Är det ok om jag börjar bli lite rädd nu?

Tillbackablick: Är det ok om jag börjar bli lite rädd nu? Jag har inte varit det tidigare nämligen, bara glad. Men nu så… Sprang av en slump in i Sofia, min redaktör, på vägen till jobbet. Morgontrötta hann vi byta några korta ord. I förbigående säger hon att min bok Den nya människan skickats på tryck. Sånt gör hon ju hela tiden. Det är hennes jobb, styra upp bokmanus så att de blir bra böcker och se till så att de trycks. För henne är det vardagsmat. För mig är det en chock varje gång någon påminner mig om att min bok faktiskt ska publiceras. Hjärtat stannar. Hjärtat placerar sig i halsgropen. Hjärtat slår några extra slag. Mitt hjärta har ganska underliga saker gör sej, kort uttryckt.
Så ja, jag är rädd. Det är en bra rädsla, en behaglig rädsla. Som att åka katapulten på Gröna Lund. Vad är jag egentligen rädd för? Att folk inte ska gilla boken, att folk inte ska köpa boken, att boken går obemärkt förbi? Jag vet faktiskt inte. Jag försöker känna efter…

Den nya människan

 

Chans på utgivning

Tillbakablick från i våras. Det är som ett brus i kroppen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag är glad, förväntansfull, skräckslagen och extatisk samtidigt. Varför? Förhoppningsvis ska jag inom kort skriva kontrakt med förlaget Kalla Kulor för att få min debutroman utgiven i höst.

Det faktumet är just nu döden för mitt skrivande. I synnerhet för mitt skrivande på bokmanuset de faktiskt vill ge ut. Jag kan inte fokusera på någonting längre stunder, jag skriver hellre på vilket annat gammalt utkast som helst som jag har liggande någonstans, hellre bloggar, twittrar och renskriver jag anteckningar än att jag rör bokmanuset. För att det är så verkligt nu. Så konkret.

Innan har jag kunnat skämta om det med vännerna, att jag har en chans på utgivning. Att ett förlag är intresserade. Men det har varit abstrakt. Jag har på något sätt hela tiden förväntat mig att något ska hända. Väntat på att den andra skon ska trilla ner.

Jag har editerat och skrivit om manuset sedan Kalla Kulor hörde av sig och var intresserade  förra året. I april ska min dystopiska roman Den nya människan vara redo för publicering. Jag vaknar lugnt och fint den här lördagsmorgonen. Men så fort min hjärna snubblar tillbaka över tanken på att jag kanske ska få min bok utgiven går min puls upp och jag blir alldeles darrig. Stissig. Skulle kunna springa tolv varv runt kvarteret bara för att göra mig av med en gnutta av min överskottsenergi.

DenNyaMänniskan_BoelBermann_Omslagsbild.jpg

 

Paralyserad av pressfoton

Osammanhängande tillbakablick. Står framför en betongvägg och fryser så jag skakar. T-shirt i den kallaste april som någonsin drabbat Sverige. Jag och min kompis fotografen Johan Wistbacka försöker ta pressfoton. Först försökte vi med jacka på och halsduk. Det såg inte ut som jag. Inte för fem öre. Så nu har jag skalat av alla lagren och försöker se normal ut, trots att mina tänder skallrar.
Pressfoton. Det är svårt med sådant. De behövs så klart, men jag blir som ett rådjur i strålkastarljuset framför en bil. Paralyserad. Johan försöker få mig att slappna av. Det hjälper att hans franska bulldogg är med, jag försöker fokusera på den lilla rackaren som undrar vad fasiken vi håller på med.
[Läs mer…]

Nyfikna själar

Nu kan både mitt debutantporträtt och beskrivningen av min dystopiska roman ”Den nya människan”  hittas i Svensk Bokhandels höstkatalog 2013 under Skönlitteratur. Jag måste erkänna att det är vansinnigt spännande att se vilka som blir nyfikna och vill läsa min bok när den släpps i augusti. Här är några länkar som dykt upp:

Poplitt – Lite höstpepp! – del 1
”Den nya människan av Boel Bermann – läskiga barn som inte är som de brukade vara, ja den här boken känns helt rätt.”
Bokföring enligt Monika – Topp Tio böcker på min sommarläslista
”Den nya människan av Boel Bermann. Dystopisk sci-fi-saga kallades den. Det var allt som behövdes.”
Bokstävlarna – Läsrapport Juni
Spektakulärt – Aktuella & kommande böcker

boelbermann_svenskbokhandel_Ny

Tillbakablick: Jag var & träffade ett förlag idag

Jag var och träffade ett förlag idag. Det var ett relativt litet förlag. Men det var en stor händelse. För mig. Jag var nervös. Kände mig kräkfärdig. Stissig. Yr. Jag hoppas jag framstod som ganska normal.

