Novell: Gunnar

Den första gången hon ser mannen är på ett semesterfotografi från Egypten. Fotografiet är taget i intensivt solsken, hon hade bett några förbipasserande ta ett foto. Hon och pojkvännen står i solbestänkt ökenlandskap intill ett rastställe. Hon har en cigarett i näven och tittar åt sidan, medan pojkvännen blundar.

Fotot är suddigt, fokus har hamnat på en förbipasserande i bakgrunden. Mannen ser helt vanlig ut, en av många turister. Han har en spetsig näsa, mörka ögon och rödbränd hud. Khakishorts, ljus skjorta och runda glasögon. Han är uppenbarligen på väg någonstans och har bara råkat hamna i bakgrunden till semesterfotot. Varken hon eller pojkvännen kan minnas honom. När hon för över bilderna till datorn tänker hon inte mer på den saken. Hon samlar alla bilderna, raderar de allra värsta och laddar upp dem i ett album på facebook. Fotot med mannen får vara kvar, hon är inte så kinkig.
[Läs mer…]

Barn är skrämmande

Varför skrivs  många dystopier och framtidsskildringar om barn och fortplantning? För att barnen är vår framtid. Ta bort barnen så tar du bort mänsklighetens framtid. Och det finns många vägar att utforska. Att inga barn föds. Att muterade barn föds. Att färre barn föds. Det är bara att se till att det drabbar mänskligheten urskillningslöst, för att sedan luta sig tillbaka och försöka sätta ord på hur samhället reagerar på situationen.

Barn. Varför just en dystopisk roman om barn? För mig är barn skrämmande. Och för att förtydliga, alla de barn jag träffat tycker jag enormt mycket om. Så det är egentligen inte barnen i sig som är skrämmande, utan vad det verka innebära att ha barn. Det gör att du är ansvarig för en annan människa, ett annat liv, som inte kan ta hand om sig själv. Det enda du kan göra är ditt absolut bästa och hoppas att barnet känner att du älskar det och bryr dig om det.

Många av mina vänner har barn och de är fantastiska föräldrar, det kan vem som helst se. Ändå känns det som att de är rädda. Rädslan verkar vara en del av föräldraskapet, i synnerhet i början. Rädslan av att inte räcka till och rädslan för att göra fel. Jag tror inte att det finns något fel, de är bra människor som kommer att göra bra saker.

Jag ser deras ansikten lysa upp när barnen belönar dem med glädje och ord och gester.
Och någonstans där föddes tanken i mitt bakhuvud om vad som skulle hända om föräldrarna inte fick den belöningen.
Om barnen inte reagerade på deras ansiktsuttryck, ord och handlingar och inte visade tillgivenhet för dem.

Jag tror inte att det skulle förändra föräldrarnas agerande. Snarare tvärtom, de skulle kämpa hårdare. För att nå fram till barnet. Jag tror att de skulle älska barnet ändå och ta hand om det och göra allt som står i deras makt. Men det skulle vara frustrerande. Det skulle tära på dem, men de skulle göra sitt bästa för att inte visa det.

Jag tror att det är omöjligt att inte älska sitt barn.
Även om det barnet skulle vara inkapabelt att älska tillbaka.
Det är den idén jag byggt min debutroman ”Den nya människan” på.

DenNyaMänniskan_roman_boel_bermann

Ett accelererande universum

”Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad Universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart att försvinna och ersättas av någonting ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har detta redan inträffat.”
Douglas Adams, Liftarens Guide till Galaxen

Rymden har en oerhört rogivande inverkan på mig. Det spelar ingen roll om jag tittar på Aliens, ligger på en gräsmatta och försöker se stjärnbilder eller hör en föreläsning av en av årets nobelpristagare som berättar för mig att universum har en accelererande expansion. Det lugnar mig in i de innersta vråna av min själ att tänka på rymden. För att det är så stort att det är obegripligt.
För att allt är okänt och outforskat och för att vi inte har den blekaste aning om vad som finns därute.
[Läs mer…]

