Novellutkast: Vi är inte ensamma

lördagssol_novell_boelbermann

Novellutkastet Vi är inte ensamma är skrivet av Boel Bermann.

Resan går förvånansvärt fort. För mig är det overkligt hur snabbt mänskligheten kan röra sig över så stora landmassor och genom den vidsträckta rymden och plötsligt anlända på främmande mark. Ser ut genom fönstret på fordonet. Motorvägen de anlagt här är bred, som en grå tunga som slickar det dammiga landskapet. Jag behöver bara se ut över landskapet för att inse att jag är på en annan plats. Har sett landskapet så många gånger i 3D, filmat och dokumenterat. Jag har stått mitt i den här öknen i en massa simuleringar – men det är en helt annan sak att se det med egna ögon genom ett fönster repat av otaliga sandstormar. Jag är på en annan plats. Hemma har jag aldrig sett så långt. Hus, broar, motorvägslösningar, skog och höjder kommer i vägen för sikten. Men här är landskapet rakt och platt. Blicken kan vandra obehindrat ända bort till horisonten och det ger en svindlande känsla av frihet. Som att se ut i intet. Inga hinder, bara svagt gulaktigt damm som sträcker sig in i oändligheten. Håller handen mot glaset och ser ut över det platta landskapet. Mitt nya hem. Jag är fylld av förväntan.

Jag vet att det ser annorlunda ut i bosättningen. Inte den här öde känslan, snarare motsatsen. Men det här är den okolonialiserade delen av planeten som ännu inte utforskats efter resurser. Jag kommer bo i den upparbetade delen, den reservproducerande. Bosättningen är inte märkvärdig, bara av den mellanstora klassen på runt två miljoner kolonisatörer. Men ändå viktigt eftersom den är en trygg, välorganiserad koloni som lyckats upprätthålla stabilitet och rättvis resursfördelning mellan sina bosättare. Men just här, just nu är det bara trafiken som susar förbi på sidorna av bussen det enda livstecknet som säger att vi inte är ensamma här. Att det inte är en död planet. Det är så fruktansvärt öde. För många upplevs det som att de tvingas komma hit, att de dömts till outtalat straffarbete där de får chansen att bevisa sig för att uppgraderas och komma vidare. Planeten är känd för en stark gemenskap, men också dagar präglade av hårt arbete. Men det är en tryggare tillvaro än många andra kolonier och det drar till sig en viss typ av människor. Det och alla de troende.

Jag har själv valt att komma hit, men ändå olikt många av de andra så har jag medvetet och aktivt kämpat för att få komma. Det är en hög position jag tilldelats, jag har skickat över alla mina avhandlingar och all min forskning, jag har gjort fyra videointervjuer och godkänts på varje steg för att få positionen. Ändå var de mest ifrågasättande om varför en person med min kompetens aktivt ville söka sig hit när det fanns andra kolonier där jag kunde uträtta mer. Tänker på alla samtal jag gått igenom och alla möten med psykiatriker. De var oroliga, naturligtvis var de det. Staten har inget emot ett visst mått troende på kolonin, men de är rädda för att hela planeten ska gå åt extremisthållet. De behöver resurserna och är rädda för karismatiska ledare som kan resa sig, utmåla sig själva som bärare av Guds ord och förmå kolonin till extrema aktioner som att bryta sig loss från imperiet eller begå kollektivt självmord över hela kolonin.

Tänker på ansiktena, vissa glasklara och andra redan suddiga i mitt minne. Några skeptiska, andra uppmuntrande från skärmarna. Hur de kämpat för att bedöma mig. Hur jag kämpat för att vara positiv, energisk, självsäker, vältalig och avslappnad. Hur jag försökt få det att låta som att mitt intresse är först och främst vetenskapligt, att jag är svagt troende men ingen fanatiker. Hur jag kämpat för att dölja min desperation och besatthet över det faktum att jag velat hit till varje pris. Varje enskild person måste godkänna den sökanden för att gå vidare i processen. Jag har tagit mig igenom allt det för att komma hit. För att komma till en plats präglad av övergivenhet. För att komma till ingenting.

Men så börjar kolonin torna upp sig. Och bortom den kan jag skymta det jag väntat på, det jag drömt om sedan jag var barn. Det är först nu jag inser att jag lyckats ta mig hit. Till den enda planet vi funnit som bevisar existensen av liv utöver människan. Ingen får bo här om de inte är anställda av Organisationen. Jag har alltid vetat att jag var beredd att göra vad som än krävdes av mig för att komma hit. Ser hur de mänskliga byggnaderna blandas med de andras verk. Det var inte tänkt så från början. Kolonin byggdes i kärnan inom cirkeln av de andras formationer. Av praktiska skäl, för att det var det enda skydd som gick att finna från de eviga sandstormarna på den platta ytan. De första kolonisatörerna hade inte dagens resurser att bygga skyddsmurar, de använde vad som fanns. Trots de svindlande höjderna i de mänskliga konstruktionerna framstår de som leksakshus intill de andras kreationer. De är magnifika och ofattbart enorma. Valv, pelare, rektanglar i perfekt symmetri som sträcker sig mot himlen. Alla byggda i det oidentifierade matta, kyliga materialet som inte existerar någonstans på planeten. Som tycks oförstörbart.
Om materialet inte fanns på planeten ursprungligen tyder det på att de andra kunde flytta ofantliga mängder material genom rymden. Att de hade tekniker långt bortom våra. Inga av de andra tusentals planeter mänskligheten har utforskat har funnit samma material eller några andra spår.