Jag tror inte de förstod hur stort det här mötet var för mig.

Här har jag suttit och skrivit på mitt manus för boken ”Den nya människan” hemma i sovrummet, som nästan bara Fruktan fått läsa. Jag har skickat in det på vinst och förlust till förlaget Kalla Kulor och stålsatt mig för refusering. Och så gillar förlaget manuset. Vill träffa mig. Jag är överväldigad av lycka. De lägger fram frågan försiktigt. Hur jag ser på manuset?
[Läs mer…]

Slutkorr

Jag fick mitt bokmanus mejlat till mig häromveckan, en enkel pdf. Allt hårt arbete med ”Den nya människan” komprimerat till 739 kB. Började läsa, på jakt efter fel, inte för att egentligen läsa boken. Jag vet vad som sker och hur det slutar. Jag skrev den trots allt.

Men något var annorlunda den här genomläsningen. Något kändes främmande. Jag kunde inte låta bli att läsa min egen bok. Det var nästintill omöjligt att läsa den med detaljgranskande ögon, om och om igen sögs jag in i min egen text och det förbryllade mig. Vad gjorde den här genomläsningen annorlunda från de tidigare?

Så insåg jag det plötsligt. Det var första gången jag läste min bok layoutad som en bok. Som en riktig bok och inte bara i ett worddoc. Det var på riktigt. Och av ren reflex svepte mina ögon över sidorna som om jag läste någon annans bok. Som en bok jag köpt. Som en bok jag var nyfiken på och som jag hört talas om. Som någon rekommenderat och sagt att den skulle passa mig. När insikten slog ner i mitt sinne att min roman ”Den nya människan” nu är hårsmån från att tryckas upp och vara tillgänglig för okända ögon fick jag samma känsla som när jag åker berg- och dalbana. Det sög till rejält i maggropen och adrenalin strömmade till. Jag var darrig resten av dagen. Slutkorren fick vänta en stund.

dennyamänniskan_boelbermann_slutkorr2

 

Barn är skrämmande

Varför skrivs  många dystopier och framtidsskildringar om barn och fortplantning? För att barnen är vår framtid. Ta bort barnen så tar du bort mänsklighetens framtid. Och det finns många vägar att utforska. Att inga barn föds. Att muterade barn föds. Att färre barn föds. Det är bara att se till att det drabbar mänskligheten urskillningslöst, för att sedan luta sig tillbaka och försöka sätta ord på hur samhället reagerar på situationen.

Barn. Varför just en dystopisk roman om barn? För mig är barn skrämmande. Och för att förtydliga, alla de barn jag träffat tycker jag enormt mycket om. Så det är egentligen inte barnen i sig som är skrämmande, utan vad det verka innebära att ha barn. Det gör att du är ansvarig för en annan människa, ett annat liv, som inte kan ta hand om sig själv. Det enda du kan göra är ditt absolut bästa och hoppas att barnet känner att du älskar det och bryr dig om det.

Många av mina vänner har barn och de är fantastiska föräldrar, det kan vem som helst se. Ändå känns det som att de är rädda. Rädslan verkar vara en del av föräldraskapet, i synnerhet i början. Rädslan av att inte räcka till och rädslan för att göra fel. Jag tror inte att det finns något fel, de är bra människor som kommer att göra bra saker.

Jag ser deras ansikten lysa upp när barnen belönar dem med glädje och ord och gester.
Och någonstans där föddes tanken i mitt bakhuvud om vad som skulle hända om föräldrarna inte fick den belöningen.
Om barnen inte reagerade på deras ansiktsuttryck, ord och handlingar och inte visade tillgivenhet för dem.

Jag tror inte att det skulle förändra föräldrarnas agerande. Snarare tvärtom, de skulle kämpa hårdare. För att nå fram till barnet. Jag tror att de skulle älska barnet ändå och ta hand om det och göra allt som står i deras makt. Men det skulle vara frustrerande. Det skulle tära på dem, men de skulle göra sitt bästa för att inte visa det.

