Kylan

december 17, 2024 Av Lämna en kommentar

Snöflingorna faller. Hon kan inte ta in det, men sträcker ut handen och fångar skira, vita snöflingor på balkongen. De borde inte falla, tänker hon. Inte här, inte nu. Det är för tidigt.

Natten är stilla och den mörka natten fylld med långsamt dalande flingor är vacker. Samtidigt är allting fel.  Snö i september.  Hon vet att den kommer att smälta undan, det är bara en fråga om tid. Men just nu är förorten omkring genne pudrad i vitt, ett tunt lager av florsocker över hösten. Över klarrött och ljusgult och djupgrönt. Som att någon försökt sudda ut färgerna, dölja dem. För tidigt. Inte nu, inte än.

Hon vet att det här är den allra sista varningen, känner det i hela kroppen. På något vis vet hon det helt säkert. Men hon kan inte lämna Sverige. Hur skulle hon kunna göra det? Hon har inte någon möjlighet, hon har inget. Det finns ingen trygghetsbuffert, inga sparade pengar eller resurser. Sparkontot är tomt, allt som kunnat säljas är redan sålt. Ur hand i mun, visst var det så man sa förr? Handflatan är tom, snöflingorna har redan smält av hennes kroppsvärme.

Den eviga natten sänker sig över Sverige. Så många har redan lämnat landet. Ett fåtal flydde med flygplan. Med hjälp av ohyggliga, ofattbara summor kastade de sig ombord på maskiner som spyr ut ren ondska, som förgiftar och förvärrar katastrofen. De som hade råd med det är samma individer som kan fortsätta fly runt om klotet och fortsätta konsumera och förvärra allt ytterligare. För dem finns det fortfarande nya platser att fly till, de bara lämnar allt bakom sig och ser aldrig tillbaka.  De andra blir kvar. Hon är kvar.

Kanske blir det inte så illa som de tror, tänker hon tröstande och undrar hur länge hon kan lura sig själv. Hur länge hon kan gå runt i sin hyreslägenhet och frysa. Hur länge hon kan klä sig lager på lager i sina hopplösa försök att mota bort kylan.

Den nya istiden kan närma sig, ingen vet riktigt säkert. Vi vet bara att golfströmmen har kollapsat och upphört med sitt pumpande av varmvatten till Norden. Mer nederbörd och längre torka, det var det värsta som kunde hända innan dess. Det sa nästan alla. Trots att experterna pekade på teorierna som tydde på att det kunde bli så mycket värre. Det var visst inte det värsta. Det kunde bli värre.

Men ingen trodde att det skulle gå så fort, det värsta skulle vara långt bort i en fjärran framtid och drabba framtida generationer. Inte oss, inte här, inte nu. Det är för tidigt. Hon kan fortfarande minnas hur de minskade reduktionsplikten, gav rabatt på bensin och diesel, slutade ge bidrag till solkraft- och vindkraft, slutade ge statligt stöd till elektrifieringen av Sverige. Det var ju inte bråttom, det kunde skjutas på framtiden. Tills framtiden plötsligt var nuet. För tidigt.

Hon tar ett djupt andetag, andas ut och ser hur utandningen bildar ett vitt frostmoln. Gnuggar sig om armarna för att försöka få upp värmen. Vill inte gå in trots kylan. Hon tänker på klimatkatastrofen, försöker se till vad hon själv hade kunnat göra annorlunda. Hon hade aldrig en bil, kanske hade hon haft det om hon hade haft råd. Det kommer hon aldrig veta. Hon äger inte sitt hem, kanske hade hon ägt ett hus, en lägenhet eller en sommarstuga om hon hade varit rik. Hon slutade aldrig äta kött helt, men hon åt så lite kött ändå eftersom hon inte hade råd. Vegetariskt eller fisk, kyckling på fredagarna, när hon unnade sig lite extra. Hon köpte i princip bara kläder och möbler second hand, fast inte för klimatets skull utan helt enkelt för att det var billigare så. Hon hade aldrig en katt eller hund, även om hon gärna hade haft ett husdjur, för att det var för dyrt med mat och försäkring och dessutom hade hon inte tiden att ta hand om ett. Hon hade inga barn, men det hade kunnat förändras med tiden förut, hon hade bara inte träffat någon att dela livet med, någon hon älskade så mycket att hon skaffade barn med. Hon gick eller cyklade till jobbet, men det var för att hon inte hade budget för månadskort eller träningskort, så då fick hon motionen gratis. Hon flög aldrig utan hemestrade alltid eller unnade sig en friluftssemester i Sverige, av ekonomiska skäl.

Hon har helt omedvetet levt ett miljömedvetet liv. Men nu spelar det ingen roll. Hon vet åtminstone att hon inte är ansvarig för det som sker i Sverige. Ändå det är hon som får leva med konsekvenserna.

*

Novellutkastet Kylan skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , ,

Silveröga

november 19, 2024 Av Lämna en kommentar

Hennes ögon är blanka. Inte blanka på det sättet som man kan säga om ögon, att de är blanka av tårar eller tomma på uttryck på grund av chock. De är helt blanka för att de är helt tomma. Flickans ögon ser ut som om någon stulit hennes ögon och ersatt dem med helt blanka, silverglänsande kulor. Hon gråter blod, det är rött blod mot glänsande silver. Ändå står hon helt orörlig och ser på mig genom gråten med de där ögonen som inte borde kunna se.

Sedan rör hon sig plötsligt, går fram emot mig. Jag ryggar undan, hon skrattar till. Stryker mig över kinden. Hennes hud är kall.

På ett enda ögonblick skedde förvandlingen. Inte en människa, hon är något annat. Men jag vet inte vad, jag saknar ord för att beskriva vad hon är för något. Jag vet inte om varelsen framför mig är ond eller snäll. Vilka banala ord, barnsliga ord. För att ingen någonsin är ond eller god någonsin, för att vi alla är i gråzonen där emellan. Drivs av instinkter, förprogrammerade reaktioner i generna. Men det faktum att varelsen befinner sig inuti en människa, bär en levande människa som skal. Den är utklädd med en levande människa som sin förklädnad.

