Rym till fantastiska världar!

Vill du rymma till fantastiska världar? Underbart, för det går att ordna. Idag startar nämligen Konflikt 2023 – ett fantastiskt event fyllt av fantasy, science fiction och skräck i Uppsala.

Nu har du chansen att i fyra dagar sträck nörda ner dej i fantastikens underbara värld med författare, forskare och fandom. Konflikt är nämligen 2023 års europeiska science fiction och fantasykongress som erbjuder fabulösa mängder av paneler och föreläsningar som tar dig till andra världar, alternativa universum, långt in i framtiden och ut i rymden.

Vad: Konflikt 2023
Var: Universitetshuset i Uppsala
När: 8-11 juni
Facebook-event: https://fb.me/e/2rLZKzpup
Program: https://guide.eurocon2023.se/


Jag deltar i panelerna: Att skriva fantastik för barn, Trending in the Nordics, Let the Swedish horror in

Här är en fler fabulösa punkter ur det fantastiska programmet:
• The Mysteries of Urban Fantasy
• Working with the future
• AI, robots, and identity
• ”Phenomenal cosmic power! Itty bitty living space.”- The Djinn
• Digital, always connected – will this be our doom or paradise?
• Holding up a distorted mirror to the world
• Övergivna platser och liminala utrymmen
• Genes and Reproduction in Contemporary Science Fiction
• Anatomy of Future Bodies
• The future of pleasures

På jakt efter utomjordiskt liv?

På jakt efter utomjordiskt liv? 👾Kolla in senaste numret av den fantastiskt trevliga science fiction-novelltidskriften Brev från Cosmos där jag medverkar med kortnovellerna Hemvändaren, Födokälla & Monolit:
http://clubcosmos.net/brev.php

Novellutkast: Tonåringar

Starkt målade ögonbryn, tjockt med mascara, glansigt läppglans som applicerats frikostigt från en tub. Men nästan inget annat än det. Trots att det är tidig eftermiddag signalerar kläderna i hennes iakttagande ögon överdådigt festande och dekadent klubb. Hon sitter i ett hörn av kafét och försöker fokusera sig på skärmen för att svara på jobbmejlen. Men hennes blick förringar sig konstant till tonårsgänget i mitten av rummet.

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Mytologier-podd: Amasonerna

Dags för girl power utan dess like. Följ tre amasonsystrar i en tid av grekiska hjältar & gudars vrede.  Avsnittet Amasonerna är skriven av  mig, Boel Bermann & inläst av eminente Johan Egerkrans tillsammans med Masa Dizdar, doktorand i antikens kultur och samhällsliv på Stockholms universitet.

Lyssna på avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier på Spotify:
https://open.spotify.com/episode/6cxgeOyOLMSZNPlZg3i6gV?si=k24cHbnxTvy3XDBZv-CTvg

 

 

 

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva


Recension: Zonen vi ärvde

”Det allra värsta är att Zonen vi ärvde, mitt i alla sina ytterligheter, ibland känns så otroligt jordnära. Det är när mänskligheten skiner igenom, när den postapokalyptiska framtiden sträcker en hand tillbaka till dåtiden som jag blir som mest rädd – för någonstans känns det inte alls omöjligt att det är hit människan kommer komma i sin fanatiska strävan att förstöra jorden med olja, flygresor, köttätande, koldioxid, plast och överkonsumtion.Till Zonen.”

~Recension, Eli läser och skriver
http://elilaserochskriver.se/skrackvecka-zonen-vi-arvde/

Mörk Framtid: Mvh du

”Ska du gå och prata med honom eller inte?” frågade Natalie och smuttade på sin islatte för att dölja sitt flin.

Rebecka bet sig i läppen och sneglade på mobilen som låg på bordet framför henne. Fortfarande inget meddelande.

”Han är ju snygg”, sa Natalie och kastade en snabb blick över axeln. ”Och han kollar ju in dig också.”

”Ja, jag vet”, sa Rebecka och suckade. ”Men jag är nervös, okej?”

”Du vet ju att det är helt riskfritt. Du har inte fått nåt meddelande och …”

Hon avbröts av att Rebeckas telefon surrade till på bordet framför dem. Rebecka höll andan och öppnade meddelandet. Suckade och höll upp skärmen framför Natalie så att hon kunde få läsa.