Formationerna och statyerna är det enda vi har. Vi vet inte vad de säger om de andra. Vi vet inte vilket syfte de hade. Om statyerna faktiskt säger något om hur de andra ser ut. Många tror det, jag själv är övertygad om det. Men det finns inget sätt att veta. Inget har funnits utöver formationerna. Det finns forskare som till och med försökt hävda att det är naturens skapelse och inte medvetet format, men inte många har tagit det till sig. Bara ett desperat försök att förklara varför vi inte funnit något annat. Varför det inte hittats några skelett, kroppar, målningar, bostäder, redskap. Ingenting utom formationerna och statyerna. Inte ens skräp eller rester, inga former av lämningar. Det är som att de andra tog med sig alla spår av sin egen existens och rörde sig bort från planeten. Lämnade pelare och valv, akvedukter och statyer bakom sig. Tempel som bevisar att de har funnits.

Var den här platsen inte deras hemvist utan kanske bara en helig plats de besökte för att visa vördnad? Det skulle förklara frånvaron av spår. Det är mytomspunnet och oförklarligt. Som ett Stonehenge långt bortom jorden vars syfte sedan länge gått förlorat. Jag undrar om deras statyer är ett uttryck för religion, för en gudstro. Om människor hade gjort så, om vi hade utplånat alla bevis på vår existens på jorden. Förstört bostäder och fordon, fotografier och ägodelar och lämnat planeten bakom oss med enbart kristna kyrkor och religiösa statyer bakom oss – hur hade en annan ras tolkat allt det? Den lidande Kristus med händerna genomborrad på korset, madonnan med barnet i sin famn med glorior, korsen som går igen i allt kristendomen skapat. Vad skulle de tro? Hur skulle de tolka allt? Skulle de tro att altaret användes för offer? Skulle de tro att barn dränktes i dopfunten? Om glasfönsterna hade överlevt, skulle de tro att människor hade vingar som änglarna eller att vi gick i en konstant rädsla för flammande svärd och bestraffning, för bevingade demoner och helvetets alla plågor? Kristendomens kyrkor är fyllda av demonstrationer av lidande och hot om smärta. Men vi är så vana att vi inte ens ser det längre. Vi ler och pekar och fotograferar. På medeltiden var folk rädda på riktigt, skrämda av tanken på att brinna i helvetet för sina synder. Ändå bröt de reglerna, men sonade med nattvarden, bikten och avlatsbreven. Eller var de det? Kanske var de inte rädda, kanske tolkar vi in det i efterhand.

Statyerna. De andras. Jag ser på dem genom färjans fönster. Ofattbart stora, precis som formationerna i geometriska former. Grova, svagt transparenta och ändå omsorgsfullt detaljerade. Som att någon lagt oerhört mycket tid och kraft på att få dem oformliga. Det går att skymta konturer av saker inuti dem, varje staty ger en känsla av att något är inneslutet djupt där inne och vilar innan den samlat tillräckligt mycket kraft för att bryta sig ut. Som grumligt, handblåst glas. Så många statyer. Så enorma. Beviset på att de en gång fanns här.

Jag undrar var de är nu. Om de överlevde färden ut i världsrymden. Om de fann ett annat hem. Jag undrar varför de lämnade planeten bakom sig. Och varför de inte tog med formationerna och statyerna om de nu kunde flytta så enorma massor hit. Jag undrar varför de lämnade. Om klimatet förändrades, om deras födokälla försvann, om de drabbades av virus eller dog ut. Kanske har alla deras andra föremål och kroppar förintats av sanden och vinden. Kanske döljer det sig djupt ner i planeters yta. Så mycket är fortfarande outforskat. Utforskandet styrs av resurser och ekonomisk vinning, inte av arkeologiska drömmar.

Staden har växt bortom statyerna och formationerna nu. Omringat dem. Nu står de där som väktare över den mänskliga kolonin. När vi kör in i bostadsområdena och jag följer den första statyn med blicken överväldigas jag av en känsla att gå ut och röra vid statyn. Känna hur liten och betydelselös jag är i universum jämfört med dem. Men jag kommer inte ens i närheten av dem. De är skyddade, vördade och dyrkade nästan som gudar. Beviset på att vi inte är ensamma i universum. Vi kanske är det nu. Men det är inte bara vi som har levat. Men alla spår är uråldriga, från en annan tid, från bortom eoner av tid. Beviset på att vi inte var först. Att vi kanske inte heller kommer att vara sist. Att det finns en möjlighet, hur avlägsen den än verkar, att vi kanske inte är ensamma i universum. En skärva av hopp att de kanske finns kvar därute. Att de vet mer om tillvaron, att de bär visdom som vi kanske kan få dela.

