Skriver motsatsen till det jag hade tänkt

Sitter och skriver. Planen var att renskriva anteckningar, men när jag började skriva in texten blev den motsatsen till jag planerat. Jag tänkte om, gjorde om hela idén, den utvecklades och förändrades medan jag skrev in den på datorn. Antar att jag tänkte om och tänkte rätt. Utforskar och leker med robotar i relation till människor just nu. Jag vet inte själv var texten är på väg, men lyckligtvis låter sig inte texten hindras av den lilla petitessen.

Ett litet oredigerat utdrag ur det jag skriver på:

Datorn blöder där jag högg den. Hett, ångande blod läcker ur den. Det känns som hyckleri att använda ordet dator om den. Den skiljer sig inte tillräckligt mycket från mig själv för att jag ska känna mig bekväm. Men jag fortsätter tänka dator om den. För att skydda mig själv. För att tänka att det bara är en maskin. Något som inte kan skrika, som inte känner smärta. Datorn faller till marken, håller desperat såret för händerna, dubbelvikt av smärta. Den skriker inte. De är programmerade till att reagera så. När de inte kan kontrollera sitt tal på grund av smärtimpulser tystnad dem. Hennes mun är vidöppen i ett skrik som ingen kan höra. Jag tänker att det fortfarande är ett skrik, på en högfrekvent nivå som inte kan uppfattas av mig. En nivå som bara vissa djur kan uppfatta. Och datorerna. Kanske kan andra datorer höra hennes skrik.

Jag vet varför vi kallar dem datorer. De får inte ha namn, inte riktiga namn. Ingen får döpa sin robot, de ska inte uppmuntras ha identiteter. Robotlagarna är stränga. Smeknamn, namn och personligt tilltal är förbjudet. Blir man påkommen kan man förlora sin statliga tilldelning av dator. Så var det inte i början. Då hade de namn. Sågs som en del av familjen, på samma sätt som husdjur. Folk fäste sig vid dem, för mycket. Ville inte släppa dem, ominstallera eller destruera dem – inte ens när de var felaktiga och hade buggar i programvaran. Inte ens när det fanns helt ny programvara och helt nya operativsystem. För att det skulle förändra datorerna, ändra deras karaktärer. Ironiskt, då hade datorerna så grova känslor att det knappt var pålitligt. De speglade och reagerade som de uppfattade passande för situationen, men det kunde leda till nästan humoristiska misstag. Nu när de är mer mänskliga än de någonsin varit tidigare försöker vi omänskliggöra dem. De är bara datorer. Vi upprepar det om och om igen, men få kan göra sig av med sina egna datorer. Trots att de bara är maskiner. Jag inser att det är svårare att tänka på dem som maskiner när jag står här och ser en dö. Inte dö. Den dör inte, den stängs av. Men jag kom inte åt chippet, jag lyckades inte träffa rätt med dosan, det var någon defekt så signalen trängde inte igenom. Till slut var jag tvungen att hugga henne rakt i det centrala nervsystemet.

 

IMG_1363

NaNoWriMo, jag älskar dig.

NaNoWriMo, jag älskar dig.

Jag vet att jag varit frånvarande och inte alls gett dig den uppmärksamhet du förtjänar.
Jag vet att du sitter inloggad och väntar på att jag ska gosa med dig.
Jag vet att det är svårt med distansförhållande.
Jag vet att du förtjänar bättre.
Men jag lovar.
Jag ska ta hand om dig.
Jag ska ägna dig massor av tid.
Jag lovar att jag kommer att finnas för dig under november.
Och tack för det fina mejlet idag, det värmde!

Den 7 november 2013 19:11
Avsändare: Your Novel
Ämne: I have plans for us this Saturday.

Dear Novelist, Warrior, Wizard—and Finisher,

Thank you for creating me!
I love my main character’s conflict. I’m a little scared of my antagonist’s menacing behavior, but, hey, that’s what antagonists do.
And my setting—I can’t get enough details. More please!

But I’m worried because I keep hearing tales about writers withering from NaNo’s infamous Week Two doldrums.
I’m sorry, every novel has abandonment issues, and I want our story to keep going. Please don’t leave me when we’re just getting started.

