Vill du få kalla kårar i sommarens värme?

Vad är det som egentligen som pågår under nätterna på sommarkollot? Varför har morfar har låst in sig i källaren och varför blir chartersemestern en mardröm? Sommarlovet är fyllt av mystiska händelser – ett iskallt mörker sipprar in i den varma sommaren. Sommarskuggor är en ny serie gastkramande noveller för dig som är 9 år eller äldre av Boel Bermann och Eira A Ekre, utgivet av Storytel Kids.

Lyssna på ljudnovellerna eller läs dem som ebok på Storytel:
https://www.storytel.se/series/10438-Sommarskuggor?appRedirect=true

 

Midvintermörker

Samtidigt som Sverige saktar in mot julhelgen så ägnar vi i Fantastisk Podd oss åt de mörkare aspekterna av denna helg. För det finns mycket som döljer sig under den glatta kommersiella ytan. Vad är egentligen tomten och bocken för varelser? Och vad vill de oss? Vilka teman är effektiva att skriva utifrån om man vill skrämmas? Varför tycker vi egentligen om att bli skrämda? Och slutligen, vad är det som väntar där ute i midvintermörkret? Dessa tankar, och många fler, bollas både hit och dit av författarna Oskar Källner, Boel Bermann, Anders Björkelid och Markus Sköld.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Dessutom bjuder vi på jullektyr!
Läs skräcknoveller från oss i Fantastisk Podd:

Yulebocken av Oskar Källner

Nu är det jul igen av Boel Bermann

Tomten av Anders Björkelid (epub) (pdf)

Adventsfrost av Markus Sköld

Novell: Stranden

Börjar bli bränd, ser att jag flagar på armen. Solen strålar obönhörligen här. Jag borde skydda mig bättre, tänker att jag ska plocka upp en flaska after sun-lotion på vägen tillbaka till hotellrummet. Tar de första trevande stegen ut på stranden, känner hur stegen blir mjuka och tröga när jag rör mig i sanden längst strandkanten.

Flaggan på badvaktstornet vajar grön i vinden, signalerar att allt är väl och att det inte finns någon fara i sikte. Det är redan eftermiddag, luften känns sval. Jag håller min strandväska i ett bestämt grepp där handdukar, pocketböcker och vattenflaska ligger nerpackade intill cigg och tändare. Rättar till den stora stråhatten och ser mig om efter en solstol nära vattnet. Genom vågornas brus och det svaga svepande ljuset från vinden kan jag höra det svaga skvalandet från musikanläggningar på de närliggande strandbarerna. De fortsätter spela sin monotona medelhavspop på repeat, skivor som går runt, runt tills de tunnslits.

Parasollerna breder ut sig så långt ögat når, klarblåa med vita kanter sida vid sida med luggslitna halmvarianter vars fransar vajar i vinddraget. Rad efter rad av solstolar uppställda i prydliga linjer så långt ögat når, sträcker sig ut i evigheten. De ser ut som de alltid gjort i sina vädertåliga plastnät i knivskarpt orange eller vilsamt mörkblå.

Jag väljer en solstol på måfå, en i yttersta raden, närmast strandkanten. Rättar till parasollet så att mitt ansikte täcks av skugga. Sedan tar jag mig den nya sommarklänningen, viker omsorgsfullt ihop den och lägger ut två handdukar, en på solstolen jag valt och en på den intill. Sedan lägger mig till rätta, med en bok på det lilla plastbordet intill mig och den andra på solstolen. Tar en djup klunk av det kalla vattnet.

Kisar förstrött ut på det klarblåa vattnet som sträcker ut sig framför mig som glittrar i solskenet. Försöker låtsas som att jag inte är ensam, som att jag bara väntar på sällskap. Som att personen jag är på semester med bara gått på toa, kanske badar, har gått för att beställa en drink…

Fokuserar på ljudet av vågorna som slår mot stranden om och om igen. Ett svepande, ett rasslande av vatten mot sand och småsten. Hör avlägsna röster i mitt huvud. En äldre pensionär på norskbruten engelska klaga på sin drink, några barn skrattar av förtjusning när vågorna sveper emot dem, en klingande skål mellan det medelålders australiensiska paret med sina breda leenden och rödbrända ansikten när de slår ihop sina skummande ölglas redan innan lunch.

