Nattvandring

Jag sitter där på baren, omgiven av människor, när jag börjar bli kallsvettig. Jag lyfter drinkglaset för att ta en klunk och inser att min hand darrar. Svetten börjar rinna i pannan och jag är fruktansvärt kissnödig. Det är något som är fel. För plötsligt är det som att jag inte kan förstå ett ord som någon säger till mig eller vad de säger till varandra. Alla ansikten är lätt förvrängda, som att alla omkring mig förvandlats till främlingar, som karnevalsmasker. Det är fortfarande samma människor, på något plan inser jag det, men det är som att allas ansikten har förvandlats, som att ansiktsdragen blivit hårdare, linjerna skarpare och deras egenheter framhävda och förstärkta till karikatyrer av sig själva. Jag reser mig hastigt, för hastigt. Stolen bakom mig faller bakåt, slår i golvet och splittras i tusen vassa skärvor.

Jag formar läpparna till ord, får ur mig en ursäktande viskning, inte till någon specifik utan bara rakt ut i luften, vet inte ens varför. Rör mig bortåt, tränger mig igenom en grupp människor som står mellan mig och cocktailbarens toalett. När jag passerar igenom är det som att de blir fler och står tätare än vad som borde vara fysiskt möjligt. De är en grupp människor som blir en hord av varelser som blir som en enda varelse som står så tätt sammansvetsad i sina delar att det inte går att ta sig förbi. Ändå försöker jag, kämpar mig igenom hindret som blockerar min väg. Så till slut är jag ute på andra sidan, ser den mörka korridoren som leder till toaletten.

Kunde jag springa skulle jag, men nu vacklar jag framåt panikslagen på vansinneshöga klackar. Vet inget annat än att jag måste bort härifrån, måste ta skydd, isolera mig från världen som tränger sig på.

Jag förstår ingenting, tänker att någon måste ha lagt något i mitt glas. När jag äntligen når toaletten är den upptagen. En kort stund står jag där, yr och vacklande, innan jag vänder om och tar sikte på ytterdörren. Jag vet inte varför, borde stanna inne, återhämta mig. Men jag har den där känslan av att om jag stannar en enda sekund till där inne så kommer jag att kvävas. Den varma, fuktiga natten slår emot mig, himlen glöder rött i solnedgången. Restriktionerna är släppta och gatorna fyllda av människor överallt. Högljudda, kaosartade och jublande främlingar. De trängs längst esplanaden som omger stadskärnan och jag börjar vandra på vacklande ben bortåt, var som helst, någonstans där jag är fri att andas. Nattluften är varm och fuktig, mättad av parfym och blomdoft. Jag kvävs, jag får inte ner syre i lungorna. Det är som att luften själv är min fiende, som att den är kompakt och trögflytande.

Jag har ingenting med mig, någonstans i mitt bakhuvud inser jag det, men tanken på att gå tillbaka är fruktansvärd. Jag befinner mig i ett främmande land, i en okänd stad, ensam utan pengar och mobil och ändå går jag bara framåt och bortåt. Allt är rödtonat och midnattsblått samtidigt, genomborrat av neon, skratt, skrik och musik. Var jag än vänder mig är stimmiga, berusade gäng och de går alla överallt, på trottoarer, cykelbanor och mitt i vägen. Vi går alla, som att vi går tillsammans, gångvägarna försvinner och vi går nu alla mitt i vägen. En nattvandring längst en motorväg helt utan bilar. Det är då jag inser det, att vi är på väg någonstans tillsammans.

En folkström som vandrar ut ur staden och ut i öknen och det är som att storstadspulsen följer med oss alla. Som om vi skapat en improviserad karneval, halsandes från spritflaskor, rökandes på glödande cigaretter och mörkret sänker sig över oss. Främlingar tar tag i min arm, knuffar till mig, försöker tala med mig för att sedan försvinna in i skuggorna. Av reflex drar jag ner min korta, glittrande klänning medan jag går. Försöker se ut mindre som ett villebråd öppen för ofrivillig beröring. Min andning är hetsig, mina rörelser vacklande och osäkra, svetten rinner och världen är Dantes inferno, en av cirklarna i helvetet, men jag vet inte vilken.

