Novellutkast: Lördagssol

Han var van att betrakta världen. Det var hans arbete och hans öde in i evigheten. Han var en iakttagare. Nu föreföll tiden innan jorden så avlägsen. Hans första möte med mänskligheten hade varit i staden Ur i Mesopotamien. Han hade varit så ung och rättrådig då och trott att han visste bäst. Trott att han var vuxen.

Tusentals år senare insåg han att han varit trotsig och självisk. Men han ångrade sig inte. Vilken uppenbarelse det hade varit att upptäcka människorna med deras intensiva känslostormar. Med deras passion, behov av tillfredsställelse, deras sexualitet. Kvinnorna drogs till hans ansiktsdrag och hans tystnad. Bland människor hade han ingen röst. Genom sin tystnad gav han aldrig löften och svek dem därför aldrig.
[Läs mer…]

Utdrag ur Den nya människan

Stockholm, Sverige 2020.
Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?
De har inte förhört mig ordentligt än, bara hållit ett inledande häktningsförhör.

Jag sitter tyst i det klaustrofobiska rummet och låter den gamla ventilationsanläggningens brummande ta över.
Vad ska jag säga?

Läs mer om Den nya människan här.
Köp boken Den nya människan här.

Utdrag ur Den nya människan Boel Bermann

Tandlossning

Jag känner med tungan att tanden är lös. Tar försiktigt tag om tanden med tummen och pekfingret för att känna efter. Hela tanden lossnar. Jag drar ut den ur munnen, den har suttit djupt. Får blodsmak i munnen. Håller den vita, hårda biten i handflatan och känner en hålighet i munnen. Tar jag ett djupt andetag i den frostiga luften är det som en isande öppning rakt in i mitt huvud. Känner plötsligt att alla tänderna i munnen verkar vara lösa. Drar sakta ut dem, en efter en, tills munnen bara är ett stort, gapande hål.
[Läs mer…]

Novellutkast: Utan kraft

Golvet var isande kallt under honom när han vaknade. Blankslitet, kallt och glänsande. Han kände inte kylan, trots att hans andedräkt ångade. Rummet var bara några kvadratmeter stort och konstant ljust, trots att det inte fanns några fönster, bara raka stupande väggar som omgav honom. Temperaturen låg konstant på minus 30 Celsius.
Han såg knappt rummet längre, han hade varit innesluten där för länge och det fanns inte en spricka eller ett hörn han inte hade utforskat. Det fanns ingenting i rummet förutom han själv. Det var kliniskt rent, ljust och blankt av att hans bara fotsulor gått över golvet så många gånger att kvartsen blivit blanknött. Väggarna såg ut som grumlig is, som om havsvatten fixerats och frusits efter eoner av tid.
[Läs mer…]

Gör något som skrämmer dig

Gör något som skrämmer dig varje dag. Det är en sak jag upprepat hundratals gånger i mitt liv och försöker hålla i bakhuvudet. Livet blir lite intressantare då och det tvingar en att bli lite modigare hela tiden. Häromdagen kom jag på var jag fått det ifrån. Nämligen från filmregissören Baz Luhrmanns föredrag/låt ”Everybody’s Free (To Wear Sunscreen)” , baserat på en artikel med namnet ”Advice, like youth, probably just wasted on the young” av journalisten Mary Schmich. Lyssna på den. Gå sen ut och gör något som skrämmer dig. Lova mig det.

Skrivtips: Döda din älskling

Ibland kan en text vara som att göra ett försök med ett gammalt förhållande eller ett gammalt strul. Ja, men det kanske funkar den här gången? Nej, det gör det kanske inte. Skittråkigt. Ja, du har lagt massor av tid på en idé, gullat och kämpat och peppat. Men du får inte förhållandet mellan dej och texten/historien att funka. Du måste inte använda den just nu. Spara den till senare, låt den mogna. Du måste inte ha med allt du skriver i din bok eller i din novell. Allt funkar kanske inte just nu. Döda älsklingen och hitta en ny. Sen kan ni ha en kär återförening längre fram, när du haft tid att tänka.

födokälla

Filmtips: Min granne Totoro

Det här är en bedårande historia om två energiska små töser vid namn Satsuki och Mei som precis flyttat ut till landet. Deras mamma ligger på sjukhus och deras pappa jobbar mycket. Men ingen större oro, det ger dem all tid i världen att skutta runt på landsbygden och nyfiket stoppa in huvudet i varje vrå, skrymsle och buskage de kan hitta.

