Arkiv för januari 2021

Sommardagen

Uteserveringen är nästan helt tom. De få som är här håller distans, sitter ensamma eller i par. Solen värmer, brisen från vattnet sveper över mig. Separata bås fyllda av kuddar, palmblad som vajar. Borta vid baren skakar bartendern energiskt en cocktailshaker, som för att hålla sig i rörelse, som för att påminna sig själv om sitt syfte.

Alla här anstränger sig den här vackra sommardagen för att få allt att kännas normalt, vanligt. En helt vanlig dag, en helt vanlig sommar på en uteservering i centrala Stockholm.

Ingen av oss vill tänka på att om det här hade varit en vanlig dag så hade hela uteserveringen varit sprängfylld. Folk hade trängts, skålat, skrattat, dansat tätt tätt intill varandra. Det är ingen vanlig dag. Det är ingen vanlig tid. Jag och alla de andra lever i en katastrof och försöker att låtsas som att den inte har hänt.

Ljusgrå kuddar utslängda över mörka trämöbler. Stora krukor fyllda av yvig grönska. Glatt pulserande sommarhits från högtalarna fyller den heta sommarluften. Men alla människorna som brukade vara här är borta. Försvunna. Över en natt förändrades allt.

*

Sommardagen – textutkast av Boel Bermann

Novell: Monolit

Hon slötittade genom nyhetsflödet. Sedan viruset kom kändes det som att hon gjorde det tusen gånger om dagen. De uppdaterade alldeles för långsamt. Det var bara samma där som sist hon tittade. Men nu har hon inte kollar på flera timmar för att hon spelat tv-spel.

Nu är det en sån där ”LIVE” nyhet i toppen. Sånt som antingen betydde att det faktiskt var något spännande eller bara en utmattad webbredaktör som försökte hålla kvar läsarna. Men hon klickade. Det gjorde hon alltid. Allt för att bryta monotonin.

Ett okänt föremål har hittats mitt i centrala Stockholm. Inte en bomb. De nästan skrev det i Caps lock så att inte folk skulle få panik eller så. En monolit. Det vill säga ett tolv meter högt stenblock i någon slags gul, glänsande slät sten. Med en märklig symbol inristad på toppen.

Hur någon hade fraktat det utan att det har setts är oklart. Till Odenplan av alla ställen, precis mitt på. Olaglig staty var den mest populära teorin. De pratade om att det måste ha kostat oerhörda summor, att det hade krävts en bisarr lyftkran, de lyfte fram kända internationella konstnärer som med uppbackning av galna Tech miljardärer kunde ha genomfört kuppen. Eventuellt kunde det vara världens dyraste PR kupp. Väl värt det för att hela världen redan verkade prata om det. Men ingen fattade ett dugg.

Men hon visste.

Från första sekunden hon såg den visste hon precis vad det var.

Det var ett meddelande.

Till henne.

Från dem.

Hon kunde knappt sitta still i stolen, ville egentligen bara kasta sig på pendeltåget och åka di. Hon borde hålla sig hemma, hålla sig isolerad. Men hon kunde inte slita sig från internet, läsa alla rapporter. Det verkade ofarligt, det verkade inte finnas någoot dolt. De hade inte sett några håligheter på röntgen.

Hon hade drömt om den här dagen när de äntligen skulle ta kontakt. Bokstavligen. Hon hade drömt om att sätta sitt avtryck på världen. Något som skulle få hennes minne att leva kvar.

Nu var det här.

I hennes favoritfärg.

Gult.

De hade uppfyllt hennes önskan. Det var en gåva. Hon spillde ut kaffekoppen när hon reste sig upp ur stolen, rusade bort till hallen och slet på sig jackan innan hon rusade ut.

Hennes egen monolit.

”Tyckte du om den?”

”Den är allt jag kunde önska mig!”

Tårar av lycka rinner nerför kinderna när hon springer till pendeltåget. Hon har varit ensam så länge. Isolerad och försiktig, jobbat på distans och hållit sig för sig själv.

Men det här måste hon uppleva.

Den är ju ändå hennes.

Hur många åker kollektivtrafik en sen onsdagskväll?

Det är horder av människor vid pendeln, som folkfest, som en arenapublik. Alla är glada och sprudlande. De trängs, men inte på ett otrevligt sätt. Folk ler och tjoar och gråter av lycka. Ofamnar varandra, high fivar och sjunger.

 Hon ler för att de är så glada.

För att de firar hennes monolit.

De är så snälla.

