Novellutkast: Takvåningen

Undviker fönstren. Bor i en enorm takvåning och kan inte kunna titta ut. Jag inser ironin, men det är bara så det är. Jag ska vara glad över att ha någonstans att bo, jag vet det. Men en del av mig saknar verkligen att bo på gatan. Trots kylan, utsattheten och allt den där skiten. Fast jag hade inte överlevt en vinter till där ute. Det är för hårt.

Inte heller kan jag täcka över fönstren i lägenheten. Jag klarar inte att ta mig så pass nära för att tejpa upp något, minsta lilla glimt av höjden ger mig en panikattack. Faller ihop, kan inte andas, känns som att jag håller på att dö.

I sovrummet har jag lyckats skjuta fram bokhyllor framför båda fönstren och krypandes längst golvet med ansiktet mot fiskbensparketten lyckades jag mödosamt släpa fram några tavlor fram till en del av fönstren och blockera åtminstone nederdelen. Men lägenheten hade inte så många höga möbler att det räckte för att blockera den svindlande utsikten. Himlen där utanför och hustaken påminner mig hela tiden om hur högt upp jag är.

Jag tänker att jag ska gå på jakt efter spånplattor eller något annat bråte på stan som jag kanske kan putta för fönstren. Lovar mig själv att göra det när det värsta av det senaste ovädret dragit förbi, om det blir något uppehåll innan det nästa kommer det vill säga. Men kjag ommer aldrig att kunna tejpa eller spika för fönstren, de är för storslagna och bombastiska för att komma i närheten av. Fönster precis överallt.

Ingen annan var galen att bo här, det var ju därför jag kunde ta över den. Eller så hade ingen bara pallat med att ta sig upp här och bryta sig in. Men jag är en envis jävel, jag bet ihop och tog mig upp. Lägenheten var helt orörd, dold bakom en branddörr, såg väl bara ut som nåt vindsförråd. Men jag hade spejat noga innan, hade fattat att det måste finnas en etagevåning där på toppen. Sådan jäkla tur att jag tog mig hit, värsta bunkraren hade bott här eller vad man nu ska kalla det. Välfyllda skafferier, en helt gigantisk vinkyl och en bar som var något från mina drömmar. Samlar vatten i hinkar på terrassen. Det är svårt som fan att ta sig ut där, men om jag kryper fram och stirrar in i träbrädorna lyckas jag sno åt mej hinkarna. Kan överleva här länge.

Rädslan försvinner aldrig, den intensiva rädslan för den där höjden och luften och tomheten. Inte sedan jag infekterades av sporerna. Allt finns där, tomheten och höjden, även om det är dolt bakom saker. Jag vet det, även om jag försöker att dölja det för mig själv. Varje dag sover jag med rädsla, vaknar med rädsla, lever med rädsla. Kanske kan jag inte stanna här, kanske kommer takvåningen att driva mig till vansinne. Är det värre än att leva i marknivå och istället vara rädd för att bli dödad i natten över en orörd konservburk, sliten filt eller min nötta, men varma, skinnjacka? Jag vet inte.

Men det är inte långt kvar innan det inte ens går att försöka röra sig eller leva på marken. Inte nu när de smältande polerna höjer havsnivån och översvämningarna från extremvädret täcker marken. Vattnet går bara högre och högre. Här uppe kan jag leva så länge jag kan ordna krubb och vatten. Om jag bara kan stå ut med rädslan för höjden.

*

Novellen Takvåningen är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet utspelar sig i samma värld som Take-off, men längre fram i tid.

Novell: Take-off

Hon ser över axeln, försöker bedöma hur många rader flygplanet har. Det är ett mindre flygplan. Kanske 60 rader med tre platser i rad på var sin sida om mittgången. Hon har aldrig tidigare tänkt på att allt i ett flygplan är så mjukt utformade, inte bara på utsidan utan även på insidan. Böljande former i ljust vitt, askgrått eller beige hårdplast.

Hon antar att det är för turbulensens skull.  Om folk skulle kastas runt hämningslöst i det trånga, klaustrofobiska utrymmet inuti flygplanet får de i alla fall inte dö av interiören. Ingen risk att möta sitt öde på ett utstickande handtag som spetsar ögat, snittar ansiktet på en vass kant eller genomborras av en bit utstickande metall i flygstolarna. Det enda undantaget hon kan se är exit-skylten. Den är fyrkantig och lätt utskjutande, den ser ut som att den kan splittras i tusen små vassa delar och regna över passagerarna. Kanske glömde de att anpassa den, kanske är den helt okrossbar trots sitt sköra utseende. Hon hoppas att hon slipper att få veta det.

Hon vänder bort blicken och ser istället ut genom fönstret. Landskapet brer ut sig under flygplanet och allt ser ut som miniatyrer. Som ett barns utspridda leksaker över en böljande filt. Allt krymper när planet lyfter högre och högre. De mörkgröna barrskogarna, de rödbrända fälten och gråbruna åkrarna. Så passerar planet genom molntäcket, de tunna skikten som ligger sida vid sida med tjocka, massiva sjok som lojt breder ut sig. Hon kan inte sluta se ut genom fönstret, kan inte slita blicken från det. Det är med en känsla av vemod och stundande förlust. En innerlig längtan av att få dröja kvar, frysa tiden och flyta här ovan i all evighet. Här uppe ser allt så vackert och oförstört ut. I gliporna i molntäcket ser hon vägar och båtar och hus och bilar som små korn av mänsklighet utströdda över världen. Men så försvinner allt. Synfältet fylls av den blåa, klara himlen och det oformliga drömlandskapet som nu ligger under henne och flygplanet.