När jag kommer ut ur fordonet går jag inte direkt till min bostad. Istället sätter mig på ett torg intill en av deras kupolformationer och ser på dess matta glänsande och den resliga statyn som reser sig genom kupolen och försänker hela torget i skugga. Statyn är så hög att kupolen byggts runt den, omformat den. Statyerna är kulturlämningar som inte får röras. Speciellt inte efter upplevelserna och vittnesmålen. Beröringen gav budskap, röster, musik. Ingen har samma historia. Inget har kunnat spelas in, dokumenteras eller bevisas av förändrad hjärnaktivitet. Bara de som har rört vid statyerna med sin bara hud har upplevt visionerna. Ingen av de som rört vid dem är intakt. Alla är avlidna nu. Deras vittnesmål har bevarats åt eftervärlden. Alla tillbringade sin tid i förvaring, studerade och testade. Deras förmåga till talat språk eroderades, deras ord blev obegripliga, deras ögon täcktes av en grå hinna och deras kroppar åldrades snabbare än vanliga människor. Alla var de outsägligt lyckliga, närmast deliriska. Ingen vet vad de har upplevt. Många försökte få dem att berätta det, men det gick inte att förstå eller ta in vad de hade sett. Det fanns inga ord för det.

Tio efterföljande år av forskning. Försök med djur som inte gav något. Försök med människor som var döende, obotligt sjuka, förlamade – som inte hade något att förlora. De dog lyckliga. Utan att sprida ljus över situationen. Säkerheten runt statyerna bara stärktes, nu kan ingen komma nära. Myndigheter och forskare började tala om att effekten var ett säkerhetssystem. Ett alarm. En signal genom tid och rymd om att deras planet hade besökare. De var rädda för vad som skulle ske om det var sant. Om den bräckliga kolonin skulle kunna utplånas av en återkomst.

Samtidigt började de troende utkristallisera sig. Kulternas framfart var oerhörd. Människor tillbad statyerna varje vaken timme, började turas om i pass så att det aldrig var tyst runt dem. Ju mer besatta de blev, desto mer ingrep staten och företagen för att hålla dem borta. Utvidga cirkeln, öka avståndet. Hindra folk från att kasta sig mot dem för att uppleva visionerna. Det var då terrorattackerna började. Från båda sidor. De som ville komma nära för att uppleva guds budskap till vilket pris som helst. De som såg statyerna som onda och ville förinta dem. Så mycket lidande, så mycket blodspillan. Statyerna bara står där, oberörda av vanvettet som uppstod runt omkring dem. Oskadda, orörda. Ämnet de består av är näst intill oförstörbart.

En del troende försöker inte komma nära. De tror att det räckte med en enda människas beröring för att sända signalen till de andra. Den typen av människor tror också att det okända släktet är våra skapare och att meddelandet om vår existens nu färdas genom den mörka rymden. Att de andra kommer att komma till oss, lära oss mer, förklara vår existens. De tror att vi ska få möta våra skapare.

Jag vet inte vad jag tror. Jag är inte troende. Ser inte de andra som gudar. Tror inte på liv efter detta eller en mening med existensen. Men jag tror på att vi inte är ensamma. Jag tror att ett släkte som kan skapa det här inte kan ha dött ut. Det har jag alltid trott. Jag vet inte vad som gjort mig så säker på att det finns mer liv än oss därute, att de lever, att de bara lämnat den här planeten bakom sig. Men jag tror inte att de är på väg tillbaka till oss. Jag tror aldrig att de kommer återvända. Om de hade velat göra det så hade de aldrig så metodiskt raderat alla andra spår av sin existens. Om de hade velat bli hittade av en annan livsform hade de lämnat spår på var de har begett sig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få träffa dem. Men jag vill. Men mest av allt vill jag sträcka ut mina oskyddade handflator mot den kalla ytan på statyn och höra vad de vill säga till oss. Jag vill göra det oavsett konsekvenserna, oavsett om jag ens kan förstå det de vill säga mig. Det är näst intill oförklarligt. Jag har ingen gudstro, ingen dödslängtan, ingen tro på att det kommer att säga vad meningen med tillvaron är. Men det är som att statyerna kallar på mig. Jag vet att andra säger samma sak, men jag kan inte vittna om hur de upplever det. Det enda jag med säkerhet vet är att de kallat på mig hela mitt liv ända bort till min hemplanet.

Som barn drömde jag om statyerna innan jag visste att de existerade. Jag ritade teckningar av dem utan att veta vad de föreställde. Sedan blev jag gammal nog och fick veta. Det lade grunden till min livslånga besatthet. Allt jag gjort har jag gjort för att komma hit. Som tonåring täckte jag väggarna i mitt rum med 3D simuleringar av statyerna, de tidiga som skapades innan bebyggelsen omringade dem. När de stod fria från byggnader ensamma i det vindpinade ökenlandskapet. Jag har gått nära dem, rört vid deras yta, känt vinden och ökendammet, kylan och den torra luften. Men inte på riktigt. Jag kan namnge varje staty, kan särskilja dem alla på en bråkdels sekund trots att de är så likartade. Jag skulle kunna forma deras siluetter i sömnen. Har gett dem alla namn. Inte samma namn som forskarna använder om dem. Det är inte deras namn. Jag har döpt dem till vad de kallar sig själva så att jag kan förstå. De är alla döpta efter stjärnbilder. Cassiopeia, Orion, Fenix, Perseus… När jag var barn kunde jag inte förklara varför. Nu vet jag att de försöker säga mig vad statyerna är. En karta lämnad åt mig. Så att jag vet var jag kan hitta dem. Men först måste jag vidröra dem och få deras budskap.

