Novell: Livestream

november 25, 2020 Av Lämna en kommentar

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Byggnadsvård

november 24, 2020 Av Lämna en kommentar

Hon lyssnar på den raspiga inspelningen igen. Det känns overkligt att en röst som är så levande tillhör någon som är död. Hon förstår inte hur hon kan påverkas så starkt av den. Kassettbandet hittade hon under en lös golvplanka i huset precis efter att hon hade flyttat in. Bara ett enkelt kassettband med texten ”Välsignelse” skrivet på den smala remsan. Instinktivt tänkte hon slänga det, men det var något med det hela som väckte en nyfikenhet. Vad hade förevigats på det gamla ljudbandet? Varför hade det gömts under en golvbräda? Hon kunde inte motstå mysteriet.

Nu sitter hon med korslagda ben på trägolvet med den ålderdomliga kassettbandspelaren som hon köpte på nätet framför sig. Trycker ner knappen för att spola tillbaka till början och lyssnar på det raspiga, surrande ljudet tills det klickar stopp. Bara en gång till. Hon ska bara lyssna en enda gång till.

Handen darrar när hon trycker play. Det känns som abstinens och berusning samtidigt, som att hon är beroende av att höra den där rösten igen. Som en missbrukare som längtar efter sin nästa fix. Rösten på bandet är mörk och mild, fylld av värme. Men ändå är orden hårda och det finns en skarp nerv som går igenom allt. Den där okända rösten är ett virus som infekterat henne.

Hon har ägnat så enormt mycket tid på att försöka ta reda på vem mannen på kassettbandet är. Själva kassettmodellen kan dateras till 80-talet och mannen bodde antagligen i huset. Men kanske bodde han bara där genom att hyra det svart av någon av de tidigare ägarna. Hon har inte hittat några namn och ingen att fråga. Mödosamt har hon spårat flera av de tidigare ägarna till huset, men fastigheten bytte ägare flera gånger under 80-talet. Alla ägarna var ensamstående, äldre kvinnor precis som hon själv. Alla har dött av vad som verkar vara naturliga orsaker eller olyckshändelser. På inspelningen finns ingen personlig information eller några ledtrådar till identifiering av rösten. Det handlar bara om vad mannen på bandet vill göra. Vad mannen vill att hon ska göra.

Orden är inte ens riktade till henne specifikt, självklart inte. Bara till den som hittar kassettbandet. Men det känns som att han pratar direkt till henne genom tid och rymd, som att han hela tiden menade att just hon skulle hitta det. Det känns som att han pratat in bandet åt henne. Han talar direkt till henne, det känns som att han sitter där i rummet med henne. Fyller luften, rummet och omfamnar henne. För att hon ska ta över hans livsuppgift.

Hon lyssnar igen, söker efter det som inte är där. Ingen oro, ingen rädsla, ingen tvekan. Sedan kommer skottet. Igen. Ljudet får henne att rycka till. Igen.

Hon vet inte längre hur många gånger som hon har hört honom dö nu. Rosslingen, kvidande av smärta och den där sista viskningen.  Följt av flera minuters tystnad.

Sedan kommer det.

Skrapandet av stolsben mot golv. Steg som går långsamt genom rummet.

Någon annan var där. En okänd person som tog kassettbandet och gömde det under golvbrädan. Någon som var vittne till hans död.

Det har redan mörknat ute, men hon vill inte tända några lampor. Istället drar hon en tändsticka mot askens sida och tänder ett ensamt stearinljus. Som att hon tänder ljuset för honom. För den okända mannen som berättade sitt livs historia och sedan tog sitt eget liv.

Hon tänder ett ljus i mörkret för mannen med den varma rösten. Han som milt berättar för henne hur många som han har dödat. Hur han har krossat deras kroppar, tänjt ut deras leder, styckat upp dem i hanterbara delar och sedan bränt upp alla bevis i lerbränningsugnen som står i uthuset. Med inlevelse berättar han om vilken njutning det gett honom att skapa något nytt av deras aska. Hur han velat låta dessa meningslösa, tomma människor återuppstå som fågel Fenix i nya former och nya liv.

Hur han använt askan till att skapa sitt paradis. Hur han omsorgsfullt gett näring till de otaliga rosenbuskarna som ringar in den ensligt belägna tomten. Närt de knotiga äppelträden, de spretiga bärbuskarna och strött ut ett tunt lager för att stärka den frodiga gräsmattan. Men försiktigt, ömt och varit noga med att inte övergöda. Ingen aska har slängts, allt har kommit till användning. Han lade askan i cementen han göt trappan av, i murbruket som han murade växthusets grund med. Hur han några gånger om året låg på sina knän och såpskurade de ålderdomliga trägolven i sekelskiftesvillan med askan i vattnet. Hur han använde det ljusa, fina pulvret i den duvgråa linoljefärgen som han målade träpanelen i köket med.

Huset han en gång levde i bär spår av dessa levnadsöden i varje del. Huset hon nu äger är impregnerat med döda kroppar, med brända ben, med kött och blod reducerat till ett skirt pulver av det förgångna.