Hon drar ett djupt andetag och sjunker tillbaka i flygstolen, men blicken är ännu fäst vid en odefinierad punkt ute i all den där luften utanför fönstret. Det här är, om allt går som det ska, den allra sista flygresan hon kommer att göra hela sitt liv. Det är underligt, för hon hade egentligen tänkt sig att hennes sista resa skulle kännas mer dramatisk. Trots att hon vet att resan med stor sannolikhet bara kan sluta på två sätt så känns allt förvånansvärt lugnt. Kanske för att det är en sådan kort resa, bara till Tyskland, snart över. Kanske hade resan fått mer tyngd med längre avstånd, högre upp, längre bort, större flygplan, fler människor. Längre, högre, större, fler. Inte bara en ynklig flygresa på tre timmar.

Men det är medvetet. Hade hon blivit tilldelad Australien eller USA hade hon kanske aldrig kunnat återvända hem igen. Nu kan hon köra bil, åka tåg eller till och med vandra om allt annat skulle stängas ner efter attentatet. Bara om du överlever, bara om planet inte störtar, viskar rösten i bakhuvudet. Hon tystar den och tvingar sig själv att inte se sig om på planet, försöker att inte se på de andra passagerarna. Två viktiga anledningar. Ett – Hon vill inte se deras ansikten och tänka att det finns en risk att hon kan vara den som orsakar deras död. Två – Om de faktiskt överlever, om allt går som det ska, så vill hon inte råka ha misstänkliggjort fler passagerare.

Om allt går vägen kommer de att utgå ifrån att hon gjorde allt ensam. Men det hade varit för riskfyllt att få med sig de båda komponenterna genom flygplatskontrollen. Det enda hon kan räkna med nu var att hen kommer att göra sin del, precis som hon ska göra sin. Om hen inte gör det kommer inget att hända när hon utför sitt uppdrag. Hon tror inte att den situationen skulle uppstå, men ändå. Risken/chansen finns alltid. Hon ställer en timer på mobilen, drar på ett ögonskydd och försöker slappna av.

När alarmet ringer reser hon sig från sin plats och går in på toaletten så snart hon ser att det är ledigt och utan kö. Väl inne i det trånga toalettbåset på flygplanet börjar hon förbereda sig.

Händerna skakar så mycket att hon är rädd för att spilla ut pulvret som hon hade gömt i tunna plastpåsar i BH:n. Hon häller så försiktigt hon kan ner det ljusa pulvret i den nu tömda puderdosan som hon köpte i taxfree, nu måste hon ha det nära till hands. Sporerna behöver fukt, näring och tid för att vakna till liv. När de till slut kombineras blir effekten förödande snabb. När hon är klar lägger hon omsorgsfullt ner puderdosan i handväskan. Håret klibbar mot pannan av svetten från den tryckande situationen. Det är snart dags.

Det hon gör ska inte skada någon, ska inte vara farligt, borde inte leda till att någon dör. Men det finns alltid en risk. Det ska ta omkring en timme innan det verkar och det är bara drygt en timme fram till landning. Men det finns ett fåtal som är mer mottagliga för effekten, som reagerar omedelbart. En annan risk är personalen. Om de omedelbart efter flygningen går över till en annan luftfarkost… Arbetsreglerna ska förhindra det, påminner hon sig själv om, det är därför de valt just det här flygbolaget. För att de har hårdare regler och bättre kontroller för just personalens arbetsförhållanden. Men fortfarande, det kan hända. Piloten kan få panik och tappa kontrollen över flygplanet. Det kan gå riktigt illa.

Rent krasst kan innehållet i hennes dosa orsaka att även det här planet kraschar om övergången går för snabbt. Det är en liten risk, men den finns. Speciellt om någon av piloterna är överkänslig, om det uppstår förseningar runt inflygningen och landningen, om ett oväder får dem att byta flygplats och förlänga tiden i luften… De har inte sagt något sådant i högtalarna, så hon måste utgå ifrån att hela inflygningen går enligt utsatt tid.

Hon kan inte tänka på riskerna, skjuter undan tankarna på allt som kan gå fel. Allt hon gör, det gör hon för ett enda syfte. Ingen kommer att dö på grund av hennes handlingar. Men om något, mot alla odds, skulle ske… Hon är ändå beredd på det, försöker hon intala sig. Att det är ett lågt pris att betala, att hon måste vara beredd att offra både sig själv och några andra. Att offra ett fåtal för att rädda de flesta. För att försöka rädda världen. För att hindra mänskligheten från sin egen självdestruktivitet. Det är värt det, eller hur?

Inte för tidigt, får inte utlösa det för tidigt. Inte för sent, får inte hälla ut pulvret för sent. Kallsvetten, klumpen i halsen. Hon mår illa, känner sura uppstötningar i halsen. Väl tillbaka på sin plats ser hon inte längre ut genom fönstret på allt det vackra. Det går inte. Istället stirrar hon oavbrutet på skärmen framför sig. Skärmen är inställd på att visa hur flygplanet närmar sig sin destination. Planet har kommit mer än halvvägs. Inga förseningar hittills. En timmes verkningstid. Hon vill egentligen fråga flygvärdinnan för att försäkra sig om att de kommer fram enligt schemat. Men hon får inte dra uppmärksamhet till sig. Handen är nedkörd i handväskan, hon fingrar på puderdosan. En timmes verkningstid i kabinen med luft som går runt runt i ett slutet utrymme. Sporer i varje andetag. Snart.