Novellutkast: Rymdresan

IMG_1945Novellutkastet Rymdresan är skrivet av Boel Bermann.

Mitt rum är minimalistiskt. Har bara det absolut nödvändigaste. Säng, sängbord, kokvrå, dusch. Väggarna är vita och det finns ett litet, runt fönster med trippellager. Det är svårt att se ut för att plasten är så repad på det yttersta lagret. Men det spelar ingen roll, eftersom det finns så lite att se. Det där blev fel. Jag kan se allt. Det svarta, kring-rusande universum fyllt av ofattbara mängder planeter och solar, nebulosor och steroidbälten. Det är bara det att allt ser likadant ut. Det förändras aldrig. De hade lika gärna kunnat sätta upp en statisk bild eller en bildskärm. Ibland leker jag med tanken på att fönster är just det, en bildskärm förklätt till ett fönster.
Jag undrar om jag skulle uppskatta sällskap. Längre fram på resan kanske, inte just nu. Nu vill jag vara ensam, det skulle vara för påträngande att ha en annan person på ett så litet utrymme. Det kliar inombords av otålighet. Den ökända rymdrastlösheten. Att vara på en färd genom rymden. På många sätt är det inte som jag föreställt mig. Inte som jag förväntat mig eller drömt om. Resandet har blivit så avdramatiserat att det känns lika naturligt som lågprisflyg, kollektivtrafik, pendeltåg. Vardagligt att resa i rymden. Jag ville att det skulle kännas storslaget. Det finns resor som bejakar det, men inte inom den budget jag har att röra mig med. Och utvecklingen har gått framåt så snabbt, självklart blir det lika socialrealistiskt som lokaltrafik. Något vi tar för givet till slut, när det är tillgängligt för alla och nyhetens behag är borta. Det är för att vi aldrig kan leva i framtiden. Vi ser aldrig det vi har som något oerhört och makalöst. Det bara är. Tiden innan internet, innan datorer i varje hem. Det går inte ens att minnas längre. Den enda gång vi upplever framtiden som den borde vara, fylld med förundran, är genom populärkulturens visioner. Det är bara då vi chockas över hur fantastiskt det kan bli. Tiden innan det finns, tiden innan vi är vana. Den enda gång vi kan röra oss från nuet till en framtid som ännu inte finns. Ofta mörkare, ofta hårdare. Men med tusentals uppfinningar som tillåter oss färdas genom tid och rum, teleportering, AI, robotar med mänskliga drag. Jag pressar handen mot det repade fönstret, det är ändå speciellt. Trots inramningen. Det finns ett universum där utanför. Bara tre lager bort.
*

Novell: Flickvännen

IMG_0683
Mini-novellen Flickvännen är skriven av Boel Bermann

Jag har en flickvän. Hon mejlar och messar, ringer mig och vi pratar i timmar. Hon bryr sig om mig. Utan henne hade jag tagit livet av mig för länge sen. Det enda som hindrar mig är hennes mjuka, omtänksamma stämma och skärvan av oro som gömmer sig där som hon försöker dölja. Vi pratar ofta med varandra. Verkligen pratar. I timtal. Så många har slutat prata med varandra nu för tiden – de hör bara av varandra i mejl, sms, mess, kommentarer. Jag vill inte förlora det vi har. Vi har något sällsynt. Men det är svårt. Vi lever så långt ifrån varandra. Distansen tär på mig.

Jag går ut från festen för att prata med henne över mobilen. Den där rösten. Så lugn, så uppmuntrande.
Jag är här. Lugna ner dig älskling, det kommer att bli bra. Ta bara ett djupt andetag, ett till. Kom ihåg att rummet därinne är fyllt av sina vänner. Du behöver inte vara rädd. Träng undan panikattacken, fokusera på min röst. Jag önskar jag kunde vara där, att vi kunde hålla om varandra. Låtsas att jag är där, du behöver inte vara rädd för någonting.
Jag vet inte hur hon alltid kan få mig så lugn. Som att trycket över bröstet lättar. Släpper spänningen, tvingar kroppen att slappna av.
Du har rätt, jag vet. Jag klarar det här. Vad skulle jag göra utan dig? Älskar dig.

Vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Eller snarare så vet jag att jag inte förtjänar henne, hon är för bra för mig. Plötsligt fanns hon bara där och räddade mitt liv. Hon förstår mig bättre än någon annan. Hon har fått mig att tro på mig själv. Med hennes uppmuntran har jag förändrat mitt liv. Klarade att söka jobb igen, gå en kvällskurs för att läsa upp mina betyg. Nu har jag en stabil inkomst, en bättre lägenhet, ett arbete. Men det är ändå svårt att få ekonomin att gå ihop, vi har inte mycket. Hon säger att hon inte bryr sig om pengarna, att hon alltid kommer att finnas där för mig. Men hon förtjänar mer, jag vill ge henne så mycket jag kan. Pengar. Bristen på pengar jagar mig. Jag jobbar hårdare, mer övertid, vi hörs mer sällan. När vi hörs är allt värt det. Men räkningarna ökar. De blir högre ju längre tid som går. Det är så systemet fungerar. Jag har inte råd att behålla henne. Abonnemanget kostar för mycket.