Och det dröjer inte länge förrän minstingen Mei tumlar rakt ner på en gigantisk skogsvarelse vid namn Totoro. Närmare bestämt kravlar hon överlycklig omkring på hans mage och försöker väcka honom. För istället för att bli rädd för lurvbollen som är tio gånger så stor som hon verkar Mei betrakta honom som sin egen privata nallebjörn.
Varelsen Totoro är stor, rund, lurvig och har de märkligaste lätena för sig. Jag blir blixtförälskad och lika förtjusta blir barnen i sin nyfunne vän.
[Läs mer…]

Novellutkast: Kolingsborg

Går genom Gula gången. Det luktar av fränt gammalt piss och avslagen öl. Jag har alltid avskytt Gula gången. Jag kan gå långa omvägar för att undvika den. Men nu har jag och Anna siktet på Kolinsborg och klubben 90´s. Jag är egentligen för gammal för att vara nostalgisk över 90-talet. Det var trots allt min tonårstid och nu är jag 30 år. Det är för nära inpå. De flesta på klubben kommer vara tonåringar, småsyskon och gymnasieelever. Jag trodde inte att jag skulle känna mig gammal redan nu, men ute på klubbarna gör jag det. De som är på klubben 90s har aldrig upplevt 90-talet som vi har. Istället har de googlat fram sin information från bilder och artiklar, best of the 90s listor. De har skrattat åt klädstilen, åt musiken vi lyssnade på och försökt kopiera den. När de går på klubben är de utklädda. I kläder vi valde helt frivilligt. De väljer och vrakar ur 90-talet, tar det de vill ha och förkastar resten. Jag förstår dem. Men det stör mig att mina tonår är ett skämt redan.
[Läs mer…]

Utdrag ur Den nya människan

Stockholm, Sverige 2019. Fredrika håller kärleksfullt barnet i famnen. Tindra gömmer huvudet mot hennes axel. Jag känner hur en våg av motvilja slår över mig. Intalar mig själv att det är min egen sviktande modersinstinkt som får mig att mentalt slå bakut. Men det är något med blicken.
Tindras ögon har inte det där vidöppna, oskuldsfulla och nyfikna som jag förknippar med barn. Den där viljan att insupa hela världen och bli fascinerad av runda former och glada färger. Blicken hos Tindra får mig att tänka på en vaksam ödla eller en spejande fågel. Intelligent, men själlös. På sin vakt.

Läs mer om Den nya människan här.
Köp boken Den nya människan här.

Dennyamänniskan_teaser4

 

Chans på utgivning

Tillbakablick från i våras. Det är som ett brus i kroppen. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag är glad, förväntansfull, skräckslagen och extatisk samtidigt. Varför? Förhoppningsvis ska jag inom kort skriva kontrakt med förlaget Kalla Kulor för att få min debutroman utgiven i höst.

Det faktumet är just nu döden för mitt skrivande. I synnerhet för mitt skrivande på bokmanuset de faktiskt vill ge ut. Jag kan inte fokusera på någonting längre stunder, jag skriver hellre på vilket annat gammalt utkast som helst som jag har liggande någonstans, hellre bloggar, twittrar och renskriver jag anteckningar än att jag rör bokmanuset. För att det är så verkligt nu. Så konkret.

Innan har jag kunnat skämta om det med vännerna, att jag har en chans på utgivning. Att ett förlag är intresserade. Men det har varit abstrakt. Jag har på något sätt hela tiden förväntat mig att något ska hända. Väntat på att den andra skon ska trilla ner.

Jag har editerat och skrivit om manuset sedan Kalla Kulor hörde av sig och var intresserade  förra året. I april ska min dystopiska roman Den nya människan vara redo för publicering. Jag vaknar lugnt och fint den här lördagsmorgonen. Men så fort min hjärna snubblar tillbaka över tanken på att jag kanske ska få min bok utgiven går min puls upp och jag blir alldeles darrig. Stissig. Skulle kunna springa tolv varv runt kvarteret bara för att göra mig av med en gnutta av min överskottsenergi.

DenNyaMänniskan_BoelBermann_Omslagsbild.jpg