Desertören

Jag pulsar genom snön. Vet inte längre var jag är, vet bara att jag måste bort från byn. Måste ta mig var som helst, kan inte stanna här. Minnet av vad som hände på byrådet gör för ont. Jag försöker hindra mig själv från att tänka på det, men det vägrar släppa taget om mitt sinne. Återkommer om och om igen, som ett eko som aldrig försvagas. Det allra första byrådet.

Hur de samlade ihop alla som fortfarande levde i byn i det gamla, förfallna shoppingcentret. Hur vi alla stod där mitt i den öppna ytan i mitten medan de höll talet ståendes i den stillastående rulltrappan upp till andra våningen upplysta av facklor och soldrivna lyktor. Ett högtidligt tal, ett byråd för oss alla. 

Om att nu när alla transportkedjor till andra delar av landet är utslagna, nu måste vi alla hålla samman och hjälpas åt. Nu när vi måste lyckas överleva enbart på det som kan odlas eller fångas så måste vi förbereda oss för framtiden och göra det som krävs för att så många som möjligt av oss ska klara sig. Annars kommer vi alla att svälta ihjäl. Den bitande mörka vintern är över oss, den isande kylan tränger igenom märg och ben och matförråden är redan sinande trots att vi har försökt att lägga undan ett förråd för att vi visste att den här dagen kunde komma, även om vi hoppades att det aldrig skulle ske.

Jag förstår nu att byrådet hade tänkt på det här långt tidigare, resonerat sig fram till planen de skulle lägga fram för oss den där vackra vinterkvällen. Att de suttit gud vet hur många kvällar och diskuterat vad de ska göra när vi isoleras helt. De var förutseende, de förstod vad som skulle komma. Det var därför talet var så välformulerat. Det var därför de framstod så lugna, vänliga, rationella och logiska.

Jag hatar dem, hatar dem över allt annat. Mitt avgrundsdjupa hat brinner och hettar i vinterkylan.

Efter att ha lagt fram förslaget skulle vi alla rösta. Inte på om planen skulle genomföras, det var de intelligenta nog att inte låta oss göra. Vi skulle bara lägga våra röster på vilka som skulle väljas ut. Dold röstning, naturligtvis. Så att ingen i byn skulle veta vem som röstade på vem. Men det var rent krasst ett spel för gallerierna. Nu i efterhand vet jag inte ens om de som valdes ut var de valda. De sa inte hur många röster varje individ hade fått, de sa bara namnen.

Min kropp rör sig framåt genom mörkret, rörelsen och hatet håller mig fortfarande varm. Men samtidigt känner jag kylan börja smyga sig på. Det kommer inte att dröja länge innan den tar över mig, tränger in i varje cell i min kropp, gnager sig in i benen och fryser blodet. Men jag kämpar vidare. När jag började min vandring hade jag ett mål. Nu är jag redan övertygad om att jag inte kommer nå det, att jag inte kommer att nå fram. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att vända tillbaka och min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att bara lägga mig ner här i snön och ge upp, tillåta mig själv att försvinna i allt det vita och mörka.

Jag stod bara där när de samlade ihop de tio personer i byn som de sa hade fått flest röster. Även så gjordes allt så lugnt och ordnat. En i taget leddes ut bort till shoppingcentrets entré. När alla hade samlats skulle de använda fordonet för att transportera i väg dem till storstadsregionen. Där det ändå fanns en chans att få tillgång till mattransporter och elektricitet, till skillnad från den norrländska obygden vi befann oss i. Visserligen skulle vi behöva avvara en person som kunde arbeta en längre tid och visserligen skulle det kräva en hel del bränsle som hade kunnat tas tillvara på här i byn. Men det var ändå värt insatsen, för då hade både de utvalda och vi andra en bättre chans för överlevnad.

Jag försöker intala mig själv att vi trodde på det då. Att vi nickade, log uppmuntrande mot de utvalda och på riktigt trodde att vi alla hade en chans. Men vi visste alla att det inte var sant. Allesammans, alla som var i salen, varenda en i byn visste att det var en smutsig, mörk lögn. Ett namn i taget. En människa i taget. Alla stod stilla och jag antar att det enda vi tänkte var en stilla, desperat bön om att vårt eget namn inte skulle ropas ut. Snälla, ta någon annan, välj någon annan.

