Egentid

Hon står utomhus och ser på den mörknande himlen. Båda hennes händer klamrar staketet så att knogarna vitnar. Hon andas djupt, in och ut, om och om igen. Försöker hitta sin självbehärskning. Hon lämnade datorn inne i huset och gick ut för att inte göra något drastiskt. För att inte slänga laptoppen i golvet, för att inte skrika rakt ut, för att inte skriva ett argt svar i versaler, för att inte…

Ord på en skärm. Hur kan ord på en dataskärm skapa ett sådant enormt raseri inuti henne? Hon undrar vad som skulle hända om samma konversation hade ägt rum i verkligheten, ansikte mot ansikte? Hade hon strypt honom med hundkopplet? Jagat honom genom huset med elvispen? Genomborrat honom med en fotfil? Skulle det ens gå att göra? Man kan väl drömma…

Ord på en skärm. Pixlar. Kontrast. Vad är det med det digitala ordet som har förmågan att koppla bort all mänsklighet och medmänsklighet? Ska det verkligen vara så svårt att vara trevlig, svara med bara allmän jävla hyfs och behandla den man skriver till online som en människa?
Hela kroppen är spänd, varje muskel darrar, käken värker av nervspänningen. När hon står där kämpar hon för att hitta tillbaka till sig själv.

Hon höjer blicken, tar fäste på horisonten och solnedgången. Skådar bort i fjärran och påminner sig om att det som sker digitalt på sätt och vis inte är på riktigt. Att alla dessa digitala jobb och digitala interaktioner egentligen bara finns i huvudet. Att de är vad hon själv läser in och tolkar.
Horisonten, fokusera på horisonten. Solnedgång. Varmt röda och rosa stråk i kontrast till det hotfulla, mörka molntäcket som glidit in över himlen. Det är svindlande vackert. Så outsägligt hjärtskärande vackert att det inte kan vara på riktigt. Det ser dataanimerat ut. Hon ser ut över den ljusa sommarkvällen och tänker att allt är på låtsas.

Molnen välformade och perfekt balanserad i färgtoner och kontraster. Den ser dataanimerad ut, som en kuliss eller en datagenererad värld.
Den mörknande himlen är perfekt. För perfekt. Som en skugga över världen som symboliserar hennes mörka sinnesstämning. Det vitmålade, regelbundna, nyuppsatta staketet som hon klamrar sig vid ser också overkligt ut. För regelbundet, för vitt, för jämnt och skinande.
Hon ser ner på sina händer. De är smala, välformade och jämna i tonen utan sår, skrapmärken eller nedbitna naglar. Helt släta och välmanikurerade. Som händer ur ett dataspel, som en datagenerering i en första persons view. Hon tar fram mobilen och tittar på skärmen, kollar vad klockan är.

Tanken slår henne plötsligt att något varit väldigt märkligt sen senaste veckan. Att solen gått upp och ner exakt samma tid. Att det varit solsken på dagen och oväder på natten varje dag. Att hon stått och klamrat staketet varje kväll exakt den här tiden. Hennes första tanke är att hon kan vara fast i en tidsloop, men något stämmer inte med den teorin. Hon är ändå rätt övertygad om att hon gjort olika saker under dagarna, skrivit olika saker på datorn, varit arg över olika saker, att hon gått ut av olika anledningar.
Hon tror inte att hon har lämnat tomten eller huset på en vecka, kanske längre. Ändå har hon mat kvar i kylskåpet och frysen och hon är ganska säker på att hon inte har fått en matlåda levererad.

När hon står där i solnedgången blir hon mer och mer övertygad om att något är fel. Att hon borde ha sett tecknen tidigare. Indirekt är hon fast i en världsloop, men inte hon själv. Hon är inte statisk, det är bara världen som loopar. Något är fel, en bugg som måste lösas, system behöver en uppdatering.

Hon själv kan röra sig som vanligt, reagera som vanligt, tänka som vanligt. Tror hon. Kan de andra det? Hennes kollegor, hennes vänner, resten av världen? Hur undersöker hon det hela och testar sin teori utan att framstå som galen? Kan alla andra vara NPC:er, icke spelbara karaktärer som är fångade i en loop som de inte kan styra över? Eller är de som hon – spelare och huvudpersoner i sitt eget perspektiv – som inte märkt att världen loopar?