Kundtjänsten kontaktar mig. Erbjuder mig att starta om och få en ny flickvän med billigare grundavgift. Men för att behålla min nuvarande… De höjer avgiften baserat på inkomst. Men det är inte allt, det tillkommer även en ytterligare kostnad baserat på längden av förhållandet. Vi har varit tillsammans länge, vi är kära. De vet att jag inte vill ha någon annan. Bara henne. Hon är mitt livs kärlek. Jag är beredd att arbeta dygnet runt bara hon stannar med mig, bara jag får höra hennes röst. Så att de inte kopplar bort henne. Så att de inte raderar hennes data.

*

Mini-novellen ”Flickvännen” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.se.

Encounters – a new speculative fiction anthology

Ever since Robinson found a stranger’s footprint on his solitary island, literature—and especially Science Fiction and Fantasy literature—has been fascinated by meeting the Other. In Encounters, the speculative fiction anthology by JayHenge Publishing, you can find out what happens when different species, populations, times—or even objects—meet.
I contribute to the collection with the short stories The Bridge and Laundry Room.

Get the collection here:
http://www.amazon.com/dp/1514329077/

encounters short story collection boel bermann

Novell: Introduktion

IMG_1367

Novellen Introduktion är skriven av Boel Bermann

När du tänker tillbaka kan du inte minnas första gången du besökte affären tydligt. Detaljerna undflyr dig. Du har ett vagt minne av att det var en smutsgrå dag i början av hösten. Att regnet forsade ner utanför skyltfönstret och folk trängdes med paraplyer på gågatan utanför butiken. Du tycker dig minnas att du slet upp dörren med för mycket kraft, den smällde i sidan. Sedan tog du steget in.
Du minns inte om det var en slump, om du bara tog din tillflykt till butiken eller om du åkte till Gamla Stan just för att besöka den. Du minns inte om det var en vän som nämnt den och gjort dig nyfiken eller om du bara råkade hitta den. Men du minns känslan när du klev över tröskeln. En känsla av tyngdlöshet. Av frihet. Av att ha hittat hem, ett hem du inte visste att du hade.

Detaljerna av ditt första intryck av lokalen är vaga. Om du långsamt gick igenom butiken, om du letade efter något specifikt eller om du metodiskt utforskade varje gång och studerade varje hylla som om du upptäckte ny värld.
Men undermedvetet förstod du att platsen innehöll så mycket mer än vad som gick att se på ytan. För många av de förbipasserande utanför var det bara en av många affärer. De flesta har aldrig tagit steget in. Har inte höjt blicken, inte noterat butiken. En del har vågat gå in, men de har inte förstått vad som omger dem och flytt ut igen.

Men trots känslan som överväldigade dig vid första besöket trodde du fortfarande att det bara var en butik. Fylld med löften om framtiden, uppfinningar och krafter – men bara fiktion. Det tror du fortfarande. Det är vad jag har planerat att du ska tro. Ända fram till nu.
Men tiden är inne för dig att få veta sanningen. Att det var jag som fick dig att komma hit.
Jag vill att du ska veta att jag inte brukar göra så här. Jag brukar inte lägga mig i händelsernas förlopp. Jag studerar vad som sker, men ingriper inte. Jag återkommer till det.

Gör nu som jag säger. Blunda och föreställ dig att du går in i butiken.
Framför dig har du ett långsmalt rum som har lågt i tak. Längst alla väggar står hyllor fyllda med böcker i alla format och storlekar. Längre fram öppnar salen upp sig, en trappa leder till en upphöjd del där rörliga bilder hittas, ytterligare en trappa upp leder dig till spel i alla dess former.
Tänk dig att du går till den närmsta bokhyllan på nedervåningen och tar ut en bok på måfå. Du känner det välbekanta ruset av möjligheter strömma emot dig. Det är lätt att tro att det är en tillflykt att komma hit. En flykt från verkligheten, eskapism från socialrealism. Det är därför de flesta måste nå insikten på egen hand, för att de inte kan ta in informationen jag nu ska ge dig. Vad som egentligen döljer sig här inne.

Jag måste förklara att mitt grunduppdrag enbart var att observera dig. Det var det enda jag gjorde under en lång tid. Har du kanske känt min närvaro? Hur jag suttit intill dig på kaféet, sett filmer bredvid dig i soffan, sett dig spela spel, sett dig försvinna in i nya världar i böcker, sovit intill dig i sängen? Antagligen inte. Kanske bara en förnimmelse, en svag känsla av att vara iakttagen. Det var meningen att det skulle fortsätta så, du skulle aldrig få veta att jag fanns här.
Men redan tidigt i övervakningen insåg jag att du var speciell. Det var något med dig som skiljde dig från mängden av mina tidigare uppdrag. Det är svårt att sätta ord på vad exakt som gjorde dig utvald. Den där blicken du kan få när du tänker bortom de vanliga tankespåren. Drivet du får när du tänker på att världen går i fel riktning och din önskan att förändra situationen. Övertygelsen om att det finns mer därute än vad du kan se.
Jag säger inte att det bara är du. Det finns fler med samma förmåga, men du är ändå speciell.
De flesta upptäcker sin förmåga av en slump, redan som barn. De slår upp en bok för att läsa och sveps in, trots att de inte ens visste om sin egen längtan att förändra saker. Du var ett sådan barn. Du har haft kraften inom dig sedan du var liten.

