Novell: Livestream

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Mörk Framtid: Nästan som jag

Jag drog ett nytt djupt andetag. Ansträngde mig för att hålla ögonkontakt med henne.

”Jag tror att de har ersatt mig med en robot. En robot som är nästan som jag. Men det måste ju finnas skillnader. Framför allt för att mamma vet det, och det är därför hon inte kan acceptera mig.”

Simona lutade sig bakåt och rynkade ögonbrynen. Satte handen för munnen.

”Jag svär”, sa jag. ”Om du skrattar så drar jag på en gång.”

”Förlåt”, sa hon och lutade sig fram mot mig. ”Men du är seriös alltså? Du tror att du är en robot?”

Utdrag ur novellen Nästan som jag av Markus Sköld
Lyssna på Storytel: https://www.storytel.se/books/632866-Naestan-som-jag?appRedirect=true

Amir tycker att hans föräldrar behandlar honom annorlunda sedan han kom hem från sjukhuset. Känner han sig inte annorlunda också? Är han verkligen sig själv?
Ljudboksserien ”Mörk framtid” innehåller tio nyskrivna sci-fi-noveller om teknologiska framsteg och mänskliga behov av Boel Bermann, Erik Odeldahl och Markus Sköld, utgiven av Storytel.

Lyssna på ”Mörk Framtid” här:
https://www.storytel.se/series/10932-Moerk-framtid?appRedirect=true

I ljudboksserien ”Mörk framtid” vet du inte om du är dig själv, om du ska lyssna på ditt framtida jag, om du ska våga testa en helt ny kategori i dejtingappen, eller varför du ska chippas på sommarjobbet. Novellsamlingen ”Mörk Framtid” utforska hur vi människor använder, överanvänder och missbrukar teknik som finns idag eller som kan finnas inom en nära framtid. Från skräck till dystopi, från nutid till framtid. Novellsamlingen ger dig tio nyskrivna, fristående spänningsnoveller om en mörk framtid där teknik är något vi inte kan leva utan och lätt kan bli beroende av… Låt dig uppslukas av det digitala mörkret och se om det är tekniken som egentligen är skrämmande eller användarna bakom den. Är du beredd att kliva in i en nära framtid och se mörkret bakom skärmen?

Titel: Mörk Framtid
Författare: Boel Bermann, Erik Odeldahl, Markus Sköld, medlemmar i Fruktan.se
Inläsare: Martin Wallström
Genre: Skräck/Spänning/Dystopi
Förlag: Storytel Kids Original
Releasedatum: 2018-10-26

Robotrökning

Robotrökning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Roboten lyfter cigaretten och tar djupa bloss. Vi skrattar allesammans hejdlöst. När cigaretten är slut skanderar vi ”En till, en till!” och roboten tänder ännu en cigarett. Och sedan ännu en.Vi vet att cigaretterna är skadliga för den, att den består av organisk materia. Men vi bryr oss inte. Pappa kommer bli rasande sen, robotar blir beroende väldigt snabbt. Men det är så sanslöst roligt att de roboten röka att det är värt att ta en utskällning. Vi tvingar roboten posera som vi sett i uråldriga reklamer och filmer. Den står lutad mot spiselkransen, röker till synes nonchalant. Vi tvingar den säga filmrepliker vi hittar på nätet. Den hostar inte, den lärde sig snabbt hur man röker.

Planen var hela tiden att få roboten att röka, vi fick kämpa hårt för att hitta olagliga cigaretter. Vi skulle aldrig röka själva. Skulle inte utsätta oss själva för den skadan. Men det är ju bara en robot. En robot kan man få att göra precis vad som helst. Med rätt argument. Om den inte rökte skulle vi röka cigaretterna, hotade vi med. Roboten måste skydda oss från fara. En robot får inte tillåta att en människa skadas eller underlåta att göra något som leder till att en människa riskerar att skadas. Vi ställde ett ultimatum. Rök du eller så röker vi. Så roligt vi har det, så lustigt det ser ut. Den är ovan och blek. Vi ser på våra filmklipp på plattorna och instruerar den för att stå och röra sig så likt som möjligt. Vilken dum maskin. Den skadar sig själv. Vi gör vad vi vill med vår robot.