Kanske skulle jag ha lättare att acceptera ett djur, fyra armar, fjällig hud, ett smalt leende från öra till öra som en ödla. Kanske, jag vet inte.

Hon drar sig tillbaka med rörelser som är slingriga och smidiga. Som en orm eller ödla, inte som en människa. Sedan stannar hon upp, står stilla. Blickstilla. Jag ser på henne och tänker på de små ödlorna som jag såg på stenmurar i Spanien när jag var liten på solsemester med familjen. Hur de kunde sitta fullständigt orörliga och stilla på ett sätt som gjorde dem nästan omöjliga att urskilja om man inte konstant stirrade på dem, för att sedan i ett blixtsnabbt utfall rörde sig omöjligt snabbt och försvann in i en skreva, så snabbt att jag började tro att jag hade inbillat mig att de någonsin hade varit där.

Det är märkligt att se ett sådant rörelsemönster i en mänsklig gestalt, i en varelse som står på två ben.

Till slut blinkar jag, måste. Kan inte hålla blicken fäst på henne längre, ögonen börjar tåras. Efter blinkningen är hon borta. Som att hon aldrig har varit där.

Sedan känner jag en outsägligt lätt beröring mot ryggen, som en smekning. Som att hon rör hela sin kropp mot min. Ändå är det så försiktigt och svalt att jag inte är säker på att jag inbillar mig. Kanske är det bara ett vinddrag, en bris, något som får min tunika att pressas mot min rygg. Jag vänder mig om, men ser inget. Hon är fortfarande försvunnen. Men det betyder inte att hon inte är där, bakom mig.

Vrider huvudet och rycker till, nu står hon vid min ena sida, blickstilla och tryckt mot väggen. Utan att veta varför är jag i den här stunden övertygad om att hon är rädd.

Det förändrar allt. Jag vill visa henne att jag är en vän. Att jag inte kommer att skada henne. Utan att tänka mig för tar jag hennes ena hand. Ett vinddrag, en susning genom luften, något skimrande passerar mig. Jag håller fortfarande i hennes hand kalla, bleka hand. Men hon är inte bredvid mig längre.

Förvirrat ser jag på de smala fingrarna tryckta mot mina, lyfter sedan blicken. Hon står tryckt mot väggen i andra änden av rummet. Blickstilla med blanka silverögon. Jag ser att hon saknar en hand.

*

Novellutkastet Silveröga av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Uncategorized Taggad som: , , , ,

Nattvandring

december 26, 2021 Av Lämna en kommentar

Jag sitter där på baren, omgiven av människor, när jag börjar bli kallsvettig. Jag lyfter drinkglaset för att ta en klunk och inser att min hand darrar. Svetten börjar rinna i pannan och jag är fruktansvärt kissnödig. Det är något som är fel. För plötsligt är det som att jag inte kan förstå ett ord som någon säger till mig eller vad de säger till varandra. Alla ansikten är lätt förvrängda, som att alla omkring mig förvandlats till främlingar, som karnevalsmasker. Det är fortfarande samma människor, på något plan inser jag det, men det är som att allas ansikten har förvandlats, som att ansiktsdragen blivit hårdare, linjerna skarpare och deras egenheter framhävda och förstärkta till karikatyrer av sig själva. Jag reser mig hastigt, för hastigt. Stolen bakom mig faller bakåt, slår i golvet och splittras i tusen vassa skärvor.

Jag formar läpparna till ord, får ur mig en ursäktande viskning, inte till någon specifik utan bara rakt ut i luften, vet inte ens varför. Rör mig bortåt, tränger mig igenom en grupp människor som står mellan mig och cocktailbarens toalett. När jag passerar igenom är det som att de blir fler och står tätare än vad som borde vara fysiskt möjligt. De är en grupp människor som blir en hord av varelser som blir som en enda varelse som står så tätt sammansvetsad i sina delar att det inte går att ta sig förbi. Ändå försöker jag, kämpar mig igenom hindret som blockerar min väg. Så till slut är jag ute på andra sidan, ser den mörka korridoren som leder till toaletten.

Kunde jag springa skulle jag, men nu vacklar jag framåt panikslagen på vansinneshöga klackar. Vet inget annat än att jag måste bort härifrån, måste ta skydd, isolera mig från världen som tränger sig på.

Jag förstår ingenting, tänker att någon måste ha lagt något i mitt glas. När jag äntligen når toaletten är den upptagen. En kort stund står jag där, yr och vacklande, innan jag vänder om och tar sikte på ytterdörren. Jag vet inte varför, borde stanna inne, återhämta mig. Men jag har den där känslan av att om jag stannar en enda sekund till där inne så kommer jag att kvävas. Den varma, fuktiga natten slår emot mig, himlen glöder rött i solnedgången. Restriktionerna är släppta och gatorna fyllda av människor överallt. Högljudda, kaosartade och jublande främlingar. De trängs längst esplanaden som omger stadskärnan och jag börjar vandra på vacklande ben bortåt, var som helst, någonstans där jag är fri att andas. Nattluften är varm och fuktig, mättad av parfym och blomdoft. Jag kvävs, jag får inte ner syre i lungorna. Det är som att luften själv är min fiende, som att den är kompakt och trögflytande.

Jag har ingenting med mig, någonstans i mitt bakhuvud inser jag det, men tanken på att gå tillbaka är fruktansvärd. Jag befinner mig i ett främmande land, i en okänd stad, ensam utan pengar och mobil och ändå går jag bara framåt och bortåt. Allt är rödtonat och midnattsblått samtidigt, genomborrat av neon, skratt, skrik och musik. Var jag än vänder mig är stimmiga, berusade gäng och de går alla överallt, på trottoarer, cykelbanor och mitt i vägen. Vi går alla, som att vi går tillsammans, gångvägarna försvinner och vi går nu alla mitt i vägen. En nattvandring längst en motorväg helt utan bilar. Det är då jag inser det, att vi är på väg någonstans tillsammans.

