Snöflingorna faller. Hon kan inte ta in det, men sträcker ut handen och fångar skira, vita snöflingor på balkongen. De borde inte falla, tänker hon. Inte här, inte nu. Det är för tidigt.
Natten är stilla och den mörka natten fylld med långsamt dalande flingor är vacker. Samtidigt är allting fel. Snö i september. Hon vet att den kommer att smälta undan, det är bara en fråga om tid. Men just nu är förorten omkring genne pudrad i vitt, ett tunt lager av florsocker över hösten. Över klarrött och ljusgult och djupgrönt. Som att någon försökt sudda ut färgerna, dölja dem. För tidigt. Inte nu, inte än.
Hon vet att det här är den allra sista varningen, känner det i hela kroppen. På något vis vet hon det helt säkert. Men hon kan inte lämna Sverige. Hur skulle hon kunna göra det? Hon har inte någon möjlighet, hon har inget. Det finns ingen trygghetsbuffert, inga sparade pengar eller resurser. Sparkontot är tomt, allt som kunnat säljas är redan sålt. Ur hand i mun, visst var det så man sa förr? Handflatan är tom, snöflingorna har redan smält av hennes kroppsvärme.
Den eviga natten sänker sig över Sverige. Så många har redan lämnat landet. Ett fåtal flydde med flygplan. Med hjälp av ohyggliga, ofattbara summor kastade de sig ombord på maskiner som spyr ut ren ondska, som förgiftar och förvärrar katastrofen. De som hade råd med det är samma individer som kan fortsätta fly runt om klotet och fortsätta konsumera och förvärra allt ytterligare. För dem finns det fortfarande nya platser att fly till, de bara lämnar allt bakom sig och ser aldrig tillbaka. De andra blir kvar. Hon är kvar.
Kanske blir det inte så illa som de tror, tänker hon tröstande och undrar hur länge hon kan lura sig själv. Hur länge hon kan gå runt i sin hyreslägenhet och frysa. Hur länge hon kan klä sig lager på lager i sina hopplösa försök att mota bort kylan.
Den nya istiden kan närma sig, ingen vet riktigt säkert. Vi vet bara att golfströmmen har kollapsat och upphört med sitt pumpande av varmvatten till Norden. Mer nederbörd och längre torka, det var det värsta som kunde hända innan dess. Det sa nästan alla. Trots att experterna pekade på teorierna som tydde på att det kunde bli så mycket värre. Det var visst inte det värsta. Det kunde bli värre.
Men ingen trodde att det skulle gå så fort, det värsta skulle vara långt bort i en fjärran framtid och drabba framtida generationer. Inte oss, inte här, inte nu. Det är för tidigt. Hon kan fortfarande minnas hur de minskade reduktionsplikten, gav rabatt på bensin och diesel, slutade ge bidrag till solkraft- och vindkraft, slutade ge statligt stöd till elektrifieringen av Sverige. Det var ju inte bråttom, det kunde skjutas på framtiden. Tills framtiden plötsligt var nuet. För tidigt.
Hon tar ett djupt andetag, andas ut och ser hur utandningen bildar ett vitt frostmoln. Gnuggar sig om armarna för att försöka få upp värmen. Vill inte gå in trots kylan. Hon tänker på klimatkatastrofen, försöker se till vad hon själv hade kunnat göra annorlunda. Hon hade aldrig en bil, kanske hade hon haft det om hon hade haft råd. Det kommer hon aldrig veta. Hon äger inte sitt hem, kanske hade hon ägt ett hus, en lägenhet eller en sommarstuga om hon hade varit rik. Hon slutade aldrig äta kött helt, men hon åt så lite kött ändå eftersom hon inte hade råd. Vegetariskt eller fisk, kyckling på fredagarna, när hon unnade sig lite extra. Hon köpte i princip bara kläder och möbler second hand, fast inte för klimatets skull utan helt enkelt för att det var billigare så. Hon hade aldrig en katt eller hund, även om hon gärna hade haft ett husdjur, för att det var för dyrt med mat och försäkring och dessutom hade hon inte tiden att ta hand om ett. Hon hade inga barn, men det hade kunnat förändras med tiden förut, hon hade bara inte träffat någon att dela livet med, någon hon älskade så mycket att hon skaffade barn med. Hon gick eller cyklade till jobbet, men det var för att hon inte hade budget för månadskort eller träningskort, så då fick hon motionen gratis. Hon flög aldrig utan hemestrade alltid eller unnade sig en friluftssemester i Sverige, av ekonomiska skäl.
Hon har helt omedvetet levt ett miljömedvetet liv. Men nu spelar det ingen roll. Hon vet åtminstone att hon inte är ansvarig för det som sker i Sverige. Ändå det är hon som får leva med konsekvenserna.
*
Novellutkastet Kylan skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