Hon väntar bara på signalen nu. Från en främling, någon som sitter bara några rader bort, en värld bort. Det hon har fått veta är att hen har en immunitet och kan inte infekteras. Hen kommer kunna göra det här igen. Om hen inte dör.

Plötsligt reser sig en medelålders man upp från sitt säte några rader bort. Han är rundlagd och rödbrusig. Han vacklar till, verkar berusad trots det tidiga morgonplanet och den korta resan. Hon kan höra hans röst över planets påträngande brummande. Med sluddrig röst säger han något aggressivt på bruten tyska till flygvärdinnan, hon tror att han klagar över något. Hon anstränger sig för att höra orden. Även om det är osannolikt så kan det vara han. Väntar spänt på att höra kodordet uttalas, signalen som påbörjar allt.

Fjärilsfälla. Butterfly Trap. Schmetterling Falle.

Så kommer de, från ingenstans och inte diskret på något sätt. Han skriker ut orden, som att han vill förolämpa den nervösa flygvärdinnan, men som att han använder fel engelska ord.

You bloody honey traps all of you, fucking bee killers, you are all working for the butterfly traps. You are all bloody killers, all of you, we all are. Every single one of us. The fucking bees are fucking extinct and it is all our faults.”

Han skriker ut orden, som att han vill vara övertydlig. Så att hon inte missar att det är nu det gäller. Men hon förstår inte varför han tar en sådan risk och gör sig själv så enkel att komma ihåg. Hela tiden har hon varit utvald för att ta på sig skulden om det skulle krävas, men planen måste ha ändrats. En kort stund glider hans blick över henne. När deras blickar möts har de ett kort ögonblick av samförstånd. Den där blicken innehåller något mer, den ser outsägligt sorgsen ut. Hon kan inte tyda den. Sedan ser han snabbt bort från henne och det är som att han aldrig var vänd i hennes riktningen.  

Hon reser sig upp, drar lite i kjolen och ler ursäktande till personerna intill sig, mumlar något om toalett igen. De reser sig snabbt så hon kan glida förbi. Hon håller handväskan hårt med sina perfekt manikurerade naglar. Sedan plockar hon fram puderdosan och låtsas som att hon speglar sig. Därför har hon puderdosan i handen medan hon tränger sig förbi personalen som står och försöker lugna ner den upprörda mannen. Just när hon passerar förbi slänger han sitt ölglas i mattan och knuffar till flygvärdinnan hårt. Flygvärdinnan vacklar till, faller handlöst bakåt och drar med sig henne i fallet.

Tillsammans faller de. Faller förbi de mjuka rundade stolsryggarna och ner på den ljuddämpande heltäckningsmattan. Den nu öppnade puderdosan flyger ur hennes hand. Precis som den ska. Det är som att allt går i slow motion, den ser ut att sväva i luften. Pulvret väller ut som ljus rök, virvlar genom kabinluften. Hon ser hur det gnistrar, som damm som leker i en solkatt, som världens minsta sandstorm. Bara ljust puder, inget annat. Tro på det här. Tro att jag är ofarlig, bara en utseendefixerad ung kvinna som blev knuffad av flygvärdinnan som i sin tur blev attackerad av en otrevlig, överförfriskad man. Det är inte ett attentat, det finns inget i den här kabinen som kan skada någon.

Processen är påbörjad. Hans medhavda näringsvätska och hennes sporer. Nu börjar det, här börjar det. Revolutionen. Pulvret virvlar genom kabinen, det är redan knappt synligt för det mänskliga ögat. Men hon påminner sig om att det finns där. Att det är som fin tunn pulversnö instängd i en glaskula, det kommer inte att försvinna bort.

Hjälpsamma händer sträcks fram mot henne själv och flygvärdinnan, vänliga främlingar hjälper dem upp. På ostadiga ben borstar hon av sig dammet medan hon hör hur flygvärdinnan be tusen gånger om ursäkt och undrar om de kan ge henne något som kompensation för att incidenten. Hon spelar darrig och ostadig på sina högklackade skor, men skakar vänligt på huvudet med ett blekt leende. Nej då, det behövs inte, det var knappast ert fel. Kort arg blick i riktning mot den aggressive mannen som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon behöver bara en stund för att återhämta sig, gå till badrummet. Eller, förresten, skulle det gå att få en flaska vatten?

Med frenetiska rörelser sliter en flygvärdinna fram en plastflaska från sin serveringsvagn och räcker över den. Hon tar emot den och hennes händer darrar när hon skruvar av korken och tar en djup klunk. Men sedan låter hon medvetet sina skakiga händerna tappa greppet. Plastflaskan faller i mattan med en dov dunk innan den rullar iväg under stolsraderna. Vattnet väller ut innan någon får tag på den. Fukt. Mer fukt, så mycket som möjligt, för att få sporerna att vakna ur sin torra dvala. Hon håller för munnen med handen i trovärdig genans. Sedan ber hon om ursäkt med mumlande ord, uppenbart generad över hela situationen trots att flygvärdinnan bedyrar att det inte är någon fara alls.

Kinderna är blossande röda, orden flämtar fram bakom fingrarna som täcker hennes ansikte. Hon behöver inte ens låtsas vara orolig eller upprörd nu. Hon är allt det och mycket mer.

