväll inne i staden. Spökstaden som nu ska föras tillbaka till livet. Alla kommer behöva hjälpas åt för att få det att fungera. Fortplanta sig. Samarbeta. Återställa.
Det kommer inte bli mycket dödtid, han förstår att hårt arbete väntar. Samtidigt är det en utmaning som är lovande. En framtid annorlunda jämfört med det liv han tidigare levde i en värld som är främmande och lugn utan elektricitet, internet, digitalt flöde. Och trots att det är annorlunda i grunden kommer det för alla i staden att i mångt och mycket vara samma värld som lämnades. Samma människor, samma hus, samma stad. Välbekant. Han känner alla, de har växt upp tillsammans, gått i samma skola, upplevt samma slagsmål och samma upptäcktsfärder.
Han undrar hur påtagligt det kommer att vara för honom och de andra att det inte finns några andra människor utanför staden. Han funderar över om det kan finnas människor på andra delar av planeten, men så fjärran att de kommer att leva och dö utan att möta honom och de andra. Han vet inte om staden är allt som finns kvar av mänskligheten.
Främlingarna berättade inte allt för dem, bara det som de ansåg att de överlevande från staden behövde veta.
Kommentarer