Vill du ha en fantastisk helg?

Om du längtar efter en fantastisk helg fylld av mänskliga robotar, onda växter, framtidens njutningar, återskapade mammutar, talande djur och andra fantastiska saker så kila förbi eventet Ö-kon 2022 i augusti.

Ö-kon är en fantastik-helg med två heldagar med fokus på litteratur inom fantasy, science fiction och skräck. Eventet äger rum på Östberga kulturhus i Stockholm den 13–14 augusti 2022. Gratis entré, men du måste föranmäla dig eftersom antalet platser är begränsat:
->  https://okon981639779.wordpress.com/

Vad: Ö-kon 2022
Var: Östberga Kulturhus i Stockholm
När: 13-14 augusti kl. 10-18

Här är en del av det fantastiska programmet:

  • Skrämmande växter
  • Framtidens njutningar
  • När vetenskap bli skräck
  • Människoliknande robotar
  • Vad vore en mammut värd för dig?
  • Djur som huvudpersoner
  • Aktuell svensk fantastik
  • Att skriva fantastik för barn

Läs mer här:
https://okon981639779.wordpress.com/program/

Hedersgäster på eventet:

Författaren Torill Kornfeldt
Torill Kornfeldt är författare och biolog med ett närmast ohälsosamt intresse för naturens märkligheter. Hon skriver och gör radio om mötet mellan vetenskap och samhälle, med ett extra stort fokus på hur vi formar vår framtid. Hon hörs bland annat i P3 Dystopia och Smarta svar på Skruvade frågor, och hennes senaste bok handlar om hur vi kan använda genteknik för att bygga om våra kroppar. Torill brukar delta i svenska SF-kongresser och ger där bejublade föreläsningar om djurens sexliv, hur vi kan göra nya mammutar, genmodifiera våra barn eller skapa de mest hållbara samhällena.
Hemsida: http://www.kornfeldt.se/

Författaren Boel Bermann
Boel Bermann debuterade med den kritikerrosade dystopiska romanen Den nya människan (2013). Hennes senaste publicerade verk är rysaren Det som växer på Saga Egmont (2021), novellantologierna Mörk Framtid (2018) och Sommarskuggor (2018) på Storytel, avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier samt novellerna De Vita och Exet i Sveriges Radio Creepypodden. Hon medverkade även i Sveriges Televisions serie År 1 miljon – berättelsen om din framtid. Som författare har hon, utöver romanerna, medverkat i ett tiotal novellantologier inklusive Andra vägar: Tio nya utopier, Zonen vi ärvde, Stockholms Undergång, 13 svarta sagor om superskurkar, Maskinblod-serien och Kärlek i maskinernas tid. Hon var länge medlem i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är en del av författarkollektivet Fruktan.se.
Hemsida: http://boelbermann.se/

Nattvandring

Jag sitter där på baren, omgiven av människor, när jag börjar bli kallsvettig. Jag lyfter drinkglaset för att ta en klunk och inser att min hand darrar. Svetten börjar rinna i pannan och jag är fruktansvärt kissnödig. Det är något som är fel. För plötsligt är det som att jag inte kan förstå ett ord som någon säger till mig eller vad de säger till varandra. Alla ansikten är lätt förvrängda, som att alla omkring mig förvandlats till främlingar, som karnevalsmasker. Det är fortfarande samma människor, på något plan inser jag det, men det är som att allas ansikten har förvandlats, som att ansiktsdragen blivit hårdare, linjerna skarpare och deras egenheter framhävda och förstärkta till karikatyrer av sig själva. Jag reser mig hastigt, för hastigt. Stolen bakom mig faller bakåt, slår i golvet och splittras i tusen vassa skärvor.

Jag formar läpparna till ord, får ur mig en ursäktande viskning, inte till någon specifik utan bara rakt ut i luften, vet inte ens varför. Rör mig bortåt, tränger mig igenom en grupp människor som står mellan mig och cocktailbarens toalett. När jag passerar igenom är det som att de blir fler och står tätare än vad som borde vara fysiskt möjligt. De är en grupp människor som blir en hord av varelser som blir som en enda varelse som står så tätt sammansvetsad i sina delar att det inte går att ta sig förbi. Ändå försöker jag, kämpar mig igenom hindret som blockerar min väg. Så till slut är jag ute på andra sidan, ser den mörka korridoren som leder till toaletten.

Kunde jag springa skulle jag, men nu vacklar jag framåt panikslagen på vansinneshöga klackar. Vet inget annat än att jag måste bort härifrån, måste ta skydd, isolera mig från världen som tränger sig på.

Jag förstår ingenting, tänker att någon måste ha lagt något i mitt glas. När jag äntligen når toaletten är den upptagen. En kort stund står jag där, yr och vacklande, innan jag vänder om och tar sikte på ytterdörren. Jag vet inte varför, borde stanna inne, återhämta mig. Men jag har den där känslan av att om jag stannar en enda sekund till där inne så kommer jag att kvävas. Den varma, fuktiga natten slår emot mig, himlen glöder rött i solnedgången. Restriktionerna är släppta och gatorna fyllda av människor överallt. Högljudda, kaosartade och jublande främlingar. De trängs längst esplanaden som omger stadskärnan och jag börjar vandra på vacklande ben bortåt, var som helst, någonstans där jag är fri att andas. Nattluften är varm och fuktig, mättad av parfym och blomdoft. Jag kvävs, jag får inte ner syre i lungorna. Det är som att luften själv är min fiende, som att den är kompakt och trögflytande.

Jag har ingenting med mig, någonstans i mitt bakhuvud inser jag det, men tanken på att gå tillbaka är fruktansvärd. Jag befinner mig i ett främmande land, i en okänd stad, ensam utan pengar och mobil och ändå går jag bara framåt och bortåt. Allt är rödtonat och midnattsblått samtidigt, genomborrat av neon, skratt, skrik och musik. Var jag än vänder mig är stimmiga, berusade gäng och de går alla överallt, på trottoarer, cykelbanor och mitt i vägen. Vi går alla, som att vi går tillsammans, gångvägarna försvinner och vi går nu alla mitt i vägen. En nattvandring längst en motorväg helt utan bilar. Det är då jag inser det, att vi är på väg någonstans tillsammans.

En folkström som vandrar ut ur staden och ut i öknen och det är som att storstadspulsen följer med oss alla. Som om vi skapat en improviserad karneval, halsandes från spritflaskor, rökandes på glödande cigaretter och mörkret sänker sig över oss. Främlingar tar tag i min arm, knuffar till mig, försöker tala med mig för att sedan försvinna in i skuggorna. Av reflex drar jag ner min korta, glittrande klänning medan jag går. Försöker se ut mindre som ett villebråd öppen för ofrivillig beröring. Min andning är hetsig, mina rörelser vacklande och osäkra, svetten rinner och världen är Dantes inferno, en av cirklarna i helvetet, men jag vet inte vilken.

