Vaccinering – Dos 1

Oredigerat tankeflöde under min vaccinering, dos 1:

Jag har levt utan tid hela den här perioden. Utan tid, utanför tiden, tidlös. Har aldrig sett på en klocka, ställer ingen klocka, har ingen väggklocka. Jag har tappat bort dagar, veckor och månader, bara flyter i tid och rum. Men här i salen där jag vaccinerats är tiden överallt. Klockor i varje vrå. Tiden har aldrig någonsin varit så närvarande. Varje vägg som jag kan se från min tilldelade stol har en stor, trygg skolklocka med klarvit bakgrund och övertydliga svarta visare som är fullständigt omöjliga att undvika att titta på. Allt för att göra det omöjligt att förlora sig helt i tiden och rummet. Allt för att alla ska sitta blickstilla i 15 minuter. Inte en minut längre, inte en minut kortare. För att varje person här inne ska känna sig helt trygg med vaccineringen, men också för att varje person måste gå ut så snart tryggheten uppnåtts – för att ge upp sin plats för en ny person som behöver räkna ner sina minuter fram till tryggheten.

Nästan alla jag kan se sitter och tittar på sin mobilskärm, jag är egentligen förvånad över att inte alla gör det. Men samtidigt så rymmer jag inte in i mobilen själv. Jag kan inte sätta ord på varför jag inte gör det, men det är som att jag vill föreviga den här stunden. Jag vill stanna tiden, frysa ögonblicket och ta in varje detalj, för att jag har längtat så mycket efter det här. Längtat så att det gjort ont i hjärtat. Längtat efter stunden då jag fått min första vaccinationsspruta, stunden då jag får första dosen som ska skydda mig från allt det där onda som härjar där ute i världen. Upplevelsen är det allra första steget till en värld där jag ska känna mig trygg igen. Kanske är det för att jag vill stanna tiden som jag inte ser på mobilen, för att jag vet att tiden gömmer sig på skärmen.  För just här, just nu så vill jag bara sitta frusen i tid och rum och vill frossa i den här stunden.

Det är något som känns stort och högtidligt med det här ögonblicket, där jag sitter på en stol på säkert avstånd från alla andra i salen. För att vi ändå är här tillsammans, för att vi tar hand om varandra, för att vi vill skydda de vi älskar och oss själva. Ett enda ögonblick som upplevs världen över av så många människor. Alla de där frusna ögonblicken tillsammans kanske kan få världen att återgå till en mer normal verklighet, en värld där vi kan krama varandra, där vi kan trängas i trånga rum och dansa och skratta och sjunga nätterna igenom utan att oroa oss för att komma för nära någon annan. Jag sitter där på stolen i salen med det höga taket och det känns stort.

Jag vet att det inte är så här överallt i världen, jag vet att viruset fortfarande härjar. Men just i det här ögonblicket, där 15 minuter ska passera, är allt så lugnt. Det är som att sitta mitt i stormens öga där allt är lugnt och stilla. Oavsett vad som händer runt om i världen så sitter jag här, stilla på min plats, i 15 minuter och känner mig lugn. För att det är som att inget kan röra mig, som att jag just nu, just här, är så outsägligt lycklig.

Jag har inte varit i ett rum med så här många människor på evigheter. Mer än ett år har gått sedan jag var i ett rum fyllt av andra människor, det känns som att jag drömmer. Det är som att jag är rädd för att vakna. Kanske är det därför jag försöker att undvika att titta på alla klockor som tittar på mig från alla väggar. Som att jag är rädd för att tiden ska storma in i salen med en alarmklockas vassa ringande, väcka mig ur en dröm och ta den är trygga stunden ifrån mig.

Sjuksköterskan Margareta som gav mig sprutan kommer förbi med raska steg, ser på mig med pigg blick och frågar om allt är bra. Jag nickar och ser henne försvinna i väg i riktning mot nästa patient. Margareta påminner mig om min mamma eller någon kompis mamma eller kanske påminner hon om allas mammor. Hon är lugn, direkt, inga konstigheter alls. Hon får hela situationen som borde kännas surrealistiskt att kännas helt normalt och förmedlar att allt är precis som vanligt. Margareta har en mjukt blå dräkt och bekväma skor, ansiktsskydd i vänligt ljusblått och ett genomskinligt plastvisir fäst med neongröna band. Hennes hår är klippt på precis samma sätt som min mamma hade det när hon jobbade som undersjuksköterska. En kort och praktisk frisyr som inte kan störa arbetet. När jag tänker den tanken inser jag att Margareta har precis samma hårfärg som mamma hade då, kanske är det därför jag blir lite extra trygg av att se henne. Det där korta håret som är varmt brunt med en skarp ton av rött, som färgen kastanj fast aningen rödare, den färgton som uppstår när man hemmafärgar kastalnj och lämnar färgen i lite för länge, bara för säkerhets skull.

Hennes röda, praktiska frisyr lyser mot den mjukt blåa dräkten. Den blåa färgen i hennes arbetskläder, det är något med den som är så oerhört lugnande och tryggt. Jag vet inte varför, jag kan inte förklara varför jag blir så väl till mods av att se Margaretas mjukt blåa dräkt, ljusblåa munskydd och turkosa sneakers. Förlåt, inte sneakers, hon har gympaskor för att hon är en kvinna i övre medelåldern som går runt hela dagen och behöver bekväma skor med rejäl stötdämpning för att hon går runt runt i salen bland sittande främlingar och sticker saker i deras armar för att rädda deras och andras människors liv.

Jag vill slänga mig om halsen om sjuksköterskan Margareta och krama henne hårt, tacka henne för att hon hjälper till att stoppa den globala pandemin och räddar liv, och när jag var i farten vill jag krama alla de andra sköterskorna och även den unga, pigga och glada receptionisten som välkomnade mig oerhört entusiastiskt. Men det får jag inte. Än är vi inte säkra, än ska det inte kramas. Snart, men inte än. Håll två meters avstånd står det nämligen skrivet över hela golvet.

Medan tiden går, medan de 15 minuter som det här ögonblicket består av sakta rinner i väg, så räknar jag skyltar. Från platsen där jag jag sitter kan jag se tre Välkommen-skyltar, fem som säger åt mig att sitta ner i 15 minuter, tre Håll 2 meters avstånd, och så en allra sista skylt som placerats strategiskt vid utgången som säger ”Du har väl suttit dina 15 minuter?” och den skylten får mig att undra om någon hajar till och springer tillbaka till sin tilldelade plats. Det skulle kunna hända, fast jag undrar om man skulle våga. Jag tror att man skulle skämmas för mycket som har missat något så viktigt, tror inte att man skulle våga gå tillbaka med rodnande kinder och skamsen blick inför en så stor publik. Kanske skulle man i stället gå ut, men liksom hänga kvar precis utanför utgången med blicken på tiden på mobilskärmen och räkna ner på egen hand. Bara för säkerhets skull. För att det är en alldeles för stor publik där inne för att våga erkänna sitt misstag. En så enormt stor publik.

Jag slutar räkna skyltar och räknar människor istället. Vaccineringslokalen är en stor, luftig sal. Från min plats kan jag se det svindlande antalet 16 personer lydigt sitta ner och hela fem sköterskor som rör sig fram och tillbaka i rummet och en receptionist som välkomnar en ny person varje gång som någon går ut. Det känns olagligt, overkligt och ofattbart att alla dessa människor får vistas i samma rum. Ändå vet jag att jag har varit i liknande lokaler där hundra människor eller ännu fler har trängts, festat och dansat och när jag tänker den tanken så känns det som en annan verklighet i ett annat liv i ett annat universum och jag undrar hur det blir i framtiden.

När alarmet jag ställt på mobilen ringer för att markera att min väntan är över och att det 15 minuter långa ögonblicket faktiskt har passerat reser jag mig kvickt och går lydigt ut så att en ny person kan få samma ögonblick av hopp och förundran som jag precis har upplevt. Medan jag rör mig ut i verkligheten så hoppas jag att just det här ögonblicket ska ske om och om igen runt om i världen och att det kommer att hjälpa oss att hitta tillbaka till den där världen som jag saknar så att det värker i hjärtat.  

Från Vårdguiden: Vaccination mot covid-19
Vaccination är det effektivaste sättet att undvika att bli allvarligt sjuk eller dö i covid-19. Vaccination hjälper också till att minska smittspridningen. Därför är det viktigt att så många som möjligt väljer att vaccinera sig.
Läs mer på Vårdguiden.

Novell: Omstart

Ett lätt, fint regn av aska och svavel. Singlar ner som snöflingor från det gråa molnet som täcker himlen. Ljust damm lägger sig på min hud, täcker mitt hår, fastnar i mina ögonfransar. Jag skrattar. Sträcker ut handen och fångar in flagor i mina händer. Allt är täckt, inget har undflytt askan. Det är som att världen inte längre är en värld, som att den förvandlats till en skiss med blyertspenna på ett vitt papper. Att det kan vara så vackert med världens undergång. Med Guds plan. Tredje dagen. Askan täcker allt i drivor. Jag rättar till mitt munskydd.
Första dagen flydde folk. Med båtar, bilar, tåg och flygplan. Till en annan plats, en säker plats medan askmolnet täckte världen och glaciärerna smälte av lavan. Tills flygplanen inte förmådde flyga när deras motorer sög åt sig Guds damm av finfördelat vulkaniskt glas och fick planen att falla som stenar ur himlen. Dras till marken av jordens gravitation och splittras till mer damm. Båtarna slutade färdas för att haven började koka, de sjuder och fräser och värmer upp hela atmosfären av Guds hetta. Bilarna krockade i dimman av damm och blockerade vägarna. Folk övergav dem och gick i panik till fots i förhoppningen att hitta en trygg plats bortom Guds plan.
Andra dagen började bryta ut överallt. Över hela jorden. Det var då vi människor insåg att det inte fanns någonstans att fly.
Tredje dagen insåg vi att det som vi står inför är slutet på världen och mänskligheten.