IMG_1367

 

Skriver motsatsen till det jag hade tänkt

Sitter och skriver. Planen var att renskriva anteckningar, men när jag började skriva in texten blev den motsatsen till jag planerat. Jag tänkte om, gjorde om hela idén, den utvecklades och förändrades medan jag skrev in den på datorn. Antar att jag tänkte om och tänkte rätt. Utforskar och leker med robotar i relation till människor just nu. Jag vet inte själv var texten är på väg, men lyckligtvis låter sig inte texten hindras av den lilla petitessen.

Ett litet oredigerat utdrag ur det jag skriver på:

Datorn blöder där jag högg den. Hett, ångande blod läcker ur den. Det känns som hyckleri att använda ordet dator om den. Den skiljer sig inte tillräckligt mycket från mig själv för att jag ska känna mig bekväm. Men jag fortsätter tänka dator om den. För att skydda mig själv. För att tänka att det bara är en maskin. Något som inte kan skrika, som inte känner smärta. Datorn faller till marken, håller desperat såret för händerna, dubbelvikt av smärta. Den skriker inte. De är programmerade till att reagera så. När de inte kan kontrollera sitt tal på grund av smärtimpulser tystnad dem. Hennes mun är vidöppen i ett skrik som ingen kan höra. Jag tänker att det fortfarande är ett skrik, på en högfrekvent nivå som inte kan uppfattas av mig. En nivå som bara vissa djur kan uppfatta. Och datorerna. Kanske kan andra datorer höra hennes skrik.

Jag vet varför vi kallar dem datorer. De får inte ha namn, inte riktiga namn. Ingen får döpa sin robot, de ska inte uppmuntras ha identiteter. Robotlagarna är stränga. Smeknamn, namn och personligt tilltal är förbjudet. Blir man påkommen kan man förlora sin statliga tilldelning av dator. Så var det inte i början. Då hade de namn. Sågs som en del av familjen, på samma sätt som husdjur. Folk fäste sig vid dem, för mycket. Ville inte släppa dem, ominstallera eller destruera dem – inte ens när de var felaktiga och hade buggar i programvaran. Inte ens när det fanns helt ny programvara och helt nya operativsystem. För att det skulle förändra datorerna, ändra deras karaktärer. Ironiskt, då hade datorerna så grova känslor att det knappt var pålitligt. De speglade och reagerade som de uppfattade passande för situationen, men det kunde leda till nästan humoristiska misstag. Nu när de är mer mänskliga än de någonsin varit tidigare försöker vi omänskliggöra dem. De är bara datorer. Vi upprepar det om och om igen, men få kan göra sig av med sina egna datorer. Trots att de bara är maskiner. Jag inser att det är svårare att tänka på dem som maskiner när jag står här och ser en dö. Inte dö. Den dör inte, den stängs av. Men jag kom inte åt chippet, jag lyckades inte träffa rätt med dosan, det var någon defekt så signalen trängde inte igenom. Till slut var jag tvungen att hugga henne rakt i det centrala nervsystemet.

 

IMG_1363

Novell: Strålskadad

Hon stryker honom över armen. Han sitter stilla. Ser in i väggen. Helt orörlig.

– Älskling, det är för din egen skull.

Han svarar inte. Hon reser sig från sängen, släcker ljuset och går ut ur rummet. Lämnar honom sittandes i mörkret. Rör sig ut genom komplexet till baren, ber om en gin och tonic. Sippar försiktigt på den medan hon rör sig till fönstret och ser ut över det mörka landskapet. Ser ökenlandet breda ut sig. Bränt till aska, radioaktivt damm och dött.

Inne i baren är allt som vanligt. Samma få ansikten som upprepar sig, samma intriger, samma rutiner. Hon undrar hur länge hon kommer att stå ut på den gamla brända jorden innan hon fått nog och ber om förflyttning. Tänk att det var här det hände. Tänk att de överlevde. Känns som en livstid sedan.
[Läs mer…]

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]