Novellutkast: Tonåringar

Starkt målade ögonbryn, tjockt med mascara, glansigt läppglans som applicerats frikostigt från en tub. Men nästan inget annat än det. Trots att det är tidig eftermiddag signalerar kläderna i hennes iakttagande ögon överdådigt festande och dekadent klubb. Hon sitter i ett hörn av kafét och försöker fokusera sig på skärmen för att svara på jobbmejlen. Men hennes blick förringar sig konstant till tonårsgänget i mitten av rummet.

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Speak Your Mind

*