”Jag ser fortfarande absurt mycket film”

Våra tidigare skribenter minns tillbaka på sin tid på MovieZine.
Idag pratar vi med Boel Bermann.

Du har ju skrivit en bok. Är det dina memoarer om din tid som recensent på MovieZine? Berätta!
– Haha, nej, men min kommande dystopiska roman ”Den nya människan”, som ges ut i augusti, hade definitivt inte kommit till om det inte vore för alla makalösa sci-fi rullar jag sett genom åren. Det är en mörk historia om en nära framtid där barnen som föds inte är som barn ska vara. Tystlåtna barn som inte visar känslor och som ger ifrån sig ett surrande ljud. Och nu när jag tänker efter så har nog alla otäcka barn från diverse skräckfilmer satt sina mentala spår, speciellt lågmälda favoriter som ”A Tale of Two Sisters” och ”Barnhemmet”.

Vilken är den bästa filmen du har sett senaste året?
– Jag väljer att läsa frågan fel och tänker de senaste åren. För eftersom jag precis erkänt mig vara en sci-fi nörd så svarar jag ”Inception””Moon” och ”Another Earth”. Det är tre väldigt skilda filmer som alla verkligen väcker något inom mig och får min fantasi att vrida sig tre gånger runt sin egen axel.

Läs hela intervjun på Moviezine:
http://www.moviezine.se/artikel/13645-jag-ser-fortfarande-absurt-mycket-film

BoelBermann_MG_0300

Novell: Fåglarna

Hon matade alltid fåglarna. Det hade hon gjort ända sedan hon var liten. I det land hon växte upp hade familjen höns och en tupp. Varje morgon gick hon ut och matade dem och hämtade in ägg till frukost.

När hon flydde till Sverige kände hon ingen. Hon hade svårt att få kontakt med folk. Hon var blyg och lyckades aldrig behärska språket särskilt bra. Arbetade ofta ensam på sena nätter som undersjuksköterska. Visst fanns det arbetskollegor, men de var få och höll sig på sin kant. Hon gick längst de långa korridorerna och tog hand om de äldre. Men de var i livets slutskeede, hade demens och svårt att prata. Det var få hon kunde lära känna.  Men hon matade fåglarna på dagarna. Under förmiddagarna och helger sökte hon sig till parker där hon delade med sig av sina smulor.
[Läs mer…]

Filmtips: Dead Mans´s Shoes

Det här är en liten historia om hämnd. Om en storebror vid namn Richard som beslutat sig för att göra upp med det lokala gänget brottslingar för att de har behandlat hans cp-skadade lillebror Anthony illa.

Det är nedgånget, sunkigt, whitetrashigt och ärligt. Allt känns riktigt obehagligt äkta. Småfeta lirare till gangsters som knappast vet vad de sysslar med hamnar plötsligt i siktet. I en handvändning går de från att vara kungar i sina egna kvarter till att bli jagade djur som flyr för sitt liv. Här finns inte den touchen av glorifierande av små lokala gangsters du kan hitta i ”Lock, stock and two smoking barrels”. Här är de sjabbiga och patetiska – hårt utnyttjande av de som står under dem på rangordningen och rädda för de som står över.
[Läs mer…]

Novell: Garderoben

En garderob. Ja, jag kom till din värld genom en garderob. Första veckorna tog er värld mig med storm, med all magi och alla trollkonster. Du förstår väl? Jag blev helt förförd. Av hur ni med bara en liten vridning med händerna och med ett kristallklart ljud skapar en festmåltid. Hur ni kan nå varandra över stora sträckor bara genom att låta ett horn ljuda. Hur ni kan förvandla natt till dag och färdas genom himlen och under jorden.

Men det är som att ni aldrig är närvarande, jag tror att ni låtit er uppslukas av er egen magi. Ni försöker ofta tala med folk långt borta hellre än de som sitter på andra sidan bordet. Ni stirrar blint in i era kristaller som glöder med ett spökligt sken och får er att se ut som vålnader. [Läs mer…]

Slutkorr

Jag fick mitt bokmanus mejlat till mig häromveckan, en enkel pdf. Allt hårt arbete med ”Den nya människan” komprimerat till 739 kB. Började läsa, på jakt efter fel, inte för att egentligen läsa boken. Jag vet vad som sker och hur det slutar. Jag skrev den trots allt.

Men något var annorlunda den här genomläsningen. Något kändes främmande. Jag kunde inte låta bli att läsa min egen bok. Det var nästintill omöjligt att läsa den med detaljgranskande ögon, om och om igen sögs jag in i min egen text och det förbryllade mig. Vad gjorde den här genomläsningen annorlunda från de tidigare?

Så insåg jag det plötsligt. Det var första gången jag läste min bok layoutad som en bok. Som en riktig bok och inte bara i ett worddoc. Det var på riktigt. Och av ren reflex svepte mina ögon över sidorna som om jag läste någon annans bok. Som en bok jag köpt. Som en bok jag var nyfiken på och som jag hört talas om. Som någon rekommenderat och sagt att den skulle passa mig. När insikten slog ner i mitt sinne att min roman ”Den nya människan” nu är hårsmån från att tryckas upp och vara tillgänglig för okända ögon fick jag samma känsla som när jag åker berg- och dalbana. Det sög till rejält i maggropen och adrenalin strömmade till. Jag var darrig resten av dagen. Slutkorren fick vänta en stund.

dennyamänniskan_boelbermann_slutkorr2

 

”Kursen tog mig med storm”

”Har du några tips till den som vill skriva i dystopi-genren?
– Det första steget är att du själv måste tro på det du skriver, annars kommer ingen annan att tro på det. Kan du få läsaren att tro på världen du skapar kommer den personen att tro på allt du berättar. Gör det orimliga rimligt och förankra det du skriver i vardagsrealism. Med Den nya människan har jag skrivit en dystopisk roman om mänsklighetens undergång. Men berättelsen är vardaglig och fokuserar på barnen som föds och hur världen reagerar på dem. Det är en väldigt nära framtid som alla kan känna igen sig i och skrämmas av.”

