Sitter och skriver. Planen var att renskriva anteckningar, men när jag började skriva in texten blev den motsatsen till jag planerat. Jag tänkte om, gjorde om hela idén, den utvecklades och förändrades medan jag skrev in den på datorn. Antar att jag tänkte om och tänkte rätt. Utforskar och leker med robotar i relation till människor just nu. Jag vet inte själv var texten är på väg, men lyckligtvis låter sig inte texten hindras av den lilla petitessen.

Ett litet oredigerat utdrag ur det jag skriver på:

Datorn blöder där jag högg den. Hett, ångande blod läcker ur den. Det känns som hyckleri att använda ordet dator om den. Den skiljer sig inte tillräckligt mycket från mig själv för att jag ska känna mig bekväm. Men jag fortsätter tänka dator om den. För att skydda mig själv. För att tänka att det bara är en maskin. Något som inte kan skrika, som inte känner smärta. Datorn faller till marken, håller desperat såret för händerna, dubbelvikt av smärta. Den skriker inte. De är programmerade till att reagera så. När de inte kan kontrollera sitt tal på grund av smärtimpulser tystnad dem. Hennes mun är vidöppen i ett skrik som ingen kan höra. Jag tänker att det fortfarande är ett skrik, på en högfrekvent nivå som inte kan uppfattas av mig. En nivå som bara vissa djur kan uppfatta. Och datorerna. Kanske kan andra datorer höra hennes skrik.

Jag vet varför vi kallar dem datorer. De får inte ha namn, inte riktiga namn. Ingen får döpa sin robot, de ska inte uppmuntras ha identiteter. Robotlagarna är stränga. Smeknamn, namn och personligt tilltal är förbjudet. Blir man påkommen kan man förlora sin statliga tilldelning av dator. Så var det inte i början. Då hade de namn. Sågs som en del av familjen, på samma sätt som husdjur. Folk fäste sig vid dem, för mycket. Ville inte släppa dem, ominstallera eller destruera dem – inte ens när de var felaktiga och hade buggar i programvaran. Inte ens när det fanns helt ny programvara och helt nya operativsystem. För att det skulle förändra datorerna, ändra deras karaktärer. Ironiskt, då hade datorerna så grova känslor att det knappt var pålitligt. De speglade och reagerade som de uppfattade passande för situationen, men det kunde leda till nästan humoristiska misstag. Nu när de är mer mänskliga än de någonsin varit tidigare försöker vi omänskliggöra dem. De är bara datorer. Vi upprepar det om och om igen, men få kan göra sig av med sina egna datorer. Trots att de bara är maskiner. Jag inser att det är svårare att tänka på dem som maskiner när jag står här och ser en dö. Inte dö. Den dör inte, den stängs av. Men jag kom inte åt chippet, jag lyckades inte träffa rätt med dosan, det var någon defekt så signalen trängde inte igenom. Till slut var jag tvungen att hugga henne rakt i det centrala nervsystemet.