Jag vänder på huvudet och ser tillbaka till det som varit. Bakom mig lyser stadens neonljus, men här ute i den mörka öknen faller mörkret samtidigt som rösterna sakta dämpas. En mörkblå ridå av himmel och tystnad faller över oss nattvandrare som följer vägens mörka, asfalterade band. Folk rör sig fortfarande skrattande, skrålandes och sjungandes, men nu med röster som är lugnare och mer innerliga. Ändå låter ljuden mer här, färdas längre över ökenvidderna. Som att de vill kompensera frånvaron av ljud omkring oss. Fler och fler börjar tända lamporna på sina mobiler ju svartare himlen blir. Små strålkastare av ljus som vajar och flackar, svingas omkring och de klara ljusen skär genom natten kallt och vitt mot allt det dovt blåa, som signaler till något som väntar bortom.

Jag vill skrika efter hjälp, jag vill bönfalla en främling att ta mig hem. Jag vill hindra mig själv och oss alla från att fortsätta nattvandringen, stanna upp för att försöka förstå vad som pågår.

Men vi drivs av något nu som övergår mänskligt förstånd. Vi drivs av något annat, en kallelse och en framåtrörelse som har fångat oss. Vi dras framåt genom öknen och natten. Plötsligt snubblar jag till, inser att vägen har nått ett slut i mitten av ingenstans. Som att den inte har hunnit konstrueras längre än så här. Världens ände. Men alla fortsätter framåt, utan vägen, människor ut i mörkret, lämlar över klippan. Det finns inga gatlyktor längre, bara mobilsken och stjärnor och en full måne som speglar ett fjärran ljus. Himlen är så mörk nu, så djupt blå att man känner att man drunknar när man ser upp i den.

Utan att tänka mig för tar jag av mig de högklackade skorna. Det går inte att röra sig över ojämn mark i dem, de kan inte få ett fäste över sten och grus och sand. Jag vinglar och är på väg att falla för varje steg jag tar. När jag fått av mig skorna slänger jag dem åt sidan, ut i mörkret, utan att stanna upp. Vasst grus och småsten skär in i mina fotsulor, men just nu är smärtan välkommen, efterlängtad, underbar. Det är som att mitt sinne klarnar av smärtan. Den lyfter diset i mitt sinne som fördunklar allt, det är som en alarmklocka som kämpar för att tränga igenom sömn och lager av drömmar. Jag vill vakna, jag vill upptäcka att inte är där jag är. Men det är på riktigt, det sker och här och nu, men jag vet inte ännu var här och nu är. Inombords vet jag att något snart kommer att hända och att jag inte vill vara här när det sker.

*

Novellutkastet Nattvandring är oredigerade anteckningar från en dröm av Boel Bermann

Frostbiten

Hennes andedräkt är vass och kort. Som att hon kämpar för att få ner syre i sina lungor. Jag ser på henne där hon sitter pressad mot metallväggen inlindad i en vit filt. Det är som att hon försökt komma så långt bort från mig som möjligt i rummet där vi stängt in oss.

”Jenny, du kan inte stanna här. Vi måste försöka ta oss härifrån. Om du inte följer med mig ut så kommer du att dö här. Du vet det” säger jag med låg röst.

Hon ser på mig med stora, uppspärrade ögon, röda och blanka av all gråt. Bara ser på mig med en blick som är både rädd och anklagande. Sedan skakar hon på huvudet.

”Jag vill inte följa med dig någonstans. Det är bättre om jag dör här.”

Jag tar ett djupt andetag, den kalla luften river i lungorna. Biter mig i läppen och får behärska mig för att inte höja rösten, för att inte skrika ut min frustration. Svär inombords, jag vill verkligen inte slösa någon kraft och energi på att få ut henne härifrån. Att behöva trösta och övertala, det går inte. Inte här, inte nu. Varje varmt andetag är ett andetag mindre i kampen för överlevnad.

En del av mig vill lämna henne bakom mig. Men det fungerar inte så. Hon och jag, vi har varit tillsammans sedan grundskolan. Hon är mitt allt. En livslång kärlek. Utan henne kan jag inte överleva. Jag måste få henne med mig. Tillsammans måste vi ta oss ut genom dörren, smyga förbi faran och nå ut på de istäckta vidderna. Måste få henne med mig över isen i ett försök att nå trygghet.

Jag måste få henne att röra sig. Måste få henne att fly. Vi kan klara oss, vi kan komma undan. Det finns en chans.

”Finaste, du måste komma med mig nu. Jag kan inte lämna dej här, det förstår du väl?”

Jag tar några stapplande steg bort till henne, lutar mig ner och stryker henne mjukt över huvudet med en darrande hand. Hon börjar bli frostbiten i ansiktet. Det tidigare likbleka ansiktet börjar byta ton, blir allt rödare i kylan. Stannar hon här kommer hon frysa ihjäl. Jag fortsätter envist:

”Kom nu älskling. Jag vet att det där som dök upp skrämmer dig, det skrämmer mig också. Och jag vet inte vad det är eller om vi har en chans att ta oss förbi det. Men kanske, det finns en liten chans. Vi kan inte bara ge upp.”

Jag sträcker fram min handskbeklädda hand mot henne. Men hon rycker till, nästan som att hon är rädd för ett slag. Hon ser på mitt ansikte och viskar fram, med ett tonfall som låter nästan frånvarande, chockat.

”Du offrade Sara. Utan att tänka, utan att tveka. Du lät henne medvetet bli tagen så att de inte skulle ta dig. Jag såg hur du knuffade till henne så att hon föll. Så att du kunde komma undan.”

Jag sväljer, försöker komma på ett svar. Viskar till slut fram:

”Det var en reflex. Jag är så fruktansvärt ledsen, jag visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte och jag trodde inte att hon skulle falla, jag försökte bara ta mig in här. Det var inte meningen, så klart det inte var. Vad tror du om mig? Det är ju jag, du känner mig.”

Hon blinkar flera gånger, hennes ansikte är rött och det ser ut som att hon vill gråta men att det är för kallt för tårar.

”Kom nu, följ med mig. Håll ut, kämpa ett tag till. För min skull.”

Motvilligt tar hon min utsträckta hand och jag hjälper henne upp från golvet. Sedan tar jag henne i mina armar och håller om henne hårt och länge.

När vi släpper taget säger hon:

”Hur tänker du att vi ska göra?”

”Jag vet inte riktigt, men det lät som att de gick i väg. Jag tänker att vi smiter ut bakvägen, det är närmast. Om vi bara lyckas ta oss förbi den där uppråken bakom anläggningen så försvinner vi ur deras synfält. Med filtarna omkring oss försvinner vi nästan i allt det vita. Så försöker vi ta oss till det gamla tältlägret vid landningsplatsen. Där finns det fortfarande matreserver, bränsle och kanske en radio. Vad tror du?”