Till alla som vill skriva, anmäl er till National Novel Writing Month.
http://nanowrimo.org/

NaNoWriMoFINAL

 

 

 

 

 

 

Varför har vi dåligt samvete? / Debutantbloggen

Varför har vi dåligt samvete?
Mitt inlägg som gästbloggare på Debutantbloggen:

Jag var på en fest fylld av människor som skriver nyligen. Det var en fantastisk fest på så sätt att jag kunde gå upp till vem som helst på festen och prata om galna idéer, planer på noveller eller på böcker. Vi kunde diskutera vad som skulle hända om dygnet förlängdes eller om ett virus spreds. Vi pratade om författare vi beundrade och böcker vi älskade och drack bubbel. Det fanns förlagspublicerade författare, egenpublicerade författare och aspirerande författare.

Men efter ett tag märkte jag en gemensam nämnare som återkom, om och om igen. Glimten av rädsla och en skugga av dåligt samvete. För att berättelsen de skrev på inte växte fram tillräckligt snabbt, för att de inte tog sig tid att skriva, för att de borde skriva mer, längre, bättre. Den fanns där hos så många av festdeltagarna, och den kändes obegriplig för mig.

Jag har själv varit där. Jag har känt så. Tills jag lade det åt sidan och bestämde mig för att skriva när jag ville, vad jag ville och sluta ha dåligt samvete.

Läs hela blogginlägget här:
http://debutantbloggen.wordpress.com/2013/09/01/gastbloggare-boel-bermann-varfor-har-vi-daligt-samvete/

Dennyamänniskan

 

Skrivtips från Fruktan.se

Jag önskar att jag skulle kunna säga att så här gör du för att skriva en bok. Ge råd. Titta tillbaka på mina dagbokssidor och rapportera vad jag gjorde rätt, vad jag gjorde fel och dela med mig av mina erfarenheter. Tyvärr skrev jag ingen dagbok överhuvudtaget under tiden då jag skrev min debutroman ”Den Nya Människan”.

Det jag kan göra är att retroaktivt försöka pussla ihop bitarna och dela med mig av skrivtips vi samlat i vårt skrivarkollektiv Fruktan.se. Försöka få dig att förstå hur boken kom till. Vilka knep jag använde för att lyckas skriva och hur jag slogs med skrivkrampsdemonen. Alla kan få skrivkramp ibland. För nej, det är ju bara att sätta sig och skriva alla gånger. Den lilla detaljen som kallas verklighet kan ibland hindra en. Så hur stänger man ute verkligheten för att ta sig in i fantasin?

Skrivkramp är inte alltid att inte kunna skriva. Skrivkramp kan också vara att inte ta sig tid till att skriva. Du vet att du kan.

Här hittar du alla de samlade skrivtipsen:
http://boelbermann.se/category/skrivtips-2/

youshouldbewriting_boelbermann

 

 

Som att utforska en främmande planet

Orden flyter på nu, mer än de gjort på hela sommaren. Min bok Den nya människan släpps nästa vecka och det känns fullständigt overkligt. Det innebär att jag konstant går runt i ett tillstånd som känns som ett mellanting mellan att vara fylld av statisk elektricitet och koma.  Så i helgen flydde jag till lugnet i Bergianska Trädgården och skrev omgiven av grönska i några timmar. Det var skönt att få utlopp i orden och rymma till en annan plats, tid och verklighet mentalt.

Efter skrivarsessionen gick jag runt och tittade på växter. Inte de exotiska och spännande växterna.  Utan köksträdgården. Den med sallad, kål, tomater och bönor. Och blev helt uppslukad av hur främmande växterna såg ut när jag tog mig tid att titta på dem, studera blad och former. Det var som att utforska en okänd planet, som något ur en dröm, något som inte läggs på våra tallrikar varje dag.  Att  så vardagliga växter kan vara så facinerande…

 

Skrivarjunta

Jag ska iväg på skrivarjunta idag. Jag är mycket förtjust i det ordet. Skrivarjunta.  När jag säger det ordet verkar folk tänka syjunta och pysseljunta. En samling människor som sitter och myser med fika och småpratar medan de gör något kreativt. Det är en del av sanningen.

