”Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat.”
Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen
Rymden har en oerhört rogivande inverkan på mig. Det spelar ingen roll om jag tittar på Aliens, ligger på en gräsmatta och försöker se stjärnbilder eller hör en föreläsning av en av årets nobelpristagare som berättar för mig att universum har en accelererande expansion. Det lugnar mig in i de innersta vråna av min själ att tänka på rymden. För att det är så stort att det är obegripligt.
För att allt är okänt och outforskat och för att vi inte har den blekaste aning om vad som finns därute.
När jag känner mig stressad brukar jag ta en lördagsförmiddag och gå till Cosmonova och titta på rymdfilmer. Gärna såna om supernovor och galaxer. Eller för att citera ur Cosmonovas program: ”…stormar stora som enorma vätebomber, orkaner som rasat i 400 år och dammstormar stora nog att uppsluka hela planeter.”
Varför gör sådana fenomen mej lugn? För att vardagsproblemen blir små. Som de minsta partiklarna under ett mikroskop.
Vad oroar jag mej över? Varför oroar jag mej? Det verkar så obetydligt när jag tänker på saken och sätter saken i perspektiv. Inget jag gör kommer att skapa kaos i universum. Men, undrar du kanske, får jag inte existentiell ångest över att vara en liten obetydlig partikel i ett accelererande universum? Nej. Jag älskar den tanken. Jag älskar att jag får vara med på ett hörn i den rasande resan genom mörka rymden. Vi åker alla med. Cirka 800 kilometer i timmen är det för oss i Sverige, om jag fattat saken rätt, när jorden roterar runt sin egen axel och samtidigt rör sig hela jorden runt solen i 100 000 kilometer i timmen. Inte inberäknat universums acceleration. Det känns fint att få vara med. Som en roadtrip med vännerna. Genom rymden.