Hon nickar trött, verkar inte ha någon ork eller kraft för att säga något mer. Vi tar varsin väska utan ett ord, går igenom rummet på jakt efter saker som kan komma till användning. Ett paket kex, en mugg, det finns inte mycket här. Vi har redan tagit på oss alla kläder som vi hittat och i min väska ligger en extra filt och en kniv.

Sedan ställer vi oss vid dörren. Så försiktigt och ljudlöst jag kan drar jag ifrån regeln och gläntar på dörren. I dörrglipan kan vi se ut i anläggningen. I ett fönster kan jag se att skymningen är nära. Även om det aldrig blir riktigt mörkt kommer det dämpade ljuset göra det svårare för dem att följa efter oss. Jag är på väg att signalera åt henne att följa mig, när hon hindrar mig, lägger sin hand på mig och viskar.

”Om de tar oss, om de kommer. Lova mig att du inte något mot mig, inte som du gjorde mot Jenny.”

”Jag lovar och svär, jag tänker inte låta dem ta dig. Jag skulle aldrig kunna göra det.” viskar jag tillbaka.

Varje ord är sant. Om jag inte får henne med mig härifrån finns det ändå ingen chans att jag klarar den långa färden över isen. Det är för långt och för kallt, räddningen är dagar bort till fots genom isande kyla. Jag behöver henne. För värme om nätterna. För bärhjälp om dagarna. Och för föda, om det blir riktigt illa. Kanske kan vi klara oss båda två. Kanske kan bara en av oss klara sig.

Jag älskar henne. En livslång kärlek. Jag ser på hennes rosiga kinder och blanka ögon och tänker för mig själv: Sara, jag älskar dig till döden skiljer oss åt. Men jag vill leva.

*

Novellen Frostbiten av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Under isen/gömt i snö
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (6/12): Blek, frostbiten, tält, skymning, metall, hund, livslång, hugger, torn, syre, råk, Oden

Desertören

Jag pulsar genom snön. Vet inte längre var jag är, vet bara att jag måste bort från byn. Måste ta mig var som helst, kan inte stanna här. Minnet av vad som hände på byrådet gör för ont. Jag försöker hindra mig själv från att tänka på det, men det vägrar släppa taget om mitt sinne. Återkommer om och om igen, som ett eko som aldrig försvagas. Det allra första byrådet.

Hur de samlade ihop alla som fortfarande levde i byn i det gamla, förfallna shoppingcentret. Hur vi alla stod där mitt i den öppna ytan i mitten medan de höll talet ståendes i den stillastående rulltrappan upp till andra våningen upplysta av facklor och soldrivna lyktor. Ett högtidligt tal, ett byråd för oss alla. 

Om att nu när alla transportkedjor till andra delar av landet är utslagna, nu måste vi alla hålla samman och hjälpas åt. Nu när vi måste lyckas överleva enbart på det som kan odlas eller fångas så måste vi förbereda oss för framtiden och göra det som krävs för att så många som möjligt av oss ska klara sig. Annars kommer vi alla att svälta ihjäl. Den bitande mörka vintern är över oss, den isande kylan tränger igenom märg och ben och matförråden är redan sinande trots att vi har försökt att lägga undan ett förråd för att vi visste att den här dagen kunde komma, även om vi hoppades att det aldrig skulle ske.

Jag förstår nu att byrådet hade tänkt på det här långt tidigare, resonerat sig fram till planen de skulle lägga fram för oss den där vackra vinterkvällen. Att de suttit gud vet hur många kvällar och diskuterat vad de ska göra när vi isoleras helt. De var förutseende, de förstod vad som skulle komma. Det var därför talet var så välformulerat. Det var därför de framstod så lugna, vänliga, rationella och logiska.

Jag hatar dem, hatar dem över allt annat. Mitt avgrundsdjupa hat brinner och hettar i vinterkylan.

Efter att ha lagt fram förslaget skulle vi alla rösta. Inte på om planen skulle genomföras, det var de intelligenta nog att inte låta oss göra. Vi skulle bara lägga våra röster på vilka som skulle väljas ut. Dold röstning, naturligtvis. Så att ingen i byn skulle veta vem som röstade på vem. Men det var rent krasst ett spel för gallerierna. Nu i efterhand vet jag inte ens om de som valdes ut var de valda. De sa inte hur många röster varje individ hade fått, de sa bara namnen.

Min kropp rör sig framåt genom mörkret, rörelsen och hatet håller mig fortfarande varm. Men samtidigt känner jag kylan börja smyga sig på. Det kommer inte att dröja länge innan den tar över mig, tränger in i varje cell i min kropp, gnager sig in i benen och fryser blodet. Men jag kämpar vidare. När jag började min vandring hade jag ett mål. Nu är jag redan övertygad om att jag inte kommer nå det, att jag inte kommer att nå fram. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att vända tillbaka och min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att bara lägga mig ner här i snön och ge upp, tillåta mig själv att försvinna i allt det vita och mörka.

Jag stod bara där när de samlade ihop de tio personer i byn som de sa hade fått flest röster. Även så gjordes allt så lugnt och ordnat. En i taget leddes ut bort till shoppingcentrets entré. När alla hade samlats skulle de använda fordonet för att transportera i väg dem till storstadsregionen. Där det ändå fanns en chans att få tillgång till mattransporter och elektricitet, till skillnad från den norrländska obygden vi befann oss i. Visserligen skulle vi behöva avvara en person som kunde arbeta en längre tid och visserligen skulle det kräva en hel del bränsle som hade kunnat tas tillvara på här i byn. Men det var ändå värt insatsen, för då hade både de utvalda och vi andra en bättre chans för överlevnad.

Jag försöker intala mig själv att vi trodde på det då. Att vi nickade, log uppmuntrande mot de utvalda och på riktigt trodde att vi alla hade en chans. Men vi visste alla att det inte var sant. Allesammans, alla som var i salen, varenda en i byn visste att det var en smutsig, mörk lögn. Ett namn i taget. En människa i taget. Alla stod stilla och jag antar att det enda vi tänkte var en stilla, desperat bön om att vårt eget namn inte skulle ropas ut. Snälla, ta någon annan, välj någon annan.

Vi stod bara där stilla och såg hur byns väktare tog våra mormödrar och farföräldrar, våra mammor och pappor. En och en leddes de ut ur rummet. Vissa rörde inte en min, stoiskt och sammanbitet gick de ut med värdighet, utan att bevärdiga oss andra en blick. Men andra började gråta, skrika, bönade och bad om att få stanna i byn och ropade ut namn på sina barn, barnbarn, vänner och bekanta.

Jag gjorde precis som alla andra. Jag och de andra såg på våra fötter, såg bort, såg ned. I tysthet. Jag klarade inte av att möta deras ångestfyllda blickar över sorgen och sveket. Tänkte bara att inget skulle förändras om jag protesterade. Då skulle jag bara göra mig själv till en kandidat för transporten. Ta någon annans plats. Byn behöver mig, jag är frisk och stark, jag kan göra en skillnad. Min fru, mina barn, de behöver mig.

