Redigering

Om du kör fast, skriv på något annat eller hoppa till ett annat kapitel. När du har en översikt över ditt manus och de scener du vill ha in är det enkelt att göra. Eller, det var det jag tänkte skriva om.  Men i ärlighetens namn kan inte påstå att jag är en strukturerad skribent. Hela min bok växte fram organiskt och jag visste inte var det skulle ta vägen större delena av tiden. Jag hade fantastiskt roligt när jag skrev. Min huvudperson Rakel överraskade mig hela tiden. Sex, sjukhusvistelse, Berlin-resa, mord och graviditet. Inte i den ordningen.
Så jag hade vansinnigt roligt när jag skrev, det måste jag medge.
Sen när jag skulle redigera var det inte alls lika roligt.

Det tog nästan lika lång tid att redigera manuset som det tog att skriva det.
Och tro mig när jag säger att jag avskyr redigering. Avskyr det. Fullständigt.
Vad menar du med att det inte är klart? Det är ju text som jag skrivit? Är det inte perfekt från första början? Nej, det är det inte. Tyvärr.

IMG_1418
[Läs mer…]

Första gången jag skrev på boken

Jag var på en roadtrip och vi hade nått den bistra staden Le Havre en grå sommardag.  När vi kom dit var jag sjuk. Hög feber, en djup hosta och ont i halsen. Vi hade inte bokat hotell, så vi tog in på första bästa. Det är, än idag, ett av de absolut värsta hotellen jag någonsin sett. Socialrealism galore, centralt och överprisat med trasiga tapeter, fuktskador och en misstänkt doft av mögel. När jag tänker tillbaka på det är det väldigt David Lynch-artat. Jag hade visserligen inga hallucinationer, men alla minnen är febriga, flackande och utdragna.

Vi ville inte stanna i Le Havre längre än en natt, så snart vi kunde styrde vi bilen mot Paris. Jag vet inte vilken medicin mitt sällskap hade skaffat åt mig eller hur sjuk jag egentligen var. Jag hade fått hostmedicin, åksjukemedicin, huvudvärkstabletter och halstabletter. Jag minns att jag var ganska glad, trots allt. Ömklig och svag, men glad. Jag hade köpt en helt ny anteckningsbok innan jag blev sjuk, en paperblanks. Den var blå med hästar på. Jag minns hur jag stod med anteckningsboken i handen och försökte motivera mig till att en anteckningsbok är värd 150 kronor. Och hur jag sa till mig själv: ”Den här anteckningsboken är magisk, i den kommer jag skriva min första bok.”

Tillbaka till bilresan. Där satt jag i baksätet och började skriva. Slutade bara skriva när jag utmattat slumrade till, fortsatte när jag vaknade och slutade inte skriva förrän vi var i Paris. Jag hade aldrig tänkt idén innan. Jag hade ingen plan och ingen struktur i mina anteckningar, ingen början, mitt eller slut. Inga huvudkaraktärer. Inga scener. På bilresan skrev jag ungefär 40 sidor i anteckningsboken.  Kände jag att det jag skrev på kunde bli en bok? Att anteckningarna var grunden till min debutroman ”Den Nya Människan”? Det minns jag inte. Men jag minns att jag kände att här, det finns något här i mina hafsiga anteckningar, det är en historia jag vill berätta, jag vill skapa den här världen.

testbild

Jag och texten har bråkat

Hur kan den text som jag älskat mest i hela världen, som har gett mig flow och som fått mig att tappa tid och rum och som gett mej kickar vara så förhatlig. De där svarta bokstäverna är onda. De stirrar på mig.

Jag hatar min bok just nu. Vi har bråkat. Jag har rätt och texten fel. Jag vet att jag måste be om ursäkt. Det krävs två för att bråka och det krävs att en erkänner sig skyldig för att avsluta bråket.
Så jag ber om ursäkt. Fast det inte är mitt fel. Det är textens fel. Den har bytt skepnad eller kommit i puberteten eller något. En massa humörsvängningar.

Jag vet att det INTE var så jag lämnade texten. Absolut inte. Så illa skulle jag aldrig skrivit. Möjligen har datorn blivit hackad av en okänd individ som alltså bara gått in på just senaste manusfilen och gjort hela min bok aningen sämre. Det där är inte min text, minsann. Herregud, vad tror du om mig? Så jag säger förlåt till texten, men ångrar ingenting. Det är ju inte mitt fel att jag aldrig har fel.

texten_boelbermann

Att minnas sin ilska

Jag blir arg rätt ofta. Små, små ilskeutbrott som snabbt går över och som jag sedan inte minns. Kommer på mig själv med att säga saker som: ”Ska det vara på det här viset va? Det är förjävligt. Var är världen på väg?” Det märks ofta i mina texter. Ligger liksom och pyr och glöder mellan raderna. Lyssna bara på Mayfair eller Garderoben. Det är inte arga texter. Men det finns något i dem som är spår av en ilska jag känt. Arg. Ilska är fantastiskt när det får ett kreativt utlopp och helt hopplöst när man bara är just arg utan att man gör något med det. Jag skriver ofta av mej när jag är arg eller ledsen. Det är som en säkerhetsventil. Arg arg arg och så pyser det ut i Worddokumentet. Och så är jag lugn igen. Helt magiskt.

Det som är så bra med att skriva arg är att det blir så äkta. Du är arg, du upplever det medan du skriver ner det. Vad du är arg över spelar ingen som helst roll, det viktigaste är att få känslan dokumenterad. När du sen ska skriva en arg scen i ditt bokmanus så har du en känslobank att gå tillbaka till som bara ligger och väntar på dig på datorn. Även om du är lugn och harmonisk så kan du läsa de frätande bittra raderna och minnas. Så kändes det. Så smakade det. Din egen ilska. Du tar en tugga och försöker känna nyanserna i smaken. Helt lugn, helt nöjd och samtidigt förbannad.

boelbermann_ilska