Till sist kommer hon med på en pendel, det tar ett tag. Hon står där och ser på alla de andra och ler, alla ler, världen ler. De är där tillsammans i mänsklighetens firande. För detta underverk som har skett. På pendeln läser hon nyheterna på mobilen. Fler monoliter, runt om i världen, alla är till henne. Det är magiskt.

Når fram till Odenplan. Alla är där. Stockholm är där.

Ingen har ansiktsskydd.

Alla skrattar och firar, trängs och hostar.

På nyheterna har de slutat rapportera om monoliterna.

Alla har bara sprungit ut ur byggnaderna.

Alla vill ju se sin monolit.

Gåvan från de andra.

De som snart ska komma hit.

*

Novellen Monolit skrevs av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Apofeni – den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt orelaterade data eller händelser
Utspelar sig: I Sverige, i nutid
Måste ingå: Ett främmande föremål på offentlig plats
Ord: Corona, gatlykta, internet, kaffe, klättra, gul, smygande, rast

Novell: Handtag, famntag, klapp eller kyss?

Hon ryggar tillbaka av hans uträckta armar. Bara tanken på att omfamnad av den där svettiga, trånsjuka mannen är nog för att göra henne helt kallsvettig. Hans ansikte får ett ledset uttryck, som en tjock hundvalp som sparkats av sin älskade matte. Hon kan så tydligt att han känner sig avfärdad av henne. Inte en bra början.

Hon har aldrig varit bra på att dölja sina känslor, allt står skrivet i ansiktet. Just nu önskar hon att hon hade kunnat dölja det bättre, i varje fall en aning. Eller kanske bara vara helt neutral, nollställd eller klädsamt generat ursäktande. För det mesta var hennes ilska och avsmak väldigt användbara. Men aldrig innan… det hela har börjat.

Men allt syns. Den skeptiska minen som gränsar till avsmak.

”Du förstår väl. Att jag måste vara försiktig?” säger hon och i rösten lyckas hon ändå låta milt ursäktande.

”Ja, jamen självklart. Man kan inte vara nog försiktig i dessa tider. Men jag har antikroppar. Jag har intyget med mig, testades idag.”

”Jag tror absolut inte att det är någon fara. Det handlar inte om det. Men för att vi ska kunna hantera det här mötet på ett bra sätt är det livsviktigt att vi inte har någon form av fysisk närkontakt utan handskar och munskydd.”

Hon förbannar sig mentalt. Varför tyckte hon att det var en bra idé att ha ett möte i verkliga livet? Varför hade hon inte hållit det hela digitalt och nöjt sig med en videochatt?

Men behovet är skriande. Han hade också varit väldigt positivt inställd till det hela, sagt att det absolut skulle bli bättre om de sågs på riktigt. Och det var ett synnerligen lukrativt avtal, det hela. Precis vad hon behövde. Och han.

Hon ser på honom. På den svettiga, lätt överviktige medelålders mannen i den skrynkliga kostymen som lägger ifrån sig portföljen i hallen på villan i Danderyd. Dags att börja arbeta.

”Ska vi gå upp till övervåningen?”

Han nickar energiskt, lite för snabbt och lite för mycket. Så inställsam, så exalterad. Hon vet inte om han spelar. Kanske, kanske inte.

”Gå i förväg du, jag kommer snart.”

Han rör sig trevande uppför trappan.

”Vill du att jag förbereder något inför det formella mötet?”

”Nej, det behövs inte. Jag tar hand om allt.”

Hon ser honom försvinna iväg uppåt till mötesrummet. Han borde hitta rätt fast han inte varit här förut. Alla andra dörrar är låsta, bara ett enda rum har öppen dörr.

Nu när hon har en stund för sig själv häller hon i sig den sista slatten kaffe som hon har i koppen. Sedan öppnar hon städskåpet och försöker hitta något användbart. Hon tar fram illgula gummihandskar, några klädnypor och den gamla mattpiskaren. Öppnar frysen och häller ner några isbitar i en plastpåse.

Hon känner en gnista tändas inombords. Det är som att hon startar upp efter att ha varit i viloläge det senaste halvåret. Gud vad hon har saknat det här. Hon har inte alla sina leksaker som hon brukar ha här hemma, men hon borde hämta de få som faktiskt är enkla att flytta i veckan. Isoleringen har hindrat henne från att roa sig på sin lekplats dit hon brukar ta de konsulter hon anlitar. De där extra konsulterna hon smygfakturerar på företaget under vaga beskrivningar.