En folkström som vandrar ut ur staden och ut i öknen och det är som att storstadspulsen följer med oss alla. Som om vi skapat en improviserad karneval, halsandes från spritflaskor, rökandes på glödande cigaretter och mörkret sänker sig över oss. Främlingar tar tag i min arm, knuffar till mig, försöker tala med mig för att sedan försvinna in i skuggorna. Av reflex drar jag ner min korta, glittrande klänning medan jag går. Försöker se ut mindre som ett villebråd öppen för ofrivillig beröring. Min andning är hetsig, mina rörelser vacklande och osäkra, svetten rinner och världen är Dantes inferno, en av cirklarna i helvetet, men jag vet inte vilken.

Jag vänder på huvudet och ser tillbaka till det som varit. Bakom mig lyser stadens neonljus, men här ute i den mörka öknen faller mörkret samtidigt som rösterna sakta dämpas. En mörkblå ridå av himmel och tystnad faller över oss nattvandrare som följer vägens mörka, asfalterade band. Folk rör sig fortfarande skrattande, skrålandes och sjungandes, men nu med röster som är lugnare och mer innerliga. Ändå låter ljuden mer här, färdas längre över ökenvidderna. Som att de vill kompensera frånvaron av ljud omkring oss. Fler och fler börjar tända lamporna på sina mobiler ju svartare himlen blir. Små strålkastare av ljus som vajar och flackar, svingas omkring och de klara ljusen skär genom natten kallt och vitt mot allt det dovt blåa, som signaler till något som väntar bortom.

Jag vill skrika efter hjälp, jag vill bönfalla en främling att ta mig hem. Jag vill hindra mig själv och oss alla från att fortsätta nattvandringen, stanna upp för att försöka förstå vad som pågår.

Men vi drivs av något nu som övergår mänskligt förstånd. Vi drivs av något annat, en kallelse och en framåtrörelse som har fångat oss. Vi dras framåt genom öknen och natten. Plötsligt snubblar jag till, inser att vägen har nått ett slut i mitten av ingenstans. Som att den inte har hunnit konstrueras längre än så här. Världens ände. Men alla fortsätter framåt, utan vägen, människor ut i mörkret, lämlar över klippan. Det finns inga gatlyktor längre, bara mobilsken och stjärnor och en full måne som speglar ett fjärran ljus. Himlen är så mörk nu, så djupt blå att man känner att man drunknar när man ser upp i den.

Utan att tänka mig för tar jag av mig de högklackade skorna. Det går inte att röra sig över ojämn mark i dem, de kan inte få ett fäste över sten och grus och sand. Jag vinglar och är på väg att falla för varje steg jag tar. När jag fått av mig skorna slänger jag dem åt sidan, ut i mörkret, utan att stanna upp. Vasst grus och småsten skär in i mina fotsulor, men just nu är smärtan välkommen, efterlängtad, underbar. Det är som att mitt sinne klarnar av smärtan. Den lyfter diset i mitt sinne som fördunklar allt, det är som en alarmklocka som kämpar för att tränga igenom sömn och lager av drömmar. Jag vill vakna, jag vill upptäcka att inte är där jag är. Men det är på riktigt, det sker och här och nu, men jag vet inte ännu var här och nu är. Inombords vet jag att något snart kommer att hända och att jag inte vill vara här när det sker.

*

Novellutkastet Nattvandring är oredigerade anteckningar från en dröm av Boel Bermann

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , ,

Frostbiten

december 20, 2021 Av 1 kommentar

Hennes andedräkt är vass och kort. Som att hon kämpar för att få ner syre i sina lungor. Jag ser på henne där hon sitter pressad mot metallväggen inlindad i en vit filt. Det är som att hon försökt komma så långt bort från mig som möjligt i rummet där vi stängt in oss.

”Jenny, du kan inte stanna här. Vi måste försöka ta oss härifrån. Om du inte följer med mig ut så kommer du att dö här. Du vet det” säger jag med låg röst.

Hon ser på mig med stora, uppspärrade ögon, röda och blanka av all gråt. Bara ser på mig med en blick som är både rädd och anklagande. Sedan skakar hon på huvudet.

”Jag vill inte följa med dig någonstans. Det är bättre om jag dör här.”

Jag tar ett djupt andetag, den kalla luften river i lungorna. Biter mig i läppen och får behärska mig för att inte höja rösten, för att inte skrika ut min frustration. Svär inombords, jag vill verkligen inte slösa någon kraft och energi på att få ut henne härifrån. Att behöva trösta och övertala, det går inte. Inte här, inte nu. Varje varmt andetag är ett andetag mindre i kampen för överlevnad.

En del av mig vill lämna henne bakom mig. Men det fungerar inte så. Hon och jag, vi har varit tillsammans sedan grundskolan. Hon är mitt allt. En livslång kärlek. Utan henne kan jag inte överleva. Jag måste få henne med mig. Tillsammans måste vi ta oss ut genom dörren, smyga förbi faran och nå ut på de istäckta vidderna. Måste få henne med mig över isen i ett försök att nå trygghet.

Jag måste få henne att röra sig. Måste få henne att fly. Vi kan klara oss, vi kan komma undan. Det finns en chans.

”Finaste, du måste komma med mig nu. Jag kan inte lämna dej här, det förstår du väl?”

Jag tar några stapplande steg bort till henne, lutar mig ner och stryker henne mjukt över huvudet med en darrande hand. Hon börjar bli frostbiten i ansiktet. Det tidigare likbleka ansiktet börjar byta ton, blir allt rödare i kylan. Stannar hon här kommer hon frysa ihjäl. Jag fortsätter envist:

”Kom nu älskling. Jag vet att det där som dök upp skrämmer dig, det skrämmer mig också. Och jag vet inte vad det är eller om vi har en chans att ta oss förbi det. Men kanske, det finns en liten chans. Vi kan inte bara ge upp.”

Jag sträcker fram min handskbeklädda hand mot henne. Men hon rycker till, nästan som att hon är rädd för ett slag. Hon ser på mitt ansikte och viskar fram, med ett tonfall som låter nästan frånvarande, chockat.

”Du offrade Sara. Utan att tänka, utan att tveka. Du lät henne medvetet bli tagen så att de inte skulle ta dig. Jag såg hur du knuffade till henne så att hon föll. Så att du kunde komma undan.”