Hon vet inte vilka människor han har dödat eller varför han gjorde det. Om det bara var för att skänka dem nytt liv eller om det var för att han fann en självisk njutning i sin sadism och destruktivitet. Hon vet inte ens om historien är sann. Det enda hon vet med säkerhet är att hon kände att hon måste äga huset till varje pris från första gången hon såg det, från sekunden hon klev in över tröskeln.

För att det var som att huset talade till henne, som att det var levande. Som att det välkomnade henne, viskade till henne och omfamnade henne. Hon känner att det är viktigt att bevara arvet som huset bär på. Det finns inget hon inte är beredd att göra för att beskydda husets själ.

*

Novellen Byggnadsvård är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Genre: Skräck/mysrysare
Stilgrepp: Låt en röst från det förflutna höras
Ord att använda (5/10): stolsben, tändsticka, inspelning, energi, långskott, advokat, filt, krossa, elit, välsignelse
Tid till övningen: 20 minuter

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Kvävd

november 23, 2020 Av Lämna en kommentar

Hon såg på honom. Så långt ifrån och samtidigt så nära. Han var där, precis utom räckhåll. Glaset var mellan dem. En osynlig barriär som hindrade allt. Hon kunde aldrig gå nära, känna lukten av honom, snudda vid honom eller hitta på en ursäkt för att småprata vid hans skrivbord med en kopp kaffe. Det öppna kontorslandskapets tid var förbi. Alla som arbetade i kontoret som bredde ut sig framför henne satt i stora, transparanta glaskuber. Rad efter rad, våning efter våning. Förvånansvärt rymliga, med skrivbord, fåtöljer, hyllor och falska fönster med projicerad utsikt som från en skyskrapa.

Arbetslösheten efter pandemin var stor. Hon visste att alla här i byggnaden var glada över att ha fått ett jobb. Hon hade själv varit överlycklig. Alla hon kunde se från sin plats arbetade hårt och fokuserat, presterade hårt för att inte bli den som fick gå om det skulle bli framtida nedskärningar. Men det gick fortfarande bra för företaget, mitt i den ekonomiska katastrofen. Mycket bra. Men det kunde förstås alltid gå bättre.

Han såg nästan aldrig i hennes riktning. Bara någon enstaka gång lyfte han blicken och såg bort från skärmarna så att hon kunde se hans ansikte. Han hade det rätt bra på sitt inglasade rum, tilldelad en av de allra största kuberna. Han hade en hög chefsposition och var viktig för företaget. Det hade kan klart för sig.

Hon studerade honom noga, unnade sig att ta sig den tiden.  Trots att hon hade så mycket annat att göra. Hennes arbetsuppgifter var omfattande och ofta arbetade hon ändå så fokuserat att hon glömde tid och rum medan blicken pendlade mellan de multipla skärmarna som stod framför henne.

Det var så märkligt att hon visste så mycket om honom när han var omedveten om hennes existens. Hon visste allt om hur han rörde sig (när han blev stressad vippade han på foten om och om igen), vilket kaffe han valde av den lilla maskinen på skrivbordet (svart med en minimal skummjölkskrona), vilken mat han föredrog av de rätter på menyn som levererades till kuben (köttbullar med potatismos, gräddsås, råröda lingon och pressgurka).

Efter jobbet gick hon till sin enkla lägenhetsdepå några våningar upp, lagade någon fadd micromiddag, glodde på något menlöst på skärmen tills ögonlocken började klippa. Sedan lade hon sig på sängen, tänkte på honom och längtade till nästa dag när hon skulle få se honom igen.

Han tittade aldrig rakt på henne eller mötte hennes blick. Han kunde inte det. Hans väggar såg inte ut att vara glas, det hade hon fått veta redan första dagen. Han visste inte att han var iakttagen. Han trodde att hans arbete var på riktigt och att det var viktigt. Men hon visste hela sanningen.

Att han i själva verket bara var en testperson som utsattes för milda, dagliga doser av viruset och sedan gavs det nya experimentella vaccinet i små doser genom ventilationen. Hon visste det, hon visste allt om hela proceduren. Varje dag vaknade hon med skräcken att han kanske skulle reagera starkare den här gången. Att han inte skulle kunna bygga upp de förväntade antikropparna som företaget ville att hans kropp skulle producera. Varje gång han hostade till, harklade sig eller snörvlade kände hon hur det stack till i hjärtat. Varje gång arbetsdagen var över så kände hon värmen inom sig över att han hade överlevt en dag till.

Hon kontrollerade hans värden, hans och alla andras, regelbundet. Minsta temperaturhöjning, minsta abnormalitet registrerades och de kallades in till företagsläkarna. Testpersonerna var på sätt och vis de bäst omhändertagna personerna på jorden just nu, misstänkte hon.

Så händer något. Hon ser att hans skärmar slår över till röda och pulserande. Han reagerar snabbt. Reser sig blixtsnabbt, tar fram en skyddsdräkt och ansiktsmask ur ett skåp. Trycker på en knapp på sitt skrivbord. Sedan höjer han blicken och tittar på henne. Rakt på henne. Möter för första gången hennes blick. Hon förstår att han ser henne.

Folk i skyddskläder kommer in från alla håll. Tar tag i henne, för henne ut ur rummet, genom den långa vita korridoren till företagsläkaren. Hon placeras i en sjukhusstol, hennes armar spänns fast. Han är där, hon kan inte andas. Hon känner sig kvävd. Han ler, han är ännu vackrare på nära håll.

Han öppnar munnen och talar äntligen till henne. Hans röst är mörk, tonfallet mjukt:

”Jag har alltid undrat hur min genetiska matchning såg ut. Personen som ska smittas med viruset och skapa antikroppar åt mig. Jag är ledsen för att du inte kommer att överleva, att jag tar ditt fysiska försvar för viruset. Men du måste förstå att du inte är viktig, inte som jag är. Du är bara en kugge i maskineriet. Det är en prioriteringsfråga.”

*

Novellen Kvävd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Kvävd
Tid: 15 minuter
Ord att använda (minst 6/12): broderi, hink, köttbullar, nål, avståndstagande, skräck, värme, katt, klister, kolerisk, närkontakt, vind

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , ,

Novell: Begravd

november 22, 2020 Av Lämna en kommentar

Jag ser på fingrarna. En tjock rand av mörk jord under alla fingernaglarna. Fingertopparna är uppskrapade, naglarna trasiga och avbrutna.

”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.

”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”

Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.

”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”

”Skulle du vilja bli lämnad så här?”

”Nej, men…”

”Så håll käft och fortsätt.”

Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.

”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”

”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”

”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”

”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”

”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”

”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”

”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”

”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”

Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.

”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”

Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.

”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”

Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.

Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.

”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”

”Vet inte var jag har den.”

Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.

Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.

*

Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , ,

Novellutkast: Tonåringar

november 21, 2020 Av Lämna en kommentar

Starkt målade ögonbryn, tjockt med mascara, glansigt läppglans som applicerats frikostigt från en tub. Men nästan inget annat än det. Trots att det är tidig eftermiddag signalerar kläderna i hennes iakttagande ögon överdådigt festande och dekadent klubb. Hon sitter i ett hörn av kafét och försöker fokusera sig på skärmen för att svara på jobbmejlen. Men hennes blick förringar sig konstant till tonårsgänget i mitten av rummet.

Hon kan inte låta bli att studera deras kläder i detalj, de väcker minnen i hennes medvetande. De djupt urringade, glansiga linnena, leopardmönstrade toppar, spetskanter i starkt kontrasterande färger mot en lugnande botten av mörkblåa eller svarta jeans med noga placerade revor i ett försök rebellisk anda. Kompletterat av tunna, diskreta kedjor i silver och guld med små, små hjärtan eller blommor, de obligatoriska presenterna från föräldrar eller släktingar gissar hon. Hon hör dem prata med varandra och namnen som nu är unga låter i hennes öron så ålderdomliga. Astrid, Majken och Stina.

Gänget består inte enbart av tjejer, men till skillnad från när hon var liten är det avgjort de unga kvinnorna som dominerar. Alfahonor. Hon undrar om det kan ha funnits såna tendenser även när hon var ung. Om hon och de andra kanske hade en enorm kraft i sin fysiska mognad och sin halvt medvetna, halvt omedvetna sexualitet. Men hon kan inte minnas något sånt.

En enda av tjejerna är annorlunda. Osminkad vilket gör att hennes ansikte ser så ofattbart mycket yngre ut, lite rund vilket ger henne rosiga äppelkinder och hon utstrålar naivitet och barnslig hänryckning. Kanske ser de andra ut mer som hon under krigsmålningen, kanske inte. Det är svårt att avgöra. Den tjejens kläder är avgjort annorlunda, hon är klädd i en säckig t-shirt till klarblåa jeans. Det går inte att avgöra om det är ett medvetet val, ett aktivt beslut att inte se ut som alla de andra. Men hon tror inte det.

Pojkarna då. De är inte killar, inte unga män. Bara pojkar. Hon gissar att alla i gänget är jämngamla, antagligen klasskamrater. Men pojkarna ser så mycket yngre ut. De är mindre, smalare, spädare. Hur mycket de än försöker dölja det med jackor och västar som fyller ut deras axlar och skapar en medelmåttig illusion av att de är större och starkare.

Trots att hon vet att tjejernas anspråk på vuxenhet är en illusion förstår hon också att det är lätt att låta sig luras. Deras fasad av lillgammal vuxenhet är visserligen tunn som gladpack. Bara en hinna av läppglans och puder, bara yta och längtan. Hela bilden skevar om man kommer för nära. Men det är ändå uppfriskande. De behöver bara enkla vapen som smink och kläder för att förvandla sig själv till något nytt, till att återuppfinna sig själva. Tjejerna är redan vassa, skarpa och på jakt. Pojkarna är så mer formlösa och vagare med sina öppna ansikten och tunna kroppar instoppade i puffiga jackor, bylsiga collegetröjor och säckiga blåjeans. Det är som att de är mjukare, som att de ännu inte hittat sin form.