Varför gjorde ingen något? Av samma anledning som jag inte gjorde något. För att vi insåg sanningen, men valde att klamra oss fast vid lögnen. Trots att vi visste precis vad som egentligen skulle hända, trots de fina orden.

Himlen är så mörk ovanför mig. Så mörk är natten i midvintertid. Samtidigt är det nästan fullmåne, världen är inte ogenomträngligt svart utan mörkt blå och jag kan se förvånansvärt långt över det snötäckta landskapet runt omkring mig.

Den stora hemligheten. Den som höll oss vid liv, den som räddade byn den första vintern.
Jag har alltid varit en logisk och sansad människa. Det förändrades inte när katastrofen kom, snarare förstärktes den sidan i mig, tillsammans med en beskyddarinstinkt för min fru och mina barn. Jag har hjälpt till, kämpat hårt och försökt se vad vi måste göra för att överleva. När systemet introducerades resonerade jag i efterhand länge med mig själv, lade fram argument för och emot. Rent logiskt insåg jag att byrådet hade rätt. Att vi inte skulle överleva utan att avlägsna de som inte kunde bidra. Att vi alla skulle svälta ihjäl utan åtgärden.
Därför accepterade jag systemet och bidrog till att upprätthålla det. Jag hjälpte till att upprätthålla det officiella systemet i byn som varje år gjorde en nödvändig gallring och transporterade i väg människor från byn. Men också det inofficiella systemet, det outtalade.  När man inte längre kan bidra till byn, när man bara var ytterligare en mun att mätta, så behövde det göras så att vi andra kunde ha en chans att överleva. Det var helt logiskt.

Panikattacken tar över mig, trycket över bröstet förvärras när jag tänker på mig själv, utvärderar vilken slags människa jag är, vilken slags människa jag har tillåtit mig själv att bli. Jag är arbetsför, jag var aldrig i någon fara. Inte än i alla fall. Men Sara, min fru. Att en dum olycka kan orsaka så mycket smärta. Ett fall, ett djupt sår i benet. Smärta, men då trodde vi inte att det var mycket mer än det. Benet skulle läka, det handlade bara om några veckor som mest, sedan skulle allt bli bra igen. Förutom att det inte blev det. Infektionen förvärrades. Huden runt såret blev bara rödare, började bli missfärgad och var irriterad. Hon hade ont när hon rörde sig och svullnaden gick inte ner. Tiden gick.

Jag försökte intala mig själv att jag inte hade kunnat rädda henne. Visst hade jag fortfarande mitt jaktgevär och ammunition. Med militärutbildning som ung, vapenlicens och jaktcertifikat från tiden innan katastrofen hade jag större kunskaper om vapen och strid än nästan alla i byn. Men jag kunde inte rädda henne där, på plats på det årliga byrådet i shoppingcentret ikväll. Jag kunde bara stå där och se hur de ledde henne bort mot ingången. Jag kunde inte röra mig, inte protestera, inte hindra dem för att föra bort henne. Antagligen kan jag inte rädda henne nu heller, antagligen är det redan för sent. Men jag kan inte leva med mig själv om jag inte försöker.

De kommer att kalla mig desertör. Det är vad de kallat andra som lämnat byn, som försökt älska nära och kära. Alla de som brutit pakten, som övergett eden som de fick oss alla att svära i shoppingcentret den där första vintern av isoleringen. Eden om att ägna våra liv till att göra det som krävs för att så många som möjligt har en chans att överleva. Att inte bidra, att protestera, att ta resurser som kan användas bort ur byn…

Genom att lämna byn med mat, varma kläder, snöskor och jaktgevär har jag svikit dem alla, svikit löftet jag gav. Men mina barn kommer inte att straffas för mina synder. De är unga och starka, de behövs för byns framtid. Det tröstar jag mig med, för i byn har inga andra barn eller tonåringar behövt bära fädrens synder.

Allt som skett har så länge varit ett skavsår i själen. En rädsla för att dö och en rädsla för att leva. Om de tar mig kommer de att återbörda mig till byn, men inte som jag en gång var.

Hemligheten. Hur vår by har klarat sig så länge. Det vi aldrig pratade om den där första vintern, det vi aldrig har pratat om. Nu närmat sig juletid och byn kommer ha mat även denna vinter.
Snart kommer de alla vara upptagna med att förbereda det gemensamma julbordet. Hela byn engageras i att salta och röka kött, laga pölsa, koka buljong på märg och ben och mage för dopp i grytan, göra blodpudding, leverpastej, leverkorv, blodkorv, torkat hjärta och rimmad tunga. Allt tas tillvara. För att vår by tar munnar att mätta och mättar andras munnar med dem.

Novellen Desertör av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Desertör
Att vägra slåss för sitt land/ att överge något man lovar att hålla sig till.
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (minst 4/9) stjärnor, frost, villervalla, panel, panik, hemlighet, fara, skavsår, bajonett

Just här, just nu

Det har varit människor omkring mig hela dagen. Brusande, stimmigt och utmattande. Jag och Jenny har stapplat i väg från de andra i kvällsdunklet på sommarfesten för att kissa i buskarna och ta en cigg. Sedan envisades hon med att vi skulle upp i den branta backen för att se solnedgången ordentligt.

Jag halsar ur ölflaskan och tar ett bloss av ciggen, för trött för att säga något. Det här med att jag och Johan flyttat ut på landet fascinerar vännerna. Så många uppspärrade ögon, så många häpna kommentarer och så oändligt många frågor. I vår bekantskapskrets är vi obegripliga, en ny art, främmande väsen.

”Men liksom, saknar du inte allt?”

Jag skakar på huvudet.

”Alltså, jag menar inte så, det är ju superfint här. Helt magiskt faktiskt. Men ändå, du är väl storstadskid precis som jag. Blir du inte nipprig?”

Jenny slår ut med armarna i en vild gest, det är som om hon både omfamnar och slår efter den rosaskimrande skymningen, fälten som breder ut sig omkring oss, de utspridda små märkliga byggnaderna runt villan och allt det andra som är där nedanför backen.

”Alltså, vi gillar det verkligen. Jag menar, klart man saknar vissa saker. Men så annorlunda är inte livet här jämfört med storstan.”

”Skämtar du med mig?”

”Nej, faktiskt inte. Jag menar, vi har ju bredband, film, tv, tv-spel, datorer, surfplattor och mobiler. Och vi jobbar båda halvtid på distans nu och försöker rusta upp gården lite i taget. Funkar det så kanske vi öppnar ett café här till nästa sommar.”

”Men klubbar, konserter, brunch, jag vet inte, tunnelbana och affärer. Sånt måste du ju sakna?”

Jag skrattar till.

”Men allvarligt, hur ofta kom jag i väg på konserter ens när jag bodde i stan? Shoppa hatar jag ju och internetshopping funkar liksom här ute också. Helt ärligt, det jag saknar allra mest är ju att hänga med dej och alla kompisar. Kommer ni bara hit och hänger då och då så kan jag nog ärligt talat stanna här hur länge som helst.”

Jag säger det som att jag är helt säker på saken. Men jag vet inte om det är riktigt sant. Just här och just nu är jag mest full och känslomässigt förvirrad. Det är som att hjärtat hela tiden slits mellan den ofantliga lyckan att ha undgått utbrändhet med en hårsmån, och sorgen över att inte vara omgiven av vänner, isoleringen på landet och osäkerheten inför framtiden. Det gnisslar och skaver inombords, allt förstärktes när vännerna kom hit. Som ett eko av det vi hade, som en påminnelse om det jag lämnat, det jag saknar.

Det finns saker jag älskar med att vara här, men inombords vet jag nog att det är tillfälligt. En flykt från det destruktiva med staden, en tillfällig oas som just nu är paradiset – men som nog inte kan hålla mig kvar resten av livet. Men det vill jag inte tänka på än.

”Har ni utforskat allt än då? Alltså, vad stort det är. Ni har ju hur mycket plats som helst här på bara två personer. Vad kostade det hela?”

”Typ fyra miljoner för alltsammans. 200 kvadratmeter för boende, alltså stora huset. Inte alla de små husen som gäststugan och uthuset. Tomten är väl på 4000 kvadratmeter eller nåt.”

”Shit, allt det här för priset av en etta i innerstan. Det är helt sjukt.”

”Men så är det ju way off…”

”Vet du vad som finns bakom den där dörren förresten?” frågar hon förstrött.

”Vilken dörr?” säger jag förvånat och ser på henne.

”Men hallå, vilken tror du? Den där.” säger hon och pekar mot backen bakom mig.

Jag följer hennes utsträckta hand med blicken, försöker förstå vad hon menar. Blicken är lite dimmig, glider över stora, gråa stenar omgivna av buskar och sly. Men så ser jag den plötsligt, för första gången, en liten dörr gömd i backen mellan två stora stenar.

”Har aldrig sett den förut. Men så har jag typ aldrig gått upp i den här backen förut.”

”Va? Har du inte ens utforskat hela tomten, du äger ju den?”

”Har haft för mycket att göra där nere, antar jag.”

”Men åh, vad häftigt, jag har hittat en dold dörr. En gammal gravkammare fylld med bortglömda skatter, definitivt. Vi måste öppna den!”

”Säkert låst” säger jag, men det är något med det hela som kittlar fantasin. Jag trodde faktiskt att jag hade sett allt som fanns att se här. Att det inte fanns något mer att upptäcka.

Vi vacklar bort till dörren och tittar närmare på den. Dörren är av trä, målad med mörkgrön färg som är sprucken och flagande. Men böjer man sig ner så kommer man in genom den.

Jenny knuffar och puttar på dörren, men den rör sig inte. Ändå har den inget nyckelhål eller handtag.

”Det går inte, hjälp till nu slöfock.” säger hon och ser olycklig ut på ett truligt sätt, lite som ett bortskämt barn vars godis precis tagit slut. Jag ger henne den nästan tomma ölflaskan.

”Här, håll i. Den har nog bara satt sig av fukt och sånt.”

Jag böjer mig ner, försöker stå stadigt och ger den en rejäl knuff med axeln. Dörren flyger upp utan ett ljud, som om den vore nyoljad. Jag trillar nästan in genom den, men lyckas få tag i dörrkarmen.

”Vad är det därinne? Ser du något?”

Jag plockar fram mobilen och slår på lampan och lyser inåt öppningen, men ser nästan ingenting. Det känns som att mörkret där inne är för massivt, som att det slukar allt ljus. Jag kan se att marken är slät och täckt av grus.

Utan att tänka mig för böjer jag mig ner och kliver in i det okända utrymmet. Jag hör hur Jenny följer med in bakom mig. Där inne kan jag stå raklång. Det är tyst omkring oss. Men så hörs ett vinddrag och dörren bakom oss sveper igen med ett hårt ljud. Det är totalmörker omkring oss bortsett från skenet från min mobil. Sara skriker till.

”Öppna dörren, snälla, jag får panik.”

Jag vet inte ens varför hon ber mig att göra det, hon står närmast. Ändå reagerar jag instinktivt, tränger mig förbi henne och knuffar upp dörren. Grått, svagt ljus väller över oss genom dörröppningen. Jag tänker inte efter, bara kliver ut.

”Kom nu, vi får utforska den imorron i stället.”

Hon följer efter, jag hör henne bakom mig. Så tänds ljuset.

Det ser ut som en gång som leder till en tunnelbanestation. Grått, slätt, rundat tak med skarp lysrörsbelysning. I den stunden är det som att en våg av känslor kommer över mig. Som att två helt olika vågor kolliderar och det vita skummet yr i en kaosartad sammandrabbning.

Den ena vågen av logik skriker ”Det är inte möjligt, det är inte på riktigt. Det här finns inte.” Den andra vågen av igenkänning ropar ”Äntligen! Som jag har längtat, äntligen är jag tillbaka här.” På något sätt är det som att båda rösterna är lika högljudda, de trängs inombords, ingen hörs mest utan lämnar bara ett känslostormande brus bakom sig.

En snubbe kommer körande i gångbanan, han åker någon slags rengöringsmaskin eller vad det nu är. Jag är så chockad av det hela att jag inte hindrar honom eller ropar till honom. I stället står jag bara där och ser honom glida förbi, ser hur Sara till och med hoppar åt sidan för att låta honom passera. När vi borde ha blockerat vägen och försökt fråga honom vad i helvete som pågår.

Från andra hållet kommer en kille gående med famnen full av vad som ser ut som kablar och sladdar i olika färger och storlekar. Teknikjox. Han är också på väg att passera oss, men så ser han rakt på mig och hajar till.

”Vad gör du här? Du kan väl inte ha slutat ditt skift redan nu?”

Jag öppnar munnen för att svara, men får liksom inte ut några ljud. I stället är det Jenny som vaknar till, som häver ur sig:

”Vi är vilse, fattar ingenting! För vi gick in genom en liten dörr som vi trodde ledde till nån slags jordkällare och så plötsligt var vi här.”

Han ser förvånat på henne, sedan på mig igen och ler snällt. Harklar sig innan han säger:

”Åh, jag fattar. Vad lustigt, den måste ha byggts samman med en gammal ventilationstrumma eller något. Det har hänt förr att folk dykt upp här av misstag. Det här är nämligen övervåningen till våra serverhallar, de byggdes in i den gamla gruvan för ett par år sedan. Därför finns det en massa gångar som vi inte riktigt har koll på än, säkerheten skulle kunna vara bättre, kan man lugnt säga. Men häng med mig här så ska jag visa er hur ni kommer ut.”

