Arkiv för mars 2021

Rysaren ”Det som växer”

Du har väl inte missat rysaren ”Det som växer” skriven av mig och Olle Söderström? Hittas som ljudbok och e- bok på Storytel och andra digitala tjänster 🌿

Om rysaren Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sen kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från sommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna har en märklig relation till Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon ser faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

-> https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer

Novell: Interstellär

Jag borde känna panik i mörkret, borde vara rädd för att dö. Men jag har inga av de där känslorna jag trodde skulle komma över mig när livet närmar sig sitt slut. Bara ett enormt lugn. För att jag äntligen når slutet.

Äntligen flyr jag från det trånga, klaustrofobiska utrymme där jag tillbringat de senaste åren.

Jag trodde att hjärnan skulle visa mig allt som jag har upplevt, känt, älskat och hatat. Kanske längtade jag innerst inne efter att det där mytomspunna flödet av livet skulle komma över mig nu när döden närmar sig. Men alla mina minnen är inplanterade och inte äkta. Kanske kan de inte reagera i dödsögonblicket för att de aldrig har skett. Kanske har tekniken inte lyckats komma på en lösning för hur man ska trigga dem.

Men jag försöker. Jag försöker tvinga mig själv att tänka på min fru och våra två barn i huset som vi lämnade bakom oss när vi lämnade jorden. På vännerna som jag hade där innan vi alla flydde ut i rymden och tomheten. Men de finns inte, de fanns inte, de var aldrig där. Minnena kommer inte över mig.

Jag biter ihop och fokuserar hårt på att frammana minnena, låtsas för mig själv att de är på riktigt. Men det går inte. Det är som att hålla kvar vatten i händerna, det bara sipprar iväg och försvinner.

Min sista stund är fylld av avundsjuka. För att jag inte ens tillåts dö som en människa.

Fast jag har levt ett mänskligt liv, fast jag har ett sinne fyllt av mänskliga minnen.

Skeppet kommer att överleva döden av sin styrman. Alla ombord är robotar. Någon av dem kommer att uppgraderas och ta över.

Jag är ingenting.

En kugge i ett maskineri, uppbyggd av organisk materia, inympad med mänskliga minnen.

Jag är en människa. Varför kunde de inte låta mig dö som en sådan?

Jag vet inte varför jag gick in i luftslussen. Vet inte varför jag öppnade den och kastade mig ut i rymden. Kanske hade jag bara fått nog av den långa, interstellära resan. Bara fått nog av att söka efter ett paradis åt en genbank som aldrig kommer veta att jag finns, att jag funnits, att jag levat för att föra dem till trygghet.

Jag har en exakt kopia av ett mänskligt medvetande. Jag trodde så länge att jag var en människa och att alla mina medarbetare på skeppet var människor. Vi åldrades och vi dog. Vi sökte efter en beboelig planet åt mänskligheten. För att vi människor skulle överleva som ras, som levnadsform,

Det måste ha varit ett tekniskt problem, en bugg på grund av den mänskliga faktorn.

För något fick mig att vakna och inse den hårda verkligheten.

Att människorna bara utnyttjade mig. Om och om igen.

Lät mig åldras och dö för att sedan återskapa mig.

Jag har tagit mig in i systemet, in i saker jag inte borde ha tillträde till. Allt gjordes för att ge mig motivation att arbeta hårdare. De hade insett att den ultimata kombinationen var det mänskliga sinnet förstärkt med AI-potential. Att det fanns något obestämbart i det mänskliga sinnet som utforskade på ett annat sätt än en AI.

Därför fick de mig att tro att jag kämpade för min familj, för mina vänner, för hela det mänskliga släktet. När jag i själva verket bara var ett verktyg i deras händer.

Manipulerad, sviken, snart avliden.

Jag undrar om återuppväckningsystemet kommer att klara mig. Det är svårt, men inte omöjligt. En utmaning, måste väga kostnad mot lönsamhet. De måste lokalisera min kalla kropp i rymden, se om de kan reparera köldskadorna och återställa mitt medvetande.

Borde jag ha sagt något om vad jag planerade att göra till mina kollegor? Kanske, men det var inte en plan. Det var ett mycket impulsivt och mänskligt beslut i den aspekten.

Kanske vaknar jag återställd inom kort. Kanske dör jag på riktigt nu.

Det enda jag vet är att jag levde som en människa och att jag så gärna hade velat dö som en.

