En yrvaken morgon när kylan hänger i luften så att det värker i lungorna upptäcks det brutala mordet på en hel familj i den lilla sömniga staden Halcomb i Kansas. Morden blir en kort artikeln i The New Yorker och fångar där journalisten och författaren Truman Capotes intresse. Han åker iväg för att skriva ett reportage om våldet och dess påverkan på staden – fullständigt ointresserad av vem som begått morden. Men han får svårt att slita sig från historien och när mördarna väl hittas utvecklar Capote en ödesmättad och särpräglad vänskap med Perry Smith – en av männen som anklagas för morden.
Gråa tunga skyar, stela tagningar och vilsamma bilder från landsbygd krockar med röriga bilder från stimmiga fester i storstaden. Det är en tyst film. Bakom alla anekdoter, all namedropping och Truman Capotes extrema sätt att tala som kan skorra i öronen är det tyst. Som lugnet före stormen. Som tittare får du aldrig veta vad i den lilla artikeln som utlöste Truman Capotes intresse. En formulering, en fras, ett igenkännande eller en ren slump? Plötsligt kommer Truman bara gående i Halcomb med en sjal runt halsen, svänger feminint mer armarna och en nasal irriterande stämma och står lika mycket ut som en neonskylt på en leråker när mörkret sänker sig.
Samspelet mellan Harper Lee och Truman Capote är från hennes sida överförmyndigande, tillrättavisande och avvaktande. Hon håller blicken på honom som ett odygdigt barn. Catherine Keener är skådespelerskan som kan vara med i alla filmer mellan himmel och jord med en självklarhet och lätthet som får en att häpna. Från ”I huvudet på John Malkovich”, ”The 40 Year Old Virgin” nu till det ödesmättade dramat ”Capote”.
Men i fokus är författaren Truman Capote – perfekt återgiven av Philip Seymour Hoffman som äntligen, äntligen har fått en huvudroll. Efter insatser i pärlor som ”Magnolia”, ”Happiness”, ”Next Stop Wonderland” och en hel drös andra har Hollywood äntligen hittat en film de vågar låta honom bära upp. Vilket han gör med en enastående självklarhet. Hela hans personlighet har förvandlats och det är inte ens han framför kameran utan Truman Capote med rörelsemönster, gnällig nasal stämma och anekdoter. Philip Seymour Hoffman är en kameleont, en trollkonstnär, ett geni.
Truman Capote blir snart den utomstående som folk i byn vågar öppna sig för. Men ju mer Trumans liv handlar om morden desto mer får vi i publiken veta om Truman själv snarare än morden. Det är en film där man knappt vågar andas för att inte bryta stämningen.
Mot slutet orkar man inte med Trumans försvarsmekanismer när han skämtar och fånar sig och minglar genom fester och konversationer. Han ljuger, viker undan och vägrar ta ansvar som ett bortskämt barn. Vagt illamående med raspig gråtfärdighet i halsen sitter jag både arg och irriterad i salongen. Jag vill inte se hans feghet, jag skäms för hans brister och jag beundrar honom för hans författarskap och driv. Någonstans på vägen slutar han att vilja hjälpa mördarna, inte för någon annans skull än sin egen – för att han vill få ett slut på sin bok.
Ondskan och våldet som drog in över åkrarna som en dimma får en fysisk gestalt i de två mördarna. Två helt vanliga män som med skam i blicken och ihopsjunkna axlar förs in på polisstationen. Clifton Collins JR som mördaren Perry Smith är helt otrolig med stora sorgsna ögon, fåordig och märkt av ett starkt behov av vänskap. Det är en molande smärta att följa deras relation, de ömsesidiga lögnerna och hur de väjer för alla samtalsämnen som är känsliga – Perry för morden och Truman för boken han skriver om morden.
Det är oförenligt att sammanföra dessa människor med deras dåd. Hur vanliga människor kan utföra omänskliga saker. Gripande, förtrollande och vemodigt. Capote kommer för nära Perry, han blir för involverad och sårad och det hela utmynnar i en allt mer smärtsam historia medan Perry kommer allt närmare sitt straff. Vemodet lägger sig som en snara runt halsen och hindrar luften från att tränga in.
