Arkiv för april 2013

Första gången jag skrev på boken

Jag var på en roadtrip och vi hade nått den bistra staden Le Havre en grå sommardag.  När vi kom dit var jag sjuk. Hög feber, en djup hosta och ont i halsen. Vi hade inte bokat hotell, så vi tog in på första bästa. Det är, än idag, ett av de absolut värsta hotellen jag någonsin sett. Socialrealism galore, centralt och överprisat med trasiga tapeter, fuktskador och en misstänkt doft av mögel. När jag tänker tillbaka på det är det väldigt David Lynch-artat. Jag hade visserligen inga hallucinationer, men alla minnen är febriga, flackande och utdragna.

Vi ville inte stanna i Le Havre längre än en natt, så snart vi kunde styrde vi bilen mot Paris. Jag vet inte vilken medicin mitt sällskap hade skaffat åt mig eller hur sjuk jag egentligen var. Jag hade fått hostmedicin, åksjukemedicin, huvudvärkstabletter och halstabletter. Jag minns att jag var ganska glad, trots allt. Ömklig och svag, men glad. Jag hade köpt en helt ny anteckningsbok innan jag blev sjuk, en paperblanks. Den var blå med hästar på. Jag minns hur jag stod med anteckningsboken i handen och försökte motivera mig till att en anteckningsbok är värd 150 kronor. Och hur jag sa till mig själv: ”Den här anteckningsboken är magisk, i den kommer jag skriva min första bok.”

Tillbaka till bilresan. Där satt jag i baksätet och började skriva. Slutade bara skriva när jag utmattat slumrade till, fortsatte när jag vaknade och slutade inte skriva förrän vi var i Paris. Jag hade aldrig tänkt idén innan. Jag hade ingen plan och ingen struktur i mina anteckningar, ingen början, mitt eller slut. Inga huvudkaraktärer. Inga scener. På bilresan skrev jag ungefär 40 sidor i anteckningsboken.  Kände jag att det jag skrev på kunde bli en bok? Att anteckningarna var grunden till min debutroman ”Den Nya Människan”? Det minns jag inte. Men jag minns att jag kände att här, det finns något här i mina hafsiga anteckningar, det är en historia jag vill berätta, jag vill skapa den här världen.

testbild

Jag och texten har bråkat

Hur kan den text som jag älskat mest i hela världen, som har gett mig flow och som fått mig att tappa tid och rum och som gett mej kickar vara så förhatlig. De där svarta bokstäverna är onda. De stirrar på mig.

Jag hatar min bok just nu. Vi har bråkat. Jag har rätt och texten fel. Jag vet att jag måste be om ursäkt. Det krävs två för att bråka och det krävs att en erkänner sig skyldig för att avsluta bråket.
Så jag ber om ursäkt. Fast det inte är mitt fel. Det är textens fel. Den har bytt skepnad eller kommit i puberteten eller något. En massa humörsvängningar.

Jag vet att det INTE var så jag lämnade texten. Absolut inte. Så illa skulle jag aldrig skrivit. Möjligen har datorn blivit hackad av en okänd individ som alltså bara gått in på just senaste manusfilen och gjort hela min bok aningen sämre. Det där är inte min text, minsann. Herregud, vad tror du om mig? Så jag säger förlåt till texten, men ångrar ingenting. Det är ju inte mitt fel att jag aldrig har fel.

texten_boelbermann

Att minnas sin ilska

Jag blir arg rätt ofta. Små, små ilskeutbrott som snabbt går över och som jag sedan inte minns. Kommer på mig själv med att säga saker som: ”Ska det vara på det här viset va? Det är förjävligt. Var är världen på väg?” Det märks ofta i mina texter. Ligger liksom och pyr och glöder mellan raderna. Lyssna bara på Mayfair eller Garderoben. Det är inte arga texter. Men det finns något i dem som är spår av en ilska jag känt. Arg. Ilska är fantastiskt när det får ett kreativt utlopp och helt hopplöst när man bara är just arg utan att man gör något med det. Jag skriver ofta av mej när jag är arg eller ledsen. Det är som en säkerhetsventil. Arg arg arg och så pyser det ut i Worddokumentet. Och så är jag lugn igen. Helt magiskt.