Med hård röst ropar hon:

”Ta av dig skjortan och lägg dig på sängen.”

Hon undrar om han är en sådan där som skriker. Inombords är hon varm och kall samtidigt, det brusar i kroppen.

”Handtag, famntag, klapp eller kyss?” ropar hon sedan, fast hon redan vet svaret. Definitivt klapp.

*
Novellen Handtag, famntag, klapp eller kyss av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*
Skrivövning med Fruktan
Tema: Handtag, famntag, klapp eller kyss
Tid: 15 minuter
Ord att inkludera (använd minst 6/12 ord): skeptisk, viloläge, trappa, svettig, skjorta, trånsjuk, klädnypa, lösningsmedel, kall, kaffe, grön, ilska

Flykten

Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.

Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.

Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.

Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.

Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.

Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.

Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.

Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.

Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.

Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.

Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.

Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.

Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.

Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.

Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.

Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.

Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.

Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna.  Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.

Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.

Nu lät jag mig fångas in igen.

Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.

*

Novellutkastet Flykten av Boel Bermann

Ur rysaren ”Det som växer”: Dimman


Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Dimman.

”Vägen framför mig är täckt av en framvällande dimma som omringat allt utom gräsmattan ner mot sjön. Trots att jag är nära utmattningens gräns rör jag mig sakta längs vägen, tar sikte på kyrktornet. Men dimslöjorna sveper in mig i ett mjölkvitt töcken, ger mig en känsla av att jag befinner mig ingenstans och överallt samtidigt. Det går inte att se tornet längre, men jag rör mig ändå framåt. Följer jag bara vägen når jag fram till byn och vägen som leder bort härifrån.

Rörelserna skapar en virvel som sveper igenom den grumliga dimman framför mig. Jag omsluts av älvdans, som att jag är fångad mellan verklighet och dröm. Dimman väller fram som om den medvetet blockerar min väg och försöker hindra mig från att röra mig bort från huset. Inga ljus eller ljud någonstans, bara tomhet som trycker på.

Då hör jag ett svagt skrik genom natten, men min överlevnadsinstinkt säger åt mig att ignorera det. Istället fokuserar jag på mina steg mot gruset och min tunga andhämtning, kämpar för att stänga ute skriket. Men det växer i styrka, skär igenom mitt sinne. Om och om igen hör jag hur han ropar mitt namn, kan höra skräcken i hans röst. Alla mina logiska tankar försvinner. Istället för att fly till säkerhet vänder jag mig om och börjar springa som besatt genom mörkret. ”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Klättringen


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Klättringen.

”Mina händer skakar och allt i synfältet är ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan. Jag har ingenstans att fly, men inget att förlora. Sliter upp den ena balkongdörren och kliver ut, skälver i kylan som slår emot mig. Mina andfådda andetag låter väsande och ihåliga.

Jag tar tag i det kalla gjutjärnsräcket som ramar in balkongen, kränger mig över kanten och letar efter fotfäste. Sedan börjar jag den mödosamma klättringen ner i mörkret. Jag tvingar mig själv att inte tänka på vad som händer om jag faller. Fokuserar enbart på klättringen, trevar med fötterna i spaljén och klamrar mig vid stuprörets fästen. Kroppen värker och darrar.

Men till slut sjunker fötterna ner i gräset. En kort stund står jag bara där i höstnatten och andas tungt. Det är tyst och öde här nere i trädgården. Som att jag är den enda som finns kvar och att det jag upplevde i huset bara var en avlägsen mardröm.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Josefina


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Josefina.

Jag vet att jag inte borde riva upp gamla sår, men jag kan inte hindra frågan.

”Josefina, du kände Astor bättre än alla andra. Vad tror du hände med honom den där dagen han försvann?”

Hon skakar på huvudet och ser mig rakt i ögonen.

”Jag vet verkligen inte. Ärligt talat så tror jag inte att Astor kan ha tagit livet av sig och jag tror inte heller att han skulle ha övergett dig. Han kanske inte var så bra på att visa känslor, men han älskade dig på sitt eget vis. Fast att han först förlorade sin fru och sedan sin son kan ha varit mer än han klarade av… Jag vet inte, Mirjam. Depressioner är svåra saker, man vet aldrig riktigt hur någon mår inombords.”

Josefina tappar kraft, hennes kroppshållning sjunker ihop där hon sitter mittemot mig. ”Det är svårt att prata om det, det gör bara för ont. Jag förlorade min allra närmsta vän när han försvann.”

”Förlåt, jag borde inte ha frågat.”