Vattnet ska väcka sporerna. Nu kan hon bara hoppas att det kom det ut tillräckligt mycket i kombination med hans glas med näring och hennes vatten. Hon vet inte, kan inte veta, kan bara hoppas. Hoppas att sporerna kommer reagera med vätskan och sedan cirkulera runt i kabinen och påverka alla passagerarna. För säkerhets skull ska hon ändå följa det uppsatta protokollet. Hon mumlar ursäkter om och om igen medan hon stapplar iväg till toaletten och låser sedan noga in sig.

Väl inne sätter hon sig på toalettsitsen, för in näspluggarna och sätter på sig ansiktsskyddet med luftrenaren som hon haft i handväskan. Det är stor risk att det är för sent och att hon redan är exponerad. En del av henne hoppas på det, hoppas att det här är hennes sista flygresa. En annan del vill fortsätta kampen, vill fortsätta vara en del av de konkreta motståndsaktionerna och inte bara planeringen. Om hon, mot all förmodan, skulle ha klarat sig från virusets påverkan och om planet faktiskt lyckas landa oskatt betyder det att hon kan göra fler flygningar och fler attentat. Det är alltid värt ett försök. Men säker kommer hon inte vara förrän ikväll när hon påbörjar den långa färden hem.

Gråvit plast omger henne, fläktarnas monotona susande dämpar och lindar in alla ljud från kabinen. När hon hör rösten i högtalarna säga att de går in för landning går hon tillbaka till sin plats. Ett rött draperi mellan passagerarna och personalen dras för fram i planet. Svaga fragment av okända människors konversationer tränger igenom. Tyska, svenska, engelska och andra språk hon inte kan identifiera. Hon vågar sig på att se sig om i planet.

Det är nästan bara män på det här flyget, ett klassisk business flyg på affärsresetider. Rörelsens mål är inte att ta ett gäng glada semesterfirare som flyger en enda gång om året. Målet är att inrikta sig på de passagerare som flyger med samma nonchalans som de tar en taxi, de där männen som flyger över atlanten för ett enda möte. De som rör sig över hela världen för några handskakningar och överförfriskade affärsmiddagar.

Hon tänker på dem. På att hon är så ursinnigt rasande på dem, att hon vill skrika åt dem för att få dem att förstå att för varje resa de gör på ren slentrian dödas jorden. Utrotar arter, orsakar extremväder, förvärrar den skenande globala miljökatastrofen och dödar allt liv.

Men trots att de dödar alla så vill hon inte att de ska dö. Sporerna kommer att påverka sin värd och göra hen livrädd för höjder. Ge dem ångest av att lämna marken. Hindrar framtida flygresor permanent. Men den sprider sig inte enkelt, bara under rätt förutsättningar och den fäster bara när den infekterade befinner sig på hög höjd. De forskar fortfarande för att de hur de ska få den att sprida sig vidare naturligt. Det har hänt, just av affärsresenärer som hoppar på nästa flyg innan de drabbas av rädslan, innan de inser att de är infekterade.

Hon lutar sig mot fönsterglaset och andas djupt, försöker hålla tillbaka panikattacken. De släcker ljusen i planet. Den svaga belysning i kabinen tillåter världen som rusar emot henne långt där nere att framträda tydligare. En bländande vy av den vackra jordytan jorden långt där nere. På håll syns det inte om man inte vet vad man tittar efter. Hur så stor del av världen är gråbrun och torr, hur stor del som är översvämmad. Hon tycker att folk borde se till och med på så här stora avstånd att världen inte är som den tidigare var. På vissa sätt önskar hon att jorden ännu tydligare kunde signalera till allvarliga tillstånd. Låta jordytan spricka och rämna, brinna och mullra och hosta ut svart galla och aska.  Jorden är döende. Men det syns inte och människorna fortsätter leva sina liv som vanligt. Syns det inte finns det inte.

*

Novellen Take-off är skriven av Boel Bermann

Novell: Monolit

Hon slötittade genom nyhetsflödet. Sedan viruset kom kändes det som att hon gjorde det tusen gånger om dagen. De uppdaterade alldeles för långsamt. Det var bara samma där som sist hon tittade. Men nu har hon inte kollar på flera timmar för att hon spelat tv-spel.

Nu är det en sån där ”LIVE” nyhet i toppen. Sånt som antingen betydde att det faktiskt var något spännande eller bara en utmattad webbredaktör som försökte hålla kvar läsarna. Men hon klickade. Det gjorde hon alltid. Allt för att bryta monotonin.

Ett okänt föremål har hittats mitt i centrala Stockholm. Inte en bomb. De nästan skrev det i Caps lock så att inte folk skulle få panik eller så. En monolit. Det vill säga ett tolv meter högt stenblock i någon slags gul, glänsande slät sten. Med en märklig symbol inristad på toppen.

Hur någon hade fraktat det utan att det har setts är oklart. Till Odenplan av alla ställen, precis mitt på. Olaglig staty var den mest populära teorin. De pratade om att det måste ha kostat oerhörda summor, att det hade krävts en bisarr lyftkran, de lyfte fram kända internationella konstnärer som med uppbackning av galna Tech miljardärer kunde ha genomfört kuppen. Eventuellt kunde det vara världens dyraste PR kupp. Väl värt det för att hela världen redan verkade prata om det. Men ingen fattade ett dugg.

Men hon visste.

Från första sekunden hon såg den visste hon precis vad det var.

Det var ett meddelande.

Till henne.

Från dem.

Hon kunde knappt sitta still i stolen, ville egentligen bara kasta sig på pendeltåget och åka di. Hon borde hålla sig hemma, hålla sig isolerad. Men hon kunde inte slita sig från internet, läsa alla rapporter. Det verkade ofarligt, det verkade inte finnas någoot dolt. De hade inte sett några håligheter på röntgen.