Men när jag själv säger skrivarjunta ser jag snarast en militärjunta framför mig. Det är inte alls lika trevligt förstås. Men på något sätt handlar det om en grupp av skribenter som tar makten över sitt eget skrivande. Som sätter ramarna, reglerna, lagarna och ve den som bryter dem. Visst, vi sitter ofta och myser och fikar och småpratar och bollar idéer. Men när vi skriver är det på blodigt allvar.

Oavsett om det handlar om att vi ska avverka en skrivövning, jobba på våra individuella längre projekt eller bearbeta en novell.  Hur gör vi då? Vi sätter en timer på mellan 20-30 minuter.  När timern startats blir det tyst som i graven. Alla måste skriva under hela den utsatta tiden. Ingen får säga något eller avbryta de andras flow. Det är bara att bita ihop och skriva. Vet du inte vad du ska skriva om? Är du helt blockerad? Spelar ingen roll, knepet är att hålla igång pennan eller tagentbordet. Det får bli hur dåligt som helst. Men skriva ska du. Annars…

boelbermannsemesterskriverier

Jag ser ingen anledning att vänta

Min bok ”Den nya människan” är närmare sin release än någonsin tidigare och känns mer avlägsen än någonsin tidigare. Hur går det ihop? Jag har fullt upp på jobbet, fullt upp med vännerna för att ta igen min sociala frånvaro, försöker njuta av sommaren emellanåt och skriva på nya projekt. Plötsligt känns boken som en annan era, en del av en annan värld, en annan tid. Det känns som att min vakna tid präglas av längtan efter att skriva. Idéer som surrar i bakhuvudet, kliandet i fingertopparna, suget efter att få den där egna världen förlorad i tid och rum där jag själv bestämmer vad var hur vem. Så nu tänker jag skriva. Nu. Direkt. Jag ser ingen anledning att vänta. Nu ska jag ut på äventyr. Här vid datorn.

boelbermann

 

 

 

 

Skrivtips: Skriv inte klart

När du slutar skriva för dagen, försök att sluta mitt i en scen. Hur mycket det än kliar i fingrarna att avsluta scenen helt… Varför? Jo, förstår du, då blir det enkelt att plocka upp texten och fortsätta skriva nästa gång. När du nästa gång ska börja skriva landar du mitt i den oavslutade scenen. Då har du tagit bort startsträckan för dej själv, det är bara att spurta i mål.

youshouldbewriting_boelbermann (2)

Publicerat på Fruktan.se

Skrivtips: Vi borde göra slut

Det finns en stor tillfredsställelse i att göra slut. Att slutföra en text. Därför är ett längre bokmanus en riktigt påfrestande sak, för den verkar fortsätta in i oändligheten och aldrig får du göra slut med texten och gå vidare. Då och då behöver du sätta punkt. Antingen slutföra en scen eller avsluta en novell du träffar på sidan om, enbart för din egen sinnesfrids skull. Det kan vara fantastisk skönt att sätta börja träffa andra texter efter ett långt bokmanusförhållande.

IMG_1418

Om jag inte får skriva snart så dör jag.

Om jag inte får skriva snart så dör jag. Det känns faktiskt så. Det är ett beroende att skriva. Med historier som bränner under ytan, vaga oformliga skuggor som trängs i mitt undermedvetna och vägrar ta form om jag inte fäster dem, fängslar dem genom penna eller tangentbord. Undanglidande och samtidigt påträngande. Jag skrev senast förra veckan och jag kommer ta mig tid i helgen. Jag vet det.

Men just nu blir det fragment, spillror som sköljs upp på stranden efter stormen. Hinner inte ta tag i det stora jag vill arbeta med, hinner inte sätta mig in i helheten i en idé jag har. Hoppas den ligger där i mitt bakhuvud och sakta tar form.
Besökte Gotland, ledig tid. Hade storslagna planer på att skriva. Det blev inte så, inte den här semestern. Visst blev det en del sidor, men inte tillräckligt. Jag vill mer. Men kanske väcktes saker till liv av de lediga dagarna. Kanske kommer de leda till mer. Jag misstänker det…