Jag lägger baksidan av handen mot hans panna. Han är iskall. Som att han precis kommit in från kylan. Jag rycker tillbaka den. Jag tittar på honom noga. Granskar honom. På ett sätt som jag sällan gör, fast vi ser varandra varje dag. Han är svagt röd runt ögonen. Vinterblek, ser lite trött ut. Har tunna, blåa ådror vid tinningarna. Jag tar tag i hans hand, håller mina fingrar mot handleden och letar efter pulsen. Den känns knappt. Som ett djur på väg in i vinterdvalan, den håller på att sakta in. Känner gråten i halsen. Frågar vad han har gjort, frågar rakt ut om han har varit otrogen.
Han ser oförstående på mig, inser inte att han är smittad. Jag ser hur hans ögon vidgas av paniken, ser hur han försöker förstå hur det kan ha hänt. Det går så många rykten om hur viruset smittar, men det enda som är bevisat är överföring genom kroppsvätskor. Plötsligt förstår jag. De obligatoriska läkemedelstesterna han kallades in för, sökandet efter botemedel och vaccin.
Han har inte förstått det än. Att testet har dödat honom. Men det har jag. Slänger mig om halsen på honom, borrar in näsan under hans örsnibb och börjar gråta. Hela kroppen skakar. Känner hur han stryker mig över ryggen, lugnande och varsamt.
Klapparna är nästan meditativa. Känner hur pulsen stiger, adrenalinet strömmar till, munnen blir torr. Hur det pulserar i underlivet och hur jag börjar trycka mig mot honom.
Jag sliter mig loss ur hans omfamning. Han ser sårad ut. Jag kan knappt behärska mig, vill komma nära honom. Jag rusar in i badrummet och låser dörren för att komma bort från hans feromoner. Han kommer att dö. Och till dess måste jag hålla mig borta. Den person jag älskar över allt annat är redan döende och vi kan aldrig mer sova tillsammans. Jag hör honom knacka på badrumsdörren, hör honom bönfalla mig att komma ut och prata med honom. Jag klarar inte av det. Startar kranen och duschen för att dränka ljudet av hans bedjande röst. Vet inte vad jag ska göra.
*
Jag kommer in i huset och ropar att jag är hemma. Rösten ekar i den öde hallen. Jag låser upp källardörren och går nerför trappan. Han sitter där, nyduschad i randig t-shirt. Jag ser att han försöker se pigg ut, han har puder på sig och rouge på kindbenen. Det ser fint ut, men jag känner hur jag får en klump i halsen. För bara några dagar sedan kunde hans kinder fortfarande rodna. Jag kramar honom, känner hur jag får gåshud av kylan som strömmar genom kläderna från hans kropp.
Han frågar vad som händer ute i världen. Försöker att inte verka svältfödd på mänsklig kontakt. Jag har inte mycket nytt att säga, sätter mig intill honom och lutar mig mot hans axel. Han stryker mig försiktigt över håret. Som om det är jag som är trasig. Jag känner hur han skakar av kylan. Det är kvavt i källaren, luften är så fuktig att det nästan är svårt att andas, trots att det är en källare i en villa i Spånga. Vi har dragit ner alla mattor från hela huset och gjort i ordning rummet. Allt för att isolera och göra den så varm vi bara kan. Att det blev källaren var för att han inte kan rymma härifrån. Inga fönster att slå sönder. Rejält lås på dörren. Jag hoppas att det räcker. Så att han inte kan bryta sig ut när han fryser för mycket. Han lossar mina armar. Tar på sig en stickad kofta och kryper ner i soffan under täcket. Jag lägger mig med huvudet i hans knä och säger att mina föräldrar hälsar, att de saknar oss i stugan utanför Övik. Det var svårt att prata länge, mobiltäckningen kom och gick hela tiden. Men de lät hoppfulla, de borde klara vintern ut. Det är bara pappa som äter. De har konservförrådet i källaren och frysen full med älgkött. Pappa ransonerar och har gått ner i vikt redan nu. Han sa att han kanske blir tvungen att låsa in mamma, bara så att hon inte skadar någon. Han gör det om han måste. Tills de hittar ett botemedel. Daniel tittar bort, möter inte min blick. Han tror inte längre på ett botemedel. Jag stryker honom över kinden och ber honom att inte ge upp. Orden faller platt mot de mjuka mattorna. Jag tror inte på dem själv. Och han vet det.