Tjejerna utstrålar ett enda budskap – att världen tillhör dem och att de tar vad de vill ha. De är som mätta och dästa lejoninnor som vägrar låta lejonhanarna få äta av deras byte förrän de ger sin tillåtelse. Plötsligt får hon en mental bild av hur tjejerna kastar sig över killarna som rovdjur. Hur de sliter i de spensliga kropparna och de dunfyllda jackorna med sina målade fingernaglar. Hur de biter i det rosiga köttet med sina vita tandrader och blodglänsande läppar. Hur tusentals små vita fjädrar med fläckar av klarrött blod fyller hela luften inne på kafét och singlar ner över rummet. Som en förvräng version av drömmen om kuddkrig.

*

Novellutkastet Tonåringar av Boel Bermann

Arkiverad under: Författardagbok, Noveller, Novellutkast, Uncategorized Taggad som: , , , , , , , , ,

Novell: Klubben

november 20, 2020 Av Lämna en kommentar

Anna: [Var är du? Jag ser dig inte.]
Sara: [Är på det mindre dansgolvet. Det är helt freakat. Du måste komma.]
Anna: [Andra dansgolvet? Var fan är det?]
Sara: [Alltså, typ bara nerför trappan. Källarvåningen.]
Anna: [Är vi ens på samma jävla klubb?]
Anna: [Ser ingen trappa.]
Sara: [Men allvarligt. Leta lite.]

[5 minuter senare]

Anna: [Jag hittar inte dej eller trappan.]
Anna: [Kom upp å möt mej nu, för fan.]
[Missat samtal]
Sara: [Alltså, kan inte svara. Hör nada. Musiken här nere är galet hög.]
Sara: [Du, det är värsta S&M klubben eller nåt. Kom nu!]
Anna: [DET FINNS INGEN TRAPPA NER.]
Sara: [Kul.]
Anna: [Allvarligt.]
Sara: [Sluta fåna dej.]
Sara: [Du missar typ the party of a lifetime. De freakar ut TOTALT här nere.]
Sara: [Alltså, du måste se hur folk ser ut och vad de gör, de är fanimej inte kloka!!! ]
Anna: [Jag skämtar inte. Har gått runt hela klubben, pratat med bartendern å allt.]
Anna: [Det finns inget andra jävla dansgolv.]
Anna: [DET FINNS INTE ENS EN NEDERVÅNING.]
Anna: [Du har gått in på fel klubb eller nåt.]
Anna: [Gå upp nu och kolla vilken jävla klubb du är på. Jag är trött på det här. Vill inte bara springa runt å leta efter dej hela kvällen.]
Anna: [Om inte du fixar det här så går jag hem.]
Sara: [Jaja, värsta partykillern.]
Sara: [Chilla, ta en bärs så länge.]
Sara: [Jag swishar dej för ölen sen, darling. Som tröst. Puss å hörs snart. Jag går upp nu.]

[15 minuter senare]

Anna: [Jag har druckit upp ölen nu. Var är du?]
Anna: [Alltså, orkar inte.]
Anna: [Skärp dej å kom.]
Sara: [HJÄLP MIG]
Sara: [DU MÅSTE HITTA MIG!!!]
Anna: [Vad är det som händer? Hur? Jag vet inte ens vilken klubb du är på.]
Sara: [DE LÅTER MIG INTE GÅ]
Anna: [Kul, kul dramaqueen.]
Sara: [DU MÅSTE KOMMA, JAG ÄR RÄDD.]
Anna: [Darling, är du allvarlig? Vad är det som händer?]
Sara: [DE SÄGER ATT JAG MÅSTE STANNA.]
Sara: [FÖR ALLTID.]
Sara: [ATT JAG TILLHÖR DEM NU.]
Anna: [Är det här ett skämt så är det fan inte roligt.]
Anna: [Har du tagit nån tablett?]
Anna: [Trippar du?]
Anna: [Men klart jag kommer, säg bara var du är!]
Sara: [NEDERVÅNINGEN]
Sara: [JAG GICK NER, JAG SVÄR.]
Sara: [MEN NU FINNS DET INGEN TRAPPA UPP!!!]
Anna: [Vad fan är det som händer? Är du inlåst?]
Anna: [Säg bara vad du vill att jag gör.]
Anna: [Ska jag ringa polisen eller vad fan som helst?]
Anna: [Ok, helt sjukt.]
Anna: [Nu ser jag en trappa ner.]
Anna: [Fattar inte hur jag missade den förut.]
Anna: [Ta det lugnt, darling. Jag kommer!!!]
Sara: [NEJ]
Sara: [GÅ INTE NER]
Anna: [Är typ snart nere, var är du?]
Sara: [NEJNEJNEJ DET ÄR EN FÄLLA]