Jag sväljer, försöker komma på ett svar. Viskar till slut fram:

”Det var en reflex. Jag är så fruktansvärt ledsen, jag visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte och jag trodde inte att hon skulle falla, jag försökte bara ta mig in här. Det var inte meningen, så klart det inte var. Vad tror du om mig? Det är ju jag, du känner mig.”

Hon blinkar flera gånger, hennes ansikte är rött och det ser ut som att hon vill gråta men att det är för kallt för tårar.

”Kom nu, följ med mig. Håll ut, kämpa ett tag till. För min skull.”

Motvilligt tar hon min utsträckta hand och jag hjälper henne upp från golvet. Sedan tar jag henne i mina armar och håller om henne hårt och länge.

När vi släpper taget säger hon:

”Hur tänker du att vi ska göra?”

”Jag vet inte riktigt, men det lät som att de gick i väg. Jag tänker att vi smiter ut bakvägen, det är närmast. Om vi bara lyckas ta oss förbi den där uppråken bakom anläggningen så försvinner vi ur deras synfält. Med filtarna omkring oss försvinner vi nästan i allt det vita. Så försöker vi ta oss till det gamla tältlägret vid landningsplatsen. Där finns det fortfarande matreserver, bränsle och kanske en radio. Vad tror du?”

Hon nickar trött, verkar inte ha någon ork eller kraft för att säga något mer. Vi tar varsin väska utan ett ord, går igenom rummet på jakt efter saker som kan komma till användning. Ett paket kex, en mugg, det finns inte mycket här. Vi har redan tagit på oss alla kläder som vi hittat och i min väska ligger en extra filt och en kniv.

Sedan ställer vi oss vid dörren. Så försiktigt och ljudlöst jag kan drar jag ifrån regeln och gläntar på dörren. I dörrglipan kan vi se ut i anläggningen. I ett fönster kan jag se att skymningen är nära. Även om det aldrig blir riktigt mörkt kommer det dämpade ljuset göra det svårare för dem att följa efter oss. Jag är på väg att signalera åt henne att följa mig, när hon hindrar mig, lägger sin hand på mig och viskar.

”Om de tar oss, om de kommer. Lova mig att du inte något mot mig, inte som du gjorde mot Jenny.”

”Jag lovar och svär, jag tänker inte låta dem ta dig. Jag skulle aldrig kunna göra det.” viskar jag tillbaka.

Varje ord är sant. Om jag inte får henne med mig härifrån finns det ändå ingen chans att jag klarar den långa färden över isen. Det är för långt och för kallt, räddningen är dagar bort till fots genom isande kyla. Jag behöver henne. För värme om nätterna. För bärhjälp om dagarna. Och för föda, om det blir riktigt illa. Kanske kan vi klara oss båda två. Kanske kan bara en av oss klara sig.

Jag älskar henne. En livslång kärlek. Jag ser på hennes rosiga kinder och blanka ögon och tänker för mig själv: Sara, jag älskar dig till döden skiljer oss åt. Men jag vill leva.

*

Novellen Frostbiten av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Under isen/gömt i snö
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (6/12): Blek, frostbiten, tält, skymning, metall, hund, livslång, hugger, torn, syre, råk, Oden

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , ,

Just här, just nu

december 11, 2021 Av Lämna en kommentar

Det har varit människor omkring mig hela dagen. Brusande, stimmigt och utmattande. Jag och Jenny har stapplat i väg från de andra i kvällsdunklet på sommarfesten för att kissa i buskarna och ta en cigg. Sedan envisades hon med att vi skulle upp i den branta backen för att se solnedgången ordentligt.

Jag halsar ur ölflaskan och tar ett bloss av ciggen, för trött för att säga något. Det här med att jag och Johan flyttat ut på landet fascinerar vännerna. Så många uppspärrade ögon, så många häpna kommentarer och så oändligt många frågor. I vår bekantskapskrets är vi obegripliga, en ny art, främmande väsen.

”Men liksom, saknar du inte allt?”

Jag skakar på huvudet.

”Alltså, jag menar inte så, det är ju superfint här. Helt magiskt faktiskt. Men ändå, du är väl storstadskid precis som jag. Blir du inte nipprig?”

Jenny slår ut med armarna i en vild gest, det är som om hon både omfamnar och slår efter den rosaskimrande skymningen, fälten som breder ut sig omkring oss, de utspridda små märkliga byggnaderna runt villan och allt det andra som är där nedanför backen.

”Alltså, vi gillar det verkligen. Jag menar, klart man saknar vissa saker. Men så annorlunda är inte livet här jämfört med storstan.”

”Skämtar du med mig?”

”Nej, faktiskt inte. Jag menar, vi har ju bredband, film, tv, tv-spel, datorer, surfplattor och mobiler. Och vi jobbar båda halvtid på distans nu och försöker rusta upp gården lite i taget. Funkar det så kanske vi öppnar ett café här till nästa sommar.”

”Men klubbar, konserter, brunch, jag vet inte, tunnelbana och affärer. Sånt måste du ju sakna?”

Jag skrattar till.

”Men allvarligt, hur ofta kom jag i väg på konserter ens när jag bodde i stan? Shoppa hatar jag ju och internetshopping funkar liksom här ute också. Helt ärligt, det jag saknar allra mest är ju att hänga med dej och alla kompisar. Kommer ni bara hit och hänger då och då så kan jag nog ärligt talat stanna här hur länge som helst.”

Jag säger det som att jag är helt säker på saken. Men jag vet inte om det är riktigt sant. Just här och just nu är jag mest full och känslomässigt förvirrad. Det är som att hjärtat hela tiden slits mellan den ofantliga lyckan att ha undgått utbrändhet med en hårsmån, och sorgen över att inte vara omgiven av vänner, isoleringen på landet och osäkerheten inför framtiden. Det gnisslar och skaver inombords, allt förstärktes när vännerna kom hit. Som ett eko av det vi hade, som en påminnelse om det jag lämnat, det jag saknar.

Det finns saker jag älskar med att vara här, men inombords vet jag nog att det är tillfälligt. En flykt från det destruktiva med staden, en tillfällig oas som just nu är paradiset – men som nog inte kan hålla mig kvar resten av livet. Men det vill jag inte tänka på än.

”Har ni utforskat allt än då? Alltså, vad stort det är. Ni har ju hur mycket plats som helst här på bara två personer. Vad kostade det hela?”

”Typ fyra miljoner för alltsammans. 200 kvadratmeter för boende, alltså stora huset. Inte alla de små husen som gäststugan och uthuset. Tomten är väl på 4000 kvadratmeter eller nåt.”

”Shit, allt det här för priset av en etta i innerstan. Det är helt sjukt.”

”Men så är det ju way off…”

”Vet du vad som finns bakom den där dörren förresten?” frågar hon förstrött.

”Vilken dörr?” säger jag förvånat och ser på henne.

”Men hallå, vilken tror du? Den där.” säger hon och pekar mot backen bakom mig.

Jag följer hennes utsträckta hand med blicken, försöker förstå vad hon menar. Blicken är lite dimmig, glider över stora, gråa stenar omgivna av buskar och sly. Men så ser jag den plötsligt, för första gången, en liten dörr gömd i backen mellan två stora stenar.

”Har aldrig sett den förut. Men så har jag typ aldrig gått upp i den här backen förut.”

”Va? Har du inte ens utforskat hela tomten, du äger ju den?”

”Har haft för mycket att göra där nere, antar jag.”

”Men åh, vad häftigt, jag har hittat en dold dörr. En gammal gravkammare fylld med bortglömda skatter, definitivt. Vi måste öppna den!”

”Säkert låst” säger jag, men det är något med det hela som kittlar fantasin. Jag trodde faktiskt att jag hade sett allt som fanns att se här. Att det inte fanns något mer att upptäcka.

Vi vacklar bort till dörren och tittar närmare på den. Dörren är av trä, målad med mörkgrön färg som är sprucken och flagande. Men böjer man sig ner så kommer man in genom den.

Jenny knuffar och puttar på dörren, men den rör sig inte. Ändå har den inget nyckelhål eller handtag.

”Det går inte, hjälp till nu slöfock.” säger hon och ser olycklig ut på ett truligt sätt, lite som ett bortskämt barn vars godis precis tagit slut. Jag ger henne den nästan tomma ölflaskan.

”Här, håll i. Den har nog bara satt sig av fukt och sånt.”

Jag böjer mig ner, försöker stå stadigt och ger den en rejäl knuff med axeln. Dörren flyger upp utan ett ljud, som om den vore nyoljad. Jag trillar nästan in genom den, men lyckas få tag i dörrkarmen.

”Vad är det därinne? Ser du något?”

Jag plockar fram mobilen och slår på lampan och lyser inåt öppningen, men ser nästan ingenting. Det känns som att mörkret där inne är för massivt, som att det slukar allt ljus. Jag kan se att marken är slät och täckt av grus.

Utan att tänka mig för böjer jag mig ner och kliver in i det okända utrymmet. Jag hör hur Jenny följer med in bakom mig. Där inne kan jag stå raklång. Det är tyst omkring oss. Men så hörs ett vinddrag och dörren bakom oss sveper igen med ett hårt ljud. Det är totalmörker omkring oss bortsett från skenet från min mobil. Sara skriker till.

”Öppna dörren, snälla, jag får panik.”

Jag vet inte ens varför hon ber mig att göra det, hon står närmast. Ändå reagerar jag instinktivt, tränger mig förbi henne och knuffar upp dörren. Grått, svagt ljus väller över oss genom dörröppningen. Jag tänker inte efter, bara kliver ut.

”Kom nu, vi får utforska den imorron i stället.”

Hon följer efter, jag hör henne bakom mig. Så tänds ljuset.

Det ser ut som en gång som leder till en tunnelbanestation. Grått, slätt, rundat tak med skarp lysrörsbelysning. I den stunden är det som att en våg av känslor kommer över mig. Som att två helt olika vågor kolliderar och det vita skummet yr i en kaosartad sammandrabbning.

Den ena vågen av logik skriker ”Det är inte möjligt, det är inte på riktigt. Det här finns inte.” Den andra vågen av igenkänning ropar ”Äntligen! Som jag har längtat, äntligen är jag tillbaka här.” På något sätt är det som att båda rösterna är lika högljudda, de trängs inombords, ingen hörs mest utan lämnar bara ett känslostormande brus bakom sig.

En snubbe kommer körande i gångbanan, han åker någon slags rengöringsmaskin eller vad det nu är. Jag är så chockad av det hela att jag inte hindrar honom eller ropar till honom. I stället står jag bara där och ser honom glida förbi, ser hur Sara till och med hoppar åt sidan för att låta honom passera. När vi borde ha blockerat vägen och försökt fråga honom vad i helvete som pågår.

Från andra hållet kommer en kille gående med famnen full av vad som ser ut som kablar och sladdar i olika färger och storlekar. Teknikjox. Han är också på väg att passera oss, men så ser han rakt på mig och hajar till.

”Vad gör du här? Du kan väl inte ha slutat ditt skift redan nu?”

Jag öppnar munnen för att svara, men får liksom inte ut några ljud. I stället är det Jenny som vaknar till, som häver ur sig:

”Vi är vilse, fattar ingenting! För vi gick in genom en liten dörr som vi trodde ledde till nån slags jordkällare och så plötsligt var vi här.”

Han ser förvånat på henne, sedan på mig igen och ler snällt. Harklar sig innan han säger:

”Åh, jag fattar. Vad lustigt, den måste ha byggts samman med en gammal ventilationstrumma eller något. Det har hänt förr att folk dykt upp här av misstag. Det här är nämligen övervåningen till våra serverhallar, de byggdes in i den gamla gruvan för ett par år sedan. Därför finns det en massa gångar som vi inte riktigt har koll på än, säkerheten skulle kunna vara bättre, kan man lugnt säga. Men häng med mig här så ska jag visa er hur ni kommer ut.”

Han går till väggen bakom Jenny, drar i ett diskret handtag som drar en skiva åt sidan och avslöjar något som ser ut som en grå hissdörr, öppnar den och ler illmarigt.

”Lite hemlig, som allt här nere. Det går inte att hitta en enda dörr här som faktiskt ser ut som en dörr.”

Det är en väldigt liten och trång hiss, bara metall och glas. Vi åker uppåt och ser bara massiv stenvägg följt av mörkbrun, hårt packad jord skymta genom glaset. Efter en liten stund stannar den till, dörrarna öppnas. Där ute har solen gått ner, men himlen är fortfarande ljus och jag ser ner över backens gräs, buskar och sly.

”Hoppas det går bra att hitta tillbaka härifrån?” säger han med en röst som låter oerhört käck. Jag vänder huvudet mot honom, inser att det är något märkligt i hur han ser på mig. Granskande, som att han försöker tolka mina reaktioner. Så rycker han till, lyfter två fingrar mot huvudet i en liten hälsning innan hissdörrarna stängs och hissen rör sig nedåt. Jenny har tagit några steg framåt, som för att speja efter huset. Men jag kan inte släppa hissen med blicken. Den åker neråt, som för att återvända till underjorden och när den försvunnit är det som att den aldrig har funnits. Som att marken har slutit sig omkring mannen och hissen. Jag står och stirrar intensivt på en gräsfläck.

”Vad fan vad det där egentligen? Vad var det som hände?”

”Vaddå?”

Jag vrider på huvudet och kollar på Jenny, som tittar frågande på mig.

”En dörr gömd i backen som leder ner till en hemlig anläggning som innehåller fan vet vad och så en hiss som åkte tillbaka rakt ner i berget. Vad fan tror du att jag menar?”

”Gumman, hur mår du? Har du tagit några piller som jag borde veta om eller? Jag fattar inte vad du snackar om. Kom igen, kan vi gå tillbaka nu? Det börjar faktiskt bli kallt och alla myggen älskar mig. Jag vet att jag ville kissa och ta en cigg, men nu är det dags att kila in. Fimpa nu, du står ju bara och röker filter nu.”

Jag tittar på min hand, på cigaretten och glöden och jag vet att jag inte har rökt den nu. Det är som ett tidshopp, nåt är fel. Vi gick ut för att ta en cigg, det var för en minut sedan. På något sätt vet jag det, att vi precis flyttats tillbaka i tid innan vi gick uppför backen. Som att vi bara tog ett litet steg åt sidan i tiden i stället för rummet.

”Vad pratade vi precis om?” frågar jag Jenny. Hon rycker på axlarna.

”Du vet, syltkakor och att bränna hemma. Men allvarligt, vi pratade ju om storstan och om du saknade något. Vaddå, du är ju här, försöker du kolla om jag lyssnade?”

Tidshopp, eller tidsskrynkla heter det. Plötsligt minns jag det ordet – tidsskrynkla. Smeknamnet på när man viker ihop två små ändar av tiden och puttar över någon över från den ena sidan till den andra sidan. Tiden är platt, men den kan formas, förändras, knytas ihop, vikas och skrynklas ungefär som ett täcke. Jag har kunnat det förut, tänker jag. Jag är här på landet för att jag har ett uppdrag, men jag minns inte vad det är jag ska göra eller hur jag ska göra det.

Jenny tar min hand och leder mig tillbaka nerför backen. Jag ser på den rosaskimrande skymningen, fälten som breder ut sig omkring oss, de utspridda små märkliga byggnaderna runt villan och allt det andra som är där nedanför backen. Jag tänker att jag har varit just här, just nu, för en stund sedan.

Novellutkastet Just här, just nu av Boel Bermann

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast Taggad som: , , , ,

Novellutkast: Tonåringar

november 21, 2020 Av Lämna en kommentar

Starkt målade ögonbryn, tjockt med mascara, glansigt läppglans som applicerats frikostigt från en tub. Men nästan inget annat än det. Trots att det är tidig eftermiddag signalerar kläderna i hennes iakttagande ögon överdådigt festande och dekadent klubb. Hon sitter i ett hörn av kafét och försöker fokusera sig på skärmen för att svara på jobbmejlen. Men hennes blick förringar sig konstant till tonårsgänget i mitten av rummet.

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Arkiverad under: Författardagbok, Noveller, Novellutkast, Uncategorized Taggad som: , , , , , , , , ,

Novellutkast: Liten

maj 30, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_0439Novellutkastet Liten är skriven av Boel Bermann.

Stora ögon. Mörka. Sammetslen päls. Hon hittade honom på isen. Mitt ute på den vindpinade isen. Hans tunna ben hade vikit sig under honom. Hon hade knappt vågat gå ut på isen. Det var plusgrader och isen hade redan börjat smälta. Skriken hade hörts ända upp till huset, hennes tillflyktsort. Det var vinter, men det började töa. Skriken lät plågade. Nästan mänskliga. Skrik på hjälp utan ord. Panik, ångest, övergivenhet. Skar genom den tysta, kalla luften. Skar igenom den frostbitna tystnaden. Hon tog på sig lager på lager med varenda ett av de få plaggen hon tagit med sig ut på landet. Trots att hon åkt hit ut var hon helt oförberedd på kylan. Hade inte planerat att gå utanför dörren, ville bara vara kvar inomhus i självvald isolering. Utan internet, utan dator och med avstängd mobil. Men skriken tvingade henne ut. Ut i det snötäckta landskapet. Pulsade genom snödrivorna som klängde till hennes kjol och trängde igenom hennes kängor. Bar på en filt, ifall den skulle behövas. Började mödosamt ta sig ner till sjön, i riktning mot ljudet. Men skriken tystnade innan hon hann fram och spåra var de kom ifrån. Hon spejade mellan de snötäckta granarna och tallarna. Försökte se vad som hade skrikit. Om det var försent. Hoppades upptäcka att det bara var en fågel och inget annat.

Så såg hon plötsligt skuggorna som rörde sig ute på isen. På den blanka, smältande isen. Bara enskilda vågor av pulversnö som svepte över den gråvita utan som speglade himlen. Den första skuggan av en rovfågel. Enorm. Hon såg även mindre skuggor av småfåglar, flockade runt rovfågeln, avvaktande i hopp om att få en del av bytet. Men de vågar inte närma sig och störa rovfågelns måltid. Och så hörde hon skriket igen. Maktlöst skrik. Skriket lyckades få de mindre fåglarna att tillfälligt backa, oroligt och nervöst. Men inte den stora. Den visste att bytet är orörlig och utan förmåga att försvara sig.