”Men jag förstår ju att du letar efter svar, jag önskar bara att jag kunde hjälpa dig mer.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Bakom väggen


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Bakom väggen.

”Stråk av murbruk har släppt från väggen och mellan två av tegelstenarna längst ner vid golvet syns en smal glipa. Jag lägger mig på knä och lyser in genom den trånga öppningen med mobilen, men mörkret bakom är kompakt. Trevande känner jag på en av tegelstenarna. Den rör sig en aning, som en lös tand på väg att ge vika. Jag tar ett fast grepp om tegelstenen och drar i den med all min kraft.

Med ett torrt skrapande ljud lossar den från murbrukets grepp och faller inåt, försvinner ur synfältet. Sedan låter det som att den faller mot sten där bakom. Det finns ett tomrum på andra sidan, ett utrymme som verkar leda nedåt.

En febrig besatthet kommer över mig. Desperat börjar jag riva i tegelstenarna med mina bara händer. Många av dem sitter löst mellan det anfrätta och porösa murbruket. En efter en drar jag loss dem, högen av rödbruna tegelstenar växer intill mig.

Till slut sitter jag där, dammig och svettig med såriga, blödande fingrar. Men jag har lyckats, framför mig gapar en öppning stor nog att krypa igenom. Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag borde sansa mig, stanna upp och tänka igenom vad jag ska göra. Men jag kan inte. Behovet av att få veta vad som döljer sig på andra sidan väggen överskuggar allt annat, berusar mig.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Flyktkänsla


Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Flyktkänsla

”Mirjam, är det du? Hur är det med dig? Vad har hänt?”

”Helena, jag vill verkligen skriva boken, men jag kan inte. Det går inte, jag räcker inte till. Orden räcker inte till, de är falska. Jag är så förvirrad, det är som att hela verkligheten är skev och det gör så ont att försöka.”

Tårarna rinner längs kinderna. Jag sjunker ihop i en hög på bryggan. Det fuktiga träets kyla tränger in genom kläderna.

”Lugn, Mirjam, försök hålla dig lugn. Andas djupt, in och ut. Fokusera på din egen andning en stund.”

Jag försöker göra som hon säger. Hasar mig bort till sjöstugan, lutar mig mot träväggen och drar upp knäna till bröstet. Hör avlägset en ström av ord från Helena, men uppfattar knappt något i flödet.

”Vill du att jag ringer en läkare eller ska jag försöka kontakta någon som kan komma över till huset? Min mamma bor inte så långt bort, ska jag be henne komma förbi? Eller Tomas i kulturföreningen? Jag kan kasta mig i bilen och köra dit, men det kommer ta flera timmar för mig att…”

”Nej, nej, jag vet inte. Jag behövde bara, jag vet inte… Jag ser bara inte någon mening med det här. Förstår inte varför jag utsätter mig själv för traumat, det går inte. Jag måste härifrån, redan ikväll, måste bort från den här platsen.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Hos Simon


Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Hos Simon

”Simons rörelser antyder att han vill få ut mig ur arbetsrummet. Det är som att han medvetet skymmer det han arbetade med. Jag skymtar snirkliga symboler på skärmen och handmålade växter på utskrivna papper på skrivbordet innan han leder mig ut ur rummet och stänger dörren bakom oss.

”Jag ordnar kaffe, om du inte vill ha té?”

”Gärna kaffe, svart blir bra”, säger jag medan jag tar av mig skorna och hänger av mig jackan.

”Slå dig ner i vardagsrummet du bara”, säger Simon medan han stänger till ytterdörren. Sedan låser han den noga med flera lås och reglar med två kedjor innan han går in till köket.

Inredningen i vardagsrummet är så blekt anonym att den framstår som bisarr. Som att någon köpt hela sin interiör på Ikea i en desperat odyssé för att skapa ett vanligt, normalt hem. Inget bryter av mot det ljusa och allt ser nytt och oanvänt ut. En grå soffa och äggvita fåtöljer står runt ett avskalat soffbord i björk på en beige matta. Väggarna är tomma och fönstren saknar gardiner.

Allt är så tillrättalagt att effekten blir den motsatta. Onormalt i sin längtan efter normalitet. Det är ett hem inrett av någon som vägrat välja. Inga bokhyllor och inga böcker. Rummet fyller mig med en obehaglig känsla av tomhet. Jag ryser till och går in i köket där Simon förbereder kaffe.

”Vi kanske kan sitta här inne stället?””

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris