Ur rysaren ”Det som växer”: Blomknoppar


Rysaren DET SOM VÄXER släpps 11 december.
Ur romanen: Blomknoppar

”Jag går upp ur sängen och sliter upp fönstret. Öppnar det på vid gavel, andas in djupt. Den kyliga höstluften tränger undan lukten och känslan av instängdhet. När jag vänder mig om får jag syn på kvisten i glaset på nattduksbordet. Den ser skör ut, men har redan fått några knoppar. Jag insåg inte att växten hade blommor, ute i kylan hade den bara blad. De mörkt violfärgade blomknopparna får mig att tänka på hoprullade fjärilsvingar. En av dem har nästan slagit ut, blomman påminner om en lilja med oregelbunden form på bladen. Trots att kvisten bara legat någon dag i vatten har den utvecklat smala, vita rottrådar.
Jag böjer mig ner och luktar på knopparna, de utsöndrar en tung och oemotståndlig vaniljton. Men sedan slår en underton mot ansiktet, så intensiv att jag ofrivilligt ryggar undan. Under den söta doften finns en frånstötande odör, som av ruttnande kött.
Jag lutar mig motvilligt närmare igen för att studera blomknopparna. Tanken slår mig att det kan vara någon slags orkidé som livnär sig på insekter, som lockar in flugor i blommorna med hjälp av den vidriga aromen. Det är ingen tvekan om att det är växten som får hela sovrummet att lukta död.”
*

*⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag. Boken kommer på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Ur rysaren ”Det som växer”: Flickan vid dammen


Rysaren DET SOM VÄXER släpps 11 december.
Ur romanen: Flickan vid dammen

”När jag rör mig framåt ser jag henne. En flicka, kanske sju år gammal, som sitter på huk intill dammen med blicken riktad mot vattenytan. Jag kan se hur hon höjer handen och kastar en sten mot mitten av dammen. Sedan skrattar hon lyckligt när svallvågorna formar cirklar som sprider sig över dammens mörka yta.
Försiktigt, för att inte skrämma flickan, sätter jag mig på huk intill henne.
”Hej där. Vad heter du?” frågar jag lugnt.
Hon verkar inte alls förvånad över min närvaro, utan vänder upp ansiktet mot mig. Världen svindlar. Jag känner igen de där ögonen.
”Mirjam. Vad heter du?”
Flickan ler mot mig, hon har håret uppsatt i två slarviga tofsar. Jag minns att jag satte upp dem själv för att det inte fanns någon vuxen som kunde hjälpa mig. Jag visste inget än, hon vet inget än. Hon har inte förstått att våra föräldrar är borta, att de aldrig kommer tillbaka. Hon vet inte att barn inte brukar lämnas ensamma och obevakade i stora hus och vidsträckta trädgårdar. Eller att hon bara är här för att det inte fanns någon annan än Astor som kunde ta hand om henne just då. Plötsligt är det sommar omkring oss och allt är ett soldisigt äventyr. Jag har inte svarat henne, jag hittar inga ord. Hon är inte där, hon finns inte på riktigt. Min kropp skakar av chocken.”

🌿⁠

Om romanen Det som växer:

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.⁠

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.⁠

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.⁠

Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag. Boken kommer på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Vad jag lyssnar på när jag skriver

När jag skriver lyssnar jag alltid på musik för att komma i stämning. Om du är nyfiken på vad jag lyssnade på när jag skrev på den kommande rysaren DET SOM VÄXER hittar du min Spotify-spellista nedan.

Jag kan erkänna att jag i princip alltid lyssnar på musik när jag skriver. Musiken hjälper mig att direkt komma i rätt stämning för den text jag arbetar med, gör det enklare för mig att försvinna in i min egen lilla värld och enbart fokusera på texten. Däremot finns det musik som jag älskar som bara inte får vara med i mina listor för skrivande, speciellt låtar på svenska. Att försöka kämpa med att skriva på svenska och ha sång på svenska i öronen går bara inte för mig, hur mycket jag än skulle vilja. Överlag så får just skrivar-låtar gärna  ha en tydlig och hård takt, vara regelbundna i sin uppbyggnad och nästan monotona. Jag är också väldigt svag för kanske främst kvinnliga sångerskor som sjunger nästan är berättande, aningen otydligt och mumlande. Nästan som att personen viskar fram en hemlighet för mig.

(Det här är vad jag lyssnade på när jag skrev ”Det som växer”.  Vad min medförfattare Olle Söderström lyssnade på för musik när han skrev på boken är en helt annan historia…)

Låtlista – Det som växer:
https://open.spotify.com/playlist/5T4utY72TcCPH7YlnWBKPa?si=081ZOEIBTq2r0mJxlZK6lA

 

 

Om romanen Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Titel: Det som växer
Författare: Boel Bermann, Olle Söderström
Inläsare: Anna-Carin Henricsson
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsdatum: 2020-12-11
Genre: Rysare, skräck, mysterium
Format: Ljudbok, e-bok
ISBN (Ljudbok): 9788726754773
Kommer på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Storytel: https://www.storytel.com/se/sv/books/2076955-Det-som-vaexer
BookBeat: https://www.bookbeat.se/bok/Det%20som%20v%C3%A4xer-290633
Adlibris: https://www.adlibris.com/se/e-bok/det-som-vaxer-9788726754773

 

Rysaren Det som växer släpps 11 december

Nämen nu du, nu får du snart rysningar i mörkret 🖤 Den 11 december släpps nämligen den Lovecraft-inspirerade rysaren Det som växer, skriven av mig och Olle Söderström. Gör dej redo för isolering och mysterier i en öde sekelskiftesvilla i Dalarna där ett okänt mörker slagit rot.

Om romanen Det som växer

Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.

I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.

Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.

Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris

Titel: Det som växer
Författare: Boel Bermann, Olle Söderström
Förlag: Saga Egmont
Utgivningsdatum: 2020-12-11
Genre: Rysare, skräck, mysterium
Format: Ljudbok, e-bok
ISBN (Ljudbok): 9788726754773
ISBN (E-bok): 9788726754902
Ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.

Boel Bermann och Olle Söderström träffades på journalisthögskolan och är idag ett par i såväl kärlek som författarskap. Som journalist har Boel arbetat på bland annat Sveriges Radio och Svenska Dagbladet, medan Olle varit journalist på tidningar som Dagens Nyheter och Dagens Industri. Med Boels vurm för en mörkare berättarstil och Olles längtan efter att göra allting blommigt kompletterade de varandra väl under skrivandet av rysaren Det som växer.

Novell: Så mörk är natten

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.

Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.

Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.

”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”

Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?

Hon skrattar och lägger huvudet på sned.

”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”

Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.

”Du är väl inte rädd?”

Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.

Jag skakar på huvudet och mumlar.

”Nej, jag är inte rädd. ”

Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.

”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.

Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.

Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.

”Ger du mig ditt allt, gör du det?”

Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.

”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.


Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.


Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Novell: Fragmentarism

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?


Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.


 

ZONEN VI ÄRVDE – Svensk postapokalyps nu på Storytel!

ZONEN VI ÄRVDE är en postapokalyptisk novellsamling av författarkollektivet Fruktan, nu på Storytel! Zonen vi ärvde tar dig till Stockholm efter den stora katastrofen. Här finns de som överlevt, de som muterats och de som skapats av människor. Gör dig redo att möta deprimerade robotsälar i IKEA-kassar, ettriga gnagare, bitska gräsklippare och varelser som vill slita dig i stycken.

Lyssna på Zonen vi ärvde här:
https://www.storytel.com/se/sv/books/880808-Zonen-vi-aervde?appRedirect=true

Inläsare: Kristofer Kamiyaso
Förlag: Storyside

OM ZONEN VI ÄRVDE

EN VÄRLD INFEKTERAD AV RÖTA breder ut sig framför dig. Du vill inte gå ut i den okända Zonen, men du har inget val. Det är din enda chans. Överlever du i spillrorna?

