Han går långsamt längst grusvägen. Det är bara brända stenar omkring honom. Sten, damm och jord. Näst intill vindstilla. Efter hans resa trodde han aldrig att han skulle bli en hemvändare. Att han skulle återvända hit, till platsen där han föddes. Han känner sig som en främling. En inkräktare. Sedan han landade intill barndomshemmets slitna hus har han inte sett en levande människa.

Lukten. Att lukten kan vara densamma i luften. Att han skulle få så många minne väckta av en lukt. Den där svala, klara höstluften. Lukten av ren luft. Illusionen av ren luft. Han vet vad luften innehåller. Mängden mikrober. Alla dessa organismer som han inandas med varje djupt andetag.

Han gick inte ens in i huset. Inte redo för att möta sitt hem. Inte redo att se dammet och övergivenheten i de tomma rummen. Innan han stiger in kan han fortfarande leva i illusionen att allt är som vanligt. Att allt är som han lämnade det. Han vet att han kanske kommer hitta sina föräldrar där inne. Det som är kvar av dem. Om de inte dog någon annanstans.
[Läs mer…]