Slår upp ögonen och ser rakt upp i den klarblåa himlen helt utan moln. Vänder på huvudet och ser in i hans ögon. Skymtar hur han ler mot mig från den andra solstolen. Hans hud är mycket blekare än min, jag blir alltid brunare än honom. Ser in i de där ljusblåa ögonen som skyms av några testar av hans rufsiga bruna hår. Kinderna är rosiga, solkyssta.

”Vill du ha en klunk öl, älskling?” frågar jag förstrött.

Jag tar en djup klunk och ställer den immiga flaskan på det lilla träbordet mellan solstolarna.

Sedan låter jag blicken glida över mina omgivningar. Jag lever drömmen. Befinner mig på den perfekta stranden med slät sand, solsken som omger mig och kristallklart vatten framför mig som nästan vibrerar i en grönblå, skimrande nyans. Tiden förlorar sin mening på platser som det här, dagarna flyter ihop i en lättjefull dvala. Jag kan inte minnas vilken veckodag det är eller hur många dagar jag varit här.

Sanden som breder ut sig i varma, ljusbruna toner är slät och fuktig efter natten. Jag kan se mina egna fotspår tydligt, kan följa hur jag bildade en alldeles egen stig fram till solstolen. En sval vind smeker mig och får hårstråna på mina armar att resa sig samtidigt som solen hettar i huden. Jag tvingar mig själv att inte se åt hans håll.

Tänker att han tar ett fast grepp om den kalla glasflaskan, för den till sin mun och dricker flera klunkar av den bärnstensfärgade vätskan och känner svalkan i strupen. Men på något sätt vet jag att han inte är där. Mitt undermedvetande har genomskådat illusionen. Men jag låtsas inte se att det inte är någon i den andra solstolen. Gör allt jag kan för att hålla kvar vid minnet, tränger undan tanken att det inte är på riktigt. Han är här. Med mig. På stranden. Precis som det var. Precis som det aldrig mer kommer att vara. Han och jag tillsammans. Då skulle allting vara mycket lättare att bära.

Jag blundar. Försöker låtsas att jag inte är ensam. När jag sluter mina ögon kan jag fortfarande blunda för sanningen. Har aldrig trott att jag var den typen av människa som behöver någon annan för att överleva. Tillvaron är så behaglig och enkel här än så länge.

Kan inte samla koncentration nog för att läsa i boken jag har med mig, inte idag. Känner rastlösheten krypa sig på. Jag har alltid något nytt att läsa. Varje hotell har lånehyllor fyllda med böcker, men de är förvånansvärt likartade. Svårt att märka skillnad mellan alla de olika deckarna där allt alltid löser sig i slutet. Men böckerna är i varje fall fyllda med människor som talar med varandra och när jag läser texten är det som att jag hör dem prata, som att de är nära, i rummet med mig. Det tar ändå inte bort ensamheten, det håller den bara tillfälligt på avstånd.

Tillvaron jag har är en dröm, den är overklig. Jag behöver inte vara någonstans, måste inte göra någonting. Jag trodde att jag skulle älska den här typen av överflöd av tid, men det skaver och svider inombords. Insikten att jag inte åstadkommer något. Jag delar upp dygnet så mycket jag kan, skapar rutiner för att få kontroll över mig egen tid. Bara jag.

Alla saker jag gör tar längre tid är de borde. Jag vaknar av mig själv utan att ställa någon väckarklocka. Kör ett pass på hotellgymmet tills svetten rinner och kroppen skriker. Sedan klär jag på mig badkläder och sommarklänning. Äter omsorgsfullt frukost trots att jag innan jag hamnade här mest drack en kaffe och tog en cigg på morgonen. Smörjer in mig omsorgsfullt med solskygg, tar på mig solglasögon och solhatt innan jag långsamt strosar ner till stranden och tar ett dopp för att skölja bort svett och rastlöshet. Byter plats på stranden flera gånger per dag, för att variera mig. Stannar till i nån av butikerna under dagen för att plocka på mig en vattenflaska, något att äta och ett nytt paket cigg. Jag kommer inte att sluta röka under den här semestern. Så ser det ut. Dagarna flyter ihop. Jag minns inte ens hur länge det har varit så här.