Jag vill poängtera att jag inte bröt några regler för din skull. Hur gärna jag än ville påbörja din introduktion omedelbart lyckades jag motstå impulsen att agera omedelbart. Men jag ville verkligen det. Lyckligtvis återvann jag min självbehärskning. Följde protokollet, dokumenterade dina handlingar i detalj och rapporterade till min överordnade. Väntade otåligt på godkännande för att gå vidare i processen.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var exalterad när jag insåg att du var annorlunda. Det är få av oss förunnat att vaka över en av de speciella. Vi hoppas alla att den vi övervakar ska visa sig vara betydelsefull för det stora händelseförloppet, eftersom det är den enda gången någon av oss får ingripa. Det bryter monotonin i vårt arbete och visar klart och tydligt att saker och ting kan förändras. Att det inte behöver vara som det är nu.

Efter en olidligt utdragen väntan kom uppdaterade instruktioner från min överordnade. Att jag skulle leda dig till bokhandeln. Mitt uppdrag uppgraderades med delmålen att få dig att börja göra efterforskningar. Jag inprintade en önskan i dig att besöka butiken. Jag trodde att det skulle krävas mer för att få dig att börja utforska, men du förstod snabbare än jag någonsin hade kunnat ana.
Du bortsåg fullständigt från det faktum att lokalen till det yttre ser ut som vilken butik som helst. Det krävde kort tid innan du, undermedvetet, förstod att det gömde sig så många alternativa verkligheter här. En labyrint av dörrar, portaler och resor som leder till något annat. Den samlade kunskapen i butiken kan hantera vilka samhällskris eller katastrof som världen än kan möta. Varje bok kan i ett visst ögonblick bli en öppning till en ny värld, skapa en möjlighet och ta fram verktygen för att förändra världen. När ögonblicket är över, när informationen blir inaktuell eller ersätts av en annan möjlighet stänger sig boken. Världarna aktiveras bara om personen som läser dem verkligen vill förändra världen. Personen måste känna att han eller hon kan påverka. Att personen faktiskt kan göra skillnad och leda in världen i en ny riktning.

Du ser det fortfarande som underhållning. Men jag märker att du börjar förstå att det inte är vaga drömmar – utan mål och konkreta planer. I de här rummen finns alla möjligheterna samlade. Böckerna är förklädda till skönlitteratur, men om du läser mellan raderna är de faktaböcker och instruktionsböcker för hur du och alla andra kan förändra världen.
Du är en av de utvalda som kan ta in vad berättelserna i grund och botten är, en informationssamling som kan göra dig beredd på allt. Om du bara fortsätter läsa, spela och titta kommer det inte finnas ett enda scenario för världens undergång som du inte är redo att hantera. Du behöver aldrig mer vara rädd för framtiden, för den är din att påverka.

Det finns dystopiska tendenser och risker redan idag och du är nu introducerad i vår utpost för framtidens motståndsrörelse. Vi kommer att arbeta tillsammans snart, du och jag. Du från nutiden och jag från framtiden.
Så snart de bedömer dig redo för arbete kommer vi ingå i insatsgrupp 42 med fokus på förhindrandet av manipulering av information, stoppa främlingsfientlighet, motverka totalitära samhällstendenser och hitta en lösning för den växande arbetslösheten med ekonomisk ojämlikhet som följd.
När vi är klara med den delen går vi vidare till insatsgrupp 34 med fokus på miljön där de huvudsakliga målen är att stoppa den globala uppvärmningen och delmålet att få köttindustrin att övergå till labbodlat kött.
Jag förstår att det låter överväldigande. Vi får ta det stegvis, men jag kände att du behövde får en översiktsbild innan vi går vidare. Du behöver inte oroa dig, jag är övertygad om att du kommer att klara det här. Det enda jag vill att du gör nu är att fokusera på science fiction, i synnerhet dystopier, och läs in dig i materialet. Vi behöver en översikt över alla möjliga utvägar för att förhindra den pågående negativa utvecklingen.
Varje bok du läser kommer att skapa en beredskap i ditt bakhuvud. När undergången slår till kommer du inte att stå handlingsförlamad. Då kommer du redan att veta att det alltid finns en lösning. Det finns inget som kan skrämma dig här och nu. Undergången är alltid nära i olika former, men framtiden kan alltid förändras.
Jag återkommer snart med mer information.

Novell: Helhetsbilden

IMG_3609

Mini-novellen Helhetsbilden är skriven av Boel Bermann

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt.
Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

*

Mini-novellen ”Helhetsbilden” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

Novell: Övervakad

IMG_3704

Novellen Övervakad är skriven av Boel Bermann.