Nu är vi inte rädda längre. Jag var rädd, vi var alla skräckslagna och vilse. Tills Guds ängel kom ner från himlen och talade till oss i en global vision. Talade direkt till varje människa med samma ord och samma röst. Ängeln talade till mig. Han sa att jag skulle dö, men att jag inte hade något att frukta. Att Gud defragmenterade världen. Att Gud scannade för potentiella hot. Att Gud hade funnit virus. Gud behöver ominstallera och byta operativsystem. Starta om.
Ängeln sa att vi alla kommer att återvända och att vi kommer vara starkare, vackrare och effektivare. Det enda som kommer att försvinna är virus. Epidemier, krig, våld och orättvisor. Trojaner och maskar. Saker som inte var en del av Guds plan, saker som inte skulle finnas i mänskligheten. De behövde tas bort, isoleras, raderas. Ängeln sa till mig att jag inte behövde vara rädd. Gud har tagit en backup. Allt kommer att ordna sig. Därför är jag inte rädd längre. Därför står jag här och skrattar mitt i mänsklighetens undergång och fångar askflagor i mina handflator.

IMG_3659

Promenader

Jag älskar att gå ut och ströva, men det är sällan som promenader är bra för nya idéer och inspiration för mig. I varje fall inte just i stunden då jag promenerar, då slappnar hjärnan av och saker jag funderat över kan falla på plats. Men jag fotograferar med mobilen under promenaderna. Bilderna är ofta en makalös källa att hämta idéer från, men bara retroaktivt.

När jag ser tillbaka och ser alla bilderna med distans och inte just när jag såg det jag fotograferade. Bilderna i sig kan betyda något helt annat när jag ser dem på datorn eller i mobilen. Då är de tagna ur sitt trivsamma lugn. Då kan de plötsligt förvandlas till något helt annat. Något främmande och oroväckande. Något som väcker mina tankar ur sin trivsamma slummer.

Novell: Råttorna

Rapportera om du ser råttor.
Fastighetsägaren ansvarar för att hålla fastigheten råttfri. Om fastighetsägaren inte åtgärdar problemet kan du kontakta din styrande miljöenhet. De styrande miljöenheterna hanterar saneringen av råttor i stadens utrymmen, inte i privata boendeformer. Om du ser råttor i Stockholms offentliga miljöer kan du rapportera det till din styrande miljöenhet.

Råttan sprider sjukdomar
I Sverige huserar råttan. Den trivs överallt kring bebyggelse, och hittas främst i fuktiga miljöer som källare, tunnlar och avlopp. Där väljer de större utrymmen där de lägger upp matförråd eller har bon. Råttan är allätare och en allvarlig smittspridare.

Råttorna är ett storstadsproblem
Sökandet efter råttor är ett svårt arbete. När de styrande får en anmälan om att djuren har siktats börjar processen med att lista ut var de har sitt bo, hur de tog sig in och vad de lever av.  Det mest effektiva sättet att bli kvitt skadedjuren är att hälla ett puder i deras bon och gångar. Pudret innehåller ett blodförtunnande medel som ger råttorna inre blödningar när de andas in substansen. När en råtta förgiftats avlider den sällan ovan jord. Vanligast är att den kryper in i boet och dör där.

*

Råttor. Ett av världens mest anpassningsbara däggdjur. De lever sida vid sida med oss i våra städer. Råttorna äter våra rester, rensar upp i vårt avfall. Vi ser dem inte. De vet bättre än att göra oss påminda om deras närvaro. De håller sig dolda i mörkret, trycker i avloppssystem och tunnlar och gömmer sig under våra hem. Vi är rädda för dem. Men de är inte aggressiva. De håller sig undan, försöker bara överleva. Stockholm är lika mycket vår stad som råttornas stad.

Jag försöker numera att behandla råttorna så anständigt som jag kan. I mitt labb finns en stor mängd försöksdjur jag forskar på.  Jag iakttar dem, försöker förstå dem och kommunicerar med dem. De tittar alltid på mig med en blick som jag inte kan tyda. Jag tycker att de verkar intelligenta. Som att det finns något mer där. Men det är svårt att säga vad, om den uttrycker rädsla, vaksamhet eller ett kontaktsökande. Eller om de är lika mycket iakttagande och registrerande som jag är mot dem. Jag har forskat om deras släkte länge nu. Ändå är det så mycket jag inte förstår.
[Läs mer…]

Novell: De vita

Jag lägger baksidan av handen mot hans panna. Han är iskall. Som att han precis kommit in från kylan. Jag rycker tillbaka den. Jag tittar på honom noga. Granskar honom. På ett sätt som jag sällan gör, fast vi ser varandra varje dag. Han är svagt röd runt ögonen. Vinterblek, ser lite trött ut. Har tunna, blåa ådror vid tinningarna. Jag tar tag i hans hand, håller mina fingrar mot handleden och letar efter pulsen. Den känns knappt. Som ett djur på väg in i vinterdvalan, den håller på att sakta in. Känner gråten i halsen. Frågar vad han har gjort, frågar rakt ut om han har varit otrogen.

Han ser oförstående på mig, inser inte att han är smittad. [Läs mer…]