Varför så mörkt?

Varför är det så svårt att skriva berättelser med ett lyckligt slut? Och varför skriver vi svenskar generellt sätt så mörka historier? Vad är det egentligen med det svenska tungsinnet och socialrealismen, och hur relaterar det till fantastiken? Måste verkligen alla berättelser ha en konflikt? Och är det en förpliktelse att ha någon slags hopp i slutet?

Dessa frågor, och många andra, avhandlar Fantastisk Podd.  Författarna Oskar Källner, Erik Granström, Anders Björkelid och Boel Bermann begrundar mörkret i skrivandet.

Lyssna på Fantastisk Podd-avsnittet här:

 

Lyssna på Fantastisk Podd på Spotify:

Tapeten

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan

Fantastisk Podd: avsnitt 36 – Karaktärsutveckling

Måste en karaktär utvecklas i en historia? Är det kanske beroende på format? Eller är det orealistiskt med karaktärsutveckling av den enkla orsak att folk inte utvecklas i verkligheten? Dessa och många andra frågor diskuterar vi i Fantastisk Podd. Kanske besvaras någon också… om man har tur. Denna gång är det Stockholmsgänget som samlas, bestående av: Oskar Källner, Erik Granström, Anders Björkelid och Boel Bermann. Dessutom har vi den stora äran att få ha en gäst ända från Malmö: Karin Tidbeck.

Lyssna på podcasten här!
Följ oss på facebook här.

katee-sackhoff-BSG-starbuck-500

Bra betyg för Skrivarakademin – Debuterande författare 2013

Åtta av 2013 års debuterande författare är tidigare elever på Skrivarakademin:
Boel Bermann, Den nya människan, Kalla kulor – Läs recensionerna här!
Caroline Nylander, Du satt på Karlavagnen, Forum
Åsa Rosén, Cirkus Caramba och eldslukarmysteriet, Rabén och Sjögren
Ina Ekegård, Schimpansen från Munkfors, Idun
Solveig Vidarsdotter, Isvittring, Frank förlag
Eva Rydinger, Fotografen, Ordberoende förlag
Ebba Range, Kristalläpple, Litet förlag
Anne-Lie Högberg, Det kommer aldrig mer vara du, Litet förlag
Rouzbeh Masarrat Agah, FTL, Ordfront

Läs mer om Skrivarakademin här:
http://www.folkuniversitetet.se/Las-mer/Tidskriften-Folkuniversitetet/Notiser/Bra-betyg-for–Skrivarakademin/

 

den nya människan boel bermann bokboxen

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]

Kulturnyheterna möter Fruktan

SVT Kulturnyheterna har besökt skrivarkollektivet Fruktan för att krypa under skinnet på trenden kollektivt skrivande och tillkomsten av dystopin ”Den nya människan”.
Se Kulturnyheternas inslag om Fruktan här!
Läs mer om skrivarkollektivet Fruktan här!
Läs alla novellerna från mötet med Kulturnyheterna.

Kulturnyheterna möter Fruktan

SVT Kulturnyheterna banner

SVT Kulturnyheterna har besökt skrivarkollektivet Fruktan för att krypa under skinnet på trenden kollektivt skrivande.

Se Kulturnyheternas inslag om Fruktan här!
Läs mer om skrivarkollektivet Fruktan här!

Kulturnyheterna Special:
Podcastnovell: Nybygget
Novell: Vintern
Novell: Monstret

Gör skrivövningen själv!
Tema: Mänskliga Monster
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas i texten: (minst 6/12)
istapp, partikulär. titan, partikulär, vrede, kyrktorn, malström, metall, avfolkningsbygd, hjärnsläpp, tentakler, kaffesump, popcorn

Novell: Monstret
Jag ser varelsen djupt i ögonen. Den ser inte farlig ut, men jag vet vad den kan göra. Om den uppfattar mig som ett hot kommer jag inte att leva länge. Andas djupt, ser hur min utandning bildar ett vitt frostmoln framför mitt ansikte. Varelsen har istappar i håret och stora bitar av snö och is hängande över hela den väldiga kroppen. Hur ska jag bete mig för att inte väcka monstrets vrede?
Min mun är torr, jag har fullständigt hjärnsläpp över hur jag ska agera.
[Läs mer…]

Att skriva mörkt

Nu när min bok Den nya människan släpptes började jag besvara intervjuer om mig själv och min bok. Det har varit en märklig upplevelse. Vänner och journalister frågade om boken, och jag har fått tänka över mina svar. För att kunna svara ärligt. Även om jag läst boken om och om igen så är sanningen att det har gått tid sedan jag skrev den. Mina tankar kretsar redan runt andra skrivprojekt. Nu måste jag väcka minnena och känna efter. Vad fick mig att skriva Den nya människan? Vad väckte tanken? Varför blev den som den blev?

Jag har inte alla svaren. Kanske borde jag ha dem, men min huvudperson Rakel levde sitt eget liv. Jag skapade henne och världen hon rör sig i. I teorin hade jag kontroll över hela hennes liv och agerande. I praktiken formade hennes karaktär historien. Jag är inte min huvudperson. Det finns likheter, men de är egentligen inte många. Jag brukar skämta om att Rakel växte fram ur mina sämsta sidor. Hon arbetar i en del av boken inom samma bransch som jag och bor i Stockholm. Vi är båda kvinnor och ett tag i boken är vi i samma ålder. Men vi är enormt olika som personer.

