Det här är en liten historia om hämnd. Om en storebror vid namn Richard som beslutat sig för att göra upp med det lokala gänget brottslingar för att de har behandlat hans cp-skadade lillebror Anthony illa.
Det är nedgånget, sunkigt, whitetrashigt och ärligt. Allt känns riktigt obehagligt äkta. Småfeta lirare till gangsters som knappast vet vad de sysslar med hamnar plötsligt i siktet. I en handvändning går de från att vara kungar i sina egna kvarter till att bli jagade djur som flyr för sitt liv. Här finns inte den touchen av glorifierande av små lokala gangsters du kan hitta i ”Lock, stock and two smoking barrels”. Här är de sjabbiga och patetiska – hårt utnyttjande av de som står under dem på rangordningen och rädda för de som står över.
Filmen lämnar i allt större utsträckning en bitter, metallisk eftersmak i munnen när ”Dead man’s shoes” allt mer blir en smutsig, infekterad mörk historia. Samtidigt strövar den fram så långsamt på den engelska landsbygden att den ger en tid att tänka, att fundera, att bli illamående och bygga upp en paralyserande oro. Brutala våldshandlingar ligger sida vid sida med stillsamma samtal och vemodig singer/songwriter-musik. Att filmen är så kontrastfylld gör ”Dead man’s shoes” så effektiv. Logiska luckor fyller jag bredvilligt i på egen hand. Regissören Shane Meadows har skapat en lika unik och egen som både ”Trainspotting” och ”28 dagar senare” – förutsatt att båda de nämnda filmerna skulle gå på lugnande medel…
Ett grått England med välordnade tegelhus, tomma gator, gråa fält och råa handlingar kryper förbi medan hotet om hämnd hänger över huvudet som ett oväder som när som helst kan bryta ut.
Varje person i gruppen ser sig mindre ansvarig ut för vad som hänt och lägger skulden på de andra i sällskapet. Historien vecklar ut sig som ett hopknycklat papper i elden och blir svart som sot inför publikens ögon om hur en grupp människor kan sporra varandra till vidriga nivåer av grymhet. Ett blodigt och grymt hämnddrama som skapats med fantastiskt enkla medel att det får fram en omänskligt skeende bland människor vi i högsta grad skulle anse var mänskliga.. Små scener präglas av stillsamma Tarantino-vibbar i små utbrott av egensinniga idéer och en underlig form av humor, men större delen av filmen är den lugn, tyst och obehaglig.
Storebrodern Richard (Paddy Considine) har stora, varma bruna rådjursögon och ett utseende som ter sig vänligt och mjukt som hos en till åren kommen familjehund. Det ger mig en komplett oförmåga att koppla ihop honom med de ytterst plågsamma saker han gör mot människorna i filmen. Det är tack vare den superba skådespelarinsats som det går att förstå att rollfiguren Richard utför alla dessa kallblodiga avrättningar driven av samma beskyddarinstinkt som kan få en förälder att döda någon som försöker angripa deras barn.
”Dead man’s shoes” är ett mästerverk i litet format. En annorlunda, genomtänkt och välfilmad upplevelse som gör mig vagt illamående över mänskligheten.
Texten publicerad på Moviezine.
