Tapeten

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan

Fantastisk Podd avsnitt 12 – De ska veta hut!

Hur strukturerar man en historia? Planerar man allt i förväg eller är det bara att sätta sig ner och köra? Stockholmsgänget bestående av Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner samlas åter och funderar på saker som: Är ingen process också en process? Kan man likna en berättelse vid ett pärlhalsband? Var får man tag på billiga whiteboards? Kan man koppla en skrivmasking till en iPad? Och vem är det egentligen som styr i slutändan, författaren eller karaktärerna?

Lyssna på Fantastisk Podd avsnitt 12 här:
http://fantastiskpodd.se/2014/07/fantastisk-podd-12-de-ska-veta-hut/

copy-cropped-poddhimmel1

Fantastisk Podd 04 – Stockholmsgänget samlar sig

Fantastisk Podd kommer till Stockholm, den kungliga huvudstaden (vars undergång vi ser fram mot. Men mer om det i avsnittet.) I etern samlas Peter Bergting, Boel Bermann, Anders Björkelid, Erik Granström och Oskar Källner för att upptäcka var de är (och var de inte är) någonstans i sitt skrivande.

Här finns glada tillrop, fantastikteoretiska utläggningar och en stilla undran kring huruvida man egentligen måste följa en deadline. Vi talar även om jordens undergång och om hur man skriver det intima istället för det episka. Hur man skriver icke germanska svordomar, och ändå får sin explosionsartade katharsis. Eller bara blir allmänt psykedelisk. Om det nu är det man är ute efter.

Lyssna på podcasten här: http://fantastiskpodd.se/?p=147

fantastiskpodd_boelbermann

Skriver motsatsen till det jag hade tänkt

Sitter och skriver. Planen var att renskriva anteckningar, men när jag började skriva in texten blev den motsatsen till jag planerat. Jag tänkte om, gjorde om hela idén, den utvecklades och förändrades medan jag skrev in den på datorn. Antar att jag tänkte om och tänkte rätt. Utforskar och leker med robotar i relation till människor just nu. Jag vet inte själv var texten är på väg, men lyckligtvis låter sig inte texten hindras av den lilla petitessen.

Ett litet oredigerat utdrag ur det jag skriver på:

Datorn blöder där jag högg den. Hett, ångande blod läcker ur den. Det känns som hyckleri att använda ordet dator om den. Den skiljer sig inte tillräckligt mycket från mig själv för att jag ska känna mig bekväm. Men jag fortsätter tänka dator om den. För att skydda mig själv. För att tänka att det bara är en maskin. Något som inte kan skrika, som inte känner smärta. Datorn faller till marken, håller desperat såret för händerna, dubbelvikt av smärta. Den skriker inte. De är programmerade till att reagera så. När de inte kan kontrollera sitt tal på grund av smärtimpulser tystnad dem. Hennes mun är vidöppen i ett skrik som ingen kan höra. Jag tänker att det fortfarande är ett skrik, på en högfrekvent nivå som inte kan uppfattas av mig. En nivå som bara vissa djur kan uppfatta. Och datorerna. Kanske kan andra datorer höra hennes skrik.

Jag vet varför vi kallar dem datorer. De får inte ha namn, inte riktiga namn. Ingen får döpa sin robot, de ska inte uppmuntras ha identiteter. Robotlagarna är stränga. Smeknamn, namn och personligt tilltal är förbjudet. Blir man påkommen kan man förlora sin statliga tilldelning av dator. Så var det inte i början. Då hade de namn. Sågs som en del av familjen, på samma sätt som husdjur. Folk fäste sig vid dem, för mycket. Ville inte släppa dem, ominstallera eller destruera dem – inte ens när de var felaktiga och hade buggar i programvaran. Inte ens när det fanns helt ny programvara och helt nya operativsystem. För att det skulle förändra datorerna, ändra deras karaktärer. Ironiskt, då hade datorerna så grova känslor att det knappt var pålitligt. De speglade och reagerade som de uppfattade passande för situationen, men det kunde leda till nästan humoristiska misstag. Nu när de är mer mänskliga än de någonsin varit tidigare försöker vi omänskliggöra dem. De är bara datorer. Vi upprepar det om och om igen, men få kan göra sig av med sina egna datorer. Trots att de bara är maskiner. Jag inser att det är svårare att tänka på dem som maskiner när jag står här och ser en dö. Inte dö. Den dör inte, den stängs av. Men jag kom inte åt chippet, jag lyckades inte träffa rätt med dosan, det var någon defekt så signalen trängde inte igenom. Till slut var jag tvungen att hugga henne rakt i det centrala nervsystemet.