Han går till väggen bakom Jenny, drar i ett diskret handtag som drar en skiva åt sidan och avslöjar något som ser ut som en grå hissdörr, öppnar den och ler illmarigt.

”Lite hemlig, som allt här nere. Det går inte att hitta en enda dörr här som faktiskt ser ut som en dörr.”

Det är en väldigt liten och trång hiss, bara metall och glas. Vi åker uppåt och ser bara massiv stenvägg följt av mörkbrun, hårt packad jord skymta genom glaset. Efter en liten stund stannar den till, dörrarna öppnas. Där ute har solen gått ner, men himlen är fortfarande ljus och jag ser ner över backens gräs, buskar och sly.

”Hoppas det går bra att hitta tillbaka härifrån?” säger han med en röst som låter oerhört käck. Jag vänder huvudet mot honom, inser att det är något märkligt i hur han ser på mig. Granskande, som att han försöker tolka mina reaktioner. Så rycker han till, lyfter två fingrar mot huvudet i en liten hälsning innan hissdörrarna stängs och hissen rör sig nedåt. Jenny har tagit några steg framåt, som för att speja efter huset. Men jag kan inte släppa hissen med blicken. Den åker neråt, som för att återvända till underjorden och när den försvunnit är det som att den aldrig har funnits. Som att marken har slutit sig omkring mannen och hissen. Jag står och stirrar intensivt på en gräsfläck.

”Vad fan vad det där egentligen? Vad var det som hände?”

”Vaddå?”

Jag vrider på huvudet och kollar på Jenny, som tittar frågande på mig.

”En dörr gömd i backen som leder ner till en hemlig anläggning som innehåller fan vet vad och så en hiss som åkte tillbaka rakt ner i berget. Vad fan tror du att jag menar?”

”Gumman, hur mår du? Har du tagit några piller som jag borde veta om eller? Jag fattar inte vad du snackar om. Kom igen, kan vi gå tillbaka nu? Det börjar faktiskt bli kallt och alla myggen älskar mig. Jag vet att jag ville kissa och ta en cigg, men nu är det dags att kila in. Fimpa nu, du står ju bara och röker filter nu.”

Jag tittar på min hand, på cigaretten och glöden och jag vet att jag inte har rökt den nu. Det är som ett tidshopp, nåt är fel. Vi gick ut för att ta en cigg, det var för en minut sedan. På något sätt vet jag det, att vi precis flyttats tillbaka i tid innan vi gick uppför backen. Som att vi bara tog ett litet steg åt sidan i tiden i stället för rummet.

”Vad pratade vi precis om?” frågar jag Jenny. Hon rycker på axlarna.

”Du vet, syltkakor och att bränna hemma. Men allvarligt, vi pratade ju om storstan och om du saknade något. Vaddå, du är ju här, försöker du kolla om jag lyssnade?”

Tidshopp, eller tidsskrynkla heter det. Plötsligt minns jag det ordet – tidsskrynkla. Smeknamnet på när man viker ihop två små ändar av tiden och puttar över någon över från den ena sidan till den andra sidan. Tiden är platt, men den kan formas, förändras, knytas ihop, vikas och skrynklas ungefär som ett täcke. Jag har kunnat det förut, tänker jag. Jag är här på landet för att jag har ett uppdrag, men jag minns inte vad det är jag ska göra eller hur jag ska göra det.

Jenny tar min hand och leder mig tillbaka nerför backen. Jag ser på den rosaskimrande skymningen, fälten som breder ut sig omkring oss, de utspridda små märkliga byggnaderna runt villan och allt det andra som är där nedanför backen. Jag tänker att jag har varit just här, just nu, för en stund sedan.

Novellutkastet Just här, just nu av Boel Bermann

Novell: En ros

Han sträcker fram sina smala fingrar mot mig. Jag förstår inte vad jag ser, vad han försöker att ge mig. Därför gör jag ingen ansats att ta emot den, rör inte en muskel.

”Den är till dig. Ta den.”

Jag ser på honom, på hans stora ögon och kantiga kindben. Kan inte tyda hans ansiktsuttryck.

”Vad är det?”

”En ros, tror jag att ni kallar det. Eller, så nära jag kunde komma. Jag hade svårt att förstå dess uppbyggnad och som jag förstår det är den egentligen organisk.”

Tveksamt lyfter jag handen och sträcker fram den mot honom, mot föremålet. Det känns kallt, hårt och vasst när jag sluter handen om den. Den lyser svagt i dunklet. Rött, grönt, skimrande. Den är vacker och förvirrande. Som någons dröm av en ros. Eller mardröm. Feberdröm.

Han blinkar, flera gånger, som om han plötsligt mindes att han behövde blinka. Det känns märkligt att se hur hans ögonlock sluter sig mot mitten av ögat i stället för uppifrån och nedifrån. De är alla så fruktansvärt lika oss, så nära. Men inte tillräckligt. Det är det som gör dem så skrämmande.

För att gränsen mellan oss och dem är så tunn. För att skillnaden mellan oss så liten att jag väldigt sällan kan säga vad som är fel. Men ändå är det alltid något inombords som skriker när jag träffar dem. Som ett tyst larm som försöker att varna mig. För att något med alla de samlade intrycken skaver. Ett sandkorn på näthinnan som irriterar och gör ont.

”Var det fel av mig att ge dig den?”

”Nej, eller, inget fel. Bara lite märkligt. Jag förstår inte riktigt varför du ger mig den.”

”Jag trodde att det var vanligt förekommande. Jag har sett det i era arkiv. Att hanen ger honan gåvor. Ibland det som kallas ros och annan organisk materia. Ibland hårda föremål som består av exempelvis grundämnen och pressad kol. Jag trodde att det var rätt sak att göra.”

Han ser ner i golvet och ser ledsen ut. Men det är svårt att tyda. Kanske är han skamsen, rädd för att ha misstolkat sociala koder. Men det är alltid omöjligt att avgöra om det är något han faktiskt känner eller om det bara är något han omsorgsfullt har övat in. En gest eller ett ansiktsuttryck som han lärt sig efter att ha studerat filmer, tv-serier och videor från internet-arkiv. Böj ner huvudet, le inte, slappna av ansiktsmusklerna, se ner i marken.

Hans hår faller ner i ansiktet, gör honom ännu svårare att tyda.

”Nej, det är rätt. Jag som människa, som hona, uppfattar en sådan gest som uppvaktning. Att du har valt ut mig ur gruppen för att du vill vara med mig. Är det så?”

Han lyfter huvudet snabbt, lite för snabbt. Ler igen mot mig och nickar.

”Ja. Precis så. Du och jag. Fortplantning. Vill du?”