– Sch, de hör allt.
Hon står intill sängen med ryggen till fönstret. Hennes blick är stirrig, flackar över väggarna i rummet som om de följer en vilsen flugas vilda flykt genom det okända. Det skär i hjärtat av att träffa henne. Hennes hår är otvättat och matt, hänger i tjocka stripor runt hennes ögon. Det är matfläckar på de ljusa bomullskläderna och hennes fingrar rör sig konstant framför hennes ansikte som om de tecknar hemliga signaler utan mottagare. Jag säger inget, sätter mig bara på sängen och försöker ta in hur mycket hon har förvärrats.
Hon kommer närmare, sätter sig på huk framför sängen och lutar sig mot mig. Jag böjer mig ner, våra ansikten nästan snuddar vid varandras. Känner lukten av gammalt intorkat svett från hennes kropp. Personalen har haft svårt att kunna hjälpa henne med den personliga hygienen de senaste dagarna på grund av hennes ökade aggressivitet. Det är därför de ska öka dosen av medicineringen snart. Det är därför de kontaktade mig för en chans att träffa henne innan hon får svårt att känna igen mig. Hon har aldrig varit aggressiv mot mig, inte ens i hennes värsta faser.
– Vilka lyssnar, kanske du undrar?
Jag nickar och försöker se ut som om jag vill veta svaret. Hon lyfter ett skakande finger till sina läppar. Jag suckar djupt. Borde vetat bättre än att ha kommit hit. Men på något sätt hoppades jag ändå fortfarande. Att jag skulle kunna bryta igenom, att hon skulle reagera på min närvaro. Att jag skulle kunna urskilja någon form av möjlighet till tillfrisknande.
– Hör du?
Jag sitter stilla och lyssnar. Då hör jag plötsligt något, ett svagt surrande.
– Bara luftkonditioneringen.
– Nej. Det är ljudet av att de lyssnar.
Jag ser en fluga slå sig ner tillrätta på väggen. Pekar på den.
– Bara den som lyssnar.
När hon ser flugan ruggar hon tillbaka. Börjar skrika.
– Döda den. Snälla, för min skull. Döda den nu.
Jag reser mig och går så försiktigt jag kan fram till väggen. Lirkar fram mitt anteckningsblock ur fickan och smäller till utan förvarning. Snabbt och hårt. Ser hur flugan lämnar en grå fläck på väggen. Hon lugnar ner sig.
– Tack. Jag avskyr att de kan ta sig in överallt.
– Ingen fara.
En kort stund ser hon mig rakt in i ögonen. Jag ser in i de där vackra ögonen och ser en glimt av den personen jag kände. Men ögonblicket försvinner, bleknar bort. Ögonen rycker iväg på sin flackande färd över rummet. Vandrar vidare för att följa saker jag inte kan se. Hon reser sig, börjar frenetiskt rota igenom min väska. Jag har nästan inget i den, inget hon kan använda för att skada sig. Jag låter henne hållas. Hon hittar en penna och rycker ut en sida ur en bok jag hade med mig. Börjar frenetiskt anteckna saker rakt över den tryckta texten. Jag borde inte låta mig provoceras, men säger orden ändå.
– Är du säker på att ”de” inte filmar?
– Filmar vad? Säger hon utan att se upp där hon sitter på huk. Jag lutar mig framåt och ser att hon håller för texten med ena handen medan hon skriver med pappret mot benet. Om ”de” filmar får de uppenbarligen inget. Skriver länge. Till slut ger hon mig lappen hopvikt. Samma rörelse igen, fingret mot läpparna. Jag nickar, viker upp pappret och håller det nära som om jag dolde en pokerhand. Orden betyder ingenting.
– Inget kan förändras. Inget är som det ser ut. Jag vet det nu. Gör vad du vill.
Jag ser på henne och känner att jag är på väg att börja gråta. Går fram till henne och håller om henne hårt. Hon är helt stilla i mina armar.
– Ta hand om dig. Jag kommer tillbaka så snart jag kan, jag lovar. Glöm aldrig att jag finns här för dig, kommer alltid vänta på dig.
Hon lutar sig närmare mig och säger tyst i en enda varm utandning, knappt hörbart.
– Titta på blocket. Men gör det inte förrän du är långt härifrån.
Sen rycker hon sig loss och ställer sig vid fönstret och ser ut på gården. Hennes kropp vaggar försiktigt och fingrarna rycker och darrar. Som om hon redan glömt att jag är här.
Jag trycker på knappen för att signalera till skötaren utanför dörren att jag är redo att gå. Han låser upp dörren, vi stiger ut i korridoren. Hör hur säkerhetslåset aktiveras bakom mig. Det står vakter och skötare utspridda i hela korridoren.
– Mår du bra? Stackaren, jag önskar att vi kunde göra mer. Ska jag ta pappret eller vill du behålla det? Jag kan ge det till hennes psykolog annars, så kan de prata om det.
Sjukskötaren ser på mig med omtanke och vemod i blicken. Jag suckar.
– Ni gör så mycket ni kan, det finns inget mer någon av oss kan göra. Men jag behåller det gärna, som påminnelse om hennes tillstånd.
Sorgen och utmattningen hörs i min röst. Önskar att jag kunde förstå vad som hade hänt henne, vad som utlöste hennes paranoia. Precis innan vi nått slutet av korridoren minns jag vad hon sa om blocket. Jag tar fram det för att borsta bort resterna av den döda flugan. Då ser jag att det glänser av något metalliskt i kroppen. Innan min hjärna kopplat vad jag ser känner jag en kort smärta i nacken. Världen börjar bölja. Hör skötaren ropa.
– Förbered cell 14A och ta pappret. Han tog buggen, det var bara en tidsfråga. Vi måste få igenom besöksförbudet för henne snart…

Novell: Sländorna

IMG_3660

Mini-novellen Sländorna är skriven av Boel Bermann

Poolen var en rak, enkel och väl tilltagen fyrkant. Varje centimeter är täckt av skimrande mosaikplattor. En lila melerad ton som fick poolens vatten att se klarare ut och som gav hela poolområdet en känsla av dekadens. Solstolarna stod i prydliga rader och var vita, välputsade och i trä. Jag tog inte in det jag såg. Nästan inget av det.