 

IMG_1363

Novell: One Night Stand

Så har det alltid känts. Som att jag är ensam. Ensam är stark. Orörbar. Osårbar. Ensam bland folk. Hans ord ekar i huvudet efter att han gick ut ur min lägenhet. Att han kände igen min typ. Att jag tror att ingen kan röra mig. Jag var ensam när han var i rummet. Jag är ensam nu när han har gått. Repellerar folk.

Han rörde vid mig. Jag rörde vid honom. Men han rörde inte vid mig, inte egentligen. Jag känner så lite. Som att jag har hud av teflon. Andra människors beröring bara rinner av. Som en ingrodd fetthinna som hindrar all mänsklig kontakt. Jag har försökt bryta ner hinnan. Men han var inget försök. Inget riktigt försök, bara halvhjärtat. Krogragg. Men fin. Stora händer. Lent hår. Jag rörde vid honom. Kan fortfarande fascineras av hur mycket fysisk kontakt betyder för mig trots allt. Även när jag inte känner så mycket. Det räcker med lite.

Låg där bland trassliga lakan. Han sov djupt. Jag låg och höll om honom. Andades in hans lukt och hans svett. Kände hans värme. Tömde huvudet på tankar. Tänkte inte på vad som skulle hända sen. Att han skulle vakna och gå iväg. Att vi inte skulle ses igen. Försökte att bara fokusera på stunden. På det svaga tillfredsställande lyckoruset i kroppen. På hur alla muskler slappnade av. På den mjuka vågen av välbehag.

När han vaknade var han smeksam. Leende. Jag tog bort leendet. Var karg och hård. Bad honom klä på sig och gå. Såg hur glimten i ögonen dö ut. Såg dragen runt munnen hårdna. Att bli avvisad. Det är svårt att ta, jag vet det. Ändå gör jag det mot dem gång på gång. De kan inte stanna. Det går inte. Det är för svårt att ha dem nära. Vill bara få ut dem ur lägenheten så snart jag kan.

Förut, för länge sen, visste jag inte bättre. När jag precis hade flyttat hit så lät jag en stanna.  Förstod inte vad som hände. Kramper och fradga och till slut blev han stilla. Ringde ambulans som hämtade honom, som sa att det var en epilepsiattack. Men det hände andra gången. Och tredje. Redan andra gången ringde jag inte ambulans. Jag visste redan då. Tog hand om kroppen själv. Men det var omständigt och påfrestande. Jag vill inte gå igenom det fler gånger. Så nu får jag dem att gå ut ur lägenheten. För att slippa se när dem dö. För att slippa se när det händer.

Han kände igen min typ. Jag är orörbar. Han borde inte ha rört vid mig.

bild (10)

 

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]

Kulturnyheterna möter Fruktan

SVT Kulturnyheterna har besökt skrivarkollektivet Fruktan för att krypa under skinnet på trenden kollektivt skrivande och tillkomsten av dystopin ”Den nya människan”.
Se Kulturnyheternas inslag om Fruktan här!
Läs mer om skrivarkollektivet Fruktan här!
Läs alla novellerna från mötet med Kulturnyheterna.

Att skriva mörkt

Nu när min bok Den nya människan släpptes började jag besvara intervjuer om mig själv och min bok. Det har varit en märklig upplevelse. Vänner och journalister frågade om boken, och jag har fått tänka över mina svar. För att kunna svara ärligt. Även om jag läst boken om och om igen så är sanningen att det har gått tid sedan jag skrev den. Mina tankar kretsar redan runt andra skrivprojekt. Nu måste jag väcka minnena och känna efter. Vad fick mig att skriva Den nya människan? Vad väckte tanken? Varför blev den som den blev?

Jag har inte alla svaren. Kanske borde jag ha dem, men min huvudperson Rakel levde sitt eget liv. Jag skapade henne och världen hon rör sig i. I teorin hade jag kontroll över hela hennes liv och agerande. I praktiken formade hennes karaktär historien. Jag är inte min huvudperson. Det finns likheter, men de är egentligen inte många. Jag brukar skämta om att Rakel växte fram ur mina sämsta sidor. Hon arbetar i en del av boken inom samma bransch som jag och bor i Stockholm. Vi är båda kvinnor och ett tag i boken är vi i samma ålder. Men vi är enormt olika som personer.