Jag sväljer hårt, tar ett hårdare tag om ”rosen”. Det gör ont, jag håller så hårt att fingrarna säkert vitnar. Försöker att behärska mig och hålla rösten lugn och stadig när jag svarar.

”Jag tycker om dig. Men du måste låta det ta mer tid. Jag vill ha så kallad uppvaktning innan vi går vidare till fortplantning.”

”Du fick ju rosen.”

”Längre tidsperiod än så.”

”Men jag har förstått att ritualen kan påskyndas. Att det i vissa fall gick nästan omedelbart efter överlämnande av gåvan.”

Ögonen är så stora och mörka. Fyllda av stjärnglans. Hans blick är så vaken och stirrande. Onaturligt stora ögon som bara blinkar när han tror att det förväntas av honom.  Det är obehagligt att han nästan aldrig blinkar, han glömmer ofta den lilla saken.

”Det kan det, i vissa fall. Du har rätt i att fortplantningsritualen kan gå mycket snabbt. Men oftast, om människor planerar att inleda ett allvarligt förhållande, ett längre förhållande, så ses de ett antal gånger på egen hand innan… fortplantning.”

Han lägger huvudet på sned och ser på mig. Det ser ut som en fågel som vickar på huvudet, som en raptor, alldeles för mycket på sned.

Jag harklar mig och fortsätter:

”Om du vill ha mer än enbart fortplantningsprocessen alltså. Om du vill att det ska vara du och jag en längre tidsperiod.”

Han sitter tyst en stund, verkar begrunda det hela. Jag ser hur hans näsborrar vidgas, om och om igen, som att de fläktar eller luktar efter mina kroppsliga utsöndringar. Det ser ut som att de pulserar eller vädrar.

”Blod.”

Jag förstår inte, ser förvirrat på honom.

”Du blöder.”

Han pekar demonstrativt med sina långa, smala fingrar. Jag ser ner på min egen hand. Det rinner blod från handflatan, droppar ner på golvet. ”Rosen” han gett mig är vass, jag har kramat den för hårt.

”Jag har gjort illa mig själv på rosen.”

”Hur känns det?”

Det känns ingenting, just nu känner jag ingenting alls förutom en paralyserande rädsla inför hans önskan över fortplantning. Inombords skriker jag. Men det vet inte han. Jag fuktar läpparna.

”Det gör ont. Jag är skadad. Det kan vara allvarligt. Dessutom kan du bli smittad av mina bakterier. Jag är ledsen, men du får nog ta hit omvårdaren. Så att jag blir rätt omskött och kan läka innan eventuell fortplantning.”

Han nickar och backar ut ur cellen.

”Jag ska göra det. Hoppas du tyckte om rosen.”

”Den var väldigt vacker” säger jag innan den genomskinliga väggen glider på plats och lämnar mig ensam.

*

Novellen En ros av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Skrivövning med Fruktan
Tema: Överlägsenhet / Möte med främmande kulturer
Ord att inkludera: (Minst 4/8) Rinnande, ros, vaken, vakkum, stjärnglans, fukt, tegel, skriker

Fantastiska Fantastika

Låt verkligheten rämna i helgen på Swecon/Fantastika 2021. Den årliga nationella science fiction-kongressen med fokus på litteratur går att besöka på Diselverkstaden i Sickla!


Utforska fantastik-världen ohämmat, programmet är fullspäckat med science fiction, fantasy och skräck där ett 50-tal författare medverkar. Kongressens program innefattar föredrag, paneldebatter, samtal, boksigneringar och workshops på Kulturhuset Dieselverkstadens scener.


Jag deltar i följande paneldebatt:
Maiming kids for fun and profit
Lördag kl. 13 på Lilla scen
Deltagare: Patrik Schylström (moderator), Mats Strandberg, Pål Eggert, Peadar Ó Guilín, Boel Bermann
Why are evil kids so frightening and why is it so horrible when kids are mistreated? Is it because children represent the future? Does it matter if the reader is a parent? What makes a story containing kids especially horrible?
Länk: http://konopas.fandom.se/#prog/id:468

OM SWECON/FANTASTIKA 2021
DATUM: 19 – 21 november, 2021
PLATS: Kulturhuset Dieselverkstaden, Nacka
TIDER: Fredag 16 – 23, Lördag 09 – 23, Söndag 09 – 17
EVENT: https://fb.me/e/TIZu6AnZ
HEMSIDA: https://fantastika2020.com/
PROGRAM: http://konopas.fandom.se
ENTRÉ: Helgbiljett: 500 kr / Dagbiljetter: fredag 150 kr/lördag 300kr/söndag 150 kr


Fantastiska programpunkter I urval:
• CliFi – Climate Fiction
• Utopias – a better future?
• Economics of generation star ships
• Enhancing humans for a future in space
• Queer SF and fantasy
• Pandemier i fantastiken
• Feministic fantasy and sf for everyone
• Världsbyggen – att skapa en fiktiv värld
• Enkönade världar
• Cloned humans
• Violence in sf and fantasy
• My friend AI

Novell: Tristessen & Trädet

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Vaccinering – Dos 1

Oredigerat tankeflöde under min vaccinering, dos 1:

Jag har levt utan tid hela den här perioden. Utan tid, utanför tiden, tidlös. Har aldrig sett på en klocka, ställer ingen klocka, har ingen väggklocka. Jag har tappat bort dagar, veckor och månader, bara flyter i tid och rum. Men här i salen där jag vaccinerats är tiden överallt. Klockor i varje vrå. Tiden har aldrig någonsin varit så närvarande. Varje vägg som jag kan se från min tilldelade stol har en stor, trygg skolklocka med klarvit bakgrund och övertydliga svarta visare som är fullständigt omöjliga att undvika att titta på. Allt för att göra det omöjligt att förlora sig helt i tiden och rummet. Allt för att alla ska sitta blickstilla i 15 minuter. Inte en minut längre, inte en minut kortare. För att varje person här inne ska känna sig helt trygg med vaccineringen, men också för att varje person måste gå ut så snart tryggheten uppnåtts – för att ge upp sin plats för en ny person som behöver räkna ner sina minuter fram till tryggheten.

Nästan alla jag kan se sitter och tittar på sin mobilskärm, jag är egentligen förvånad över att inte alla gör det. Men samtidigt så rymmer jag inte in i mobilen själv. Jag kan inte sätta ord på varför jag inte gör det, men det är som att jag vill föreviga den här stunden. Jag vill stanna tiden, frysa ögonblicket och ta in varje detalj, för att jag har längtat så mycket efter det här. Längtat så att det gjort ont i hjärtat. Längtat efter stunden då jag fått min första vaccinationsspruta, stunden då jag får första dosen som ska skydda mig från allt det där onda som härjar där ute i världen. Upplevelsen är det allra första steget till en värld där jag ska känna mig trygg igen. Kanske är det för att jag vill stanna tiden som jag inte ser på mobilen, för att jag vet att tiden gömmer sig på skärmen.  För just här, just nu så vill jag bara sitta frusen i tid och rum och vill frossa i den här stunden.

