Det här är en bedårande historia om två energiska små töser vid namn Satsuki och Mei som precis flyttat ut till landet. Deras mamma ligger på sjukhus och deras pappa jobbar mycket. Men ingen större oro, det ger dem all tid i världen att skutta runt på landsbygden och nyfiket stoppa in huvudet i varje vrå, skrymsle och buskage de kan hitta.
Och det dröjer inte länge förrän minstingen Mei tumlar rakt ner på en gigantisk skogsvarelse vid namn Totoro. Närmare bestämt kravlar hon överlycklig omkring på hans mage och försöker väcka honom. För istället för att bli rädd för lurvbollen som är tio gånger så stor som hon verkar Mei betrakta honom som sin egen privata nallebjörn.
Varelsen Totoro är stor, rund, lurvig och har de märkligaste lätena för sig. Jag blir blixtförälskad och lika förtjusta blir barnen i sin nyfunne vän.
Det här är en livfullt och varmt animerad film helt befriad från vuxenblinkningar och ironi. Hela handlingen är från barnens spralliga och impulsiva synvinkel där allt som är outforskat är spännande och där det finns övernaturligheter bakom varje hörn på samma sätt som Harry Potter. Allt behöver inte förklaras, det bara är. Och även ett visst allvar och en viss oro när lilla Mei går vilse i skogen och när sjukhuset berättar att barnens mamma har blivit sämre. Men det finns alltid hopp vid horisonten.
Och bäst av allt är att ingen fnyser åt barnen och viftar bort deras historier om skogstrollet. Nej, alla vuxna lyssnar minsann noga och uppmuntrar dem att upptäcka mer. Så bussresor inuti en stor katt, flygfärder, snabbväxande träd och bisarra små svarta varelser som gömmer sig i mörkret är att vänta.
Min granne Totoro är en oerhört naivistisk och charmig film för stora som små som tvingar upp mungiporna vare sig du vill eller inte. Nej, det är inte en riktigt lika vuxen film som regissören Hayao Miyazakis senare filmer Det Levande slottet eller Spirited Away. Men den är ändå ett lyckopiller utan dess like.