Funderar om jag ska byta hotell i natt, bara för att skapa en förändring i mina egna rutiner. Pengarna spelar ingen roll och den här delen av världen har så enormt många hotell att välja på. Vidsträckta hotellobbys med svala stengolv, enorma nystädade hotellsviter med mjuka soffor, bäddade sängar med skinande vita lakan och havsutsikt som man kan förlora sig själv i. Jag har bott på mitt nuvarande hotell i tre nätter nu, kanske dags för ett miljöombyte. Det finns inget som binder mig till platserna, om jag ville skulle jag kunna sova varje natt på en ny plats. Men i grund och botten spelar det ingen större roll.

Dåsar bort en stund i solen, försvinner iväg i sköra drömmar av verklighet. Vaknar förvirrad och varm. Reser mig från solstolen och tar på mig sommarklänningen över bikinin och sätter på mig mina sandaler. Jag bryr mig inte om att ta med något mer. Det är ingen annan här på stranden ändå, ingen kommer att ta mina saker. Har ändå inget av värde med mig i väskan.

Strosar långsamt upp till den närmsta strandbarens veranda. Ser min egen spegelbild i en glasdörr in mot strandrestaurangens kök. Det är något med den som är så oerhört främmande, jag ler och önskar att han kunde se mig nu. Jag som alltid brukade gå klädd i svart. Nu går jag i skrikigt färgglada batikkjolar, skira sommarklänningar i fladdriga material, illrosa och turkosa toppar, stora strandhattar och färgglada sandaler med läderremmar högt upp på benet glittrande och gnistrande strass. Mina ögon gömmer sig ofta bakom solglasögon av alla möjliga modeller. Klädd för den perfekta semestern.

Jag ser inga gäster och det finns ingen personal bakom baren. Jag varvar baren, sträcker mig med van rörelse mot kylskåpet och tar fram en kall ölflaska. Får av kapsylen med ölöppnaren som ligger på baren och tar en djup klunk av den lättdruckna, kalla ölen. Det smakar sommar.  Jag är ofta i den här baren, har frikort på att göra som jag vill här. Solpanelerna täcker taket och håller igång musik och kyl som alltid. Undrar hur lång tid det kommer ta innan det bryter samman.

Varje dag passerar jag butiker med de färgglada, uppblåsbara strandleksakerna utanför. Storögda enhörningar, badringar som ser ut som glaserade munkar och mörkgröna krokodiler. Första veckan stod jag och prövade olika solglasögon framför den lilla spegeln och skrattade åt mig själv, men jag har slutat med det. Fast jag plockar upp nya handdukar varje dag på väg till stranden, tycker om känslan av det mjuka, oanvända tyget trots att de är så fruktansvärt dåliga på att suga upp fukten efter att jag badat. Det är som att de olika motiven med varma, stiliserade solnedgångar gör allt lite lättare att bära. Har aldrig konsumerat så mycket föremål tidigare, jag tröstar mig genom att unna mig dumma, meningslösa saker som jag använder en enda dag och sedan slänger åt sidan. Utbudet är stort, men ändå enormt begränsat. Varje butik har i princip samma som föregående med små skillnader.

De flesta kylvarorna är såklart dåliga redan, trots en hel del soldrivna kylsystem. Men alla supermarkets står öppna och tillgängliga. Det finns inga djur som tränger in och sliter åt sig mat, det finns inget levande längre. Affärer vid varje hörn, alla med välfyllda förråd av torrmat, snacks och annat som inte behöver kyla. Jag kommer aldrig behöva gå hungrig.

Inget ljud av cikador fyller luften, inga ljud från fåglar som kretsar över vattnet. En välsignad stillhet. Min mobil har en soldriven laddare och jag har mängder av nerladdad musik. Stoppar in hörlurarna och lyssnar på de vemodiga, elektroniska tonerna i albumet Extinctions och försöker hindra mig själv från att tänka på att jag är helt ensam. Jag har redan börjat tala med mig själv på kvällarna, skratta åt mina egna skämt där jag sitter på hotellbalkongen och dricker alkohol ensam.

