Det är som att jag har ett konstant brus i kroppen. Jag vet inte hur annars jag kan beskriva det. Det brusar och stormar av känslor inuti mig. Det har det gjort ända sedan Kalla Kulor först sa att de ansåg att min bok ”Den Nya Människan” hade potential.
Bruset är en känslodimma, jag har svårt att se varje enskild del av det. Det har lagt sig i bakgrunden, som ett tv-brus eller ett ventilationssurrande. Jag vet att det är där. Ibland stegras det, inför manusdeadlines eller när insikten slår mig att jag kommer att debutera som författare i augusti. Ibland dämpas det, när verkligheten eller jobbet tar över tankarna totalt.
Men bruset har varit med mig länge nu. Som en inre följeslagare. Bruset består av förväntan, glädje, rädsla, panik, extas och andra oidentifierade känslor. Jag undrar hur det blir när bruset försvinner. När ”Den Nya Människan” är utgiven. När jag når slutet av tunneln och ser ljuset på andra sidan.