Hon hade drömt om den här dagen när de äntligen skulle ta kontakt. Bokstavligen. Hon hade drömt om att sätta sitt avtryck på världen. Något som skulle få hennes minne att leva kvar.

Nu var det här.

I hennes favoritfärg.

Gult.

De hade uppfyllt hennes önskan. Det var en gåva. Hon spillde ut kaffekoppen när hon reste sig upp ur stolen, rusade bort till hallen och slet på sig jackan innan hon rusade ut.

Hennes egen monolit.

”Tyckte du om den?”

”Den är allt jag kunde önska mig!”

Tårar av lycka rinner nerför kinderna när hon springer till pendeltåget. Hon har varit ensam så länge. Isolerad och försiktig, jobbat på distans och hållit sig för sig själv.

Men det här måste hon uppleva.

Den är ju ändå hennes.

Hur många åker kollektivtrafik en sen onsdagskväll?

Det är horder av människor vid pendeln, som folkfest, som en arenapublik. Alla är glada och sprudlande. De trängs, men inte på ett otrevligt sätt. Folk ler och tjoar och gråter av lycka. Ofamnar varandra, high fivar och sjunger.

 Hon ler för att de är så glada.

För att de firar hennes monolit.

De är så snälla.

Till sist kommer hon med på en pendel, det tar ett tag. Hon står där och ser på alla de andra och ler, alla ler, världen ler. De är där tillsammans i mänsklighetens firande. För detta underverk som har skett. På pendeln läser hon nyheterna på mobilen. Fler monoliter, runt om i världen, alla är till henne. Det är magiskt.

Når fram till Odenplan. Alla är där. Stockholm är där.

Ingen har ansiktsskydd.

Alla skrattar och firar, trängs och hostar.

På nyheterna har de slutat rapportera om monoliterna.

Alla har bara sprungit ut ur byggnaderna.

Alla vill ju se sin monolit.

Gåvan från de andra.

De som snart ska komma hit.

*

Novellen Monolit skrevs av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Apofeni – den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt orelaterade data eller händelser
Utspelar sig: I Sverige, i nutid
Måste ingå: Ett främmande föremål på offentlig plats
Ord: Corona, gatlykta, internet, kaffe, klättra, gul, smygande, rast

Novell: Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Hon ryggar tillbaka av hans uträckta armar. Bara tanken på att omfamnad av den där svettiga, trånsjuka mannen är nog för att göra henne helt kallsvettig. Hans ansikte får ett ledset uttryck, som en tjock hundvalp som sparkats av sin älskade matte. Hon kan så tydligt att han känner sig avfärdad av henne. Inte en bra början.

Hon har aldrig varit bra på att dölja sina känslor, allt står skrivet i ansiktet. Just nu önskar hon att hon hade kunnat dölja det bättre, i varje fall en aning. Eller kanske bara vara helt neutral, nollställd eller klädsamt generat ursäktande. För det mesta var hennes ilska och avsmak väldigt användbara. Men aldrig innan… det hela har börjat.

Men allt syns. Den skeptiska minen som gränsar till avsmak.

”Du förstår väl. Att jag måste vara försiktig?” säger hon och i rösten lyckas hon ändå låta milt ursäktande.

”Ja, jamen självklart. Man kan inte vara nog försiktig i dessa tider. Men jag har antikroppar. Jag har intyget med mig, testades idag.”

”Jag tror absolut inte att det är någon fara. Det handlar inte om det. Men för att vi ska kunna hantera det här mötet på ett bra sätt är det livsviktigt att vi inte har någon form av fysisk närkontakt utan handskar och munskydd.”

Hon förbannar sig mentalt. Varför tyckte hon att det var en bra idé att ha ett möte i verkliga livet? Varför hade hon inte hållit det hela digitalt och nöjt sig med en videochatt?

Men behovet är skriande. Han hade också varit väldigt positivt inställd till det hela, sagt att det absolut skulle bli bättre om de sågs på riktigt. Och det var ett synnerligen lukrativt avtal, det hela. Precis vad hon behövde. Och han.

Hon ser på honom. På den svettiga, lätt överviktige medelålders mannen i den skrynkliga kostymen som lägger ifrån sig portföljen i hallen på villan i Danderyd. Dags att börja arbeta.

”Ska vi gå upp till övervåningen?”

Han nickar energiskt, lite för snabbt och lite för mycket. Så inställsam, så exalterad. Hon vet inte om han spelar. Kanske, kanske inte.

”Gå i förväg du, jag kommer snart.”

Han rör sig trevande uppför trappan.

”Vill du att jag förbereder något inför det formella mötet?”

”Nej, det behövs inte. Jag tar hand om allt.”

Hon ser honom försvinna iväg uppåt till mötesrummet. Han borde hitta rätt fast han inte varit här förut. Alla andra dörrar är låsta, bara ett enda rum har öppen dörr.

Nu när hon har en stund för sig själv häller hon i sig den sista slatten kaffe som hon har i koppen. Sedan öppnar hon städskåpet och försöker hitta något användbart. Hon tar fram illgula gummihandskar, några klädnypor och den gamla mattpiskaren. Öppnar frysen och häller ner några isbitar i en plastpåse.

Hon känner en gnista tändas inombords. Det är som att hon startar upp efter att ha varit i viloläge det senaste halvåret. Gud vad hon har saknat det här. Hon har inte alla sina leksaker som hon brukar ha här hemma, men hon borde hämta de få som faktiskt är enkla att flytta i veckan. Isoleringen har hindrat henne från att roa sig på sin lekplats dit hon brukar ta de konsulter hon anlitar. De där extra konsulterna hon smygfakturerar på företaget under vaga beskrivningar.

Med hård röst ropar hon:

”Ta av dig skjortan och lägg dig på sängen.”

Hon undrar om han är en sådan där som skriker. Inombords är hon varm och kall samtidigt, det brusar i kroppen.

”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” ropar hon sedan, fast hon redan vet svaret. Definitivt klapp.

*
Novellen Handtag, famntag, klapp eller kyss av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Skrivövning med Fruktan
Tema: Handtag, famntag, klapp eller kyss
Tid: 15 minuter
Ord att inkludera (använd minst 6/12 ord): skeptisk, viloläge, trappa, svettig, skjorta, trånsjuk, klädnypa, lösningsmedel, kall, kaffe, grön, ilska

Flykten

Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.

Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.

Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.

Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.

Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.

Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.

Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.

Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.

Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.

Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.

Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.

Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.

Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.

Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.

Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.

Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.

Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.

Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna.  Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.

Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.

Nu lät jag mig fångas in igen.

Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.

*

Novellutkastet Flykten av Boel Bermann

Novell: Reaktionsförmåga

Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud. Av små barnfötter som springer mot blöta klinkers. Gurglande lyckliga skratt tränger igenom dörrspringan precis innan jag smäller igen den.
Trots att jag vet att den gått i lås rycker jag i dörrhandtaget på dörren, bara för att försäkra mig om att den verkligen är låst. Att de är där inne och jag därute. Det är en extra säkerhetskoll, jag borde verkligen inte bete mig så, men kan inte låta bli. Inte sedan incidenten.

De har kommit ut flera gånger. För många gånger. Fast nu för tiden inspekterar vakterna utrymmet varje morgon och varje kväll. Kontrollerar väggar, tak och golv. Det ska inte vara möjligt för dem att rymma igen. Säger de.

Men jag vet att vakterna är av undermålig mänsklig kvalité. Det visste han också, redan när han anställde dem. Slöa män och tröga kvinnor som alla består av muskelmassa och som drivs av anabola steroider. Men man tager vad man haver, minns jag att han sa och plirade bakom sina runda glasögon. Det är svårt att få tag i bra folk nu för tiden, det är tur att du är här.

Det var det. Nu vet jag det. Jag visste naturligtvis att jag skulle vara till stor nytta för projektet, men jag insåg inte exakt till vilken grad. Jag vill tänka att han förstod det, att han visste mer än jag visste då. Men sannolikt insåg han inte hur sanna orden var då, även om han menade dem. Hur kvicktänkt och snabbt jag agerade när de var nära att ta sig ut ur den underjordiska byggnaden.

Larmet gick. Lamporna började blinka skarpt rött. Dörren stod öppen ut mot korridoren och jag såg dem rusa förbi. Jag minns att jag tänkte flera tankar samtidigt. Som att de trängdes i en och samma millisekund. Att försökspersonerna under inga omständigheter fick ta sig ut. Att jag måste skydda projektet. Att de måste vara väldigt, väldigt hungriga.

Lyckligtvis konkurrerade inte tankarna, de samarbetade. Min snabba uppfattningsförmåga drog en enkel slutsats och jag agerade kvickt därefter. Jag räddade projektet från upptäckt och därmed forskningen som kunde avgöra mänsklighetens framtid.

Allt det genom att ta tag i första, bästa föremål och sedan slå honom extremt hårt i bakhuvudet, så att skallen spräcktes. Lukten av blod fick dem att vända om och rusa rakt in i rummet. Medan de var upptagna med sin måltid kunde jag enkelt ta mig ur den isolerade kammaren och trycka på knappen för hermetisk tillslutning och gasning.

Det var inte idealt att döda försökspersonerna. Men det fanns fler.

Även om de främst attackerade byten som gick att äta hade de ett flertal gånger förstört teknisk utrustning och datacentraler, oklart varför. Jag kunde inte riskera att de skulle förstöra mig. Jag hade trots att ett förprogrammerat uppdrag av företaget och av min ägare. Att försöka avla fram en ny människa som kan överleva under de mest extrema omständigheter.

Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats. De andra forskarna på anläggningen hade haft problem med hans modifikationer. Svårigheten hade enligt dem varit att dra gränsen för när försökspersonerna fortfarande ansågs vara människor. De hade uttryckt vad de kallade etiska problem. Jag hade aldrig programmerats för att förstå eller hantera den typen av breda, känslomässiga register som de hade uppvisat innan han gasade dem. Nu fanns inte heller han kvar att hjälpa mig bedöma saken.

Men med så pass minimala modifikationer som jag trots allt gjort på försökspersonernas arvsmassa bedömer jag ändå att de fortfarande är mänskliga. Att de kan kategoriserar som människor. Så snart de kan föröka sig själva ska de naturligtvis släppas ut. För mänsklighetens bästa.
*
Novellen Reaktionsförmåga av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Båda dessa meningar ska inkluderas i texten:
1. Jag kan höra ett skrik av förtjusning följt av små, plaskande ljud.
2. Men på ett olyckligt sätt hade hans forskning missuppfattats.
Skrivtid: 20 minuter

Novell: Mörkret

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Novell: På Krogen

Hon lyfter på huvudet, stirrar in i väggen. Den böljar och rör sig framför hennes ögon. Hon hinner knappt andas innan illamåendet kommer över henne igen. Huvudet ner i toalettstolen igen. Ena handen stödd mot toalettsitsen, den andra knuten i ett krampaktigt grepp. Hulkar. Bara magsyror kvar, inget att få upp, men kroppen fortsätter desperat försöka. Golvet är klibbigt under hennes ben, där hon sitter på toalettgolvet. Till slut dämpas kräkreflexen.