Reser mig upp från solstolen och gör mig redo att återvända till hotellet. Känner huden hetta och svida av solbrännan. Trots solskenet som bäddar in allt i en ljus yra ligger stranden helt öde. Som alltid.

Det fanns aldrig några kroppar. Bara damm och klädhögar. Inget att vara rädd för. Klädhögar som jag hela tiden försöker att inte titta på. Trots att de är överallt, i sviterna och hotellobbys, i affärerna, restaurangerna och barerna. För det mesta syns inget över hur fel saker är, förutom att vegetationen tränger sig på och börjar ta över. Jag undviker hotell med pool, de är så tydliga markeringar på att något är fel. Igenvuxna och slamfyllda pölar. Jag söker mig till stranden för att vinden och fukten har tvingar iväg dammet och sliter iväg tygerna och dammet. Där syns det sällan något av det som skett.

Jag vet inte varför jag blev kvar. Om jag faktiskt är kvar eller om det egentligen är jag som är någon annanstans. Det är ett himmelrike, men ett övergivet och förlorat sådant. Mitt eget personliga helvete. Gudarna ska veta att jag förtjänar det. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag blir vansinnig i ensamheten. Om jag inte redan är det.

 

Novell: Stranden 
av Boel Bermann

Min alternativa sanning

Det här är min sanning. Alla skulle inte se den likadant som jag gör, jag är medveten om det. De skulle säkert påstå att jag lägger ut en dimridå för att dölja mitt verkliga agerande. Ånga som fyller luften, frostade glasväggar av ord som grumlar synen på verkligheten.

Man kan säga att jag spelar in det här som ett skydd. Även om jag snart kommer att dö så kommer mina ord att finnas kvar och skydda mig från att misstolkas och skydda mitt arv från att skändas.

De här orden skickas ut från mitt data-chip när jag dör. Ett förinspelat sista ord. Så om du hör det här är jag död. Hjärtat har slutat slå, lungorna slutat andas, inget blod som pulserar. Jag har svårt att förstå det. Men just nu lever jag fortfarande. Jag kan höra folkmassorna där ute, hur de skriker och skanderar. De kräver mitt huvud på ett fat.

Jag gjorde det för eran skull. Det var det enda sättet jag kunde ge tillbaka makten till folket. Ni behövde alla en ondska att bekämpa. Ett yttre hot som hela mänskligheten kunde enas emot.

Visst lovade jag er det? Att jag skulle ena landet och sedan ena världen. Minns ni det? Jag ljög inte. Inte då. Jag ljög om allt annat, kunde inte själv skilja på sanning och lögn. Det spelade ingen roll, vilka ord som helst, vilka medel som helst – det var som att allt var tillåtet för att jag hade makten. Rev upp, slet ner, härjade i allt det ni tagit för givet. Med mitt agerande har jag dödat miljoner.
Mänskligheten först. Det var grundtanken. Vi var nära att förlora allt det som gjorde oss mänskliga. Individualism, passivitet, brydde oss bara om oss själva. Så vi byggde murar och isolerade oss. Vi ignorerade de som svalt, de som flydde för sina liv, de som dog. Vände bort blicken, syns det inte så finns det inte.

Vi vande oss vid allt och orkade inte förändra något.

Allt det där pågick redan innan jag tog makten. Allt jag gjorde var att dra det som redan pågick till det extrema. Byggde större murar, ökade ojämställdheten, tog från de fattiga och gav till de rika. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Gjorde det för att ni skulle vakna och ta tag i situationen. Förändra det. Men ni gjorde inget, åtminstone inte tillräckligt.

Ni tvingade mig att göra mer, förstöra mer. På sätt och vis var det ni som fick mig att göra allt det ni nu hatar mig för. Det var ni som fick mig att ta till det tyngsta artilleriet, trycka på detonationsknappen och kasta den radioaktiva skuggan över världen.

Vad trodde ni egentligen när ni valde mig? Att jag bara skulle le mitt dumma leende ni sett på tv, kamma den ostyriga kalufsen och rulla tummarna som en ledare för en stor talangjakt? Ni visste vad jag skulle göra. Ni brydde er inte.