Det är något som känns stort och högtidligt med det här ögonblicket, där jag sitter på en stol på säkert avstånd från alla andra i salen. För att vi ändå är här tillsammans, för att vi tar hand om varandra, för att vi vill skydda de vi älskar och oss själva. Ett enda ögonblick som upplevs världen över av så många människor. Alla de där frusna ögonblicken tillsammans kanske kan få världen att återgå till en mer normal verklighet, en värld där vi kan krama varandra, där vi kan trängas i trånga rum och dansa och skratta och sjunga nätterna igenom utan att oroa oss för att komma för nära någon annan. Jag sitter där på stolen i salen med det höga taket och det känns stort.

Jag vet att det inte är så här överallt i världen, jag vet att viruset fortfarande härjar. Men just i det här ögonblicket, där 15 minuter ska passera, är allt så lugnt. Det är som att sitta mitt i stormens öga där allt är lugnt och stilla. Oavsett vad som händer runt om i världen så sitter jag här, stilla på min plats, i 15 minuter och känner mig lugn. För att det är som att inget kan röra mig, som att jag just nu, just här, är så outsägligt lycklig.

Jag har inte varit i ett rum med så här många människor på evigheter. Mer än ett år har gått sedan jag var i ett rum fyllt av andra människor, det känns som att jag drömmer. Det är som att jag är rädd för att vakna. Kanske är det därför jag försöker att undvika att titta på alla klockor som tittar på mig från alla väggar. Som att jag är rädd för att tiden ska storma in i salen med en alarmklockas vassa ringande, väcka mig ur en dröm och ta den är trygga stunden ifrån mig.

Sjuksköterskan Margareta som gav mig sprutan kommer förbi med raska steg, ser på mig med pigg blick och frågar om allt är bra. Jag nickar och ser henne försvinna i väg i riktning mot nästa patient. Margareta påminner mig om min mamma eller någon kompis mamma eller kanske påminner hon om allas mammor. Hon är lugn, direkt, inga konstigheter alls. Hon får hela situationen som borde kännas surrealistiskt att kännas helt normalt och förmedlar att allt är precis som vanligt. Margareta har en mjukt blå dräkt och bekväma skor, ansiktsskydd i vänligt ljusblått och ett genomskinligt plastvisir fäst med neongröna band. Hennes hår är klippt på precis samma sätt som min mamma hade det när hon jobbade som undersjuksköterska. En kort och praktisk frisyr som inte kan störa arbetet. När jag tänker den tanken inser jag att Margareta har precis samma hårfärg som mamma hade då, kanske är det därför jag blir lite extra trygg av att se henne. Det där korta håret som är varmt brunt med en skarp ton av rött, som färgen kastanj fast aningen rödare, den färgton som uppstår när man hemmafärgar kastalnj och lämnar färgen i lite för länge, bara för säkerhets skull.

Hennes röda, praktiska frisyr lyser mot den mjukt blåa dräkten. Den blåa färgen i hennes arbetskläder, det är något med den som är så oerhört lugnande och tryggt. Jag vet inte varför, jag kan inte förklara varför jag blir så väl till mods av att se Margaretas mjukt blåa dräkt, ljusblåa munskydd och turkosa sneakers. Förlåt, inte sneakers, hon har gympaskor för att hon är en kvinna i övre medelåldern som går runt hela dagen och behöver bekväma skor med rejäl stötdämpning för att hon går runt runt i salen bland sittande främlingar och sticker saker i deras armar för att rädda deras och andras människors liv.

Jag vill slänga mig om halsen om sjuksköterskan Margareta och krama henne hårt, tacka henne för att hon hjälper till att stoppa den globala pandemin och räddar liv, och när jag var i farten vill jag krama alla de andra sköterskorna och även den unga, pigga och glada receptionisten som välkomnade mig oerhört entusiastiskt. Men det får jag inte. Än är vi inte säkra, än ska det inte kramas. Snart, men inte än. Håll två meters avstånd står det nämligen skrivet över hela golvet.

Medan tiden går, medan de 15 minuter som det här ögonblicket består av sakta rinner i väg, så räknar jag skyltar. Från platsen där jag jag sitter kan jag se tre Välkommen-skyltar, fem som säger åt mig att sitta ner i 15 minuter, tre Håll 2 meters avstånd, och så en allra sista skylt som placerats strategiskt vid utgången som säger ”Du har väl suttit dina 15 minuter?” och den skylten får mig att undra om någon hajar till och springer tillbaka till sin tilldelade plats. Det skulle kunna hända, fast jag undrar om man skulle våga. Jag tror att man skulle skämmas för mycket som har missat något så viktigt, tror inte att man skulle våga gå tillbaka med rodnande kinder och skamsen blick inför en så stor publik. Kanske skulle man i stället gå ut, men liksom hänga kvar precis utanför utgången med blicken på tiden på mobilskärmen och räkna ner på egen hand. Bara för säkerhets skull. För att det är en alldeles för stor publik där inne för att våga erkänna sitt misstag. En så enormt stor publik.

Jag slutar räkna skyltar och räknar människor istället. Vaccineringslokalen är en stor, luftig sal. Från min plats kan jag se det svindlande antalet 16 personer lydigt sitta ner och hela fem sköterskor som rör sig fram och tillbaka i rummet och en receptionist som välkomnar en ny person varje gång som någon går ut. Det känns olagligt, overkligt och ofattbart att alla dessa människor får vistas i samma rum. Ändå vet jag att jag har varit i liknande lokaler där hundra människor eller ännu fler har trängts, festat och dansat och när jag tänker den tanken så känns det som en annan verklighet i ett annat liv i ett annat universum och jag undrar hur det blir i framtiden.

När alarmet jag ställt på mobilen ringer för att markera att min väntan är över och att det 15 minuter långa ögonblicket faktiskt har passerat reser jag mig kvickt och går lydigt ut så att en ny person kan få samma ögonblick av hopp och förundran som jag precis har upplevt. Medan jag rör mig ut i verkligheten så hoppas jag att just det här ögonblicket ska ske om och om igen runt om i världen och att det kommer att hjälpa oss att hitta tillbaka till den där världen som jag saknar så att det värker i hjärtat.  

Från Vårdguiden: Vaccination mot covid-19
Vaccination är det effektivaste sättet att undvika att bli allvarligt sjuk eller dö i covid-19. Vaccination hjälper också till att minska smittspridningen. Därför är det viktigt att så många som möjligt väljer att vaccinera sig.
Läs mer på Vårdguiden.

Rysaren ”Det som växer”

Du har väl inte missat rysaren ”Det som växer” skriven av mig och Olle Söderström? Hittas som ljudbok och e- bok på Storytel och andra digitala tjänster 🌿

Om rysaren Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sen kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från sommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna har en märklig relation till Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

-> https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer