Tillbakablick: Jag har precis insett hur mycket panik man kan ha redan innan man kliver upp ur sängen. En hel del. Idag efter jobbet ska jag över till Kalla Kulor Förlag och skriva kontrakt för att ge ut min bok Den nya människan. Jag darrar på handen när jag skriver det här på min mobil på tunnelbanan. Idag blir det verklighet. Jag tror inte på det förrän jag har kontraktet påskrivet framför mig. Att min bok ska bli utgiven. Glömmer att andas och kan inte svälja. Ett mejl från en vän dyker upp i inboxen med feedback på boken. Han har aldrig läst manuset tidigare. Jag kastar mig över mejlet på mobilen.
”Hej Boel, läste ut Den Nya Människan igår på flyget hem. Den är superbra! Återkommer i helgen med mer detaljerad feedback, men det är verkligen detaljer. Helheten sitter och språket är perfekt för storyn. Jag hade hela boken en stigande känsla av att något riktigt otäckt var på väg att hända. Och det gör det onekligen.”
Senaste dagarna har jag nojat som tokig över boken. Är den bra? Är den spännande? Funkar den? Mejlet är som en stor kram av ord. Vill andas i papperspåse. Ska ta mig igenom arbetsdagen utan att kräkas, för att sen gå iväg och skriva kontrakt. Önska mig lycka till!
*
Nu är det verklighet. Signerat kontrakt och druckit öl och kramar. Vad händer nu? Jag har inte den blekaste aning, jag tror att det hårda jobbet börjar nu. Jag vet bara att jag fortfarande har en scen kvar att skriva. En ganska viktig scen, men det kommer falla på plats. Boken ges ut i slutet av augusti. På riktigt.
Kan man vara kär i sitt förlag? Jag är det. Jag är kär i dem allihopa på Kalla Kulor. Sofia, Malin, Hans-Olov och Maria. De är härligt nördiga och roliga och knäppa. På precis samma sätt som jag hoppas att jag är. De har alla sina saker som gör att jag är tokig i dem allesammans. Alltifrån ett brinnande intresse för Buffy till Castle till synthmusik och en evig kärlek för böcker. Och de tror på mig och min bok. Jag vill inte göra dem besvikna.
Hjälp, det känns som början på ett äventyr. Ett stort fantastiskt och magnifikt äventyr.
Det var så lite 😉
Nej. Det var stort 🙂