Det börjar bli svårt att andas här inne. Röken börjar sippra in genom ventilationssystemet av något som bränner. Metall, plast, gummi, skydd och lager som håller er ute från bunkern och mig inne.

Jag vet att jag inte kommer att överleva det här. Det var aldrig min plan. Världen är i kaos och jag tänker inte ta konsekvenserna av mitt agerande. Jag gjorde det för er skull, nu har ni vaknat och får själva försöka rädda världen. Nu bryr ni er åtminstone. Men ni väntade för länge med att göra revolt mot mitt styre. Alldeles för länge.

Det börjar bli varmare här, era skärare kommer närmare. Kan se hur det blixtrar av era verktyg på övervakningskamerorna, jag vet hur nära ni är nu. När som helst kommer ni in hit. Snart är det slut.

Jag gjorde det för eran skull. För att ni skulle ta tillbaka makten och bryta passiviteten. Nu tar jag pillret.

– Hur ser det ut?
– Läget är stabilt nu, men det var tur att vi var så snabba. Han kommer inte att kunna fly från det här. Vi kommer kunna åtala honom för folkmord och allt det andra. Den jäveln ska få sitt straff.
– Ser du det där? Hans chip blinkar, han hade nog förberett ett globalt meddelande. Tur att det inte hann skickas innan vi återupplivade honom. Vad vill du att jag ska göra?
– Bränn chippet. Han ska inte få säga ett ord utåt förrän under rättegången, där får han säga vad han vill, vi har bevis för alla hans lögner, hans alternativa sanningar, och där är han inte oemotsagd. Vem vet vad han dragit till med i meddelandet? Men från och med idag så ska han ska aldrig mer få stå oemotsagd.
*
Novellen ”Min alternativa sanning” är resultatet av en skrivövning med Fruktan.se.
*
Skrivövning: Lögner
Tema: Alternativ historia/alternativ sanning
Tid: 20 minuter
Ord att använda: ånga, glas, talangjakt, harnesk, löneförhöjning, revolt, plast
(Använd minst 4 av 7 ord)

 

Nu är det jul igen

Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.

Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.
Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.

Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.

[Läs mer…]

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter
Övning med Fruktan.se 

IMG_0750

Brev från Cosmos: Volym 1 – Tema: Robotar & AI (Gratis digital novelltidskrift)

Brev från Cosmos är en novell­tidskrift som Club Cosmos är intergalaktisk gudmor till. Flera av Sveriges mest spännande fantastik­författare medverkar i projektet. Det första numret av Brev från Cosmos innehåller fem  tänkvärda noveller på temat robotar och artificiell intelligens. Tidskriften är gratis och distribueras elektroniskt (som epub och pdf).

I Brev från Cosmos – Volym 1 medverkar:

Öppna och läs brevet från Cosmos.

Klicka på länkarna för att ladda ned ”Brev från Cosmos —volym 1”:

Brev från Cosmos – ePub

Brev från Cosmos – PDF

brevfråncosmos_företaget_boelbermann

Gratis post-apokalyptiska robotar i väntan på Maskinarium

I väntan på Maskinarium bjuder Fria Ligan & Fruktan på 3 färska noveller om robotar i Mutant: År Nolls värld. Novellerna – skrivna av Boel Bermann (känd för romanen Den nya människan), Markus Sköld och Fredrik Stennek, var stretchgoals i kickstartern för Maskinarium. Och de är bara början! Senare i år kommer Fria Ligan att ge ut en komplett novellsamling baserad på Mutant: År Noll.

Ladda hem och läs direkt:
http://frialigan.se/wp-content/uploads/2015/11/maskinariumnoveller.pdf

maskinariumnoveller

I tysta hus – nytt album på Spotify

Du vet att du bär Fruktan inom dig. Lyssna på den. Lyssna på Fruktan.
Fruktan bjuder på ljudnoveller inom skräck-, science fiction- och fantasy.

Nytt album publicerat på Spotify: ”I tysta hus”

Skuggorna de döljer – nytt album på Spotify

Du vet att du bär Fruktan inom dig. Lyssna på den. Lyssna på Fruktan.
Fruktan bjuder på ljudnoveller inom skräck-, science fiction- och fantasy.
Nytt album publicerat på Spotify: ”Skuggorna de döljer”