Arkiv för november 2024

Hennes ögon är blanka. Inte blanka på det sättet som man kan säga om ögon, att de är blanka av tårar eller tomma på uttryck på grund av chock. De är helt blanka för att de är helt tomma. Flickans ögon ser ut som om någon stulit hennes ögon och ersatt dem med helt blanka, silverglänsande kulor. Hon gråter blod, det är rött blod mot glänsande silver. Ändå står hon helt orörlig och ser på mig genom gråten med de där ögonen som inte borde kunna se.

Sedan rör hon sig plötsligt, går fram emot mig. Jag ryggar undan, hon skrattar till. Stryker mig över kinden. Hennes hud är kall.

På ett enda ögonblick skedde förvandlingen. Inte en människa, hon är något annat. Men jag vet inte vad, jag saknar ord för att beskriva vad hon är för något. Jag vet inte om varelsen framför mig är ond eller snäll. Vilka banala ord, barnsliga ord. För att ingen någonsin är ond eller god någonsin, för att vi alla är i gråzonen där emellan. Drivs av instinkter, förprogrammerade reaktioner i generna. Men det faktum att varelsen befinner sig inuti en människa, bär en levande människa som skal. Den är utklädd med en levande människa som sin förklädnad.

Kanske skulle jag ha lättare att acceptera ett djur, fyra armar, fjällig hud, ett smalt leende från öra till öra som en ödla. Kanske, jag vet inte.

Hon drar sig tillbaka med rörelser som är slingriga och smidiga. Som en orm eller ödla, inte som en människa. Sedan stannar hon upp, står stilla. Blickstilla. Jag ser på henne och tänker på de små ödlorna som jag såg på stenmurar i Spanien när jag var liten på solsemester med familjen. Hur de kunde sitta fullständigt orörliga och stilla på ett sätt som gjorde dem nästan omöjliga att urskilja om man inte konstant stirrade på dem, för att sedan i ett blixtsnabbt utfall rörde sig omöjligt snabbt och försvann in i en skreva, så snabbt att jag började tro att jag hade inbillat mig att de någonsin hade varit där.

Det är märkligt att se ett sådant rörelsemönster i en mänsklig gestalt, i en varelse som står på två ben.

Till slut blinkar jag, måste. Kan inte hålla blicken fäst på henne längre, ögonen börjar tåras. Efter blinkningen är hon borta. Som att hon aldrig har varit där.

Sedan känner jag en outsägligt lätt beröring mot ryggen, som en smekning. Som att hon rör hela sin kropp mot min. Ändå är det så försiktigt och svalt att jag inte är säker på att jag inbillar mig. Kanske är det bara ett vinddrag, en bris, något som får min tunika att pressas mot min rygg. Jag vänder mig om, men ser inget. Hon är fortfarande försvunnen. Men det betyder inte att hon inte är där, bakom mig.

Vrider huvudet och rycker till, nu står hon vid min ena sida, blickstilla och tryckt mot väggen. Utan att veta varför är jag i den här stunden övertygad om att hon är rädd.

Det förändrar allt. Jag vill visa henne att jag är en vän. Att jag inte kommer att skada henne. Utan att tänka mig för tar jag hennes ena hand. Ett vinddrag, en susning genom luften, något skimrande passerar mig. Jag håller fortfarande i hennes hand kalla, bleka hand. Men hon är inte bredvid mig längre.

Förvirrat ser jag på de smala fingrarna tryckta mot mina, lyfter sedan blicken. Hon står tryckt mot väggen i andra änden av rummet. Blickstilla med blanka silverögon. Jag ser att hon saknar en hand.

*

Novellutkastet Silveröga av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.