De vita blir bara fler och fel. Viruset tar oss alla, en efter en. Nu när vintern gör alla bleka med mörka skuggor under ögonen går det inte längre att skilja de som är infekterade från oss andra. I varje fall till en början. Innan de förfryser. Innan fingrar och tår börjar mörkna och falla av. Det är det enda de vita gör. Fryser. Deras blodcirkulation är knappt kännbar. Det är när de fryser som mest som de börjar söka sig till andra människor. Bara för att värma sig.
Smittan sprids mest efter stängningsdags på krogen. Alla de vita är iskalla, jag tycker att folk borde uppfatta varningssignalerna. Kalla läppar och frusna smekningar. Men Stockholmsvintern gör alla kalla. Och alla vill ha värme. Vissa mer än andra. Viruset smittar vidare och Stockholm blir kallare en natt i taget. De vita äter inte, men de förbränner nästan inget heller. I början försökte vården behandla dem med dropp, men deras kroppar tog inte upp det. De fungerar precis som vanliga människor, tills de fryser för mycket. Tills de börjar få köldskador. Mörka fläckar på kroppen.
De vitas feromoner gör att vi alla är beredda att följa dem till världens ände. De har inte lika lätt att komma nära när köldskadorna äter upp deras kött och den avstannade blodcirkulationen ritar blåa ådernät på deras ansikten. Inte när de ser ut som bibelns leprasjuka utan fingrar, näsor och öron. När det händer är det enklare att stå emot och hålla sig tillräckligt långt borta från dem.
Men innan dess sminkar de över den vita huden med puder, underlagskräm och conceler. Rosiga kinder av rouge.
Jag har tigerbalsam i näsan. Det håller igång luktsinnet och skärper motståndet mot Daniels feromoner. Det räcker inte som skydd, jag vet att jag måste skaffa riktiga näspluggar så snart jag kan. Men även pluggarna isolerar bara en del. Läkare delar ut dem gratis, när de finns inne. Men pluggarna produceras för långsamt, tekniken är fortfarande omständlig. De är ofta slutsålda, tomma hyllor på apoteken. Allmänheten rekommenderas stanna inomhus, stanna hemma så mycket som möjligt, stänga av luftkonditionering och fläktar. Daniel är så kall nu. Börjar bli desperat efter värme, det syns i ögonen att han hungrar efter närhet. Han märker att jag är rädd för att komma nära, säger att han förstår. Tittar på mig med stora, sorgsna ögon. Jag flyr ut ur huset, åker in till stan för att träffa Lina.
*
Sitter på kafé Ritorno. Mitt bryggkaffe kallnar i koppen framför mig medan jag berättar att jag låst in Daniel i källaren. Hon frågar om han har funderat på att göra slut på det innan viruset har gått för långt. Jag ser hennes ansiktsuttryck. Medlidande och sorg. Hon vet att jag kan allt om hur viruset utvecklas. Han kommer att förändras och det kommer göra ont. Som ilningar i märgen. Han har bara några veckor kvar. Vill jag verkligen att han ska plågas? Hon säger det inte anklagande. Snarare neutralt. Som att hon redan ser honom som förlorad, hon har redan sagt sitt avsked. Hennes bästa vän finns inte längre. Lina säger ingenting mer. Hon behöver inte säga något. Jag kan inte se Daniel som hon gör, inte när jag har honom nära mig varje dag. Jag vet att bortsett från kölden är han som vanligt. Och han är min. Kanske vore det bättre om vi båda var smittade. Att bli kallare tillsammans. Bara stanna i källaren och hålla om varandra. Så att han slapp vara ensam.
*
Det är tyst i huset när jag kommer hem. För tyst. Inte ens någon musik från källaren eller brummandet av datorn. Jag smäller igen dörren. Bara tystnad. Jag går med nyckelknippan i handen bort till källardörren. Då ser jag det. Dörren är uppbruten. Inifrån. Plötsligt känner jag hans kalla armar omkring mig. Han lutar sin kind mot min, håller om mig bakifrån. Ömt. Pulsen stiger, jag känner mig nästan berusad. Har inte hunnit använda tigerbalsam för att skydda mig, tänkte göra det innan jag klev ner i källaren. Han stryker mig längst armarna, jag darrar och lutar mig mot honom. Jag vill inget hellre än att vara här med honom. Håller andan och försöker fokusera.
Klamrar handen om nyckelknippan tills nycklarna skär in i handflatan. Smärtan tränger igenom berusningen. Jag lyfter handen och slår nyckelknippan mot hans huvud så hårt jag kan. Han är inte beredd på det, släpper taget och pressar ena handen mot såret nycklarna slog upp. I den stunden flyr jag. Springer mot dörren, sliter upp den och fortsätter ut i nattmörkret. Hör honom ropa efter mig och be mig komma tillbaka. Hör honom kvida att han inte menade det. Att han fryser så mycket, att han bara behöver värma sig lite. Jag tittar inte bakåt, fortsätter bara springa. Han följer inte efter.
När jag når pendeltågsstationen står jag ute på perrongen och stampar för att hålla värmen. Nästan ingen här, bara en tonårstjej i en stor dunjacka och för mycket smink som står och röker. Jag noterar henne knappt. Tills jag känner hennes händer sluta sig runt halsen bakifrån. Hon håller hårt, fingrarna är iskalla. Försöker bända bort dem, men hon släpper inte taget. Jag känner i fickan och hittar en kulspetspenna. Tar ett grepp, bänder bort hennes ena hand och kör med all kraft in pennan i handflatan.
Hon skriker, svär och backar iväg från mig. Det borde börja blöda, men hennes hand är bara blekt, vitt kött med svarta fingrar. Det har gått långt. Jag håller pennan som ett vapen riktat mot henne.
Hon håller i handen, som om det gjorde ont. Men jag vet att det inte gör det, inget gör ont förutom kylan. De är avdomnade. Men hon lider av hålet i handflatan, för det syns att hon fortfarande bryr sig om sitt utseende. Lager av brunkräm, tjockt med ögonskugga och läppglans. Jag tar upp nycklarna ur fickan. Håller dem med alla de vassa ändarna utåt och ser att hon ryggar tillbaka ännu mer. Hon vänder sig om och springer iväg, lämnar mig ensam på perrongen. Fortfarande 14 minuter kvar. Jag hoppas att hon inte har vänner att ta hjälp av, känner mig utsatt på perrongen. Men allt förblir tyst och stilla tills tåget kommer.
Väl ombord på tåget tar jag upp mobilen och ringer polisen och anmäler Daniel. Att han har rymt. En lugn kvinnlig röst i andra änden svarar. Hon säger att det är vanligt att de rymmer. Att de kommer efterlysa honom direkt. Det dröjer nog inte länge innan en patrull hittar honom, han har trots allt fotboja. Hon uppmanar mig att inte oroa mig. Att polisen rycker ut på registrerade fall och att de är snabba. Att han registrerade sig betyder att han inte vill skada andra, att han förstod vad smittan kan orsaka. De kommer ta in honom till karantän, de skickar ett sms när de hittat honom.
Hon låter så lugn. Jag förstår inte hur hon kan låta så lugn. Det hon kallar karantän har ett annat smeknamn i media. Slutförvaringen. Polisen kan vara hur snabba som helst, men smittan fortsätter spridas.
Jag åker in till stan med pendeln, tar in på ett hotell vid T-centralen. Får låna en mobilladdare i receptionen. Vaknar av ett sms bara några timmar senare. De har hittat honom, han är intagen på gamla Kronobergshäktet. Besökstider vardagar 9-11, stängt på helgerna.
Jag står utanför porten när de öppnar på morgonen. Visas in till besöksrummet. Glasskiva mellan oss ända upp till taket, separat ventilation. Ingen möjlighet för hans feromoner att påverka mig. Han ser liten ut bakom glaset. Jag lyfter luren, ser hur han gör det samma. Först sitter vi bara tysta och tittar på varandra, hör varandras andning. Till slut säger han att han är ledsen för vad han gjort. Att det enda han kunde tänka var att han aldrig skulle bli varm igen. Han ber mig få ut honom från förvaringen. Hans ansikte har mer blå ådring nu, ett tunt nät över kinderna och pannan. Jag lägger handflatan mot glaset, det är kallt, lika kallt som hans hud har varit de senaste veckorna. Jag säger att det är för sent, att jag inte kan få ut honom. Han börjar gråta. En torr, hulkande gråt utan tårar. Jag sitter med handflatan mot glaset och ser på honom, min frusna pojkvän.
*
Jag fyller i blankett efter blankett. Något om ansvarsfrihet. Ett dokument om tystnadsplikt. Sedan ordnar vi en överföring av 30 000 kronor. Det är mycket pengar, men inte mer än vårt gemensamma sparkonto kan klara av. Jag är förvånad över att pengarna inte ens är en muta. Pengarna går direkt till brottsofferfonden. Det hela tar mindre än en dag. De behöver varje plats tillgänglig i häktet nu. Till att förvara alla de vita. Det är inte många som har någon som hämtar dem. De behöver utrymmet för alla de vita som ingen är beredd att betala för att få hem.
Jag hämtar inte Daniel direkt utan köper näspluggar först. Den dyraste sorten. Och ringer en låssmed som sätter starkare lås på källardörren. Sen tar jag tid på mig och gör mig i ordning. Tvättar håret, sminkar mig och tar på parfym. Byter till en svart kjol och en ren t-shirt. Så att jag ska vara fin när han kommer hem.
Det ringer på dörren. Två poliser eskorterar ner honom i källaren. När den ena polisen är på väg ut genom dörren stirrar han på mig. Skakar på huvudet. Frågar varför jag vill ha hem honom. Det kommer att bli hårt, jag förstår inte hur ont han kommer att ha, säger han. De har svårt att få folk att hålla sig lugna i häktet. Han säger att de har tillräckligt många vitingar ute på gatorna redan nu. Att jag inte borde bli en av dem.Jag vet inte vad jag ska svara. Polisen har ingen elak blick, snarare något slags trött medlidande. Han klappar sin kollega lätt på axeln för att markera att det är dags för dem att röra på sig. Och går ut genom dörren. Jag låser upp källardörren och tar ett djupt andetag, försöker samla mig. Jag hör hur Daniel har börjat spela musik i källaren. The Smiths. “And if a ten ton truck kills the both of us, tonight by your side is such a heavenly way to die.”
Går ner med trevande steg. Han har tagit på sig en stor tröja som får honom att se yngre ut. Som en blek och rädd tonåring sitter han hopkurad i soffan med armarna över bröstet.
Utanför huset är det mörkt. Fredagskväll och tomt. Vi har elementen på högsta värmen och han har flera lager filtar på sig. Jag svettas. Kramar hans hand och känner hur han kramar tillbaka. Fingrarna är kalla. Han har en stickad mössa på sig. Vi lyssnar på radion, TT rapporterar att myndigheterna uppmanar att alla håller sig hemma. Dagis och skolor har stängt. Alla som kan uppmanas jobba hemifrån. Alla som har lantställen flydde till dem redan när de första rapporterna kom, så det råder inget trafikkaos nu. De som flydde återvände aldrig till stan, de väntade ut katastrofen. De kommer få vänta länge. De vita finns redan i hela Europa. Hade myndigheterna velat hindra smittan borde de ha blockerat gränserna mycket tidigare. Folk flyr redan från området, på alla sätt de kan. Tack vare EU var de inre gränserna redan raderade. Smittspridningen gick enkelt. På ett eller annat sätt kommer smittan försvinna naturligt. Eller så hittar de ett botemedel. Frågan är bara hur lång tid det tar.
Daniel vill inte ha mat. Jag tvingar honom att äta kex och dricka juice. Han blir värre under de kommande dagarna. Jag ser hur han vitnar. Men han låtsas inte om det och sjunger med i radions jullåtar. Blinkar åt mig när han sjunger ”I´m dreaming of a white christmas”. Jag försöker le, men är nära gråten. Försöker att inte tänka för mycket. Försöker att bara tänka på oss, att vi åtminstone har den här tiden tillsammans. Men det är svårt. Han klappar mig på kinden. Jag rycker till, kan inte låta bli. Som att bli smekt med en isbit. Ser att han blir sårad, men försöker verka som att det inte är någon fara. Små kristaller av rimfrost runt ögonen på honom. Det närmsta han kommer gråt nu.
På nätterna ber jag till Gud. Jag som aldrig trott på sådant. Käre gud, om du kan lyssna på människor i allt det här kaoset, kan du bota honom? Han betyder mycket för mig, jag vill inte förlora honom. Och jag vill inte se honom lida. Han förtjänar inte det här. Det är många som inte förtjänar det, men jag är självisk. Jag bryr mig inte om de där andra. Han är den enda jag bryr mig om. Mer än allt annat. Snälla, bota honom. Jag får inga svar. Förväntade mig inga heller. Men jag fortsätter att be inuti mitt huvud. Det finns inte mycket annat jag kan göra.