Läs hela intervjun på Skrivarakademins hemsida:
http://www.folkuniversitetet.se/Skolor/Estetiska-skolor/Skrivarakademin-i-Stockholm/Puffar/Boel-Bermann/

DenNyaMänniskan_roman_boel_bermann_beskärd

Skrivtips: Hemma bra, men borta bäst

Har du svårt att skriva hemma för att vardagen är för påträngande – byt miljö! Gå iväg och sätt dig och skriv någon annanstans – på ett café, på en krog, på ett bibliotek. Välj det som fungerar för dig. Stimmigt och folktätt eller lugnt och tyst. Du bestämmer.
För vissa fungerar det att gå till samma café samma kväll i veckan, för att få in en regelbunden skrivarrutin. För andra behöver det ständigt vara nya platser, för att få nya intryck och idéer. Själv skriver jag nästan aldrig hemma. Jag redigerar och bearbetar texten i lugn och ro hemma vid datorn, men när jag skriver nytt material är jag ofta på vift utanför lägenheten.
Om du sätter dig på ett kafé och försöker skriva, men upptäcker att det står still i skallen kanske du behöver uppvärmning? Glo på folk omkring dig för inspiration. Skriv ner en beskrivning av rummet, av en person i närheten, försök fånga persons utseende, rörelser och röst för att komma igång, innan du börjar skriva på det du planerat att arbeta med.

texten_boelbermann

Publicerat på Fruktan.se

Filmtips: Lady Vengeance

”Lady Vengeance” framstår vid första anblick som ett starkt känslomässigt drama, skenbart nästan en trevlig film. Men om du bara rispar lite på ytan med fingernageln upptäcker du snart en så oroväckande tryckt stämning att man nästan kan ta på den.

I över tretton år har Geum-Ja varit fängslad. Orsaken är att hon nitton år gammal erkände sig skyldig till kidnappningen och mordet på en femårig pojke. Men bekännelsen var inte hela sanningen och en brinnande hämndlystnad hänger nu i luften.
[Läs mer…]

Novell: Gunnar

Den första gången hon ser mannen är på ett semesterfotografi från Egypten. Fotografiet är taget i intensivt solsken, hon hade bett några förbipasserande ta ett foto. Hon och pojkvännen står i solbestänkt ökenlandskap intill ett rastställe. Hon har en cigarett i näven och tittar åt sidan, medan pojkvännen blundar.

Fotot är suddigt, fokus har hamnat på en förbipasserande i bakgrunden. Mannen ser helt vanlig ut, en av många turister. Han har en spetsig näsa, mörka ögon och rödbränd hud. Khakishorts, ljus skjorta och runda glasögon. Han är uppenbarligen på väg någonstans och har bara råkat hamna i bakgrunden till semesterfotot. Varken hon eller pojkvännen kan minnas honom. När hon för över bilderna till datorn tänker hon inte mer på den saken. Hon samlar alla bilderna, raderar de allra värsta och laddar upp dem i ett album på facebook. Fotot med mannen får vara kvar, hon är inte så kinkig.
[Läs mer…]

Barn är skrämmande

Varför skrivs  många dystopier och framtidsskildringar om barn och fortplantning? För att barnen är vår framtid. Ta bort barnen så tar du bort mänsklighetens framtid. Och det finns många vägar att utforska. Att inga barn föds. Att muterade barn föds. Att färre barn föds. Det är bara att se till att det drabbar mänskligheten urskillningslöst, för att sedan luta sig tillbaka och försöka sätta ord på hur samhället reagerar på situationen.

Barn. Varför just en dystopisk roman om barn? För mig är barn skrämmande. Och för att förtydliga, alla de barn jag träffat tycker jag enormt mycket om. Så det är egentligen inte barnen i sig som är skrämmande, utan vad det verka innebära att ha barn. Det gör att du är ansvarig för en annan människa, ett annat liv, som inte kan ta hand om sig själv. Det enda du kan göra är ditt absolut bästa och hoppas att barnet känner att du älskar det och bryr dig om det.

Många av mina vänner har barn och de är fantastiska föräldrar, det kan vem som helst se. Ändå känns det som att de är rädda. Rädslan verkar vara en del av föräldraskapet, i synnerhet i början. Rädslan av att inte räcka till och rädslan för att göra fel. Jag tror inte att det finns något fel, de är bra människor som kommer att göra bra saker.

Jag ser deras ansikten lysa upp när barnen belönar dem med glädje och ord och gester.
Och någonstans där föddes tanken i mitt bakhuvud om vad som skulle hända om föräldrarna inte fick den belöningen.
Om barnen inte reagerade på deras ansiktsuttryck, ord och handlingar och inte visade tillgivenhet för dem.

Jag tror inte att det skulle förändra föräldrarnas agerande. Snarare tvärtom, de skulle kämpa hårdare. För att nå fram till barnet. Jag tror att de skulle älska barnet ändå och ta hand om det och göra allt som står i deras makt. Men det skulle vara frustrerande. Det skulle tära på dem, men de skulle göra sitt bästa för att inte visa det.

Jag tror att det är omöjligt att inte älska sitt barn.
Även om det barnet skulle vara inkapabelt att älska tillbaka.
Det är den idén jag byggt min debutroman ”Den nya människan” på.

DenNyaMänniskan_roman_boel_bermann