”GÅ INTE OCH PRATA MED HONOM. HAN ÄR ETT AS. MVH DU.”

Rebecka suckade. Typiskt. Hon hade precis tänkt gå fram till honom.

Utdrag ur novellen Mvh Du av Markus Sköld
Lyssna på Storytel: https://www.storytel.se/books/632881-Mvh-Du?appRedirect=true

Den nya appen som låter ditt framtida jag skicka sms och påminnelser till ditt nutida jag förenklar livet oerhört. Aldrig mer en dålig film eller misslyckad dejt! Men vad händer om du struntar i dina egna råd?
Ljudboksserien ”Mörk framtid” innehåller tio nyskrivna sci-fi-noveller om teknologiska framsteg och mänskliga behov av Boel Bermann, Erik Odeldahl och Markus Sköld, utgiven av Storytel.

Lyssna på ”Mörk Framtid” här:
https://www.storytel.se/series/10932-Moerk-framtid?appRedirect=true

I ljudboksserien ”Mörk framtid” vet du inte om du är dig själv, om du ska lyssna på ditt framtida jag, om du ska våga testa en helt ny kategori i dejtingappen, eller varför du ska chippas på sommarjobbet. Novellsamlingen ”Mörk Framtid” utforska hur vi människor använder, överanvänder och missbrukar teknik som finns idag eller som kan finnas inom en nära framtid. Från skräck till dystopi, från nutid till framtid. Novellsamlingen ger dig tio nyskrivna, fristående spänningsnoveller om en mörk framtid där teknik är något vi inte kan leva utan och lätt kan bli beroende av… Låt dig uppslukas av det digitala mörkret och se om det är tekniken som egentligen är skrämmande eller användarna bakom den. Är du beredd att kliva in i en nära framtid och se mörkret bakom skärmen?

Titel: Mörk Framtid
Författare: Boel Bermann, Erik Odeldahl, Markus Sköld, medlemmar i Fruktan.se
Inläsare: Martin Wallström
Genre: Skräck/Spänning/Dystopi
Förlag: Storytel Kids Original
Releasedatum: 2018-10-26

Creepypodden: För sent

Att i efterhand inse att det är för sent att göra något åt det, vad det än är. I vardagen innebär att vara för sen oftast att inte hinna med bussen eller avbryta en lektion som redan börjat. Men att vara för sen kan vara något betydligt mörkare. Det lämnar oss utan möjlighet att göra annat än att förhålla oss till det. Försöka förstå det. Försöka leva med det. Om sådana händelser berättar Creepypodden i avsnittet För sent, som innehåller novellen De Vita av Boel Bermann, ur novellsamlingen Stockholms Undergång.

Lyssna på avsnittet För Sent:

”De vita blir bara fler och fel. Viruset tar oss alla, en efter en. Nu när vintern gör alla bleka med mörka skuggor under ögonen går det inte längre att skilja de som är infekterade från oss andra.”

Lyssna på min novell De Vita inläst på ett oerhört vackert och vemodigt vis av fantastiska Sara Bergmark Elfgren ?
Novellen hittas i novellsamlingen ”Stockholms undergång” av Fruktan, utgiven av Undrentide Förlag.

Lyssna på De Vita:

Lyssna på Creepypodden i P3 – Sveriges kusligaste podd, där du hör nätets och lyssnarnas bästa skräckhistorier och vandringssägner.

 

Spelet #3

Jag är hungrig, men känner att jag måste uppfylla kvoten. Ställer mig i Vasaparken intill den gamla lekplatsen och lägger ut en temptation. Det borde finnas varelser i området, men jag har inte sett några. Det är en chansning, en dyr sådan. Måste satsa för att vinna. Men handen darrar när jag lägger ut den. Som det ser ut nu är det månadens sista. Är beroende av att den får dit några varelser. Uppfyller jag inte kvoten…

Ser hur den svaga, lila dimman omger mig. Spejar genom dimstråken. Så glänser det till, hör ett väsande från under gungorna. Springer dit, ser den grålila pälsen och de glödande ögonen. Kastar mig över den med bara händerna, låglevel varelse men fruktansvärt snabb. Brukar kunna undkomma. Ingen rare, men värt allt. Slår i knäet, men bryr mig inte om smärtan. Den försöker bita mig, jag tar en healing potion med pekfingret utan att släppa mitt grepp. Nedräkningen når 0. Den försvinner och jag ser att den lagts till i mitt register. Andas ut. Tio minuter kvar. Reser mig upp och rör mig långsamt runt den spruckna betongen, den slitna gummiytan och studsmattorna. Det är andra här i parken, men oftast håller sig folk runt stops. Men konkurrensen är så mycket hårdare runt dem och jag är inte tillräckligt stark den här månaden för att kunna försvara mig. Var däckad i influensan i två veckor, har inte levlat upp som jag borde. Som jag måste. Har så mycket att ta igen nu.