Daniel säger att han mår bättre. Han ser inte bättre ut. Han ser ut som en skugga. Efter några dagar i källaren får vi inga nyheter längre. Elen stängs av. Det sista vi hörde var att viruset började spridas snabbare. Utan el finns det inga nyhetssändningar att slaviskt följa på datorn eller tv:n. Ingen delar ut tidningen.
Jag försöker ringa pappa, men kommer bara till hans mobilsvar. Det finns ingen annan att ringa, jag vill inte prata med någon. Daniel äter nästan ingenting och jag slutar tvinga honom. Eftersom han inte äter räcker maten längre. Jag lagar mina middagar på ett trangia-kök som fanns i källaren efter en fjällvandring. Äter mig igenom skafferiet, ransonerar så mycket jag kan. Jag vet inte hur länge jag måste få det att räcka. Jag vill inte gå utanför huset. Vet inte ens om det går att få tag i något därute. Vet inte hur illa ställt det är ute i verkligheten. Vår värld är här mellan husets väggar. Inget annat spelar någon roll.
Vi läser böcker i det svaga skenet av värmeljusen från Ikea som vi aldrig trodde skulle gå åt. Spelar kort, yatzy och backgammon. Han försöker spela låtar för mig på sin gitarr med stela fingrar. Kämpar sig igenom låtutkasten tills han ger upp. Till slut nynnar vi på låtarna istället och spelar in dem på våra mobiler innan batterierna dör. Minnen åt mig när han är borta.
Han har ont. Det blir värre och värre. Ingen av oss har längre något hopp om att det ska komma ett botemedel. Jag måste hela tiden hindra mig själv från att komma för nära, det är utmattande.
På nätterna sover jag på övervåningen och han i källaren med låst dörr. Jag har flera lager kläder på mig och dubbla täcken, men fryser ändå så jag skakar av vinterkylan. När jag väl somnar är jag som död. Drömmer inget, det är bara ett befriande mörker. Daniel och jag pratar inte om att jag kommer att överleva och han dö. Det skulle förstöra illusionen som vi klamrar oss fast vid, att allt är precis som det ska vara.
En morgon när jag kommer ner i källaren rör Daniel sig inte. Han är kall, men det är han alltid. Jag förstår inte. Skakar honom varsamt, men han reagerar inte. Ögonen är öppna.
Jag går uppför trappan, öppnar ytterdörren och går ut på farstun. Andas kall morgonluft som sticker i lungorna. Gatan utanför är tömd på folk och bilar. Det är tyst och öde, jag ser inga ljus någonstans. Det är som att jag är den enda som finns kvar.
Jag försöker förstå att han är borta, men det går inte. Försöker föreställa mig ett liv utan honom. Stänger in mig på övervåningen och sover. Dagen går, jag lämnar knappt sängen. Jag vet att jag måste försöka göra något. Försöker att inte tänka på att han ligger därnere. Jag kan inte låta honom ligga i källaren och ruttna. Men just nu klarar jag inte av att hantera det. Jag vaknar av att kommer elen tillbaka. Jag märker det för att taklamporna tänds. Det får mig att piggna till lite. Jag går ner och mikrar vatten i en kopp och gör en pulversoppa. Sätter mobilen på laddning av ren vana. Tuggar på en bit knäckebröd och dricker soppan utan att känna smaken, bara varmt mot tungan.
När jag startar mobilen har jag fem meddelanden och flera missade samtal från pappa. De skickades för flera dagar sen. Läser det första.
”En kollega ringde från Smittskyddsinstitutet. De har isolerat viruset och tror att de har ett botemedel. Ta er till Karolinska Institutet så fort ni kan, innan nyheten sprids. Säg att jag skickat er. Jag ska försöka ta mig ner med mamma, hoppas bensinen räcker. Ring mig. Kram.”
Lyssnar inte på meddelandena i mitt talsvar och läser inte resten av sms:en. Jag börjar gråta. Kan inte sluta. Ligger på golvet och kramar mobilen och gråter.
Jag loggar in på datorn. Möts av en värld som jublar över det snabbverkande botemedlet. En värld som är fylld av hopp. En värld som sett undergången och lyckats undfly undan den.
Han levde fortfarande när botemedlet kom.
Jag läser alla artiklar jag kan hitta.
Ser varje nyhetssändning på tv:n i flera timmars tid.
Sedan går jag upp till badrummet. Fyller badkaret med hett vatten som tränger undan all kyla. Plockar fram rakbladen.
Novellen ”De vita” ingår i ett projekt av skrivarkollektivet Fruktan.se.