Hon gick ut på den närmsta, slitna bryggan. Men den var för kort, med bara några få plankor av mörknat trä. Runt den var iden helt smält, det fanns inget att gå på. Hon tittade i panik omkring sig. Spejade mellan snön och träden längst strandkanten. Fanns det inte en till brygga längre bort?
Hon började få snabbt, hetsigt. Andades så snabbt att det började värka i lungorna. Fick syn på den andra bryggan. Den räckte längre ut på isen. Hon visste ändå inte om det var tillräckligt långt. Visste ändå inte om isen skulle kunna bära hennes tyngd. Bara hennes gestalt ute på bryggan får fåglarna att lyfta, de mindre. Avtecknade sig som svarta skuggor mot den vita himlen. Nu kunde hon skymta skuggan därute. Skuggan som skrek. Som vädjade efter hjälp. Hon tog ett djupt andetag. Och ett första, prövande steg på isen. Skuggan var långt ute på isen. Hon visste inte vad det var. Visste inte ens om hon kunde hjälpa. Varelsen kunde vara fastfrusen. Kunde hon kontakta någon för hjälp? Var skulle hon ringa och hur snabbt kunde de komma? Hon svor över att hon inte hade tagit med mobilen samtidigt som hon gick allt längre ut på isen. Allt närmare varelsen. Ett trevande steg i taget. Nu kunde hon se ut över hela sjön. Vit, tyst och öde. Såg sprickorna sprida ut sig som ett nätverk av ådror. Det knakade oroväckande under hennes fötter. Vid varje ljud från isen ryckte hon till och blev allt långsammare. Såg noga efter var hon placerade fötterna. Att ta sig framåt tog en evighet.

Så kom hon fram. Varelsen var mindre än hon hade trott. Benen var vikta och sparkade i panik, gled över isen utan att få fäste. Hon satte sig på huk nära varelsen. Försökte tala lugnt till den. Strök den över ryggen och försökte inge lugn. Den skrek igen och försökte dra sig undan, sprattlade i panik. Stort öppet sår i nacken där rovfågeln hade huggit in. Isen var blodig. Men inte mycket blod. Hon hoppades att skadan inte var livshotande. Försiktigt svepte hon in den ludna, gråa varelsen i den ljusgula filten och lyfte upp den i sina armar. Den sprattlade i panik. Såg henne som en fiende. Som ännu ett hot. Hon kämpade för att hålla kvar den i sina armar i ett fast grepp. Den var tung, men inte så tung att hon inte kunde bära den. Så började hon sin mödosamma vandring tillbaka över isen. Ovanför hennes huvud cirkulerade rovfågeln snuvad på sitt byte. Vägen tillbaka över isen och upp till huset kändes oändlig. Hon tappade tidsuppfattningen på vägen som annars bara tar ett tiotal minuter att gå. Satte sig ner i snön för att hämta andan flera gånger. Men hon släppte aldrig taget om varelsen. Kände den röra sig innanför filtlagren, då och då sprattlade den till och försökte slita sig loss. Lungorna värkte av ansträngningen och kylan. Det började redan mörkna ute. Hon hoppades att hon hade hunnit fram i tid. Samtidigt var hon lättad över att hon inte hade hört skriken en timme senare. Hon hade aldrig vågat gå ut på isen ensam i mörkret. Aldrig. Då hade hon inte kunnat göra någonting förutom att höra skrien genom natten. Nu fanns det i varje fall hopp.
Först satt hon med varelsen i knäet på verandan. Höll om den länge, pratade lugnt med den, försökte få den att förstå att den var trygg med henne. Lämnade den ute på verandan under taket inlindad i den gula filten. Rusade in i stugan på jakt efter en första hjälpen låda. Men stugan hon hade hyrt verkade inte ha någon sådan. I badrumsskåpet hittade hon decificeringmedel och bandagetejp. Men ingen gasbinda eller tryckförband. Till slut slet hon åt sig en binda från sin necessär. Gick ut till varelsen, tog ett fast grepp om huvudet och hällde decificeringmedel på såret. Fick kämpa flera gånger med att täcka det stora såret med bindan och tejpa fast den. Varelsen stretade emot och försökte komma loss. Men till slut fick hon det tillfälliga förbandet på plats, men den täckte bara två tredjedelar av såret eftersom den hasat n. Såret var djupt och taggigt rakt in i köttet. Hon var inte rädd för sår och blod, men hon förstod att det var illa. Hon kunde se senor och muskler. Men det blödde inte och rovfågeln verkade inte ha tagit en artär.
Hon lämnade varelsen och gick in i stugan. Tömde ett av de mindre rummen på bråte, lade handdukar på golvet och bar in varelsen där. Hämtade en skål vatten och några äppelbitar. Höjde värmen i stugan till högsta, dämpade belysningen till svagt med hjälp av dimmern. Varelsen gnydde och försökte ta sig upp, men hon såg redan att den var mer kraftlös nu, började gå in i ett apatiskt tillstånd. Hon visste inte ens om varelsen kunde överleva chocken, det var en unge. En skadad unge i en främmande miljö. Dörren till rummet lämnade hon halvöppen, så att den inte skulle känna sig instängd. Hon hoppades att den skulle överleva natten.

Hon hade inte klarat att sova. Konstant illamående i ett halvvaket tillstånd. Drömmarna hackades upp, bröts sönder, smälte samman, deformerades. Dagen blir en orolig dvala mellan oro och trötthet. Varelsen var fortfarande i det lilla rummet där hon hade placerat det. Stilla på handdukarna. Hon hörde den röra sig, försökte flytta sig. Men den var för svag, benen viker sig och den föll omkull gång på gång. Det gjorde ont i henne att höra det. Hon har gett den mat och vatten. Bara enkel mat, grönsaker och frukt. Hon vet inte vad den äter annars. Vågade inte googla ifall att internettrafiken är spårad. Men varje gång hon gick in i rummet skakade den av skräck. Hon kunde se hur de fina mjuka stråna på pälsen vibrerade. Hur öronen är spetsade, vaksamma och oroliga. Hon har förbundit såret, men förbandet hasade ner och vägrade fästa så långt upp på halsen. Såret blödde inte ymnigt, men det vätskade fortfarande. På ett dygn hade varelsen blivit svagare och mer passiv. Röde sig mindre, klarade knappt att lyfta huvudet. Den drack av vattnet, det var i varje fall ett friskhetstecken. De där djupa ögonen. Hon hade hört det uttrycket förut, men det var först nu som det var begripligt. Mörka, dunkla, höjda i skuggor. Som att det gick att se himlen avspegla sig djupt därnere, hur hon förlorar tid och rymd när hon såg in i dem. Hur hon inte visste hur djupt hon såg eller vad som dolde sig i mörkret. Hon försökte tala lugnt med den, sade åt den att vara stark och att den var trygg här hos henne. Men att den var tvungen att fortsätta kämpa.