Under tiden jag skrev boken har jag varit frustrerad och arg på min huvudperson på många gånger. Men för faan Rakel, gör någonting. Ta tag i något. Förändra något. Sluta vara så jävla förbannat passiv. Gud, Rakel är så svartsynt. Ser allt genom sitt eget filter. Föredrar att reagera framför att agera. Det har gjort mig vansinnig emellanåt medan jag skrev boken. Trots att jag har skapat henne. Jag tycker om henne, men hon är en svår person. Jag skulle inte vilja leva i hennes värld alla gånger. Jag tycker om henne, absolut. Men jag är inte som hon är. Jag vet ärligt talat inte om vi skulle vara vänner om hon fanns på riktigt.

Men ja, naturligtvis bygger en del av boken på saker från verkligheten, partiklar av en sann historia, saker jag själv upplevt, saker andra i min omgivning har gått igenom, anekdoter och minnen. Sedan har jag tagit de bitarna av äkta verklighet och vridit om dem, förvrängt dem, omformat dem. Satt in dem i en kontext de aldrig befunnit sig i. Jag förändrar spelreglerna, omformar efter mitt huvud och min berättelse.

Jag är själv en engagerad och impulsdriven person som älskar att kasta mig handlöst in i saker, som ser ljust på framtiden och som är övertygad om att mänskligheten i grund och botten är god. Kalla mig naiv. Därför är det också näst intill obegripligt för vissa vänner att hantera att jag skrivit en så pass mörk bok som jag ändå har skrivit med Den nya människan. De kan bara inte förstå var skuggorna och mörkret kommer ifrån. Tittar de inte lite oroligt på mig till och med?

Men för mig är det självklart. Mörker är mycket mer spännande att utforska än ljuset.  Jag älskar att skriva mörkt, jag frossar i det. Mänskligt beteende, mänskliga egenskaper, hur vi reagerar mot andra och beslut vi tar. Hur själviska och egoistiska vi kan vara bara för att vi inte tänker på att vi påverkar någon annan, vi tänker bara på oss själva och de närmsta.

Att skriva mörkt är kanske också ett sätt att hantera mörker för mig. Använder jag mig av det lilla uns mörker jag har inombords i mina texter så förvisar jag det. Tar bort det. Jag tror att det faktum att jag skriver mörkt gör mig till en gladare person.  Jag skriver mörkt och lever ljust. Skrivandet tar bort mina skuggor.IMG_0089

En ide kommer ofta ensam, men blir som bäst med sällskap

Ofta börjar jag skriva för att jag har en ide. En bra idé. Tyvärr har jag insett att texten blir bättre när den kombineras med en helt annan idé.

Läste Steven Kings briljanta Att skriva som varenda person som älskar att skriva borde läsa. Han berättar ofta om hur två idéer plötsligt finner varandra och bara smälter samman till en enhet. En tampongmaskin i ett omklädningsrum möter paranormala krafter. Det var iden som lade grunden till boken Carrie.

Det där har hänt mig massor av gånger. Det är en väldigt speciell känsla när två helt separata idéer plötsligt smälter samman till en helhet. Det påminner om när jag stirrade och stirrade på sådana där 3D bilder och inget händde och frustrationen växte och jag såg ingen jäkla kub. Och så kom det där ögonblicket när bilden framträder. Allt faller på plats. Och det är så tydligt när det händer att jag inte kan förstå hur jag missade det. Det är smått magiskt.

IMG_0809

IMG_3566 IMG_1792 bild (10) bild (13) bild (12)

 

NaNoWriMo, jag älskar dig.

NaNoWriMo, jag älskar dig.

Jag vet att jag varit frånvarande och inte alls gett dig den uppmärksamhet du förtjänar.
Jag vet att du sitter inloggad och väntar på att jag ska gosa med dig.
Jag vet att det är svårt med distansförhållande.
Jag vet att du förtjänar bättre.
Men jag lovar.
Jag ska ta hand om dig.
Jag ska ägna dig massor av tid.
Jag lovar att jag kommer att finnas för dig under november.
Och tack för det fina mejlet idag, det värmde!

Den 7 november 2013 19:11
Avsändare: Your Novel
Ämne: I have plans for us this Saturday.

Dear Novelist, Warrior, Wizard—and Finisher,

Thank you for creating me!
I love my main character’s conflict. I’m a little scared of my antagonist’s menacing behavior, but, hey, that’s what antagonists do.
And my setting—I can’t get enough details. More please!

But I’m worried because I keep hearing tales about writers withering from NaNo’s infamous Week Two doldrums.
I’m sorry, every novel has abandonment issues, and I want our story to keep going. Please don’t leave me when we’re just getting started.

Till alla som vill skriva, anmäl er till National Novel Writing Month.
http://nanowrimo.org/

NaNoWriMoFINAL