Jag vänder på huvudet och ser tillbaka till det som varit. Bakom mig lyser stadens neonljus, men här ute i den mörka öknen faller mörkret samtidigt som rösterna sakta dämpas. En mörkblå ridå av himmel och tystnad faller över oss nattvandrare som följer vägens mörka, asfalterade band. Folk rör sig fortfarande skrattande, skrålandes och sjungandes, men nu med röster som är lugnare och mer innerliga. Ändå låter ljuden mer här, färdas längre över ökenvidderna. Som att de vill kompensera frånvaron av ljud omkring oss. Fler och fler börjar tända lamporna på sina mobiler ju svartare himlen blir. Små strålkastare av ljus som vajar och flackar, svingas omkring och de klara ljusen skär genom natten kallt och vitt mot allt det dovt blåa, som signaler till något som väntar bortom.

Jag vill skrika efter hjälp, jag vill bönfalla en främling att ta mig hem. Jag vill hindra mig själv och oss alla från att fortsätta nattvandringen, stanna upp för att försöka förstå vad som pågår.

Men vi drivs av något nu som övergår mänskligt förstånd. Vi drivs av något annat, en kallelse och en framåtrörelse som har fångat oss. Vi dras framåt genom öknen och natten. Plötsligt snubblar jag till, inser att vägen har nått ett slut i mitten av ingenstans. Som att den inte har hunnit konstrueras längre än så här. Världens ände. Men alla fortsätter framåt, utan vägen, människor ut i mörkret, lämlar över klippan. Det finns inga gatlyktor längre, bara mobilsken och stjärnor och en full måne som speglar ett fjärran ljus. Himlen är så mörk nu, så djupt blå att man känner att man drunknar när man ser upp i den.

Utan att tänka mig för tar jag av mig de högklackade skorna. Det går inte att röra sig över ojämn mark i dem, de kan inte få ett fäste över sten och grus och sand. Jag vinglar och är på väg att falla för varje steg jag tar. När jag fått av mig skorna slänger jag dem åt sidan, ut i mörkret, utan att stanna upp. Vasst grus och småsten skär in i mina fotsulor, men just nu är smärtan välkommen, efterlängtad, underbar. Det är som att mitt sinne klarnar av smärtan. Den lyfter diset i mitt sinne som fördunklar allt, det är som en alarmklocka som kämpar för att tränga igenom sömn och lager av drömmar. Jag vill vakna, jag vill upptäcka att inte är där jag är. Men det är på riktigt, det sker och här och nu, men jag vet inte ännu var här och nu är. Inombords vet jag att något snart kommer att hända och att jag inte vill vara här när det sker.

*

Novellutkastet Nattvandring är oredigerade anteckningar från en dröm av Boel Bermann

Overkligt – Podcast avsnitt 54 – Att följa drömmen

Boel Bermann arbetar för svenska spelutvecklarna Paradox Development Studio, och har just förverkligat en av sina drömmar och blivit författare med sin bok Den nya människan. Hon hjälper sedermera Overkligt-trion att komma i kontakt med sina egna drömmar för att jaga efter dem.

På spelfronten diskuterar vi alltifrån Europa Universalis 4 och Total War: Rome 2 till Puppeteer och Hearthstone: Heroes of Warcraft. Och så har Victor och Johan sett Roland Emmerichs nya katastroffilm White House Down. Dessutom: en insekt som bär sina gamla huvuden som hattar?!

Det här är Overkligt – med Victor Leijonhufvud, Christer Engström och Johan Hallstan.

Overkligt nås med fördel på e-postadress overkligtpodcast (@) gmail (. ) com och i Facebook-gruppens trygga gemenskap!

Klicka här för att lyssna på Overkligt – Podcast avsnitt 54 – Att följa drömmen på Itunes!

Klicka här för att ladda hem Overkligt – Podcast avsnitt 54 – Att följa drömmen som MP3!

Klicka här för att besöka Overkligts hemsida!

overkligt banner

overkligt

Filmtips: The Science of Sleep

Som att titta på någon annans dröm. För drömskt är bara förnamnet. Stående i en amatörfilmstudio börjar Stephan i bästa amatörkocksmanér gå igenom receptet för drömmar. Receptet – ta en dos slumpmässiga tankar, minnen av det förgångna, kärlek, vänskap och äktenskap blandat med skivor du lyssnat på eller filmer du sett.

Stephans pappa har dött av cancer och hans mamma har förmått honom flytta från Mexico till Frankrike och börja ett kreativt jobb. Problemet är att jobbet består av kreativitetsdödande slentrian som handlar om att klistra namnlappar på porrkalendrar. Han bor i sin barndomslägenhet omgiven av gamla leksaker och solblekta fotografier och är vilsen i tillvaron.
[Läs mer…]