Den har inte ätit av maten, verkade inte medveten om den. Men den lapade i sig vatten. Mödosamt. Det kluckar om vattnet och andhämtningen var plågad. Kanske har den fått en av sina lungor punkterade. Hon hoppades att det inte var så. Hon har sett hur blod kommer ur munnen på den. Strängar av röd-rosa saliv blandades med vattnet. Såret såg värre ut än hon hade anat dagen innan, insåg hon när hon förband det på morgonen. Fasansfullt stort och djupt. Ilsket rött i det dunkla ljuset.
Liten, vad hade de gjort mot dig? Liten, kunde du inte ha försvarat dig mer? Hur kunde du gå vilse och irra dig ut på isen?
Hon insåg att hon aldrig skulle få veta vad som hade hänt. Men hon strök den lätt över pälsen, om och om igen. Kämpade för att få den att känna sig lugn. Att hon var en vän. Ville få den att slappna av och läka. Den lilla varelsen som hon i sitt sinne döpte till Liten.

 

Arkiverad under: Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , ,

Novell: Svarttaxi

maj 25, 2014 Av Lämna en kommentar

Novellen Svarttaxi är skriven av Boel Bermann.

Borde inte ha tagit en svarttaxi, han borde ha vetat bättre. Men han hade så bråttom till mötet, bara slängde in bagaget i luckan utan att tänka sig för. Taxin har ingen licens, ingen mätare. Utrustningen är uråldrig. Han har försökt koppla upp sig flera gånger utan framgång. Han undrar om det är någon som ser honom genom taxins kameraövervakning. Om någon sett paniken växa i hans ögon när taxin stannade. Sett hur han desperat försökte anropa centralen. Hur han med svettiga händer började försöka logga in på mobilen. Hur han till slut i desperation började se utåt i mörkret, i en hopplös förhoppning om att någon skulle åka förbi så att han kunde försöka signalera efter hjälp.

Är det kanske någon som iakttar honom och taxins interiör nu? [Läs mer…]

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Novellutkast: All tid i världen

februari 15, 2014 Av Lämna en kommentar

För mig är det poesi varje gång de breda persiennerna fälls ner och de sista glasen plockas bort från borden. Det är då kvällen börjar, när den slutar. Det är då allvaret kommer fram. Det är då hemligheterna hälls upp och avsmakas. Allt innan dess är förspel. Spel för folket. En ursäkt för att tillåta oss samlas här, på samma plats i offentligheten. Ett alibi för det som ska ske. Det vi gör här är bara för oss och ingen annan. Våra hemligheter.

Vi är inte många. Det finns inte så många av oss kvar. Vi höjer våra glas och säger att vi ska leva för evigt. Visar våra sanna ansikten, vår sanna storlek och vår sanna styrka. Mer i ande än i kropp, men vi vet. Vi är de som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Vi säger det till varandra och vi tror på varje ord, trots att vårt antal har reducerats. Vi är essensen av vårt släkte. Kanske leder framtiden till undergången, men det talar vi aldrig om, inte ens i viskningar. Vi pratar inte om framtiden, vi pratar mer om minnet av fornstora dar då ärat vårt namn flög över jorden. En gång i tiden var vi giganter. Nu är vi mindre, vi har anpassat oss för att överleva, men inombords är vi ännu vilda och otämjda. Bara att vi möts här och höjer bägare är ett uppror. Alla tror att vi utplånades i Ragnarök. De tror att det inte finns någon plats för jättar i den nya världen. De tror att de förintat oss, fått oss att upphöra att existera.

De tror fel. Vi lever ännu. Inte många. Inte stora. Men envist biter vi oss fast vid tillvaron och anpassar oss. Vi tar marken, en bit i taget. Vi tar guldet, en bit i taget. Vi tar makten, en bit i taget. Vi är tålmodiga i vårt återerövrande av jorden. Den här krogen, högt belägen, är en skärva av Jotunheim. Vår sista utpost. De förbannade gudarna, vi dödar dem en och en i smyg, i skuggorna med list och försiktighet. Ragnarök är inte avgjort än, det är bara gudarna som intalat sig själva det, intalat sig själva att de vann. Tålamodet och lugnet som berget. Så länge vi tar fler än vad som föds. Så länge vi inte dör av utan frambringar fler. Vi har inget hot emot oss, vi som överlevde. För att de inte vet att vi finns.
Människorna är ingenting, lättlurade varelser. När gudarna väl är borta tar vi över allt och människorna kommer inte ens märka skillnaden. Det är det bara vi som kommer att göra. När vi tar berg och skyskrapor och vindsvåningar. När vi tar plats som makthavare, företagsledare och politiker. När vi tar våra platser som giganter. Och kräver världen som vår. När tiden är inne. Vi har all tid i världen att göra den till vår.

Inspiration från Gotland

Arkiverad under: Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Flugorna

januari 2, 2014 Av Lämna en kommentar

Fönstret var täckt av dem. Flugorna. Stora, feta flugor med svarta kroppar. De myllrade och kravlade över varandra som en enda kropp. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Surrandet i rummet var bedövande. Hon hade aldrig sett något liknande. Det tog emot att bara närma sig det, ville inte gå mot fönstret. Men hon var tvungen. Det var första steget. Om hon inte klarade av bara en sådan sak, hur skulle hon klara resten?
[Läs mer…]

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , ,
Nästa sida »