Vad händer om hela världen som omger henne är datagenererad och inte kan komma loss eller komma vidare? Eller snarare, vad händer inte?

På något vis är det en betryggande tanke som lugnar henne. Det är svårt att behålla ilskan mot den digitala interaktionen om den individen är fast i en och samma dag, en och samma tankegång, ett och samma beteende och agerande – där det bara är hennes egen respons som triggar hans variationer på samma svar i den förprogrammerade dialogen.

Medan hon står vid staketet glider ovädret in. Molnen har ljudlöst krupit närmare, nu är de över henne. Himlen mörknar, vinden tilltar i styrka och regnet börjar forsa ner över henne. Det här är punkten när hon brukar rusa in i huset undan regnet, stänga dörren och kura ner sig i soffan under en filt och streama tv eller spela spel. För att det är vad man gör när man står mitt i ett oväder, den förprogrammerade responsen.

Plötsligt ler hon brett, släpper staketet och går mot infarten och ut på landsvägen genom mörkret och regnet. För att testa om något äntligen blir annorlunda.


*
Novellutkastet Egentid skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Egentid
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (minst 6/12): Staket, vampyr, fotfil, horisont, koppel, raseri, elvisp, klocka, gäspa, dator, vagga, oväder

Gäst i podden Nördigt

I veckan är jag gäst i den fantastiska podden Nordigt för att snicksnacka om min dystopiska roman TÖMD❤️
Läs mer om podden Nördigt här: https://nordigt.nu/
Har du frågor till mej är det bara att mejla lyssnarmail (@) nordigt (.) nu

Från facebook-posten av Nördigt:

I veckan får vi eminent besök: författaren och nörddrottningen Boel Bermann kommer och gästar podden! Boel är aktuell med sin nya dystopiska spänningsroman TÖMD om att sälja sina känslor. 🖤

Hon debuterade med dystopiromanen Den Nya Människan och har sedan dess även släppt rysaren Det som växer, novellsamlingarna Mörk Framtid och Sommarskuggor. Hon har även medverkat på novellsamlingar från skräckkollektivet Fruktan, Zonen vi ärvde i Mutant: År Noll-världen och Stockholms Undergång. 💥

Boel har tidigare också jobbat som journalist, skrivit om spel i SvD, liksom som PR inom spelindustrin och även för rollspelsförlaget Fria Ligan. 🎲
Ställ era frågor här nedan, i DM eller via lyssnarmail (@) nordigt (. ) nu ✌️

PS. Och här kan ni köpa romanen TÖMD
-> https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd

Silveröga

Hennes ögon är blanka. Inte blanka på det sättet som man kan säga om ögon, att de är blanka av tårar eller tomma på uttryck på grund av chock. De är helt blanka för att de är helt tomma. Flickans ögon ser ut som om någon stulit hennes ögon och ersatt dem med helt blanka, silverglänsande kulor. Hon gråter blod, det är rött blod mot glänsande silver. Ändå står hon helt orörlig och ser på mig genom gråten med de där ögonen som inte borde kunna se.

Sedan rör hon sig plötsligt, går fram emot mig. Jag ryggar undan, hon skrattar till. Stryker mig över kinden. Hennes hud är kall.

På ett enda ögonblick skedde förvandlingen. Inte en människa, hon är något annat. Men jag vet inte vad, jag saknar ord för att beskriva vad hon är för något. Jag vet inte om varelsen framför mig är ond eller snäll. Vilka banala ord, barnsliga ord. För att ingen någonsin är ond eller god någonsin, för att vi alla är i gråzonen där emellan. Drivs av instinkter, förprogrammerade reaktioner i generna. Men det faktum att varelsen befinner sig inuti en människa, bär en levande människa som skal. Den är utklädd med en levande människa som sin förklädnad.

Kanske skulle jag ha lättare att acceptera ett djur, fyra armar, fjällig hud, ett smalt leende från öra till öra som en ödla. Kanske, jag vet inte.