Förbättring av människan

Skrivövning: Förbättring av människan
Tid: 20 minuter
Genre: Sci-fi/framtid
Tema: Förbättring av människan
Ord som måste inkluderas: klasshat, restavfall, industri, laserpistol

Mitt resultat av skrivövningen:

Vaccineringen
Jag känner mig inte så annorlunda. Trodde att det skulle kännas mer omvälvande. Livsförändrande. Så mycket pengar bara för att få jobbet. En investering, sa mina föräldrar. En investering för framtiden. Deras framtid. De har tagit ett lån för att ge mig vaccineringen. Med min existens och min framtida potential är jag deras pensionsförsäkring. I de här otrygga tiderna måste det ske. Jag måste vaccineras för att bli immun mot alla kända sjukdomar. Just nu är det bara ett mindre område av min kropp som har vaccinet. Men det kommer att föröka sig, sprida sig och bygga upp mitt skydd.
[Läs mer…]

Skrivtips: Tyst som i graven

Om du föredrar tystnad när du skriver – se till att det är tyst omkring dig. Stäng av musiken, stäng dörren och använd öronproppar för att isolera dig i din egen värld. Men om du fungerar bättre med ljud omkring dig, sätt på musik som ger dig samma stämning som den scen du vill skriva ska ha. Låtar kan återge känslor med en skrämmande precision.

Vill du återskapa en tidsera – lyssna på musiken från just den tiden, om det så är 80-tals synthpop eller det glada 20-talets Charleston.
Vill du ha känslan av att vara tonåring? Lyssna på den låt som du lyssnade på när du blivit dumpad eller var olyckligt kär när du var tonåring.

Jag vet inte vilka låtar som gör just dig glad, ledsen, extatisk eller förbannad. Det vet bara du.
Jag vet bara att om jag vill återskapa en känsla av tonårsångest så lyssnar jag på Radioheads ”Creep”. För att jag lyssnade på den så många gånger när mitt hjärta brustit som tonåring att grannarna undrade om de fick ge mig skivor för att få mig att byta musik…

Publicerad på Fruktan.se

Dagen D – Dags att skriva kontrakt för boken

Tillbakablick: Jag har precis insett hur mycket panik man kan ha redan innan man kliver upp ur sängen. En hel del. Idag efter jobbet ska jag över till Kalla Kulor Förlag och skriva kontrakt för att ge ut min bok Den nya människan. Jag darrar på handen när jag skriver det här på min mobil på tunnelbanan. Idag blir det verklighet. Jag tror inte på det förrän jag har kontraktet påskrivet framför mig. Att min bok ska bli utgiven. Glömmer att andas och kan inte svälja. Ett mejl från en vän dyker upp i inboxen med feedback på boken. Han har aldrig läst manuset tidigare. Jag kastar mig över mejlet på mobilen.

”Hej Boel, läste ut Den Nya Människan igår på flyget hem. Den är superbra! Återkommer i helgen med mer detaljerad feedback, men det är verkligen detaljer. Helheten sitter och språket är perfekt för storyn. Jag hade hela boken en stigande känsla av att något riktigt otäckt var på väg att hända. Och det gör det onekligen.”

Senaste dagarna har jag nojat som tokig över boken. Är den bra? Är den spännande? Funkar den? Mejlet är som en stor kram av ord. Vill andas i papperspåse. Ska ta mig igenom arbetsdagen utan att kräkas, för att sen gå iväg och skriva kontrakt. Önska mig lycka till!

[Läs mer…]

Skrivtips: Död åt ditt sociala liv

Jag önskar att jag skulle kunna säga att så här gör du för att skriva en bok. Ge råd. Titta tillbaka på mina dagbokssidor och rapportera vad jag gjorde rätt, vad jag gjorde fel och dela med mig av mina erfarenheter. Tyvärr skrev jag ingen dagbok överhuvudtaget under tiden då jag skrev Den Nya Människan. Det jag kan göra är att retroaktivt försöka pussla ihop bitarna.

