Kroppen skakar och darrar av feberfrossan. Alla fönster är täckta och alla ljus släckta. Allt för att inte upptäckas av det som finns där ute. Det där som vill komma in.
Hon har tappat bort sig själv för länge sen. Tappat bort allt det där som brukar vara självklart, som tid och dag och natt. Hennes inre klocka har stannat. Det är inte becksvart i rummet, svampen på väggen breder ut sig mer och mer i skimrande, vita nät och den tjocka, smutsgula hinnan som fluorocerar. Hon går mot väggen och drar händerna över den utbredda svampen, känner värmen från svampens hala yta mot handflatan. Som att hon stryker den, lugnar den med sina rörelser. Händerna glider så lätt över den. Så len, som sammet. Som fuktig, hal sammet, Dess yta är blek, lika blek som hennes hand och arm.
Hon vet inte hur hon ser ut i övrigt, kan inte se sig själv. Men hon kan skymta de andra. Deras vita, bleka och tärda ansikten i skuggorna, som vålnader efter all tid här nere. Hon känner sig genomskinlig grå och färglös, som att hon är på väg att försvinna.
Bara att känna svampens mjuka yta, som nästan täcker alla väggarna nu, känna den levande strukturen mot handflatan ger henne andetagen tillbaka. Hon andas lugnare och lugnare. Stryker den om och om igen, känner hur en harmonisk känsla kommer över henne. Svampen är hennes räddning, den som hindrar henne från att tappa fotfästet och bryta ihop. Hon slappnar av, benen bär henne inte längre. Hon sjunker ner på den trasiga kofferten i hörnet vänd mot väggen. Fortsätter smeka svampen. Så len, så slät. Bara en del av den som är trasig, avbruten i ena hörnet strax nedanför hennes händer.
Det var i hörnet som de andra samlade det som de kallade svampens tårar och drack av det klara vätskan som droppade ner. Där de andra bröt loss en stor del av svampen och åt, bit för bit, smula för smula, i sin desperation mot svälten. För att slippa gå ut till det som pågick utanför.
Hon minns att de andra var alla så fyllda av hopp då, så fruktansvärt optimistiska i all misär. Den enorma svampen som plötsligt täckte alla väggarna efter en enda natt. Deras räddning, deras livlina.
De skrattade och jublade, släckte sin törst och sin hunger. Räddningen, hoppet, en ny chans. Hon var den enda som inte åt. Den enda som verkade se den för vad den var. Ett tag försökte hon hindra de andra. Hon skrek och kastade sig emellan dem och svampen, försökte få dem att förstå och behärska sig. Men optimismen och hoppet fick dem att slänga henne i marken, slå och sparka henne. För att hon försökte hindra dem från deras enda chans.
De sa att hon måste ha en psykos, att det var därför hon inte kunde se det underbara. De sa åt henne att hon måste försöka se ljust på framtiden och hitta sin inneboende optimism. Öppna sina ögon och se att räddningen var rakt framför henne.
Hon tror att misshandeln krossade hennes revben, att det är därför som varje andetag låter så mycket. Hon tror att de andra fortfarande lever, då och då skymtar hon svaga rörelser eller hör svaga andetag. Men det låter inte mycket, inte som hennes andetag.
Svampen var det som de flydde från där ovan, hon vet det nu. Hotet från andra världar, den som tog sig igenom vår värld som en hussvamp. Som levde och frodades av allt vårt vatten, som spred sig genom hus och hem, genom luft och kroppar. Men av någon anledning lyckades den inte ta henne. Kanske för att hon redan är så sjuk, hon var redan infekterad av något annat. Den vill inte konkurrera eller så vill den inte ha ett sjukt byte. Kanske lyckas den inte få fäste när hon inte kunde lockas i fällan som de andra, kan inte känna vare sig smak eller lukt längre.
Hon har funderat på om hon ska försöka ta sig ut från källaren. Men kroppen gör så ont och hon är så svag. Hon orkar inte mer. Vissa dagar hoppas hon att optimismen och hoppet ska krypa sig på och berusa henne också. Locka henne med lukt och smak som ger ett framrusande hopp om överlevnad. På något sätt är hon fortfarande vid liv, trots att hon inte borde vara det. Kanske håller svampen henne vid liv med sporer i hopp om att lyckas ta över henne helt.
”Gode gud”, ber hon tyst inombords, ”rädda mig som liten är från optimismen.”
*
Novellutkastet Hussvamp av Boel Bermann skrev under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Optimism
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (6/12): koffert, trasig, frossa, blek, harmoni, inspelning, källare, hussvamp, mögel, len, bäck, andetag
Kommentarer