Vi stod bara där stilla och såg hur byns väktare tog våra mormödrar och farföräldrar, våra mammor och pappor. En och en leddes de ut ur rummet. Vissa rörde inte en min, stoiskt och sammanbitet gick de ut med värdighet, utan att bevärdiga oss andra en blick. Men andra började gråta, skrika, bönade och bad om att få stanna i byn och ropade ut namn på sina barn, barnbarn, vänner och bekanta.

Jag gjorde precis som alla andra. Jag och de andra såg på våra fötter, såg bort, såg ned. I tysthet. Jag klarade inte av att möta deras ångestfyllda blickar över sorgen och sveket. Tänkte bara att inget skulle förändras om jag protesterade. Då skulle jag bara göra mig själv till en kandidat för transporten. Ta någon annans plats. Byn behöver mig, jag är frisk och stark, jag kan göra en skillnad. Min fru, mina barn, de behöver mig.

Varför gjorde ingen något? Av samma anledning som jag inte gjorde något. För att vi insåg sanningen, men valde att klamra oss fast vid lögnen. Trots att vi visste precis vad som egentligen skulle hända, trots de fina orden.

Himlen är så mörk ovanför mig. Så mörk är natten i midvintertid. Samtidigt är det nästan fullmåne, världen är inte ogenomträngligt svart utan mörkt blå och jag kan se förvånansvärt långt över det snötäckta landskapet runt omkring mig.

Den stora hemligheten. Den som höll oss vid liv, den som räddade byn den första vintern.
Jag har alltid varit en logisk och sansad människa. Det förändrades inte när katastrofen kom, snarare förstärktes den sidan i mig, tillsammans med en beskyddarinstinkt för min fru och mina barn. Jag har hjälpt till, kämpat hårt och försökt se vad vi måste göra för att överleva. När systemet introducerades resonerade jag i efterhand länge med mig själv, lade fram argument för och emot. Rent logiskt insåg jag att byrådet hade rätt. Att vi inte skulle överleva utan att avlägsna de som inte kunde bidra. Att vi alla skulle svälta ihjäl utan åtgärden.
Därför accepterade jag systemet och bidrog till att upprätthålla det. Jag hjälpte till att upprätthålla det officiella systemet i byn som varje år gjorde en nödvändig gallring och transporterade i väg människor från byn. Men också det inofficiella systemet, det outtalade.  När man inte längre kan bidra till byn, när man bara var ytterligare en mun att mätta, så behövde det göras så att vi andra kunde ha en chans att överleva. Det var helt logiskt.

Panikattacken tar över mig, trycket över bröstet förvärras när jag tänker på mig själv, utvärderar vilken slags människa jag är, vilken slags människa jag har tillåtit mig själv att bli. Jag är arbetsför, jag var aldrig i någon fara. Inte än i alla fall. Men Sara, min fru. Att en dum olycka kan orsaka så mycket smärta. Ett fall, ett djupt sår i benet. Smärta, men då trodde vi inte att det var mycket mer än det. Benet skulle läka, det handlade bara om några veckor som mest, sedan skulle allt bli bra igen. Förutom att det inte blev det. Infektionen förvärrades. Huden runt såret blev bara rödare, började bli missfärgad och var irriterad. Hon hade ont när hon rörde sig och svullnaden gick inte ner. Tiden gick.

Jag försökte intala mig själv att jag inte hade kunnat rädda henne. Visst hade jag fortfarande mitt jaktgevär och ammunition. Med militärutbildning som ung, vapenlicens och jaktcertifikat från tiden innan katastrofen hade jag större kunskaper om vapen och strid än nästan alla i byn. Men jag kunde inte rädda henne där, på plats på det årliga byrådet i shoppingcentret ikväll. Jag kunde bara stå där och se hur de ledde henne bort mot ingången. Jag kunde inte röra mig, inte protestera, inte hindra dem för att föra bort henne. Antagligen kan jag inte rädda henne nu heller, antagligen är det redan för sent. Men jag kan inte leva med mig själv om jag inte försöker.

De kommer att kalla mig desertör. Det är vad de kallat andra som lämnat byn, som försökt älska nära och kära. Alla de som brutit pakten, som övergett eden som de fick oss alla att svära i shoppingcentret den där första vintern av isoleringen. Eden om att ägna våra liv till att göra det som krävs för att så många som möjligt har en chans att överleva. Att inte bidra, att protestera, att ta resurser som kan användas bort ur byn…

Genom att lämna byn med mat, varma kläder, snöskor och jaktgevär har jag svikit dem alla, svikit löftet jag gav. Men mina barn kommer inte att straffas för mina synder. De är unga och starka, de behövs för byns framtid. Det tröstar jag mig med, för i byn har inga andra barn eller tonåringar behövt bära fädrens synder.