Hon drar sig tillbaka med rörelser som är slingriga och smidiga. Som en orm eller ödla, inte som en människa. Sedan stannar hon upp, står stilla. Blickstilla. Jag ser på henne och tänker på de små ödlorna som jag såg på stenmurar i Spanien när jag var liten på solsemester med familjen. Hur de kunde sitta fullständigt orörliga och stilla på ett sätt som gjorde dem nästan omöjliga att urskilja om man inte konstant stirrade på dem, för att sedan i ett blixtsnabbt utfall rörde sig omöjligt snabbt och försvann in i en skreva, så snabbt att jag började tro att jag hade inbillat mig att de någonsin hade varit där.

Det är märkligt att se ett sådant rörelsemönster i en mänsklig gestalt, i en varelse som står på två ben.

Till slut blinkar jag, måste. Kan inte hålla blicken fäst på henne längre, ögonen börjar tåras. Efter blinkningen är hon borta. Som att hon aldrig har varit där.

Sedan känner jag en outsägligt lätt beröring mot ryggen, som en smekning. Som att hon rör hela sin kropp mot min. Ändå är det så försiktigt och svalt att jag inte är säker på att jag inbillar mig. Kanske är det bara ett vinddrag, en bris, något som får min tunika att pressas mot min rygg. Jag vänder mig om, men ser inget. Hon är fortfarande försvunnen. Men det betyder inte att hon inte är där, bakom mig.

Vrider huvudet och rycker till, nu står hon vid min ena sida, blickstilla och tryckt mot väggen. Utan att veta varför är jag i den här stunden övertygad om att hon är rädd.

Det förändrar allt. Jag vill visa henne att jag är en vän. Att jag inte kommer att skada henne. Utan att tänka mig för tar jag hennes ena hand. Ett vinddrag, en susning genom luften, något skimrande passerar mig. Jag håller fortfarande i hennes hand kalla, bleka hand. Men hon är inte bredvid mig längre.

Förvirrat ser jag på de smala fingrarna tryckta mot mina, lyfter sedan blicken. Hon står tryckt mot väggen i andra änden av rummet. Blickstilla med blanka silverögon. Jag ser att hon saknar en hand.

*

Novellutkastet Silveröga av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Rym till fantastiska världar!

Vill du rymma till fantastiska världar? Underbart, för det går att ordna. Idag startar nämligen Konflikt 2023 – ett fantastiskt event fyllt av fantasy, science fiction och skräck i Uppsala.

Nu har du chansen att i fyra dagar sträck nörda ner dej i fantastikens underbara värld med författare, forskare och fandom. Konflikt är nämligen 2023 års europeiska science fiction och fantasykongress som erbjuder fabulösa mängder av paneler och föreläsningar som tar dig till andra världar, alternativa universum, långt in i framtiden och ut i rymden.

Vad: Konflikt 2023
Var: Universitetshuset i Uppsala
När: 8-11 juni
Facebook-event: https://fb.me/e/2rLZKzpup
Program: https://guide.eurocon2023.se/


Jag deltar i panelerna: Att skriva fantastik för barn, Trending in the Nordics, Let the Swedish horror in

Här är en fler fabulösa punkter ur det fantastiska programmet:
• The Mysteries of Urban Fantasy
• Working with the future
• AI, robots, and identity
• ”Phenomenal cosmic power! Itty bitty living space.”- The Djinn
• Digital, always connected – will this be our doom or paradise?
• Holding up a distorted mirror to the world
• Övergivna platser och liminala utrymmen
• Genes and Reproduction in Contemporary Science Fiction
• Anatomy of Future Bodies
• The future of pleasures

På jakt efter utomjordiskt liv?

På jakt efter utomjordiskt liv? 👾Kolla in senaste numret av den fantastiskt trevliga science fiction-novelltidskriften Brev från Cosmos där jag medverkar med kortnovellerna Hemvändaren, Födokälla & Monolit:
http://clubcosmos.net/brev.php

Novellutkast: Tonåringar

Starkt målade ögonbryn, tjockt med mascara, glansigt läppglans som applicerats frikostigt från en tub. Men nästan inget annat än det. Trots att det är tidig eftermiddag signalerar kläderna i hennes iakttagande ögon överdådigt festande och dekadent klubb. Hon sitter i ett hörn av kafét och försöker fokusera sig på skärmen för att svara på jobbmejlen. Men hennes blick förringar sig konstant till tonårsgänget i mitten av rummet.