Det som är så bra med att skriva arg är att det blir så äkta. Du är arg, du upplever det medan du skriver ner det. Vad du är arg över spelar ingen som helst roll, det viktigaste är att få känslan dokumenterad. När du sen ska skriva en arg scen i ditt bokmanus så har du en känslobank att gå tillbaka till som bara ligger och väntar på dig på datorn. Även om du är lugn och harmonisk så kan du läsa de frätande bittra raderna och minnas. Så kändes det. Så smakade det. Din egen ilska. Du tar en tugga och försöker känna nyanserna i smaken. Helt lugn, helt nöjd och samtidigt förbannad.

boelbermann_ilska

 

Ett konstant brus i kroppen

Det är som att jag har ett konstant brus i kroppen. Jag vet inte hur annars jag kan beskriva det. Det brusar och stormar av känslor inuti mig. Det har det gjort ända sedan Kalla Kulor först sa att de ansåg att min bok ”Den Nya Människan” hade potential.

Bruset är en känslodimma, jag har svårt att se varje enskild del av det. Det har lagt sig i bakgrunden, som ett tv-brus eller ett ventilationssurrande. Jag vet att det är där. Ibland stegras det, inför manusdeadlines eller när insikten slår mig att jag kommer att debutera som författare i augusti. Ibland dämpas det, när verkligheten eller jobbet tar över tankarna totalt.

Men bruset har varit med mig länge nu. Som en inre följeslagare. Bruset består av förväntan, glädje, rädsla, panik, extas och andra oidentifierade känslor. Jag undrar hur det blir när bruset försvinner. När ”Den Nya Människan” är utgiven. När jag når slutet av tunneln och ser ljuset på andra sidan.

IMG_0567

Skrivkramp?

Tillbakablick: Jag sitter med manuset och feedback från förlaget framför mig. Och huvudet är tomt. Jag vågar knappt närma mig tagentbordet. Jag är skräckslagen.

Manusdeadline är på måndag. Inte det slutgiltiga manuset (tack gode gud) men vi börjar närma oss. Och jag är rädd. Jag är rädd för att peta i texten eftersom jag kan råka förstöra något som fungerar. Överväger att göra ändringar i tidslinjen. Men jag vågar knappt titta på den. Är rädd att något ska få allt att falla samman som ett korthus. Att jag har missat något, missuppfattat något, att jag ska snurra in mig i årtal så mycket att jag inte hinner med att fixa det som ska fixas.

IMG_1421
[Läs mer…]

Bearbetning av manus

Tillbakablick: Bearbetningen av manuset kryper fram. Har haft för mycket jobb och vardag i vägen. Jag hade massor av kreativitet på jobbet. Var tog den vägen? Varför sitter jag i soffan och äter ostbågar och tittar på pensionerade britter som vill flytta till Frankrike i ”Home or Away” istället för att skriva. Min redaktör Sofia på Kalla Kulor biter säkert nervöst på naglarna just nu och suckar över min oförmåga att prioritera just nu. Manuset först, allt annat sen, boel! Fokusera, boel, fokusera. Ja, absolut, jag ska bara…

evilplansandotherstuff
[Läs mer…]

Stunden jag skickade in mitt manus

Jag skickade in mitt manus till förlag fast det inte var helt klart. Nej, det kanske inte var mitt livs smartaste drag. Men här är jag och min bok ska faktiskt bli utgiven. Så varför gjorde jag det? Varför skickade jag ett ofärdigt manus till förlagen fast jag visste att boken inte var klar? Det var väl dumt.

Av den enkla anledningen att jag och en kompis hade satt en deadline och utmanat varandra. Redan under vintern satte vi datumet. Vi gav oss själva ett halvår att skriva klart. Hon lyckades. Jag däremot. Inte alls, jag slutade helt skriva på mitt manus och började istället skriva på ett helt annat. Det var jättekorkat. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Sprang rätt in i skrivkrampsväggen. Deadlinen kom. Och jag mejlade iväg mitt manus. En deadline är en deadline. Dödslinje. Den bryter man inte hur som helst.

boel på äventyr
[Läs mer…]

Välkommen till min författardagbok

Välkommen. Vad är det här för något, undrar du nu? I brist på bättre ord kallar jag det här för min författardagbok. Det är nämligen så att jag debuterar som författare i höst med romanen ”Den Nya Människan” på Kalla Kulor Förlag. Det har varit en kaosartad väg som lett mig hit och ändå misstänker jag att det riktiga äventyret precis har börjat.

Mitt mål med min författardagbok är enkelt. Du ska få följa mig hela vägen till att min bok blir utgiven. Jag kommer också försöka blänga retroaktivt på allt som har skett som fått mig till den plats där jag nu befinner mig. Jag kan absolut garantera att det kommer bli osammanhängande, inte det minsta kronologiskt och förhoppningsvis roligt att läsa.

boel-4-SP2.jpg

[Läs mer…]