Allt som skett har så länge varit ett skavsår i själen. En rädsla för att dö och en rädsla för att leva. Om de tar mig kommer de att återbörda mig till byn, men inte som jag en gång var.

Hemligheten. Hur vår by har klarat sig så länge. Det vi aldrig pratade om den där första vintern, det vi aldrig har pratat om. Nu närmat sig juletid och byn kommer ha mat även denna vinter.
Snart kommer de alla vara upptagna med att förbereda det gemensamma julbordet. Hela byn engageras i att salta och röka kött, laga pölsa, koka buljong på märg och ben och mage för dopp i grytan, göra blodpudding, leverpastej, leverkorv, blodkorv, torkat hjärta och rimmad tunga. Allt tas tillvara. För att vår by tar munnar att mätta och mättar andras munnar med dem.

Novellen Desertör av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Desertör
Att vägra slåss för sitt land/ att överge något man lovar att hålla sig till.
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (minst 4/9) stjärnor, frost, villervalla, panel, panik, hemlighet, fara, skavsår, bajonett

Ur rysaren ”Det som växer”: Dimman


Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Dimman.

”Vägen framför mig är täckt av en framvällande dimma som omringat allt utom gräsmattan ner mot sjön. Trots att jag är nära utmattningens gräns rör jag mig sakta längs vägen, tar sikte på kyrktornet. Men dimslöjorna sveper in mig i ett mjölkvitt töcken, ger mig en känsla av att jag befinner mig ingenstans och överallt samtidigt. Det går inte att se tornet längre, men jag rör mig ändå framåt. Följer jag bara vägen når jag fram till byn och vägen som leder bort härifrån.

Rörelserna skapar en virvel som sveper igenom den grumliga dimman framför mig. Jag omsluts av älvdans, som att jag är fångad mellan verklighet och dröm. Dimman väller fram som om den medvetet blockerar min väg och försöker hindra mig från att röra mig bort från huset. Inga ljus eller ljud någonstans, bara tomhet som trycker på.

Då hör jag ett svagt skrik genom natten, men min överlevnadsinstinkt säger åt mig att ignorera det. Istället fokuserar jag på mina steg mot gruset och min tunga andhämtning, kämpar för att stänga ute skriket. Men det växer i styrka, skär igenom mitt sinne. Om och om igen hör jag hur han ropar mitt namn, kan höra skräcken i hans röst. Alla mina logiska tankar försvinner. Istället för att fly till säkerhet vänder jag mig om och börjar springa som besatt genom mörkret. ”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Klättringen


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Klättringen.

”Mina händer skakar och allt i synfältet är ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan. Jag har ingenstans att fly, men inget att förlora. Sliter upp den ena balkongdörren och kliver ut, skälver i kylan som slår emot mig. Mina andfådda andetag låter väsande och ihåliga.

Jag tar tag i det kalla gjutjärnsräcket som ramar in balkongen, kränger mig över kanten och letar efter fotfäste. Sedan börjar jag den mödosamma klättringen ner i mörkret. Jag tvingar mig själv att inte tänka på vad som händer om jag faller. Fokuserar enbart på klättringen, trevar med fötterna i spaljén och klamrar mig vid stuprörets fästen. Kroppen värker och darrar.

Men till slut sjunker fötterna ner i gräset. En kort stund står jag bara där i höstnatten och andas tungt. Det är tyst och öde här nere i trädgården. Som att jag är den enda som finns kvar och att det jag upplevde i huset bara var en avlägsen mardröm.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Josefina


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Josefina.

Jag vet att jag inte borde riva upp gamla sår, men jag kan inte hindra frågan.

”Josefina, du kände Astor bättre än alla andra. Vad tror du hände med honom den där dagen han försvann?”

Hon skakar på huvudet och ser mig rakt i ögonen.