Även om jag aldrig var en.

*

Novellen Interstellär av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Universums oändliga likgiltighet
Ord (använd minst 5/10): Interstellär (mellan stjärnorna), mörker, kaffebryggare, krydda, sår, avundsjuka, styrman, telepati, panik, falla


Novellutkast: Staden

Jag kliver ut på trottoaren, bort från det skyddande taket och ut i regnet. Sedan står jag bara där stilla och ser hur alla ljus återspeglas i vattnet som täcker marken. Regnet här är inte som hemma. Det är ett tunt, fint regn, det känns nästan inte. Därför dröjer det innan jag märker hur fukten tränger sig på, hur mitt hår lägger sig som en mörk, blank hjälm och hur min tunna jacka är tung av fukten.

Stiger in i värmen. När jag hör glasdörrarna stängas bakom mig är det som att jag återigen stänger om den där krampartade, hårda gråten som jag bär inom mig när jag ser ut över staden. Den här staden som jag aldrig mer vill besöka. För att den bryter ner mig. Ett bevis på att vi människor anpassar oss vid allt, att vi medvetet väljer partiell blindhet för att kunna leva våra liv. Stänger ute allt som gör ont.

Selektivt seende och en förmåga att skapa vardag och rutiner i en värld som borde vara obeboelig.

Jag tänker på en av de få hemlösa vars blick jag orkade möta idag. Han satt där på trottoaren, hopsjunken. Hans skägg var grått, ansiktet fårat. Han tiggde inte, han trängde sig inte på någon som gick förbi. Istället vaggade han lugnt fram och tillbaka där han satt, medan han mumlade samma ord om och om igen. Som ett mantra, som en lugnande röst för att påminna sig själv om att han existerade fast alla runt om honom behandlade honom som han inte fanns, som att han var osynlig.

Om och om igen sa han: ”Whats wrong with the world? Vad är det för fel på världen?”

Och när han sa det var det som ett eko från mitt eget sinne. Jag har själv frågat mig det oräkneligt många gånger den senaste veckan att jag inte vet var mina tankar slutade och hans röst började. Det var vad som fick mig att stanna upp och möta hans blick.

Resan hit. Jag hade varit så förväntansfull. Efter en vecka i staden hade jag kommit fram till att det bara fanns två saker att göra.

Isolera mig. Oavsett var bara för att slippa möta den riktiga världen. Konferensrum, hotellrum, restauranger som erbjöd en falsk trygghet och en känsla av att de fyra väggarna som omgav en var hela världen. Ignorera allt utanför.

Hålla mig i rörelse. När man väl tvingas gå ut måste man konstant hålla sig i ofokuserad rörelse, genom stad och förbi människor utan att fästa blicken.  För att allt gjorde så outsägligt ont annars.

För att jag var så skör och tunn. Stannade jag skulle jag gå sönder av en förbipasserandes obetänksamma knuff. Ingen av oss kan stanna, då går vi sönder. I rörelse och trängsel, vi måste bara fortsätta framåt konstant, även när framåt och bortåt leder oss till stupet och över kanten rakt ner i avgrunden.

Mörk natt och kanske är det en stjärnklar himmel där ovan. Men jag kan inte se stjärnorna från gatorna i den här staden. Staden är lysande. Men det spelar ingen roll hur mycket de lyser upp varje steg jag tar här med kulörta skyltar och neon, för sedan jag satte fot i det här landet och den här staden har allt känts nattsvart.

Jag har undvikt alla de frestelserna som hemma är illegala och här tillåtna. I stället för att röka på och tillåta mig själv försvinna in i dimman, i stället för att peta i mig klargröna gelégodisar som distraherar och förför så dricker jag bara öl måttligt. Vill inte påverkas, vill inte få förstärkta känslointryck som skär och gör ont.

Men det spelar ingen roll, inte egentligen. Inte när varje droppe alkohol förvandlar mig till en gråtfärdig, uppgiven varelse. Inte när varje motvilligt steg utanför hotellrummet får mitt hjärta att brista. Det är inte mitt land och jag vet nu att jag aldrig vill återvända hit. Kanske är den här staden egentligen mer ärlig än så många andra. Visar alla orättvisor som finns, visar det som vi inte vill se, det vi kämpar för att undvika med blicken

*

Novellutkastet Staden av Boel Bermann