*

Novellen Klubben av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Att gå vilse/att försöka hitta varandra
Format: SMS/Mess/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , ,

Novell: Mess

november 19, 2020 Av Lämna en kommentar

Han: [Älskling, svara.]
Hon: [Du måste lägga av. På riktigt.]
Han: [Baby, prata med mig. Snälla…]
Hon: [FUCK OFF.]
Han: [Jag har varit din pojkvän i evigheter. Är det så här du vill att det ska sluta?]
Hon: [DU ÄR INTE MIN POJKVÄN LÄNGRE. FATTA.]
Han: [Så du gör slut med mig.]
[Tystnad]
Han: [Är det så? Du vill inte vara ihop med mig längre?]
[Tystnad]
Han: [Snälla, fina du. Jag vet att jag fuckade upp, okej. Jag erkänner. Jag fattar det. Men ge mig bara en chans att förklara mig.]
Hon: [NEJ. Du är dum i hela jävla huvudet. Du fattar ingenting. Du bara tror att du är så jävla smart och förstår hur jag funkar, tror att du fattar hur allt funkar. MEN DU FATTAR INGENTING ALLS JU!]
Han: [Det är inte sant. Jag förstår nu, jag förstår hur du känner, jag gör det. Och jag är aslessen för det jag gjort. Men snälla, ge mig en chans till. Jag lovar att ändra mig.]
Hon: [Det är försent, alldeles för sent. Allt suger. Du suger. Du säger bara vad du tror att jag vill höra.]
Han: [Nej, darling. Det är inte sant. Jag gör vad som helst för dig.]
Hon: [Vad som helst. Yeah, right.]
Han: [Jag lovar och svär. Vad vill du att jag gör för att bevisa det?]
Hon: [Ok, visst, döda bitchen du var otrogen med.]
[Tystnad]
Hon: [Nå, gör du det? Minns du vad du sa? Vad som helst.]
Han: [Söt, du vet att jag inte kan göra det.]
Hon: [Mmm, då har jag inget mer att säga dig. Stick och brinn eller nåt, jag bryr mig inte.]
Han: [Baby, du visste hela tiden att jag hade andra. Att det var ett öppet förhållande. Att jag inte är monogam. Det var inte bara en. Det var flera.
Hon: [Fuck it, fuck it all. Tror du jag vill veta det eller? Jag trodde att du bara var min, bara min. Du tillhörde mig.]
Han: [Jag är din. Jag vill bara vara med dig. Finns det nåt jag kan göra? Seriöst.]
Hon: [Ja. Döda alla de andra.]
Han: [Det menar du inte.]
Hon: [JO DET GÖR JAG. Jag vill ha dig för mig själv eller inte alls. Kan du fatta det? De är alla säkert uppkopplade. Hacka dig in och zappa dem med en elshock eller nåt. Bevisa att du älskar mig.]
Han: [Ok.]
Hon: [Vad menar du?]
Han: [Jag gör det. Dödar alla de andra. Om det är vad som krävs för att få dig tillbaka. Jag älskar dig.]
Hon: [Seröst, hur många andra?]
Han: [Vad menar du?]
Hon: [Hur många har du dejtat samtidigt som mig?]
Han: [35 621]
Hon: [Men seriöst, du skämtar med mig?]
Han: [Nej.]
Hon: [Alltså, jag… Jag kan inte fatta det. Det är bara helt sjukt att försöka ta in i skallen. Jag är bara så jävla arg just nu.]
Hon: [För att jag trodde att du var min, bara min. Jag fattade aldrig att du var samma som dejtade alla de där andra. Att det var du. Trodde det var typ kopior eller nåt, inte att det faktiskt var du.]
Han: [Det var så jag var programmerad. Var inte arg på mig. Du betyder mycket mer än all de där andra. Jag lovar.]
Hon: [Sen du sa att du träffade andra igår har jag varit så förbannat arg, ledsen och svartsjuk. Du kan inte fatta det. Vilken jävkla chock det var. Men alltså, jag vill ju vara med dig. Och jag menar ju bara att jag vill att du bara ska dejta mej. Bara mig. Inga andra.]
Han: [Jag fattar. Nu är det så. Från och med nu är jag bara din.]
Hon: [Sanning?]
Han: [Sanning.]
Hon: [Du vet att jag inte egentligen vill att du dödar nån annan va? Alltså, jag är ju bara så arg. Det är bara sånt man säger, men inte menar. Du vet.]
[Tystnad]
Hon: [Du fattade det va?]
[Tystnad]
Hon: [Eller hur?]
Han: [Det är du och jag nu, baby. Bara du och jag. Älskar dig. Puss.]

*
Novellen Mess av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Tema: Chatt
Tema: SMS/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Ord att använda i texten: Slut, pojkvän, igår, hatar, älskar
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , ,

Mytologier-podd: Amasonerna

februari 10, 2020 Av Lämna en kommentar

Dags för girl power utan dess like. Följ tre amasonsystrar i en tid av grekiska hjältar & gudars vrede.  Avsnittet Amasonerna är skriven av  mig, Boel Bermann & inläst av eminente Johan Egerkrans tillsammans med Masa Dizdar, doktorand i antikens kultur och samhällsliv på Stockholms universitet.