”Jag vet verkligen inte. Ärligt talat så tror jag inte att Astor kan ha tagit livet av sig och jag tror inte heller att han skulle ha övergett dig. Han kanske inte var så bra på att visa känslor, men han älskade dig på sitt eget vis. Fast att han först förlorade sin fru och sedan sin son kan ha varit mer än han klarade av… Jag vet inte, Mirjam. Depressioner är svåra saker, man vet aldrig riktigt hur någon mår inombords.”

Josefina tappar kraft, hennes kroppshållning sjunker ihop där hon sitter mittemot mig. ”Det är svårt att prata om det, det gör bara för ont. Jag förlorade min allra närmsta vän när han försvann.”

”Förlåt, jag borde inte ha frågat.”

”Men jag förstår ju att du letar efter svar, jag önskar bara att jag kunde hjälpa dig mer.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Bakom väggen


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Bakom väggen.

”Stråk av murbruk har släppt från väggen och mellan två av tegelstenarna längst ner vid golvet syns en smal glipa. Jag lägger mig på knä och lyser in genom den trånga öppningen med mobilen, men mörkret bakom är kompakt. Trevande känner jag på en av tegelstenarna. Den rör sig en aning, som en lös tand på väg att ge vika. Jag tar ett fast grepp om tegelstenen och drar i den med all min kraft.

Med ett torrt skrapande ljud lossar den från murbrukets grepp och faller inåt, försvinner ur synfältet. Sedan låter det som att den faller mot sten där bakom. Det finns ett tomrum på andra sidan, ett utrymme som verkar leda nedåt.

En febrig besatthet kommer över mig. Desperat börjar jag riva i tegelstenarna med mina bara händer. Många av dem sitter löst mellan det anfrätta och porösa murbruket. En efter en drar jag loss dem, högen av rödbruna tegelstenar växer intill mig.

Till slut sitter jag där, dammig och svettig med såriga, blödande fingrar. Men jag har lyckats, framför mig gapar en öppning stor nog att krypa igenom. Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag borde sansa mig, stanna upp och tänka igenom vad jag ska göra. Men jag kan inte. Behovet av att få veta vad som döljer sig på andra sidan väggen överskuggar allt annat, berusar mig.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Flyktkänsla


Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Flyktkänsla

”Mirjam, är det du? Hur är det med dig? Vad har hänt?”

”Helena, jag vill verkligen skriva boken, men jag kan inte. Det går inte, jag räcker inte till. Orden räcker inte till, de är falska. Jag är så förvirrad, det är som att hela verkligheten är skev och det gör så ont att försöka.”

Tårarna rinner längs kinderna. Jag sjunker ihop i en hög på bryggan. Det fuktiga träets kyla tränger in genom kläderna.

”Lugn, Mirjam, försök hålla dig lugn. Andas djupt, in och ut. Fokusera på din egen andning en stund.”

Jag försöker göra som hon säger. Hasar mig bort till sjöstugan, lutar mig mot träväggen och drar upp knäna till bröstet. Hör avlägset en ström av ord från Helena, men uppfattar knappt något i flödet.

”Vill du att jag ringer en läkare eller ska jag försöka kontakta någon som kan komma över till huset? Min mamma bor inte så långt bort, ska jag be henne komma förbi? Eller Tomas i kulturföreningen? Jag kan kasta mig i bilen och köra dit, men det kommer ta flera timmar för mig att…”

”Nej, nej, jag vet inte. Jag behövde bara, jag vet inte… Jag ser bara inte någon mening med det här. Förstår inte varför jag utsätter mig själv för traumat, det går inte. Jag måste härifrån, redan ikväll, måste bort från den här platsen.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Hos Simon


Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Hos Simon

”Simons rörelser antyder att han vill få ut mig ur arbetsrummet. Det är som att han medvetet skymmer det han arbetade med. Jag skymtar snirkliga symboler på skärmen och handmålade växter på utskrivna papper på skrivbordet innan han leder mig ut ur rummet och stänger dörren bakom oss.

”Jag ordnar kaffe, om du inte vill ha té?”

”Gärna kaffe, svart blir bra”, säger jag medan jag tar av mig skorna och hänger av mig jackan.

”Slå dig ner i vardagsrummet du bara”, säger Simon medan han stänger till ytterdörren. Sedan låser han den noga med flera lås och reglar med två kedjor innan han går in till köket.

