Det förekommer sex i min debutroman Den nya människan. Inte mycket, men lite. Jag har aldrig skrivit en sexscen förut, men den kändes relevant. Jag skrev den som jag hade tänkt mig scenen. Trodde jag. Men när jag sen läste igenom scenen insåg jag att jag helt utan anledning hade gått ifrån jag-formen i boken och istället skrivit om ”henne”. Hon gjorde sakerna, hon hade sex. Det var min huvudperson Rakel som gjorde det.
Någonstans i bakhuvudet hade jag omedvetet slagit på någon slags försvarsinstinkt. Min hjärna klarade inte av att skriva ”jag” om sexet, eftersom det inte var jag. Kanske har jag inre, pryda sidor som vägrade skriva under på scenen. Det slutade med att jag blev tvungen att skriva om hela scenen till jag-form. Den var inte lång, men det irriterade mig. Uppenbarligen har jag inga problem med att i jag-form ha ihjäl människor och bete mig allmänt illa. Men att skriva jag om sex var oöverstigligt. Märkligt.
Läste ut din bok igår och tyckte hemskt mycket om den =).
Intressant att läsa det här, hade nog varit samma sak för mig skulle jag tro. Kan ha göra med att man är så van vid ”dödande” i alla spel man spelar att det inte känns lika farligt, blir inte lika verkligt på något sätt. Bara en tanke.
Vad glad jag blir!
Ja, spelande kan kanske påverka, men jag tror att det också är enklare att skriva om saker jag aldrig gjort eller kommer göra. Kanske för att det blir en sådan tydlig gräns mellan vad som är verklighetsbaserat och vad som är totalt påhittat både för mig själv och för den som läser…
Jo det är sant, så är det nog med =)
Fast det förstås, när jag spelade senaste Tomb Raider hade jag inga problem med att skjuta folk hejvilt med pilbåge… De sköt trots allt på mig, det var försvar. Men att döda ett rådjur fick mig nästan att börja gråta. Vet inte vad det säger om mig?