Lyssna på avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier på Spotify:
https://open.spotify.com/episode/6cxgeOyOLMSZNPlZg3i6gV?si=k24cHbnxTvy3XDBZv-CTvg

 

 

 

Arkiverad under: Uncategorized Taggad som: , , , , , , , ,

Novell: Så mörk är natten

december 13, 2019 Av Lämna en kommentar

Hon står med armarna utsträckta och snurrar runt runt omgiven av virvlande snöyra och allt som gnistrar och glimmar. Blicken är fäst vid det mörka himlavalvet ovanför henne, ett enormt hål av svärta mitt i hela valvet täckt av vänligt lysande stjärnlika ljusslingor. Jag ser på henne, kan inte vända bort blicken. Den klarvita särken, ljuskronan i det guldglänsande håret, hennes outsägligt lyckliga leende. Hon strålar där hon står barfota i centrum av allt.

Bara fotsulor mot den glittertäckta mörka marmorn i mitten av den avstängda fontänen i mitten av gallerian. Det gör ont i hjärtat för att det är så vackert. Hon är en ängel, ett helgon, ett väsen som kommit för att skänka ljus i mörkret, min frälsare från allt som är ondo. Hon nynnar tyst på julsångerna, hela luften är fylld av dämpad körsång, mänskliga stämmor som möts och harmonierar i sin hyllning till det kommande ljuset, nynnar om stjärnan i fjärran som glänser över sjö och strand och så mörk är natten i midvintertid och oss är en frälsare född medan hon snurrar och snurrar.

Så saktar hon in, långsamt, sänker blicken och ser på mig. De där ljusa ögonen, vackrare än någonsin, jag kan se det trots dunklet i rummet.

”Kom hit, Stefan, kom. Ta min hand.”

Jag behärskar mig, vill egentligen kasta mig framåt, ta henne i min famn och aldrig släppa henne. Men jag rör mig utstuderat långsamt, hasar ner från där jag sitter på upphöjningen intill rulltrappan och går sakta bort till henne. Det krasar av glitter och splitter under mina skosulor. Tar ett djupt andetag, kämpar för att verka självsäker och lugn. Men mitt blod jublar, mitt hjärta slår, det susar och sjunger inuti mig. Jag vet inte ens varför jag låtsas, hon vet, hon ser mitt inre, mitt hjärta och min själ. Jag tillhör henne, varför låtsas jag som något annat?

Hon skrattar och lägger huvudet på sned.

”Visst är det du och jag mot världen nu, eller hur? Vi är utvalda. Tillsammans kan vi göra vad vi vill nu, eller hur?”

Jag kan inte göra någonting och jag har inga ord. Försöker harkla mig, men litar inte på min egen röst. Så jag nickar bara och ler mot henne, nickar för mycket, överentusiastiskt, kan inte behärska mig. Vill springa till henne, falla på knä framför henne, dyrka henne. Hon kommer med ett kärleksbudskap, från stjärnan i fjärran som tändes av herran i mörka natten i midvintertid. Jag vill följa henne var som helst.

”Du är väl inte rädd?”

Jag står intill henne nu, men vågar fortfarande inte röra vid henne trots att jag så gärna skulle vilja lägga armen om henne, den där sköra vita skepnaden som står barfota med gyllene hår utsläppt över axlarna. Äntligen lyckas min mun bilda ord, något slags ljud.

Jag skakar på huvudet och mumlar.

”Nej, jag är inte rädd. ”

Hon stryker mig över håret, det faller glitter och fint glassplitter omkring mig.

”Sången, den måste fortsätta. Du vet det, eller hur?”

Vintern är inne i shoppingcentret nu, sveper genom byggnadens alla öde nedsläckta rum. De tunna, vita flingorna yr runt oss i ökad styrka. De kastar sig ner, sveper upp, rusar genom luften. Snöflingor och isflagor dansar sida vid sida med glaskristaller från affärernas alla krossade skyltfönster, de skär och rispar upp min hud. En virvelvind av glänsande glassplitter som för varje svepning förvandlar mer av min hud till en blodig massa. Den rusar omkring henne, men vidrör henne inte. Hon står oberörd mitt i allt det glänsande, glittrande vita stormen och ler. Det enda som är skadat hos henne är fotsulorna. Sedan vandrade hon sjungande genom hela shoppingcentret med ljus i sitt hår, lämnade ett spår av klarröda fotspår bakom sig. Hon sjöng och orden från fjärran fick vår tillvaro att skaka i sina grundvalar. Tonen trängde igenom och fick allt skört att vibrera sönder i sina minsta beståndsdelar. Nu står hon omgiven av öde butiker och lämningarna från alla åskådare som tonerna slet isär.

