”Genom det öppna fönstret i Annas rum kom lukten av hav och tång. Vågorna gick fortfarande höga efter nattens storm och man kunde höra hur de slog mot sandstranden nedanför huset.
”Anna…”
Nu viskade han. Den gamla rädslan hade kommit tillbaka. Han gick fram till fönstret och såg ut mot stranden.
Där var hon.
”Vänta!”
Ovigt klättrade han upp på fönsterblecket.
”Stanna!”
De fladdrande gardinerna trasslade in sig mellan benen och revs sönder när han hoppade ned på grusgången nedanför fönstret. Med korta och ansträngda steg sprang han mot stranden. Där nere vid vattenbrynet såg han vad han fruktat få se: En flicka i rullstol, blicken fästad långt ut mot havet. Hennes händer rullade hjulen genom den fuktiga sanden. Djupa spår ledde upp mot huset. Håret, uppsatt i en hästsvans, gungade upp och ned i takt med armarnas rytmiska rörelser. Vattnet nådde henne halvvägs upp till knäna. Filten som var svept kring benen flöt upp som en kjol. Hon arbetade frenetiskt för att komma ut på djupare vatten.
”Anna!”
Hon vände sig inte om. En våg slog in över hennes knän och rullstolen vinglade, nära att välta.
”Vänta! Låt bli! Låt bli!””
Smakprov ur novellen ”Flickan och havet” av Sten Andersson i antologin Maskinblod 2:
http://www.affront.se/flickan-och-havet-av-sten-andersson-novell-i-maskinblod-2/
