Fönstret var täckt av dem. Flugorna. Stora, feta flugor med svarta kroppar. De myllrade och kravlade över varandra som en enda kropp. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Surrandet i rummet var bedövande. Hon hade aldrig sett något liknande. Det tog emot att bara närma sig det, ville inte gå mot fönstret. Men hon var tvungen. Det var första steget. Om hon inte klarade av bara en sådan sak, hur skulle hon klara resten?
Huset hade stått tomt i månader, ända sedan sommaren. Den idylliska, faluröda stugan med de vita knutarna. Hon hade inte återvänt sedan semesterveckorna i juni. Nu låg mörkret och tryckte runt stugan. Hon hade börjat elda i den öppna spisen för att tränga undan mörkret och kylan. Nu vaknade saker till liv som hade varit i dvala. Som flugorna. Det hade skett förut, men aldrig tidigare hade de varit så många. Hon visste varför de krälande insekterna täckte hela fönsterrutan. Men hon ville inte tänka på det.
Hon ville inte döda flugorna, hon ville bara få bort dem. Närmade sig fönstret sammanbitet. Tvingade sig själb att föra sin hand genom den sjudande, kravlande massan. Fumlade efter fönsterhaken och smällde upp fönstret ut mot nattmörkret.
Som en kropp flög de ut och blev en del av allt där utanför. Hon tog ett djupt andetag och drog igen det tröga fönstret med för mycket kraft, det hördes en skarp smäll i tystnaden efter insekterna. Hon väntade. Lyssnade. Då hörde hon det, ljudet av skrapande och av långsamma rörelser från nedervåningen. Nu när flugorna var borta var tiden inne att ta hand om det andra. Det som var orsaken till alla flugorna. Det andra som vaknat ur dvalan.
Han föll i trappen i somras. Bröt nacken. Hon gjorde allt hon kunde. Det var längesen hon hade använt kunskaperna hon hade ärvt. Hon hade inte varit säker på att hon hade lyckats. Ljuden nerifrån antydde att hon hade klarat det. Att hon hade väntat tillräckligt länge. Det lät som att han hade vaknat. Lukten var stark i hela stugan. Av föruttnelse och gammalt kött som legat och jäst i sensommarvärmen och legat till sig under hela den alltmer kyliga hösten. Mättat och kväljande. Hon borde ha tänkt på källaren, men när det skedde tänkte hon aldrig så långt. Utförde bara ritualen och lämnade platsen. Sedan dess hade hon tänkt på det oavbrutet, tänkt på honom. Varit rädd för att återvända ut till den idylliska sommarstugan. Rädd för vad som väntade. Rädd för att se vad som låg där. Rädd för att det skulle vara en livlös hög av ruttnande kött. Nu var hon inte rädd längre.