Visst, sjukintyg ger en lägre medborgargrad om jag hade ordnat fram det. Men väntetiderna till vården och kostnaden avskräckte mig. Borde ha gjort det, hade nog lönat sig. Men det är aldrig säkert och det är sp mycket administration.
Tar en liten worm som gömmer sig i ett buskage. Inte värt att förlora ammunition på den, fångar den med nätet. Ser tiden ticka ner som en bomb, hör den käcka musiken i öronsnäckorna. Snälla gode gud, ta hit fler. Jag vill inte svälta. Vill inte tvingas bli en spelflykting. Orkar inte.

Skjuter ner en pidgey från lekstugans tak med pilbåge, pekfingret drar den osynliga strängen medan vänster hand grabbar bågen.
Så plötsligt flashar det till. Rare. En unik i närheten. Den ensam kommer rädda mig om jag lyckas ta den. Var är den? Letar desperat och ser att den borde trycka intill kopparbyggnaden. Springer hetsigt mot den, blicken flackar. Så ser jag den. Liten, guldglänsande och livsfarlig. Rotar desperat runt och försöker gissa mig till vad den har för svagheter. Får inte komma så nära att jag blir skadad. Har inget om varelsen i min index, men den är mer rödtonad än blå. Det kan betyda att den skadas av mörkervapen eller is-bollar. Eller en kombination. Tar fram mörkerharpunen, bara två kvar. Hukar mig, andas djupt och försöker fokusera. Den har inte märkt mig än, det kan ge mig 2 x XP. Högra handen klamrar staven, träffchans 75 procent men om jag går närmare kommer den se mig. Drar handen bakåt innan jag svingar den framåt med all min kraft. Träff. Skadad, men vid liv. Börjar spotta gift. Inte det ideala vapnet, den har fjäll och huggtänder ser jag nu. Elektricitet med is borde funka. Byter med kallsvettiga fingrar till laserpistol med ismodd. Siktar. Då hör jag plötsligt en röst från sidan.

– Snälla, jag får ta den?
Vänder på huvudet och ser henne. Spelflykting. Kan se det direkt på de slitna kläderna, hennes ihåliga kinder och skabbiga handskar. Hon ser på mig med panik i blicken, bedjande, bönfallande.
– Jag har inte ätit på flera dagar. Snälla.
Den är min. Jag lockade hit den. Jag behöver den, vill jag skrika. Men jag vet att hon behöver den mer. Nickar motvilligt.
– Ta den snabbt. Klarar du inte slaget tar jag den.
Hennes ansikte lyser upp, hennes händer är redo. Slänger med vilda rörelser en blixtboll på den. Det fräser till i skymningen och så är den borta. Hon faller ihop i en hög på marken, gråtandes.
– Hur är det?
– Du förstår inte vad det betyder för mig. Det var min sista chans, min sista laddning. Tack. Finns det något jag kan ge dig? Har inte mycket men…
Hon drar fram sitt inventarie, så få vapen. Men hon vill ge mig något, vill kompensera. Ser att hon har tre eldbollar, för över en av dem till mig. Vet att jag gjorde rätt, men det svider. Vet inte hur jag ska klara min kvot innan veckan är över. Men jag kanske kan få hjälp. Hon har ingen.

IMG_1792

 

Ljudnovell: Svarttaxi

”Instängd i en taxi på en helt vanlig affärsresa på väg ut mot gränsregionerna. Kroppen är täckt av svett, intorkat resesvett över kroppen och kallsvettig panna. Läppar, tår och fingrar som domnar av kylan. Hans egen inkompetens, hans slarv och stress, har lett till det här. Han kan se GPS:en lysa vänligt blått i mörkret.”

Lyssna på ljudnovellen ”Svarttaxi” skriven av Boel Bermann här:

svarttaxi_fruktan_boelbermann