Hon lutar sig tillbaka mot båsväggen, slappnar av och försöker andas. Släpper taget. Utanför båset hör hon den höga musiken, gällt prat och hysteriska skratt. Ljuden är förvrängda, studsar mellan väggarna.

Hon hasar sig fram i det trånga utrymmet så att hon blir inklämd mellan båsväggen och toalettstolen, lutar huvudet mot den kalla kakelväggen. I den smala glipan mellan golvet och toalettdörren ser hon hur höga klackar rör sig fram och tillbaka, stapplandes och vinglandes. Som en surrealistisk parad.

Så ser hon det hända. En fot iklädd en svindlande hög stilettklack kliver på en champagnekork på golvet. Skon får inget fäste, foten halkar och bäraren faller. Ljudet utifrån förändras omedelbart. Skrik, oroliga röster, rörelse mot platsen. En bråkdels sekund förändrade ett liv. Hon som föll ligger stilla. Något med fallet var illa.

Hon ser rakt in i den okända tjejens ansikte, de får ögonkontakt. Hennes egen blick är dimmig och ofokuserad, men hon kämpar för att hålla fast kontakten. Stryker undan sina svettiga hårtestar ur ansiktet med fumliga rörelser, sitter bara stilla och ser rakt in i den andra tjejens ansikte.

Huvudet ligger i en onaturlig vinkel. Kanske är nacken bruten. Den okända lever fortfarande, men knappt. Hon försöker tyda den där blicken som möter hennes. Tror att hon vet vad den betyder, den är mer chockad än rädd. Den okända har bara förstått att hon fallit. Hon har ännu inte förstått att hon kommer att dö på den trånga nedervåningen på en krog en fredagskväll. Att hon inte ens kommer att dö av en överdos på dansgolvet eller genom att falla i den vansinnigt branta trappan ner till klubben på nedervåningen. Utan för att hon snubblade på en kork på det ölklibbiga vita kakelgolvet inne på tjejtoan.

Smärtan övergår till ilska i ögonen. På en millisekund. Alla ansiktsuttryck i det där vackra ansiktet med neonrosa ögonskugga, tjocka ögonfransar och lätt särade läppar skimrande av läppglans. Den okända genomsyras av ilska och har ingen möjlighet att röra sig.

Ljudet utanför toalettbåset har förändrats. Skrik fyllda av panik, skarpa röster som ropar efter hjälp. Den okända tjejen försvinner framför hennes ögon. Inte kroppen, men det som gör henne levande. Allt det där som var hennes liv sugs in i de där adrenalinstora, nattsvarta pupillerna som om hennes liv kastas in i svarta hål. Ögonhinnan blir mattare.

Hon överväldigas av odefinierbara känslor när hon ser det. Av en oförklarlig kärlek till den där tjejen som dör framför henne. Av en enorm livskraft, hon har aldrig själv känt sig så levande.

Hela kvällen har hon känt sig så jagad av ensamhet. Trots att hon varit ute på krogen omgiven av folk. Ensam omgiven av människor, isolerad i ett folkhav. Nu känner hon inte så längre.

Glasskärvorna från champagneflaskan hon halsade ur ligger intill toalettstolen, splittret skär in i hennes ben.  Korken släppte hon inte ens medan hon kräktes, istället klamrade hon den hårt, hårt i sin hand. Höll ett krampaktigt tag medan kroppen försökte befria sig från all sprit och annan skit hon hade stoppat i sig. För att hon så desperat ville göra slut på ensamheten. Hon tänkte göra slut på allt, då och där.

Nu ler hon där hon sitter på kakelgolvet inklämd mellan toalettbåsväggen och toalettstolen. Hon kommer inte försvinna in i tomheten ensam. Champagnekorken hon till slut släppte taget om gjorde så att hon får sällskap på vägen in i det okända. Där de nu hamnar, om de inte blir kvar här tillsammans för evigt här på toaletten, på klubben, på krogen. Hon skrattar matt för sig själv åt tanken att hon och den okända tjejen tillsammans ska bli gengångare och festa in i evigheten under neonbelysningen på klubben.

Hennes ögonlock klipper. Hon är på väg att försvinna nu, hon med. Så hör hon hur någon ropar om att det är blod på golvet. Det är hennes blod. Hon sitter i en pöl av skarpt rött blod mot vitt kakel. Tog inte bara överdosen, hon skar även upp armarna med den sönderslagna flaskan för att vara helt säker på att lyckas. I sitt dimmiga medvetande hör hon rytmiska dunkar, någon försöker slå in dörren till hennes bås. Hon fäster blicken vid den okända tjejens ansikte på golvet och viskar: ”Förlåt. Du blir kanske ensam kvar. Det var inte meningen.”

*

Novellen På krogen av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Urban isolering
Skrivtid: 20 minuter
Ord att använda (Minst 4/9): Champagnekork, kräkas, överväldigad, potatismos, jagad, nattsvart, neon, glömska, bil

*

Novell: Livestream

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Novell: Byggnadsvård

Hon lyssnar på den raspiga inspelningen igen. Det känns overkligt att en röst som är så levande tillhör någon som är död. Hon förstår inte hur hon kan påverkas så starkt av den. Kassettbandet hittade hon under en lös golvplanka i huset precis efter att hon hade flyttat in. Bara ett enkelt kassettband med texten ”Välsignelse” skrivet på den smala remsan. Instinktivt tänkte hon slänga det, men det var något med det hela som väckte en nyfikenhet. Vad hade förevigats på det gamla ljudbandet? Varför hade det gömts under en golvbräda? Hon kunde inte motstå mysteriet.