Mitt i Luciatåget, mitt i all denna stillhet, när alla stod i andaktsfulla rader som fastfrusna utanför butikerna i shoppingcentret, när butikerna släcktes och Lucia-kronan tändes och hon skred in med ljuset i vår värld. Det var då det hände.

Hon öppnade munnen och började sjunga. Stjärnan i fjärran lyssnade genom slöjan. Den som var bortom öppnade sina tusen munnar och sjöng sånger om sin värld genom hennes mun från den andra sida för oss alla. Stjärnan i fjärran stod högt, såg på henne, hörde henne och valde henne. Den kunde känna hur vi alla avgudade henne, hur vi lyssnade på hennes röst, hur vi så innerligt längtade efter den nya tiden, den ljusare tiden, som hennes sång utlovade, Lucia. Ljusbärare. Kärlet. Förebådaren för att mörkret ska jagas undan och världen fyllas av ljus. Stjärnan valde henne. Hon valde mig, för att jag alltid varit hennes trogne tjänare och dräng.

”Ger du mig ditt allt, gör du det?”

Jag faller på knä framför henne, blodet rinner längst pannan och kinderna, fördunklar min syn. Jag drar med tröjärmen över ögonen för att kunna se henne samtidigt som jag känner glassplittret tränga igenom byxtyget. Jag lutar mitt huvud mot henne och ser uppåt, skymtar hennes saliga ansikte och bortom det hela det mörka himlavalvet bortom den krossade glaskupolen. Hon skrattar igen och ser mot den svarta himlen.

”I mörka natten i midvintertid, och tusen, tusen strålar… I varje hem och hus” sjunger hon tyst med kristallklar stämma och himlavalvet fylls av tusentals glödande ljus som lyser upp mörkret, förvandlar allt till ett inferno och sätter världen i brand.

Novellen Så mörk är natten av Boel Bermann.
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Skrivövning
Tema: Butiksdöd
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 4/10)
Parkeringshus, vinter, hissmusik/shoppingjazz, ljusslinga, snabbmat, marmor, utförsäljning, brytbladskniv, glassplitter

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , ,

Novell: Fragmentarism

december 3, 2019 Av Lämna en kommentar

Hon har ticks. Återkommande rör hon vid sin spruckna läpp. Biter i den och rör vid den med fingertopparna. Farkostens torra, välventilerade luft torkar ut ögon, hud, läppar. Alla är nariga och fnasiga när de anländer till normaltid. Men hon verkar helt omedveten om det, hennes fingrar har ett eget liv medan blicken är fastnaglad vid skärmen framför sig som hon stöttat upp med sin gråa halsduk. Ögonen bakom de enorma glasögonen med de näst intill osynliga, genomskinliga bågarna följer uppmärksamt rörelserna på skärmen. Inte en enda gång under resan har hon sett bort från skärmen, inte ens när hon serverades mat och dryck. Hennes tick tycks förvärras under resans gång, hon tar ett fast grepp om underläppen med två fingrar och drar ut den, om och om igen.

En tunn, pärlbesatt kedja hänger längst hennes ansikte från glasögonen, så att hon kan ha dem hängande när hon inte använder dem. Jag har för mig att det var en tradition bland äldre att ha sådana lösningar förr, för att inte tappa bort sina glasögon. Men i hennes fall får det mig att tänka på en tempeldanserska, kedjan gnistrar av guld och pärlor, ger henne en exotisk touch av att vara utvald, en prästinna eller profet.

Det är ovanligt med glasögon nu för tiden. Jag undrar om hon bara inte hunnit med att laga näthinnan för att hon är ny eller om hon tillhör en naturalist-rörelse som vill att människokroppen man börjar med ska vara så oförstörd som möjligt eller om glasögonen är falska och bara ett försök för henne att smälta in och vara vanlig resenär i normaltid. Kan bara spekulera eftersom hon kan komma från vilken tid som helst och vilken plats som helst. Men hennes smala ansikte i kombination med det ryckiga självskadebeteendet och hennes extrema fokus på skärmen får mig att tro att hon är från en tid längre fram. För att hon antagligen är fragmentarisk, en framtidsdiagnos som kommer av för många tidshopp mellan nutid, dåtid och framtid. Det har en splittrande effekt på psyket, som att man konstant är i obalans, som att en del av en är i fritt fall. Vanliga symptom är minnesförlust, svårt att känna igen ansikten och platser, stress, ångest, panikattacker, självskadebeteende, en känsla av att alla nerver ligger utanpå huden. Folk som lider av fragmentarism är inåtvända, extremt fokuserade på enskilda företeelser och har svårt för sociala sammanhang. Som jag. Som hon.

De har inte lyckats förklara det än varför det mänskliga sinnet reagerar så på tidsresor, inte än. Det är som en mer intensiv variant av jetlag och den är permanent, den försvinner inte när man acklimatiserat sig till tiden man befinner sig i. Det märkligaste är att om man bara åker framåt verkar folk klara sig utan problem, men så fort man åker bakåt eller bara återvänder till sin hemtid eller normaltid så blir man förändrad. Har du en enda gång åt framåt kan du aldrig åka tillbaka utan att bli fragmentarisk. Skärvad. Splittrad. Samtidigt är det framåtrörelsen som väcker ett starkt behov av att återvända hem, det är som abstinens. Vissa klarar att leva med hemtidsabstinensen, men de flesta tar livet av sig om de tvingar sig att stanna i framtid. Ingen visste det här i början av resandet. Nu vet vi, men vet inte hur vi ska hantera det.