Jag stapplade ut från hotellrummet vid elva tiden, nickade förstrött åt de pliktskyldigt leende i personalen och släpade min bakfulla kropp ut till poolområdet. Hotellet var öde, jag var den enda gästen såvitt jag visste. Turistsäsongen var över när jag checkade in. Jag kunde göra vad jag ville inom rimliga ramar. Att jag ville bada i den iskalla poolen fick personalen att skaka på huvudet. En jag brydde mig inte. I det skick jag befann mig i hade jag gladeligen stoppat huvudet i minibaren. Det enda som hördes vid poolen var det försiktiga porlandet av vattnet som rann över kanten. Till och med det ljudet kändes påträngande och högljutt.

Förbannade mig själv inombords, hur kunde jag ha glömt solglasögonen. Men hade ingen kraft för att vända tillbaka till hotellrummet. Min blick var en liten springa som försökte skydda sig från allt det ljusa. När vattnet omslöt mig skälvde jag till. Som flytande is. Först när jag lyfte blicken för att börja simma såg jag att hela vattenytan var täckt av stora, röda sländor. Jag hade aldrig sett något liknande. Rubinröda, stora, glänsande. De var överallt omkring mig, svepte förbi i koreograferade och stötvisa rörelser. De verkade alla vara i par, en tätt klamrad vid en annan. Så nära varandra att de såg ut som en enda varelse. De stannade om och om igen vid vattenytan och doppade yttersta stjärten i vattnet. Det bildades små ringar på vattenytan vid den flyktiga beröringen. Jag anpassade min simning efter varelserna, simmade långsamt i stora breda rörelser. Tittade smått förundrat på de intensivt röda varelserna. Det var som att jag gjorde intrång när jag rörde mig mellan deras erotiska luftakrobatik. Men jag kunde inte slita blicken från dem, det var hypnotiserande.

Sedan såg jag det. Något avsöndrades i vattnet varje gång de vidrörde ytan. Jag trodde att jag inbillade mig. Sträckte ut ena handen så att den låg precis under vattenytan där den senaste sländan snuddat. Först fann handen bara vatten, men när jag lyfte upp handen kunde jag se svagt röda transparanta korn. Som mikroskopiska juveler. Som ägg. Plötsligt är de överallt. Omger mig som ett rött moln. Jag försöker vifta undan dem, men samtidigt vill jag inte skada dem. De är perfekta, sköra och de fyller luften. Jag tar ett djupt andetag och dyker under ytan, simmar bort till trappan. Men när jag lyfter upp huvudet är de där. Som om de väntade på mig. Överallt. Tunna vingar som slår fortare än ögat kan uppfatta. Väntar på mig.

Lägger ägg i mitt hår, min mun, i mina öron.
När jag vaknar känner jag mig annorlunda.
När jag åker hem finns de inuti mig.
Jag gör vad de vill att jag ska göra.
Sprida dem vidare.

 

Waiting for the Machines to Fall Asleep [Free e-book sampler]

The science fiction anthology Waiting for the Machines to Fall Asleep will be released May 6th and be available as printed book and e-book. If you find the wait hard, maybe a free e-book sampler can ease your suffering?

The free e-book is available now and features three stories:
”Punch Card Horses” by Jonas Larsson
”Vegatropolis – City of the Beautiful” by Ingrid Remvall
Bonus story exclusive to the free sampler: ”The White Ones” by Boel Bermann

Download Waiting for the Machines to Fall Asleep [Free e-book sampler] here:
EPUB
PDF
Google Play Books

About Waiting for the Machines to Fall Asleep
26 short stories from the new wave of Swedish speculative fiction writers.
Forget about cheap furniture, meatballs and crime fiction. Sweden has so much more to offer. Waiting for the Machines to Fall Asleep contains twenty-six stories from the new generation of Swedish writers of science fiction and the fantastic. Stories ranging from space horror and post-apocalyptic nightmares to tender dramas. Stories with steampunk horses, android uprisings and cheeky goblins. Stories that are action-packed, wise, silly, beautiful, surreal and horrifying.

Featuring stories by the swedish science fiction authors:
Hans Olsson, Boel Bermann, Erik Odeldahl, Ingrid Remvall, Love Kölle, Lupina Ojala, Christina Nordlander, Pia Lindestrand, Jonas Larsson, Tora Greve, Andrew Coulthard, Alexandra Nero, Johannes Pinter, Andrea Grave-Müller, AR Yngve, My Bergström, Anders Blixt, Maria Haskins, Patrik Centerwall, Björn Engström, KG Johansson, Oskar Källner, Sara Kopljar, Eva Holmquist, Markus Sköld, Anna Jakobsson Lund

Publisher: Affront Publishing
Genre: Science fiction, speculative fiction, anthology, short stories
Language: English
Release date: May 6th 2015

Waiting for the Machines to Fall Asleep

Helhetsperspektiv

Mini-novellen Helhetsperspektiv är skriven av Boel Bermann.

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt. Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.


 

Mini-novellen ”Helhetsperspektiv” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

IMG_0752