Skrivövning: Förbättring av människan
Tid: 20 minuter
Genre: Sci-fi/framtid
Tema: Förbättring av människan
Ord som måste inkluderas: klasshat, restavfall, industri, laserpistol
Mitt resultat av skrivövningen:
Vaccineringen
Jag känner mig inte så annorlunda. Trodde att det skulle kännas mer omvälvande. Livsförändrande. Så mycket pengar bara för att få jobbet. En investering, sa mina föräldrar. En investering för framtiden. Deras framtid. De har tagit ett lån för att ge mig vaccineringen. Med min existens och min framtida potential är jag deras pensionsförsäkring. I de här otrygga tiderna måste det ske. Jag måste vaccineras för att bli immun mot alla kända sjukdomar. Just nu är det bara ett mindre område av min kropp som har vaccinet. Men det kommer att föröka sig, sprida sig och bygga upp mitt skydd.
Helt säker är jag naturligtvis inte än, men inom bara några timmar har vaccinet infiltrerat hela min kropp. Processen som stärker vaccineringen tar längre tid, cirka sju år för cellerna att bytas ut. På det sätt vaccineringen fungerar så kommer det att bygga om mitt DNA och göra mig starkare. Svårt att föreställa sig processen som pågår i den spiralformade molekylen uppbyggd av kolhydrat, fosfat och kvävebaser. Kommer det som utgör mitt jag att förändras när arvsmassan omformas? Jag vet inte. Allt jag vet är att jag kommer vara näst intill odödlig med försnabbad regenerering. Olyckor kan fortfarande döda mig naturligtvis, men skador som inte är livshotande läker avsevärt snabbare.
Utan vaccineringen är det näst intill omöjligt att få de prestigefyllda arbetena på de multinationella företagen. Om man inte har spetsutbildning och blir headhuntad. Då kan företagen stå för vaccineringskostnaden, för att skydda sin investering.
Men jag hade inget sådant. Mina föräldrar hade inte råd med den typen av utbildning och inte heller hade deras genetiska arvsanlag gett mig några exceotionella färdigheter. Så i slutändan spelade det inte någon roll hur hårt jag arbetade med mina forskningsrapporter eller hurn intensivt jag kämpade för ett åtråvärt idrottsstipendie. Naturligtvis fick jag höga betyg i allt och blev socialt accepterad. Men jag var aldrig bäst. Min förmåga räckte inte till exceptionell utan bara till mycket bra. Det räcker ingenstans nu för tiden. Mycket bra räcker bara tillräckligt långt för att ta sig från underklass till medelklass. Mina föräldrar vill att jag når högre. Det var trots allt däför de skaffade mig. Trots kostnaderna för barn.
Jag har levt ett enormt skyddat liv. Privatskolor och adderade distansutbildningar. De billigaste privatskolorna naturligtvis, våra tillgångar var trots allt begränsade. Men inga av de andra barnen i vårt bostadsområde gick till privatskolor. Jag inkluderades, men både föräldrar och barn förhöll sig till mig med en viss distans. Inte klasshat, bara uppdelning mellan klasserna. Jag sågs som näst intill orörbar.
Det bidrog att båda mina föräldrar var militärer. Ingen av dem hade någon högre akademisk examen, men deras militära bakgrund ingav alla i området respekt. Båda har avsevärda fysiska skador efter laserpistolernas förödande kraft efter den stora konflikten. Skador som kostat stora pengar att behandla, trots att de inte är synliga nu. De har varit noga med att informera alla sina bekanta om sina skador, för att få det erkännande som skadorna innebär utan att få medömkan. Försvarets sjukförsäkring täckte naturligtvis alla de grundläggande behandlingarna. Men den täckte inte de finare transplantaten, som räknades som kosmetisk behandling.
Mina föräldrat skaffade naturligtvis dem ändå, de har alltid varit för måna om att smälta in bland andra. De vill behandlas som veteraner, men de vill inte se ärrade ut. De ville ha riktiga ben och armar, inte några metalldelar. Deras strävan efter att nå högre och visa upp status utåt kostar. Vi har länge levt över våra tillgångar och utmätningskraven har stegrats. Men bankerna har alltid svårare att kräva in pengar från före detta militärer. Det anses ofint att ta ifrån militärer deras hem efter att de lyckades försvara mänskligheten och slå tillbaka anfallet. Så bankerna drar sig för det och kämpar ofta in i det sista med att sätta upp hanterbara avbetalningsplaner. Mina föräldrar har utnyttjat det faktumet i så stor utsträckning de kunnat.
Jag utexaminerades för en månad sedan och har sedan dess konstant varit på intervjuer och tagit del i rekryteringsprocesser. Mina föräldrar har omsorgsfullt vägt de olika jobberbjudandena mot varandra. Det är inte jag som fattar beslutet om min framtid, det gör dem. Det spelar ingen roll vad jag vill och jag vet det. Så jag försöker att inte tänka på vad jag vill för att göra processen enklare att uthärda. Jag är redan en besvikelse för dem, trots att det är deras arvsmassa som gett mig min begränsade potential. Nu har de accepterat ett jobberbjudande och det är därför jag vaccineras.
Lönen är en viktig faktor för dem, men den är långt ifrån avgörande. De vill att jag ska arbeta för ett stabilt företag med en sjukförsäkring som är väl tilltagen och omfattar hela familjen, även i händelse av min död. Efter vaccineringen och anställningen är det större risk att mitt arbete dödar mig än något annat. På något sätt är tanken tilltalande. Jag har aldrig varit i fara. Jag har aldrig ens skrapat upp knäet eller fått ett sår. Mina föräldrar har varit väldigt överbeskyddande.
Vaccineringen är ett sätt att bevisa att man är lojal mot företaget. Helt anpassad efter industrins verksamhet och mina kommande arbetsuppgifter. Utvecklat för att ge maximalt skydd för de risker jag kommer utsättas för och vilket restavfall jag ska hantera.
Imorgon är första dagen på mitt arbete. Från och med imorgon riskerar jag att dö, trots att jag nu är vaccinerad mot alla kända sjukdomar. I arbetet uppkommer ständigt nya organismer som kan orsaka rubbningar i kroppens inre miljö, som kan leda till en utbredd celldöd med undergång för hela organismen som jag utgör. Tanken är märkvärdigt kittlande.
