Tillbakablick från i våras. Det är som ett brus i kroppen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag är glad, förväntansfull, skräckslagen och extatisk samtidigt. Varför? Förhoppningsvis ska jag inom kort skriva kontrakt med förlaget Kalla Kulor för att få min debutroman utgiven i höst.
Det faktumet är just nu döden för mitt skrivande. I synnerhet för mitt skrivande på bokmanuset de faktiskt vill ge ut. Jag kan inte fokusera på någonting längre stunder, jag skriver hellre på vilket annat gammalt utkast som helst som jag har liggande någonstans, hellre bloggar, twittrar och renskriver jag anteckningar än att jag rör bokmanuset. För att det är så verkligt nu. Så konkret.
Innan har jag kunnat skämta om det med vännerna, att jag har en chans på utgivning. Att ett förlag är intresserade. Men det har varit abstrakt. Jag har på något sätt hela tiden förväntat mig att något ska hända. Väntat på att den andra skon ska trilla ner.
Jag har editerat och skrivit om manuset sedan Kalla Kulor hörde av sig och var intresserade förra året. I april ska min dystopiska roman Den nya människan vara redo för publicering. Jag vaknar lugnt och fint den här lördagsmorgonen. Men så fort min hjärna snubblar tillbaka över tanken på att jag kanske ska få min bok utgiven går min puls upp och jag blir alldeles darrig. Stissig. Skulle kunna springa tolv varv runt kvarteret bara för att göra mig av med en gnutta av min överskottsenergi.