Försöka få dig att förstå hur boken kom till. Vilka knep jag använde för att lyckas skriva och hur jag slogs med skrivkrampsdemonen. Alla kan få skrivkramp ibland. För nej, det är ju bara att sätta sig och skriva alla gånger. Den lilla detaljen som kallas verklighet kan ibland hindra en. Så hur stänger man ute verkligheten för att ta sig in i fantasin?

Skrivkramp är inte alltid att inte kunna skriva.
Skrivkramp kan också vara att inte ta sig tid till att skriva.
Du vet att du kan.

Skrivtips: Död åt ditt sociala liv
Stäng av internet. Internet är svårt att motstå och slukar tid. Du ska bara… Nej. Det ska du inte! Stäng av mobilen eller sätt den på ljudlöst och lägg den i ett annat rum. Sitt ner. Du får inte gå iväg. Inte ens om apokalypsen är här och Chutulu håller på att sluka världen. Du ska inte ens märka att jorden går under, för du sitter och skriver. Utan internet och mobil.

IMG_1421

Skrivtipset publicerat på Fruktan.se

Novell: Bron

Brons nedklottrade betongpelare omgav henne. Hon satt där ihopkurad, en knappt synbar liten gestalt i skuggan, med de barfota fötterna dinglandes ner och tittade oroligt ner på det mörka vattnet under bron.

Sina sneakers hade hon lagt nedanför brofästet tillsammans med sin slitna läderjacka, sina svarta strumpbyxor och sin handväska som innehöll ett avskedsbrev.

Hon hade suttit där länge. Tvekat. Till slut tog hon ett djupt, darrande andetag och drog sig upp till stående med ena handen lutad mot den kalla betongen. Ovanför sig kunde hon höra en bil passera förbi i sommarnatten och längre bort kunde hon höra ljudet av folk som festade på klipporna. Det var dags. Sommarnätterna blev aldrig speciellt mörka. Det här var hennes sista chans innan solen kom fram. Att göra det hon hade kommit för. Hon ställde sig precis på kanten och trampade oroligt på stället, vägde från fot till fot för att arbeta upp modet.  Det var då hon hörde ett ljud bakom sig:

–          Skulle inte göra det där om jag var du…

[Läs mer…]

Novell: Mayfair

Gud, när jag flyttade hit kunde jag knappt förstå att folk kunde ha så vackra och ombonade hem. Så jag försår vad du menar, det är så välputsat att det nästan blir skrämmande. Alla dessa perfekt klippta gräsmattor, nyputsade bilar och alla dessa människor som framstår som näst intill perfekta. Gav mej ärligt talat prestationsångest i början.

Nej, du behöver inte protestera. Jag vet ju hur det känns, inte behöver du låtsas för mej inte. Nog vet jag att det är omtumlande att flytta hit, gumman. Trivs ni i huset förresten? Gud vad bra, vi hoppades verkligen att det skulle flytta hit ett ungt par, vi vill ju inte att det bara ska bo gamla tanter och gummor här precis.

Vad sa du? Hur gammal jag är? Äsch, lilla hjärtat, en riktig dam avslöjar aldrig sin riktiga ålder. Men jag kan säga att jag är rätt fin för min ålder. Ta en cupcake du, jag har gjort dem själv. Rödbetscupcakes, jag vet att det låter vidrigt men de är fantastiskt goa och saftiga om jag får säga så själv.
[Läs mer…]

Novell: Mardrömmen

Jag ligger helt stilla i sängen och väntar på sömnen. Jag märker inte själv när jag passerar gränsen från vakenhet till sömn. I drömmen förändras ingenting.
Det är natt. Mörkt och tyst. Det enda ljus som finns i rummet är de argt lysande visarna på min alarmklocka. Det känns som att jag inte kan röra mig. Sakta slingrar sig täcket omkring mig. Klamrar sig tätt runt min kropp, hårdare och hårdare. Jag kan inte andas. Jag kvävs. Syretillförseln stryps.

Vaknar upp med ett ryck. Skrikande. Som alltid.
[Läs mer…]