Jag tror att det är omöjligt att inte älska sitt barn.
Även om det barnet skulle vara inkapabelt att älska tillbaka.
Det är den idén jag byggt min debutroman ”Den nya människan” på.

DenNyaMänniskan_roman_boel_bermann

Dagen D – Dags att skriva kontrakt för boken

Tillbakablick: Jag har precis insett hur mycket panik man kan ha redan innan man kliver upp ur sängen. En hel del. Idag efter jobbet ska jag över till Kalla Kulor Förlag och skriva kontrakt för att ge ut min bok Den nya människan. Jag darrar på handen när jag skriver det här på min mobil på tunnelbanan. Idag blir det verklighet. Jag tror inte på det förrän jag har kontraktet påskrivet framför mig. Att min bok ska bli utgiven. Glömmer att andas och kan inte svälja. Ett mejl från en vän dyker upp i inboxen med feedback på boken. Han har aldrig läst manuset tidigare. Jag kastar mig över mejlet på mobilen.

”Hej Boel, läste ut Den Nya Människan igår på flyget hem. Den är superbra! Återkommer i helgen med mer detaljerad feedback, men det är verkligen detaljer. Helheten sitter och språket är perfekt för storyn. Jag hade hela boken en stigande känsla av att något riktigt otäckt var på väg att hända. Och det gör det onekligen.”

Senaste dagarna har jag nojat som tokig över boken. Är den bra? Är den spännande? Funkar den? Mejlet är som en stor kram av ord. Vill andas i papperspåse. Ska ta mig igenom arbetsdagen utan att kräkas, för att sen gå iväg och skriva kontrakt. Önska mig lycka till!

[Läs mer…]

På jakt efter flow

Jag fnyste åt flow för några år sedan. FLOW. Bara lyssna på ordet. New age-trams.  Sen fick jag igång mitt skrivande. Stapplande och knaggligt. Ord bildade meningar som bildade stycken som bildade scener och karaktärer och hela handlingskedjor. Och plötsligt tittar jag upp från datorn och inser att det har passerat en herrans massa timmar och min energi är fortfarande på topp och jag vill aldrig sluta skriva. Tid och rum försvinner. Till och med röksug dämpas och jag behöver inte hinka i mig en kaffe varannan minut. Jag hade hittat flow.

Flow funkar säkert olika för olika personer. Det enda jag kan beskriva är hur det fungerar för mig. Flow kommer aldrig direkt. Svårflörtat, det där mytomspunna flow. Det är ingen jäkla energi som kommer på beställning. Ingen gudomlig inspiration. Ingen musa som skänker kreativitet. Det krävs jobb för att hitta flow. Först tragglar jag och har mej första halvtimmen. Är ofokuserad, tänker på jobb, borde ha tvättstuga, är det inte dags att färga om håret? Men sakta så tonar det där ner medan jag skriver. Så skriv vad som helst. Skriv om att du inte kan skriva. Skriv om att du har skrivkramp. Bara skriv.

youshouldbewriting_boelbermann
[Läs mer…]

Semestern – en tid för att skriva

När fasiken har jag tid att skriva? Sanningen är tråkig. Jag har inte tid att skriva. Men jag tar mig den tiden ändå. Mina semestrar ryker åt att plita ner ord.
Min debutroman ”Den nya människan” och mina andra skrivprojekt har jag skrivit mestadels på mina semestrar. Semester försöker jag oftast ta någon vecka här och där utspritt över året, det blir sällan långa sammanhängande semestrar. Och på min lediga tid skriver jag. Min sambo och jag älskar båda att skriva, tack gode gud. Vi älskar också att utmana varandra.

En vanlig semesterresa går till på följande vis:
–  Ska vi inte åka någonstans?
– Ja, det gör vi. Kan du ta ledigt?
–  Ska kolla.

Vi kollar med våra jobb, nappar en vecka inom nära framtid, tar en sista minuten eller någon billig flygresa och åker var som helst. Ibland redan dagen efter beslutet. Vi åker nästan aldrig bort under högsäsong, då resorna är dyra utan passar på mer när ingen annan verkar kunna ta ledigt. Våra jobb tillåter oss att fly landet när andra inte kan och det är en välsignelse. Jag älskar de här oplanerade semestrarna. I enstaka fall har vi planerat i lång tid innan, men det blir aldrig samma sak. Impulsiviteten och att ibland inte ens knappt veta var man är på väg gör mig nyfiken utan att höja förvntningarna.
[Läs mer…]