Om jag inte får skriva snart så dör jag.

Om jag inte får skriva snart så dör jag. Det känns faktiskt så. Det är ett beroende att skriva. Med historier som bränner under ytan, vaga oformliga skuggor som trängs i mitt undermedvetna och vägrar ta form om jag inte fäster dem, fängslar dem genom penna eller tangentbord. Undanglidande och samtidigt påträngande. Jag skrev senast förra veckan och jag kommer ta mig tid i helgen. Jag vet det.

Men just nu blir det fragment, spillror som sköljs upp på stranden efter stormen. Hinner inte ta tag i det stora jag vill arbeta med, hinner inte sätta mig in i helheten i en idé jag har. Hoppas den ligger där i mitt bakhuvud och sakta tar form.
Besökte Gotland, ledig tid. Hade storslagna planer på att skriva. Det blev inte så, inte den här semestern. Visst blev det en del sidor, men inte tillräckligt. Jag vill mer. Men kanske väcktes saker till liv av de lediga dagarna. Kanske kommer de leda till mer. Jag misstänker det…

Skrivtips: Mental flatline

Alla har dagar och kvällar då huvudet är helt tomt. Eller möjligen fyllt med vardagsludd eller grått oinspirerat klegg. Det är då du plockar fram din idépärm. Den kan vara en anteckningsbok, ett googledoc eller ett enkelt worddoc där du skriver ner alla på måfå idéer som någon gång passerat ditt sinne eller en pärm fyllt med tidningsnotiser/artiklar/rubriker/låttexter/wikipedia faktautdrag/ord som någon gång väckt något i dig och som du sparat. Bläddra i den tills en mer konkret idé tar form och försök skriva ner den.

evilplansandotherstuff ny

Semestern – en tid för att skriva

När fasiken har jag tid att skriva? Sanningen är tråkig. Jag har inte tid att skriva. Men jag tar mig den tiden ändå. Mina semestrar ryker åt att plita ner ord.
Min debutroman ”Den nya människan” och mina andra skrivprojekt har jag skrivit mestadels på mina semestrar. Semester försöker jag oftast ta någon vecka här och där utspritt över året, det blir sällan långa sammanhängande semestrar. Och på min lediga tid skriver jag. Min sambo och jag älskar båda att skriva, tack gode gud. Vi älskar också att utmana varandra.

En vanlig semesterresa går till på följande vis:
–  Ska vi inte åka någonstans?
– Ja, det gör vi. Kan du ta ledigt?
–  Ska kolla.

Vi kollar med våra jobb, nappar en vecka inom nära framtid, tar en sista minuten eller någon billig flygresa och åker var som helst. Ibland redan dagen efter beslutet. Vi åker nästan aldrig bort under högsäsong, då resorna är dyra utan passar på mer när ingen annan verkar kunna ta ledigt. Våra jobb tillåter oss att fly landet när andra inte kan och det är en välsignelse. Jag älskar de här oplanerade semestrarna. I enstaka fall har vi planerat i lång tid innan, men det blir aldrig samma sak. Impulsiviteten och att ibland inte ens knappt veta var man är på väg gör mig nyfiken utan att höja förvntningarna.
[Läs mer…]

Första gången jag skrev på boken

Jag var på en roadtrip och vi hade nått den bistra staden Le Havre en grå sommardag.  När vi kom dit var jag sjuk. Hög feber, en djup hosta och ont i halsen. Vi hade inte bokat hotell, så vi tog in på första bästa. Det är, än idag, ett av de absolut värsta hotellen jag någonsin sett. Socialrealism galore, centralt och överprisat med trasiga tapeter, fuktskador och en misstänkt doft av mögel. När jag tänker tillbaka på det är det väldigt David Lynch-artat. Jag hade visserligen inga hallucinationer, men alla minnen är febriga, flackande och utdragna.

Vi ville inte stanna i Le Havre längre än en natt, så snart vi kunde styrde vi bilen mot Paris. Jag vet inte vilken medicin mitt sällskap hade skaffat åt mig eller hur sjuk jag egentligen var. Jag hade fått hostmedicin, åksjukemedicin, huvudvärkstabletter och halstabletter. Jag minns att jag var ganska glad, trots allt. Ömklig och svag, men glad. Jag hade köpt en helt ny anteckningsbok innan jag blev sjuk, en paperblanks. Den var blå med hästar på. Jag minns hur jag stod med anteckningsboken i handen och försökte motivera mig till att en anteckningsbok är värd 150 kronor. Och hur jag sa till mig själv: ”Den här anteckningsboken är magisk, i den kommer jag skriva min första bok.”

Tillbaka till bilresan. Där satt jag i baksätet och började skriva. Slutade bara skriva när jag utmattat slumrade till, fortsatte när jag vaknade och slutade inte skriva förrän vi var i Paris. Jag hade aldrig tänkt idén innan. Jag hade ingen plan och ingen struktur i mina anteckningar, ingen början, mitt eller slut. Inga huvudkaraktärer. Inga scener. På bilresan skrev jag ungefär 40 sidor i anteckningsboken.  Kände jag att det jag skrev på kunde bli en bok? Att anteckningarna var grunden till min debutroman ”Den Nya Människan”? Det minns jag inte. Men jag minns att jag kände att här, det finns något här i mina hafsiga anteckningar, det är en historia jag vill berätta, jag vill skapa den här världen.

testbild