Tillbakablick: Bearbetningen av manuset kryper fram. Har haft för mycket jobb och vardag i vägen. Jag hade massor av kreativitet på jobbet. Var tog den vägen? Varför sitter jag i soffan och äter ostbågar och tittar på pensionerade britter som vill flytta till Frankrike i ”Home or Away” istället för att skriva. Min redaktör Sofia på Kalla Kulor biter säkert nervöst på naglarna just nu och suckar över min oförmåga att prioritera just nu. Manuset först, allt annat sen, boel! Fokusera, boel, fokusera. Ja, absolut, jag ska bara…
Satt hemma igår och skrev på manuset till ”Den Nya Människan”. Trögt. Som att simma i sirap. Kändes precis lika klibbigt. Gav upp, stängde av datorn och gjorde mig redo för att gå och lägga mig. Då kom idén så klart. När jag krypit ner under täcket. SÅ ska jag göra! Självklart, varför tänkte jag inte på det? Bara att starta upp datorn igen och börja skriva. Gud ,så långsamt det går att starta upp datorn. Varför är den så seg? Vi lever i ett högteknologiskt samhälle. Kom igen nu datorn! Jag har en ide! Den ska ner i ett worddoc. Ger upp, hinner fylla 5 post-it lappar innan datorn säger att jag får skriva.
Jag är fortfarande i fasen ”Jo, men är inte manuset klart nu? Kan jag inte bara få ge det till er på förlaget och så fixar ni allt? Gör vad ni vill. Ni får fria händer. Jag lovar. Lägg in vampyrer, trollstavar och lite kinkysex och vad ni vill som inte passar in. Bara så att jag kan få skriva på något annat ett tag… Jag älskar boken, självklart älskar jag den, det är min debutroman för fasen! Men ni förstår, jag har en jättebra idé om rymdvarelser och köttindustrin som jag verkligen behöver skriva ner. Snälla?”
Har länge cirklat datorn lite som en hund trampar runt innan den ska somna. Ett varv till, platta ner icke-existerande gräs, tramp, tramp, en kopp kaffe, tramp tramp, bara kolla facebook, tramp tramp, måste nog kolla jobbmejlen också, tramptramp, kanske twittra lite, tramp tramp. Effektiv skrivartid per timme – cirka 10 minuter just nu.
Men det går framåt, nu sitter jag faktiskt och jobbar med manuset. Den där första tröskeln är alltid svårast för mej. Att dyka in i flodvågen av text och försöka att simma istället för att svepas med. Första gången jag går tillbaka till en feedback runda är väldigt mycket som en kallsup, känslan av att drunkna, att man sveps med, tappar orientering och perspektiv och världen är upp och ner. Men när kroppen väl vant sig vid det kalla vattnet, när vågen svept vidare, bara jag håller andan så är det bara att orientera sig och börja simma. Jag närmar mig den punkten. Ska bara plaska runt lite i panik först.