Under tiden jag skrev boken har jag varit frustrerad och arg på min huvudperson på många gånger. Men för faan Rakel, gör någonting. Ta tag i något. Förändra något. Sluta vara så jävla förbannat passiv. Gud, Rakel är så svartsynt. Ser allt genom sitt eget filter. Föredrar att reagera framför att agera. Det har gjort mig vansinnig emellanåt medan jag skrev boken. Trots att jag har skapat henne. Jag tycker om henne, men hon är en svår person. Jag skulle inte vilja leva i hennes värld alla gånger. Jag tycker om henne, absolut. Men jag är inte som hon är. Jag vet ärligt talat inte om vi skulle vara vänner om hon fanns på riktigt.

Men ja, naturligtvis bygger en del av boken på saker från verkligheten, partiklar av en sann historia, saker jag själv upplevt, saker andra i min omgivning har gått igenom, anekdoter och minnen. Sedan har jag tagit de bitarna av äkta verklighet och vridit om dem, förvrängt dem, omformat dem. Satt in dem i en kontext de aldrig befunnit sig i. Jag förändrar spelreglerna, omformar efter mitt huvud och min berättelse.

Jag är själv en engagerad och impulsdriven person som älskar att kasta mig handlöst in i saker, som ser ljust på framtiden och som är övertygad om att mänskligheten i grund och botten är god. Kalla mig naiv. Därför är det också näst intill obegripligt för vissa vänner att hantera att jag skrivit en så pass mörk bok som jag ändå har skrivit med Den nya människan. De kan bara inte förstå var skuggorna och mörkret kommer ifrån. Tittar de inte lite oroligt på mig till och med?

Men för mig är det självklart. Mörker är mycket mer spännande att utforska än ljuset.  Jag älskar att skriva mörkt, jag frossar i det. Mänskligt beteende, mänskliga egenskaper, hur vi reagerar mot andra och beslut vi tar. Hur själviska och egoistiska vi kan vara bara för att vi inte tänker på att vi påverkar någon annan, vi tänker bara på oss själva och de närmsta.

Att skriva mörkt är kanske också ett sätt att hantera mörker för mig. Använder jag mig av det lilla uns mörker jag har inombords i mina texter så förvisar jag det. Tar bort det. Jag tror att det faktum att jag skriver mörkt gör mig till en gladare person.  Jag skriver mörkt och lever ljust. Skrivandet tar bort mina skuggor.IMG_0089

En ide kommer ofta ensam, men blir som bäst med sällskap

Ofta börjar jag skriva för att jag har en ide. En bra idé. Tyvärr har jag insett att texten blir bättre när den kombineras med en helt annan idé.

Läste Steven Kings briljanta Att skriva som varenda person som älskar att skriva borde läsa. Han berättar ofta om hur två idéer plötsligt finner varandra och bara smälter samman till en enhet. En tampongmaskin i ett omklädningsrum möter paranormala krafter. Det var iden som lade grunden till boken Carrie.

Det där har hänt mig massor av gånger. Det är en väldigt speciell känsla när två helt separata idéer plötsligt smälter samman till en helhet. Det påminner om när jag stirrade och stirrade på sådana där 3D bilder och inget händde och frustrationen växte och jag såg ingen jäkla kub. Och så kom det där ögonblicket när bilden framträder. Allt faller på plats. Och det är så tydligt när det händer att jag inte kan förstå hur jag missade det. Det är smått magiskt.

IMG_0809

IMG_3566 IMG_1792 bild (10) bild (13) bild (12)

 

Svar på läsarnas funderingar om Den nya människan

”Boel Bermanns debutroman Den nya människan är en berättelse som väcker många tankar efter sista sidan. Här svarar Boel själv på några av frågorna som läsarna har ställt.”

Hur fick du idén till ”de nya människorna” (med surrandet och allt)?
Det började med barn, att jag funderade mycket över barn, hur de är och hur jag själv var som liten. Barn är fantastiska för att de är så lekfulla, impulsiva och hämningslösa.  Och så kom bara tanken – vad skulle hända om barn inte var som vi tycker att barn ska vara? Tysta, stillsamma barn som bara är passiva.  Barnen är vår framtid. Om det slutar födas barn eller om barnen är annorlunda förändras vår framtid. Jag tror att barn kan vara skrämmande för att alla vet hur barn är och vi förknippar dem med något naivt och oskuldsfullt. Då krävs det bara små medel för att få barnen att kännas främmande. Och någonstans där föddes tanken om vad som skulle hända om barnen inte visade känslor. Om föräldrarna inte fick kärlek från sina barn. Jag tror att det är omöjligt att inte älska sitt barn. Även om det barnet skulle vara inkapabelt att älska tillbaka.

Surrandet kom av att jag inte ville att barnen skulle vara helt tysta. Ljudet av surrande är verkligen skrämmande när det är tyst i övrigt. Personligen tycker jag verkligen att surrande är vidrigt ljud, en enda mygga kan hålla mig vaken en hel natt. Jag tror att vi människor förknippar surrande med obehag och med smärta.

Klicka här för att läsa hela intervjun!

Tack till alla som ställt frågor, inte minst Vargnatts Bokhylla!

BoelBermann_MG_0356