Jag är hungrig, men känner att jag måste uppfylla kvoten. Ställer mig i Vasaparken intill den gamla lekplatsen och lägger ut en temptation. Det borde finnas varelser i området, men jag har inte sett några. Det är en chansning, en dyr sådan. Måste satsa för att vinna. Men handen darrar när jag lägger ut den. Som det ser ut nu är det månadens sista. Är beroende av att den får dit några varelser. Uppfyller jag inte kvoten…

Ser hur den svaga, lila dimman omger mig. Spejar genom dimstråken. Så glänser det till, hör ett väsande från under gungorna. Springer dit, ser den grålila pälsen och de glödande ögonen. Kastar mig över den med bara händerna, låglevel varelse men fruktansvärt snabb. Brukar kunna undkomma. Ingen rare, men värt allt. Slår i knäet, men bryr mig inte om smärtan. Den försöker bita mig, jag tar en healing potion med pekfingret utan att släppa mitt grepp. Nedräkningen når 0. Den försvinner och jag ser att den lagts till i mitt register. Andas ut. Tio minuter kvar. Reser mig upp och rör mig långsamt runt den spruckna betongen, den slitna gummiytan och studsmattorna. Det är andra här i parken, men oftast håller sig folk runt stops. Men konkurrensen är så mycket hårdare runt dem och jag är inte tillräckligt stark den här månaden för att kunna försvara mig. Var däckad i influensan i två veckor, har inte levlat upp som jag borde. Som jag måste. Har så mycket att ta igen nu.

Visst, sjukintyg ger en lägre medborgargrad om jag hade ordnat fram det. Men väntetiderna till vården och kostnaden avskräckte mig. Borde ha gjort det, hade nog lönat sig. Men det är aldrig säkert och det är sp mycket administration.
Tar en liten worm som gömmer sig i ett buskage. Inte värt att förlora ammunition på den, fångar den med nätet. Ser tiden ticka ner som en bomb, hör den käcka musiken i öronsnäckorna. Snälla gode gud, ta hit fler. Jag vill inte svälta. Vill inte tvingas bli en spelflykting. Orkar inte.

Skjuter ner en pidgey från lekstugans tak med pilbåge, pekfingret drar den osynliga strängen medan vänster hand grabbar bågen.
Så plötsligt flashar det till. Rare. En unik i närheten. Den ensam kommer rädda mig om jag lyckas ta den. Var är den? Letar desperat och ser att den borde trycka intill kopparbyggnaden. Springer hetsigt mot den, blicken flackar. Så ser jag den. Liten, guldglänsande och livsfarlig. Rotar desperat runt och försöker gissa mig till vad den har för svagheter. Får inte komma så nära att jag blir skadad. Har inget om varelsen i min index, men den är mer rödtonad än blå. Det kan betyda att den skadas av mörkervapen eller is-bollar. Eller en kombination. Tar fram mörkerharpunen, bara två kvar. Hukar mig, andas djupt och försöker fokusera. Den har inte märkt mig än, det kan ge mig 2 x XP. Högra handen klamrar staven, träffchans 75 procent men om jag går närmare kommer den se mig. Drar handen bakåt innan jag svingar den framåt med all min kraft. Träff. Skadad, men vid liv. Börjar spotta gift. Inte det ideala vapnet, den har fjäll och huggtänder ser jag nu. Elektricitet med is borde funka. Byter med kallsvettiga fingrar till laserpistol med ismodd. Siktar. Då hör jag plötsligt en röst från sidan.

– Snälla, jag får ta den?
Vänder på huvudet och ser henne. Spelflykting. Kan se det direkt på de slitna kläderna, hennes ihåliga kinder och skabbiga handskar. Hon ser på mig med panik i blicken, bedjande, bönfallande.
– Jag har inte ätit på flera dagar. Snälla.
Den är min. Jag lockade hit den. Jag behöver den, vill jag skrika. Men jag vet att hon behöver den mer. Nickar motvilligt.
– Ta den snabbt. Klarar du inte slaget tar jag den.
Hennes ansikte lyser upp, hennes händer är redo. Slänger med vilda rörelser en blixtboll på den. Det fräser till i skymningen och så är den borta. Hon faller ihop i en hög på marken, gråtandes.
– Hur är det?
– Du förstår inte vad det betyder för mig. Det var min sista chans, min sista laddning. Tack. Finns det något jag kan ge dig? Har inte mycket men…
Hon drar fram sitt inventarie, så få vapen. Men hon vill ge mig något, vill kompensera. Ser att hon har tre eldbollar, för över en av dem till mig. Vet att jag gjorde rätt, men det svider. Vet inte hur jag ska klara min kvot innan veckan är över. Men jag kanske kan få hjälp. Hon har ingen.