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Mytologier-podd: Amasonerna

Dags för girl power utan dess like. Följ tre amasonsystrar i en tid av grekiska hjältar & gudars vrede.  Avsnittet Amasonerna är skriven av  mig, Boel Bermann & inläst av eminente Johan Egerkrans tillsammans med Masa Dizdar, doktorand i antikens kultur och samhällsliv på Stockholms universitet.

Lyssna på avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier på Spotify:
https://open.spotify.com/episode/6cxgeOyOLMSZNPlZg3i6gV?si=k24cHbnxTvy3XDBZv-CTvg

 

 

 

Novell: Ställföreträdaren

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?


Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva


Recension: Zonen vi ärvde

”Det allra värsta är att Zonen vi ärvde, mitt i alla sina ytterligheter, ibland känns så otroligt jordnära. Det är när mänskligheten skiner igenom, när den postapokalyptiska framtiden sträcker en hand tillbaka till dåtiden som jag blir som mest rädd – för någonstans känns det inte alls omöjligt att det är hit människan kommer komma i sin fanatiska strävan att förstöra jorden med olja, flygresor, köttätande, koldioxid, plast och överkonsumtion.Till Zonen.”

~Recension, Eli läser och skriver
http://elilaserochskriver.se/skrackvecka-zonen-vi-arvde/

Mörk Framtid: Mvh du

”Ska du gå och prata med honom eller inte?” frågade Natalie och smuttade på sin islatte för att dölja sitt flin.

Rebecka bet sig i läppen och sneglade på mobilen som låg på bordet framför henne. Fortfarande inget meddelande.

”Han är ju snygg”, sa Natalie och kastade en snabb blick över axeln. ”Och han kollar ju in dig också.”

”Ja, jag vet”, sa Rebecka och suckade. ”Men jag är nervös, okej?”

”Du vet ju att det är helt riskfritt. Du har inte fått nåt meddelande och …”

Hon avbröts av att Rebeckas telefon surrade till på bordet framför dem. Rebecka höll andan och öppnade meddelandet. Suckade och höll upp skärmen framför Natalie så att hon kunde få läsa.

”GÅ INTE OCH PRATA MED HONOM. HAN ÄR ETT AS. MVH DU.”

Rebecka suckade. Typiskt. Hon hade precis tänkt gå fram till honom.

Utdrag ur novellen Mvh Du av Markus Sköld
Lyssna på Storytel: https://www.storytel.se/books/632881-Mvh-Du?appRedirect=true

Den nya appen som låter ditt framtida jag skicka sms och påminnelser till ditt nutida jag förenklar livet oerhört. Aldrig mer en dålig film eller misslyckad dejt! Men vad händer om du struntar i dina egna råd?
Ljudboksserien ”Mörk framtid” innehåller tio nyskrivna sci-fi-noveller om teknologiska framsteg och mänskliga behov av Boel Bermann, Erik Odeldahl och Markus Sköld, utgiven av Storytel.

Lyssna på ”Mörk Framtid” här:
https://www.storytel.se/series/10932-Moerk-framtid?appRedirect=true

I ljudboksserien ”Mörk framtid” vet du inte om du är dig själv, om du ska lyssna på ditt framtida jag, om du ska våga testa en helt ny kategori i dejtingappen, eller varför du ska chippas på sommarjobbet. Novellsamlingen ”Mörk Framtid” utforska hur vi människor använder, överanvänder och missbrukar teknik som finns idag eller som kan finnas inom en nära framtid. Från skräck till dystopi, från nutid till framtid. Novellsamlingen ger dig tio nyskrivna, fristående spänningsnoveller om en mörk framtid där teknik är något vi inte kan leva utan och lätt kan bli beroende av… Låt dig uppslukas av det digitala mörkret och se om det är tekniken som egentligen är skrämmande eller användarna bakom den. Är du beredd att kliva in i en nära framtid och se mörkret bakom skärmen?

Titel: Mörk Framtid
Författare: Boel Bermann, Erik Odeldahl, Markus Sköld, medlemmar i Fruktan.se
Inläsare: Martin Wallström
Genre: Skräck/Spänning/Dystopi
Förlag: Storytel Kids Original
Releasedatum: 2018-10-26