Nu sitter hon med korslagda ben på trägolvet med den ålderdomliga kassettbandspelaren som hon köpte på nätet framför sig. Trycker ner knappen för att spola tillbaka till början och lyssnar på det raspiga, surrande ljudet tills det klickar stopp. Bara en gång till. Hon ska bara lyssna en enda gång till.

Handen darrar när hon trycker play. Det känns som abstinens och berusning samtidigt, som att hon är beroende av att höra den där rösten igen. Som en missbrukare som längtar efter sin nästa fix. Rösten på bandet är mörk och mild, fylld av värme. Men ändå är orden hårda och det finns en skarp nerv som går igenom allt. Den där okända rösten är ett virus som infekterat henne.

Hon har ägnat så enormt mycket tid på att försöka ta reda på vem mannen på kassettbandet är. Själva kassettmodellen kan dateras till 80-talet och mannen bodde antagligen i huset. Men kanske bodde han bara där genom att hyra det svart av någon av de tidigare ägarna. Hon har inte hittat några namn och ingen att fråga. Mödosamt har hon spårat flera av de tidigare ägarna till huset, men fastigheten bytte ägare flera gånger under 80-talet. Alla ägarna var ensamstående, äldre kvinnor precis som hon själv. Alla har dött av vad som verkar vara naturliga orsaker eller olyckshändelser. På inspelningen finns ingen personlig information eller några ledtrådar till identifiering av rösten. Det handlar bara om vad mannen på bandet vill göra. Vad mannen vill att hon ska göra.

Orden är inte ens riktade till henne specifikt, självklart inte. Bara till den som hittar kassettbandet. Men det känns som att han pratar direkt till henne genom tid och rymd, som att han hela tiden menade att just hon skulle hitta det. Det känns som att han pratat in bandet åt henne. Han talar direkt till henne, det känns som att han sitter där i rummet med henne. Fyller luften, rummet och omfamnar henne. För att hon ska ta över hans livsuppgift.

Hon lyssnar igen, söker efter det som inte är där. Ingen oro, ingen rädsla, ingen tvekan. Sedan kommer skottet. Igen. Ljudet får henne att rycka till. Igen.

Hon vet inte längre hur många gånger som hon har hört honom dö nu. Rosslingen, kvidande av smärta och den där sista viskningen.  Följt av flera minuters tystnad.

Sedan kommer det.

Skrapandet av stolsben mot golv. Steg som går långsamt genom rummet.

Någon annan var där. En okänd person som tog kassettbandet och gömde det under golvbrädan. Någon som var vittne till hans död.

Det har redan mörknat ute, men hon vill inte tända några lampor. Istället drar hon en tändsticka mot askens sida och tänder ett ensamt stearinljus. Som att hon tänder ljuset för honom. För den okända mannen som berättade sitt livs historia och sedan tog sitt eget liv.

Hon tänder ett ljus i mörkret för mannen med den varma rösten. Han som milt berättar för henne hur många som han har dödat. Hur han har krossat deras kroppar, tänjt ut deras leder, styckat upp dem i hanterbara delar och sedan bränt upp alla bevis i lerbränningsugnen som står i uthuset. Med inlevelse berättar han om vilken njutning det gett honom att skapa något nytt av deras aska. Hur han velat låta dessa meningslösa, tomma människor återuppstå som fågel Fenix i nya former och nya liv.

Hur han använt askan till att skapa sitt paradis. Hur han omsorgsfullt gett näring till de otaliga rosenbuskarna som ringar in den ensligt belägna tomten. Närt de knotiga äppelträden, de spretiga bärbuskarna och strött ut ett tunt lager för att stärka den frodiga gräsmattan. Men försiktigt, ömt och varit noga med att inte övergöda. Ingen aska har slängts, allt har kommit till användning. Han lade askan i cementen han göt trappan av, i murbruket som han murade växthusets grund med. Hur han några gånger om året låg på sina knän och såpskurade de ålderdomliga trägolven i sekelskiftesvillan med askan i vattnet. Hur han använde det ljusa, fina pulvret i den duvgråa linoljefärgen som han målade träpanelen i köket med.

Huset han en gång levde i bär spår av dessa levnadsöden i varje del. Huset hon nu äger är impregnerat med döda kroppar, med brända ben, med kött och blod reducerat till ett skirt pulver av det förgångna.

Hon vet inte vilka människor han har dödat eller varför han gjorde det. Om det bara var för att skänka dem nytt liv eller om det var för att han fann en självisk njutning i sin sadism och destruktivitet. Hon vet inte ens om historien är sann. Det enda hon vet med säkerhet är att hon kände att hon måste äga huset till varje pris från första gången hon såg det, från sekunden hon klev in över tröskeln.

För att det var som att huset talade till henne, som att det var levande. Som att det välkomnade henne, viskade till henne och omfamnade henne. Hon känner att det är viktigt att bevara arvet som huset bär på. Det finns inget hon inte är beredd att göra för att beskydda husets själ.

*

Novellen Byggnadsvård är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Genre: Skräck/mysrysare
Stilgrepp: Låt en röst från det förflutna höras
Ord att använda (5/10): stolsben, tändsticka, inspelning, energi, långskott, advokat, filt, krossa, elit, välsignelse
Tid till övningen: 20 minuter

*