RÖR DIG UT I ZONEN. Överlevarna har gömt sig i bunkrarna, men tvingas ut i det okända när matförråden sinar. Mutanterna roffar åt sig krubb där de kan, medvetna om att det handlar om att äta eller ätas. Maskinvarelsernas kugghjul börjar snurra av egen kraft, de bryter sig loss från sin programmering och tar sina första, gnisslande steg. Men vad händer när alla möts i Zonen?

OM FÖRFATTARKOLLEKTIVET FRUKTAN
Bakom novellantologin ZONEN VI ÄRVDE står skrivarkollektivet Fruktan som tillsammans skriver skräck, fantasy och science fiction. Fruktan består av elva författare som driver bloggen och podcasten Fruktan.se vars ljudnoveller har över hundratusen lyssningar.Tillsammans har de tidigare skrivit novellantologin STOCKHOLMS UNDERGÅNG där apokalypsen slår till och Sveriges huvudstad demoleras. Inspirerade av prisbelönta postapokalyptiska rollspelet Mutant: År Noll kommer nu ZONEN VI ÄRVDE där de utforskar ruinerna av den svenska huvudstaden.
Medverkande i samlingen är Fruktan-medlemmarna Boel Bermann, Eira A Ekre, Malin Gunnesson, Martin Gunnesson, Erik Odeldahl, Patrick Ogenstad, Markus Sköld och Fredrik Stennek och gästskribenterna Joel Arvidsson och Olle Söderström.

 

År 1 miljon – Svaret på allt

Avsnitt 6: Svaret på allt – När vi människor erövrat hela vår galax, och sedan hela universum, kan vi börja söka svar på de riktigt stora frågorna: Hur många versioner av dig bor i parallella universum? Hur kontrollerar vi maskhål och reser snabbare än ljuset? I år 1 miljon har vi svaren.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119516/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-svaret-pa-allt?start=auto 

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

År 1 miljon – När vi erövrar galaxen

Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen – Du är en upptäckare. Du har det i ditt DNA. Och nu är det dags för dig och mänskligheten att ta nästa steg – vi ska erövra rymden, ta plats på många planeter, i många solsystem. Farorna är stora, men modet större. Och det behövs när vi hotas av svarta hål och utplåning på vår egen planet.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119556/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-nar-vi-erovrar-galaxen?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon

 

 

 

År 1 miljon – Total digital Nirvana

Avsnitt 4: Total digital Nirvana – Mänsklighetens mål på lång sikt: att bli en enda stor dataintelligens, ett gigantiskt medvetet moln, som kapslar in hela universum. Låter det otroligt? Kanske, men det är den logiska slutpunkten för vår evolution. Och ett första steg på vägen dit: att du laddar upp ditt medvetande till den större helheten.

Titta på avsnittet på SVT Play:
https://www.svtplay.se/video/20119428/ar-1-miljon–berattelsen-om-din-framtid/ar-1-miljon-berattelsen-om-din-framtid-sasong-1-total-digital-nirvana?start=auto

Om År 1 Miljon
Det här är TV-serien om vår framtid, då vi människor går ihop med AI, får evigt liv och bosätter oss över hela galaxen. Serien handlar om mänsklighetens mål på lång sikt: evigt liv och att kolonisera rymden.

Medverkande: Danica Kragic, professor robotik, Simon Stålenhag, science fiction-författare, Mouna Esmaeilzadeh, läkare. Boel Bermann, science fiction-författare, Stella Riad, partikelfysiker, Anders Sandberg, framtidsforskare. Programledare: Rasmus Åkerblom.

Avsnitt 1: Älska AI
Avsnitt 2: Så får du evigt liv
Avsnitt 3: Ditt digitala himmelrike
Avsnitt 4: Total digital Nirvana
Avsnitt 5: När vi erövrar galaxen
Avsnitt 6: Svaret på allt
Trailer: År 1 Miljon