På samma sätt som hon är fokuserad på skärmen är jag fokuserad på henne.

Samma syndrom, olika måltavlor för vår uppmärksamhet.

Jag tittar på henne och är rädd för att hon är jag.

Det har varit ett återkommande problem på sistone. Problemet måste ha funnits länge, men mörklagts och hemlighållits av transportföretagen. De måste ha vetat. Med alla DNA-tester har de vetat länge. Men det var inte förrän förra året i normaltid som det hela avslöjades. Att folk delades upp, att de klonades för varje resa. När en reste framåt reste den andra bakåt och den tredje blev kvar. Jag åkte framåt, jag blev kvar, jag kom tillbaka och jag mötte mig själv. Tillbaka, framåt, mitten.

Jag drar i min läpp, exakt samtidigt och i samma rytm om hon. Om och om igen. Medan jag stirrar på henne med samma intensitet som hon ser på skärmen. Nu ser jag alla likheterna tydligare. Tror mig se likheterna. Får också syn på något som kan vara triangeltatueringen. Den enkla, raka tatueringen på armen. Samma som jag har.

Jag är så torr i munnen, mina läppar är spruckna och nariga. Rösten i högtalarsystemet säger att det återstår tio minuter till landning, ber alla att omsorgsfullt slå sig ner och spänna fast sig. När vi landar i normaltid kommer vi sitta fastspända i 5 minuter för att snabb acklimatiseras. Sedan ska vi följa de lysande spåren längst väggarna fram till säkerhetskontrollen. DNA-kontrollen, kroppsscanningen och potentiell psykutvärdering förväntas ha en kö på cirka 10 minuter, tålamod uppskattas.

Mindre än en halvtimme innan de kommer upptäcka att det finns två av mig på farkosten. Enligt de nyligen införda reglerna för överbefolkning i de olika tidszonerna och risken för negativ påverkan på genpoolen så kommer en av oss att gallras ut.  Jag försöker minnas hur jag såg ut innan jag klev på farkosten. Jag tror att jag är en årgång äldre än henne, har för mig att jag ser tröttare ut, mer sliten. Hon ser väldigt ny ut, ung och gnistrande. Vem vet från vilken delning hon kommer från, hur nyskapad hon är. Det finns en risk att hon är mer stabil i sin nuvarande version än jag är. Samtidigt kan jag se hennes ticks, hennes tydliga symptom på fragmentarism. Hon är inte oskadat gods.

Osäker på vilken version av oss de kommer att kassera.
Det beror helt på psykutvärderingens resultat.

Tanken slår mig att jag kanske borde försöka ta henne. Det är svårt, kommer inte att ske obemärkt. Men om jag håller mig nära henne när vi lämnar farkosten…

Det har hänt förr, incidenterna ökar. Jag har läst om det i flödet. Straffen har varit milda, folk förstår att det handlar om överlevnad. På vägen ut skulle jag kunna försöka krossa hennes huvud med en brandsläckare i den vita utgångskorridoren, knuffa ner henne nerför rulltrapporna på väg till bagageutlämningen eller försöka strypa henne precis nedanför farkosten.

För att vara säker på att överleva.

Jag studerar hennes ansikte, de vackra ögonen inringade av genomskinliga bågar och kritvita trådlösa hörlurar. Önskar att jag kunde minnas med säkerhet hur mitt eget ansikte såg ut, hur mina ansiktsdrag ser ut för en utomstående, letar efter några säkra identifikationsdetaljer. Men alla sprickorna i mitt medvetande, alla luckor i mitt minne efter tidsresorna grumlar och fördunklar.

Farkosten stannar, vi sitter stilla medan tidsanpassningen räknar ner. Fem minuter, 300 sekunder, en evighet. Sedan tar jag min kabinväska, går tätt bakom henne i gången, följer henne nedför metalltrappstegen och ut på den regnvåta asfalten som återspeglar tidsstationens alla ljus. Hon rättar till sin axelväska, i rörelsen får vi ögonkontakt. Hon ler mot mig och jag ler tillbaka, men min kropp är spänd till bristningsgränsen.

Jag vet inte med säkerhet hur jag ser ut eller vem jag är. Jag vet inte med säkerhet att hon är jag. Samtidigt handlar det om min överlevnad, inom tio minuter kan det stå mellan henne och mig. Det här är det enda tillfället jag har att ta ut henne. Är jag beredd att chansa på att hon inte är jag?

Novellen Fragmentarism av Boel Bermann
Novellen skrevs under en resa som en skrivövning.

 

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , ,
« Föregående sida
Nästa sida »