Inredningen i vardagsrummet är så blekt anonym att den framstår som bisarr. Som att någon köpt hela sin interiör på Ikea i en desperat odyssé för att skapa ett vanligt, normalt hem. Inget bryter av mot det ljusa och allt ser nytt och oanvänt ut. En grå soffa och äggvita fåtöljer står runt ett avskalat soffbord i björk på en beige matta. Väggarna är tomma och fönstren saknar gardiner.

Allt är så tillrättalagt att effekten blir den motsatta. Onormalt i sin längtan efter normalitet. Det är ett hem inrett av någon som vägrat välja. Inga bokhyllor och inga böcker. Rummet fyller mig med en obehaglig känsla av tomhet. Jag ryser till och går in i köket där Simon förbereder kaffe.

”Vi kanske kan sitta här inne stället?””

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Fotografiet


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Fotografiet.

”Jag kliver in i huset och sätter mig vid köksbordet, ögnar över tidningens förstasida tills jag får syn på en mindre bild av mig själv nere i högra hörnet. ”Mirjam Nydahl tar vid där Astor slutade”, lyder rubriken.

Jag bläddrar fram till artikeln. ”Succéförfattare hittar inspiration i anrik författarbostad”, lyder rubriken. Överst på sidan finns en bild av mig där jag sitter i trädgårdsrummet, djupt nedsjunken i soffan med penna och anteckningsbok. Hastigt ögnar jag igenom texten.

Det är en enkel men välskriven artikel som fokuserar på hur jag som författare hittar inspiration i trakten, hur mycket jag beundrar den lokala författaren Astor Paléus och hur hans böcker inspirerade mig att börja skriva igen efter en tid av skrivkramp. Inget av journalistens avsmak mot Astor eller kulturföreningen går att skymta mellan raderna. Artikeln bäddar in mig som läsare i mjuka och varma ord helt utan vassa kanter.

Precis när jag ska lägga ifrån mig tidningen märker jag en suddig, diffus skugga som sträcker sig in från kanten på fotografiet. Skuggan slutar precis intill mitt ansikte. Den grenliknande formen får mig att minnas skuggan som återkom på bilderna på Astor.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Simon


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Simon.

”Ute är det helt vindstilla, som att världen tystnat för att låta mig prata ifred eller för att lyssna på mina ord. Jag drar djupt efter andan innan jag ringer upp Simon på mobilen. Något får mig att vilja vara utanför huset när jag ringer samtalet, som att jag känner mig avlyssnad där inne. Oavsett hur mycket jag intalar mig själv att det är för att få bättre täckning eller för att få frisk luft, så vet jag att det bara är dåliga ursäkter. Den där känslan av att jag inte är ensam i huset, den kommer över mig allt oftare.

Jag står på gräsmattan och ser på den ljusgula sekelskiftesvillan medan pulsen rusar. Blicken följer murgrönan som slingrande klättrar över fasaden medan signal efter signal passerar. Jag försöker komma på vad jag ska säga om Simon faktiskt svarar. Om han ens får ha tillgång till sin mobil. Jag vet inte om han fortfarande vårdas av rättspsykiatrin eller om han har återvänt hem.

Plötsligt går en rysning genom kroppen. Jag ringer en okänd, mentalt instabil forskare som dömts för mordbrand. Bara för att jag vill veta mer om min farfar och hans anteckningsböcker som Simon eldat upp, förmodligen under en psykos. Vad håller jag på med? Vad är det för fel med mig? Jag är precis på väg att lägga på när en röst hörs.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström finns på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Elden


Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Elden.

”Mörkgrå rök lösgör sig mot himlen. Jag rusar ut i farstun och skjuter upp dörren. En stickande röklukt slår emot mig i den svala kvällsluften. Lukten blir allt skarpare när jag springer genom spaljén mot eldsflammorna. Väl innanför stannar jag till och försöker desperat ta in den kaotiska scenen som utspelar sig framför mig.

Eldsflammorna skär av mot det mörkgrå töcknet omkring mig. Flera eldar brinner utspridda runt dammen. Jag står som paralyserad och ser på de otyglade ljussjoken, försöker förstå vad det är som pågår. Blicken flackar i panik över omgivningen. Precis framför fötterna ligger en tom flaska rödsprit. När jag höjer blicken ser jag fler flaskor utslängda på gräsmattan.

Plötsligt lösgör sig en gestalt ur töcknet. Efter att ha trängt fram genom ett buskage stannar personen till framför en av eldarna. En mörk siluett mot de bländande ljusen.”

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag. Boken finns ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris