Silveröga

Hennes ögon är blanka. Inte blanka på det sättet som man kan säga om ögon, att de är blanka av tårar eller tomma på uttryck på grund av chock. De är helt blanka för att de är helt tomma. Flickans ögon ser ut som om någon stulit hennes ögon och ersatt dem med helt blanka, silverglänsande kulor. Hon gråter blod, det är rött blod mot glänsande silver. Ändå står hon helt orörlig och ser på mig genom gråten med de där ögonen som inte borde kunna se.

Sedan rör hon sig plötsligt, går fram emot mig. Jag ryggar undan, hon skrattar till. Stryker mig över kinden. Hennes hud är kall.

På ett enda ögonblick skedde förvandlingen. Inte en människa, hon är något annat. Men jag vet inte vad, jag saknar ord för att beskriva vad hon är för något. Jag vet inte om varelsen framför mig är ond eller snäll. Vilka banala ord, barnsliga ord. För att ingen någonsin är ond eller god någonsin, för att vi alla är i gråzonen där emellan. Drivs av instinkter, förprogrammerade reaktioner i generna. Men det faktum att varelsen befinner sig inuti en människa, bär en levande människa som skal. Den är utklädd med en levande människa som sin förklädnad.

Kanske skulle jag ha lättare att acceptera ett djur, fyra armar, fjällig hud, ett smalt leende från öra till öra som en ödla. Kanske, jag vet inte.

Hon drar sig tillbaka med rörelser som är slingriga och smidiga. Som en orm eller ödla, inte som en människa. Sedan stannar hon upp, står stilla. Blickstilla. Jag ser på henne och tänker på de små ödlorna som jag såg på stenmurar i Spanien när jag var liten på solsemester med familjen. Hur de kunde sitta fullständigt orörliga och stilla på ett sätt som gjorde dem nästan omöjliga att urskilja om man inte konstant stirrade på dem, för att sedan i ett blixtsnabbt utfall rörde sig omöjligt snabbt och försvann in i en skreva, så snabbt att jag började tro att jag hade inbillat mig att de någonsin hade varit där.

Det är märkligt att se ett sådant rörelsemönster i en mänsklig gestalt, i en varelse som står på två ben.

Till slut blinkar jag, måste. Kan inte hålla blicken fäst på henne längre, ögonen börjar tåras. Efter blinkningen är hon borta. Som att hon aldrig har varit där.

Sedan känner jag en outsägligt lätt beröring mot ryggen, som en smekning. Som att hon rör hela sin kropp mot min. Ändå är det så försiktigt och svalt att jag inte är säker på att jag inbillar mig. Kanske är det bara ett vinddrag, en bris, något som får min tunika att pressas mot min rygg. Jag vänder mig om, men ser inget. Hon är fortfarande försvunnen. Men det betyder inte att hon inte är där, bakom mig.

Vrider huvudet och rycker till, nu står hon vid min ena sida, blickstilla och tryckt mot väggen. Utan att veta varför är jag i den här stunden övertygad om att hon är rädd.

Det förändrar allt. Jag vill visa henne att jag är en vän. Att jag inte kommer att skada henne. Utan att tänka mig för tar jag hennes ena hand. Ett vinddrag, en susning genom luften, något skimrande passerar mig. Jag håller fortfarande i hennes hand kalla, bleka hand. Men hon är inte bredvid mig längre.

Förvirrat ser jag på de smala fingrarna tryckta mot mina, lyfter sedan blicken. Hon står tryckt mot väggen i andra änden av rummet. Blickstilla med blanka silverögon. Jag ser att hon saknar en hand.

*

Novellutkastet Silveröga av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Dystopin TÖMD släpps 14 november

Välkommen in i en värld som köper och säljer känslor.

Min dystopiska roman TÖMD släpps 14 november på Kraxa förlag. Det är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.

Om romanen

I en nära framtid har människans inre blivit en handelsvara. När Naomis pojkvän blir svårt sjuk bestämmer hon sig för att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.

Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.

Förbeställ boken här.

Boktrailer skapad av Martin Gustafsson
Musik av Art Fact

Tataa! Omslaget för dystopi TÖMD

Välkommen in i en värld som köper och säljer känslor. Läs mer här!

Vad händer när du säljer alla dina känslor?

Snart får du svaret i min kommande dystopiska roman Tömd som ges ut av Kraxa förlag under hösten. Håll korpgluggarna öppna!

Fantastiska Fantastika 2024

Äntligen dags för fantastiska Fantastika 2024. Låt verkligheten rämna i helgen på eventet på Dieselverkstaden i Sickla som fokuserar på litteratur inom science fiction, fantasy och skräck.

Jag medverkar i följande paneler:

🧬Att skriva science fiction och fantasy
Lördagen den 2 november kl.10
Vill du skriva sf och fantasy utan att fastna på världsbygge eller enstaka karaktärer? Då är den här diskussionen något för dig! Panelen diskuterar hur man skriver fantastik med fokus på att skapa en tilltalande berättelse.

🤖AI and self-awareness
Lördagen den 2 november kl.12
Is there a real risk of AI becoming self-aware? If so, should we accept that they have as much free will as we humans, and teach them ethics and the difference between right and wrong? Will we get partners or servants? Will the use of AI in warfare make it impossible to bring someone to justice? The panel discusses these issues and gives examples from sf.

🧪 Smygrelease och signering av TÖMD i Fantastika bokhandeln
Lördagen den 2 november kl. 12.45

🧪Högläsning / Författare läser ur sina verk⁠
Söndagen den 3 november kl. 12
Medverkande författare: Boel Bermann, Sara Engström, Jörgen Hassler, Lena Karlin, Thomas Olivieri, Theodor Pipping

💫The Multiverse – creative asset or disadvantage?
Söndagen den 3 november kl. 13
Variations of what is called the multiverse have appeared a lot in fantastic stories lately, both in literature and on film/tv. Sure, it can be the basis of an exciting story. But how exciting is it really when every potential world or event is possible? How touching is the heroic death of a character if the same character always may return somewhere in the multiverse? What are the examples of good or poor use of this concept?

🧪 Smygrelease och signering av TÖMD i Fantastika bokhandeln
Söndagen den 3 november kl. 13.45

Årets hedersgäster är författarna Juliet E. McKenna, T. L. Huchu, Åsa Schwarz och Lena Karlin.⁠

Andra fantastiska programpunkter i urval:
✨A conversation about urban fantasy for young readers
🚀Housekeeping in space: Who´s cleaning the space ship?
🪐Economics of Extraterrestrial Mining
🌲The dark forest in Fantasyland
🍱Brave New Plate – Science and the future of food
👻Haunting the Narrative – The Role of Ghosts in Speculative fiction
😈Old gods in new times

SWECON/FANTASTIKA 2024
DATUM: 1-3 november 2024
PLATS: Kulturhuset Dieselverkstaden, Nacka
TIDER:  Fredag 17 – 22/Lördag 10 – 22/Söndag: 10.00 – 17.00
HEMSIDA: https://fantastika2024.com/
PROGRAM: https://guide.fantastika2024.com/
ENTRÉ: Hela helgen kostar 500 kronor (för personer under 26 år 400 kr), dagpass fredagen kostar 150 kronor, dagpass lördagen kostar 300 kronor och dagpass söndagen kostar 150 kronor.

Förbeställ den dystopiska romanen TÖMD här.

Fly undan solen & in i fantastiska världar i helgen

Vill du fly den brännande solen och rymma in i fantastiska världar?
Nu har du din chans! Eventet Ökon börjar imorrn – en fantastisk helg fylld av mänskliga robotar, onda växter, framtidens njutningar, återskapade mammutar, talande djur och många andra fantastiska saker.

Eventet Ökon/Swecon 2022 bjuder på två heldagar fantasy, science fiction och skräck. Eventet äger rum lördagen den 13 augusti och söndagen den 14 augusti på Dieselverkstaden i Stockholm. Fri entré!

Vad: Ökon/Swecon 2022
Var: Dieselverkstaden
Adress: Marcusplatsen 17, SE-131 54 Nacka, Sverige
Google maps: https://goo.gl/maps/np3PmjDmsd8zzn7K8
När: 13–14 augusti kl. 10-18
Facebook-event: https://fb.me/e/2Dh3COF1V

Här är en del av det fantastiska programmet:
• När vetenskap blir skräck
• Aktuell svensk fantastik
• Farlig flora
• Ekonomin ombord på generationsrymdskepp
• Framtidens njutningar.
• Sågverksfantasy: Arbetarkamp och magiska reliker
• Människoliknande robotar
• Att skriva fantastik för barn
• Vad vore en mammut värd för dig?
• Djur som huvudpersoner

Läs hela programmet här:
https://okon981639779.wordpress.com/program/


Hedersgäster på eventet:

Torill Kornfeldt
Torill Kornfeldt är författare och biolog med ett närmast ohälsosamt intresse för naturens märkligheter. Hon skriver och gör radio om mötet mellan vetenskap och samhälle, med ett extra stort fokus på hur vi formar vår framtid. Hon hörs bland annat i P3 Dystopia och Smarta svar på Skruvade frågor, och hennes senaste bok handlar om hur vi kan använda genteknik för att bygga om våra kroppar. Torill brukar delta i svenska SF-kongresser och ger där bejublade föreläsningar om djurens sexliv, hur vi kan göra nya mammutar, genmodifiera våra barn eller skapa de mest hållbara samhällena.
Hemsida: http://www.kornfeldt.se/

Boel Bermann
Boel Bermann debuterade med den kritikerrosade dystopiska romanen Den nya människan (2013). Hennes senaste publicerade verk är rysaren Det som växer på Saga Egmont (2021), novellantologierna Mörk Framtid (2018) och Sommarskuggor (2018) på Storytel, avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier samt novellerna De Vita och Exet i Sveriges Radio Creepypodden. Hon medverkade även i Sveriges Televisions serie År 1 miljon – berättelsen om din framtid. Som författare har hon, utöver romanerna, medverkat i ett tiotal novellantologier inklusive Andra vägar: Tio nya utopier, Zonen vi ärvde, Stockholms Undergång, 13 svarta sagor om superskurkar, Maskinblod-serien och Kärlek i maskinernas tid. Hon var länge medlem i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är en del av författarkollektivet Fruktan.se.
Hemsida: http://boelbermann.se/

Vill du ha en fantastisk helg?

Om du längtar efter en fantastisk helg fylld av mänskliga robotar, onda växter, framtidens njutningar, återskapade mammutar, talande djur och andra fantastiska saker så kila förbi eventet Ö-kon 2022 i augusti.

Ö-kon är en fantastik-helg med två heldagar med fokus på litteratur inom fantasy, science fiction och skräck. Eventet äger rum på Dieselverkstaden i Stockholm den 13–14 augusti 2022. Gratis entré, men du måste föranmäla dig eftersom antalet platser är begränsat:
->  https://okon981639779.wordpress.com/

Vad: Ö-kon 2022
Var: Dieselverkstaden
Adress: Marcusplatsen 17, SE-131 54 Nacka, Sverige
Google maps-länk
När: 13-14 augusti kl. 10-18

Här är en del av det fantastiska programmet:

När vetenskap blir skräck
Aktuell svensk fantastik
Farlig flora
Ekonomin ombord på generationsrymdskepp
Framtidens njutningar.
Sågverksfantasy: Arbetarkamp och magiska reliker
Människoliknande robotar
Att skriva fantastik för barn
Vad vore en mammut värd för dig?

Läs mer här:
https://okon981639779.wordpress.com/program/

Hedersgäster på eventet:

Författaren Torill Kornfeldt
Torill Kornfeldt är författare och biolog med ett närmast ohälsosamt intresse för naturens märkligheter. Hon skriver och gör radio om mötet mellan vetenskap och samhälle, med ett extra stort fokus på hur vi formar vår framtid. Hon hörs bland annat i P3 Dystopia och Smarta svar på Skruvade frågor, och hennes senaste bok handlar om hur vi kan använda genteknik för att bygga om våra kroppar. Torill brukar delta i svenska SF-kongresser och ger där bejublade föreläsningar om djurens sexliv, hur vi kan göra nya mammutar, genmodifiera våra barn eller skapa de mest hållbara samhällena.
Hemsida: http://www.kornfeldt.se/

Författaren Boel Bermann
Boel Bermann debuterade med den kritikerrosade dystopiska romanen Den nya människan (2013). Hennes senaste publicerade verk är rysaren Det som växer på Saga Egmont (2021), novellantologierna Mörk Framtid (2018) och Sommarskuggor (2018) på Storytel, avsnittet Amasoner i podcasten Mytologier samt novellerna De Vita och Exet i Sveriges Radio Creepypodden. Hon medverkade även i Sveriges Televisions serie År 1 miljon – berättelsen om din framtid. Som författare har hon, utöver romanerna, medverkat i ett tiotal novellantologier inklusive Andra vägar: Tio nya utopier, Zonen vi ärvde, Stockholms Undergång, 13 svarta sagor om superskurkar, Maskinblod-serien och Kärlek i maskinernas tid. Hon var länge medlem i författarpodcasten FantastiskPodd.se och är en del av författarkollektivet Fruktan.se.
Hemsida: http://boelbermann.se/

Nattvandring

Jag sitter där på baren, omgiven av människor, när jag börjar bli kallsvettig. Jag lyfter drinkglaset för att ta en klunk och inser att min hand darrar. Svetten börjar rinna i pannan och jag är fruktansvärt kissnödig. Det är något som är fel. För plötsligt är det som att jag inte kan förstå ett ord som någon säger till mig eller vad de säger till varandra. Alla ansikten är lätt förvrängda, som att alla omkring mig förvandlats till främlingar, som karnevalsmasker. Det är fortfarande samma människor, på något plan inser jag det, men det är som att allas ansikten har förvandlats, som att ansiktsdragen blivit hårdare, linjerna skarpare och deras egenheter framhävda och förstärkta till karikatyrer av sig själva. Jag reser mig hastigt, för hastigt. Stolen bakom mig faller bakåt, slår i golvet och splittras i tusen vassa skärvor.

Jag formar läpparna till ord, får ur mig en ursäktande viskning, inte till någon specifik utan bara rakt ut i luften, vet inte ens varför. Rör mig bortåt, tränger mig igenom en grupp människor som står mellan mig och cocktailbarens toalett. När jag passerar igenom är det som att de blir fler och står tätare än vad som borde vara fysiskt möjligt. De är en grupp människor som blir en hord av varelser som blir som en enda varelse som står så tätt sammansvetsad i sina delar att det inte går att ta sig förbi. Ändå försöker jag, kämpar mig igenom hindret som blockerar min väg. Så till slut är jag ute på andra sidan, ser den mörka korridoren som leder till toaletten.

Kunde jag springa skulle jag, men nu vacklar jag framåt panikslagen på vansinneshöga klackar. Vet inget annat än att jag måste bort härifrån, måste ta skydd, isolera mig från världen som tränger sig på.

Jag förstår ingenting, tänker att någon måste ha lagt något i mitt glas. När jag äntligen når toaletten är den upptagen. En kort stund står jag där, yr och vacklande, innan jag vänder om och tar sikte på ytterdörren. Jag vet inte varför, borde stanna inne, återhämta mig. Men jag har den där känslan av att om jag stannar en enda sekund till där inne så kommer jag att kvävas. Den varma, fuktiga natten slår emot mig, himlen glöder rött i solnedgången. Restriktionerna är släppta och gatorna fyllda av människor överallt. Högljudda, kaosartade och jublande främlingar. De trängs längst esplanaden som omger stadskärnan och jag börjar vandra på vacklande ben bortåt, var som helst, någonstans där jag är fri att andas. Nattluften är varm och fuktig, mättad av parfym och blomdoft. Jag kvävs, jag får inte ner syre i lungorna. Det är som att luften själv är min fiende, som att den är kompakt och trögflytande.

Jag har ingenting med mig, någonstans i mitt bakhuvud inser jag det, men tanken på att gå tillbaka är fruktansvärd. Jag befinner mig i ett främmande land, i en okänd stad, ensam utan pengar och mobil och ändå går jag bara framåt och bortåt. Allt är rödtonat och midnattsblått samtidigt, genomborrat av neon, skratt, skrik och musik. Var jag än vänder mig är stimmiga, berusade gäng och de går alla överallt, på trottoarer, cykelbanor och mitt i vägen. Vi går alla, som att vi går tillsammans, gångvägarna försvinner och vi går nu alla mitt i vägen. En nattvandring längst en motorväg helt utan bilar. Det är då jag inser det, att vi är på väg någonstans tillsammans.

En folkström som vandrar ut ur staden och ut i öknen och det är som att storstadspulsen följer med oss alla. Som om vi skapat en improviserad karneval, halsandes från spritflaskor, rökandes på glödande cigaretter och mörkret sänker sig över oss. Främlingar tar tag i min arm, knuffar till mig, försöker tala med mig för att sedan försvinna in i skuggorna. Av reflex drar jag ner min korta, glittrande klänning medan jag går. Försöker se ut mindre som ett villebråd öppen för ofrivillig beröring. Min andning är hetsig, mina rörelser vacklande och osäkra, svetten rinner och världen är Dantes inferno, en av cirklarna i helvetet, men jag vet inte vilken.

Jag vänder på huvudet och ser tillbaka till det som varit. Bakom mig lyser stadens neonljus, men här ute i den mörka öknen faller mörkret samtidigt som rösterna sakta dämpas. En mörkblå ridå av himmel och tystnad faller över oss nattvandrare som följer vägens mörka, asfalterade band. Folk rör sig fortfarande skrattande, skrålandes och sjungandes, men nu med röster som är lugnare och mer innerliga. Ändå låter ljuden mer här, färdas längre över ökenvidderna. Som att de vill kompensera frånvaron av ljud omkring oss. Fler och fler börjar tända lamporna på sina mobiler ju svartare himlen blir. Små strålkastare av ljus som vajar och flackar, svingas omkring och de klara ljusen skär genom natten kallt och vitt mot allt det dovt blåa, som signaler till något som väntar bortom.

Jag vill skrika efter hjälp, jag vill bönfalla en främling att ta mig hem. Jag vill hindra mig själv och oss alla från att fortsätta nattvandringen, stanna upp för att försöka förstå vad som pågår.

Men vi drivs av något nu som övergår mänskligt förstånd. Vi drivs av något annat, en kallelse och en framåtrörelse som har fångat oss. Vi dras framåt genom öknen och natten. Plötsligt snubblar jag till, inser att vägen har nått ett slut i mitten av ingenstans. Som att den inte har hunnit konstrueras längre än så här. Världens ände. Men alla fortsätter framåt, utan vägen, människor ut i mörkret, lämlar över klippan. Det finns inga gatlyktor längre, bara mobilsken och stjärnor och en full måne som speglar ett fjärran ljus. Himlen är så mörk nu, så djupt blå att man känner att man drunknar när man ser upp i den.

Utan att tänka mig för tar jag av mig de högklackade skorna. Det går inte att röra sig över ojämn mark i dem, de kan inte få ett fäste över sten och grus och sand. Jag vinglar och är på väg att falla för varje steg jag tar. När jag fått av mig skorna slänger jag dem åt sidan, ut i mörkret, utan att stanna upp. Vasst grus och småsten skär in i mina fotsulor, men just nu är smärtan välkommen, efterlängtad, underbar. Det är som att mitt sinne klarnar av smärtan. Den lyfter diset i mitt sinne som fördunklar allt, det är som en alarmklocka som kämpar för att tränga igenom sömn och lager av drömmar. Jag vill vakna, jag vill upptäcka att inte är där jag är. Men det är på riktigt, det sker och här och nu, men jag vet inte ännu var här och nu är. Inombords vet jag att något snart kommer att hända och att jag inte vill vara här när det sker.

*

Novellutkastet Nattvandring är oredigerade anteckningar från en dröm av Boel Bermann

Frostbiten

Hennes andedräkt är vass och kort. Som att hon kämpar för att få ner syre i sina lungor. Jag ser på henne där hon sitter pressad mot metallväggen inlindad i en vit filt. Det är som att hon försökt komma så långt bort från mig som möjligt i rummet där vi stängt in oss.

”Jenny, du kan inte stanna här. Vi måste försöka ta oss härifrån. Om du inte följer med mig ut så kommer du att dö här. Du vet det” säger jag med låg röst.

Hon ser på mig med stora, uppspärrade ögon, röda och blanka av all gråt. Bara ser på mig med en blick som är både rädd och anklagande. Sedan skakar hon på huvudet.

”Jag vill inte följa med dig någonstans. Det är bättre om jag dör här.”

Jag tar ett djupt andetag, den kalla luften river i lungorna. Biter mig i läppen och får behärska mig för att inte höja rösten, för att inte skrika ut min frustration. Svär inombords, jag vill verkligen inte slösa någon kraft och energi på att få ut henne härifrån. Att behöva trösta och övertala, det går inte. Inte här, inte nu. Varje varmt andetag är ett andetag mindre i kampen för överlevnad.

En del av mig vill lämna henne bakom mig. Men det fungerar inte så. Hon och jag, vi har varit tillsammans sedan grundskolan. Hon är mitt allt. En livslång kärlek. Utan henne kan jag inte överleva. Jag måste få henne med mig. Tillsammans måste vi ta oss ut genom dörren, smyga förbi faran och nå ut på de istäckta vidderna. Måste få henne med mig över isen i ett försök att nå trygghet.

Jag måste få henne att röra sig. Måste få henne att fly. Vi kan klara oss, vi kan komma undan. Det finns en chans.

”Finaste, du måste komma med mig nu. Jag kan inte lämna dej här, det förstår du väl?”

Jag tar några stapplande steg bort till henne, lutar mig ner och stryker henne mjukt över huvudet med en darrande hand. Hon börjar bli frostbiten i ansiktet. Det tidigare likbleka ansiktet börjar byta ton, blir allt rödare i kylan. Stannar hon här kommer hon frysa ihjäl. Jag fortsätter envist:

”Kom nu älskling. Jag vet att det där som dök upp skrämmer dig, det skrämmer mig också. Och jag vet inte vad det är eller om vi har en chans att ta oss förbi det. Men kanske, det finns en liten chans. Vi kan inte bara ge upp.”

Jag sträcker fram min handskbeklädda hand mot henne. Men hon rycker till, nästan som att hon är rädd för ett slag. Hon ser på mitt ansikte och viskar fram, med ett tonfall som låter nästan frånvarande, chockat.

”Du offrade Sara. Utan att tänka, utan att tveka. Du lät henne medvetet bli tagen så att de inte skulle ta dig. Jag såg hur du knuffade till henne så att hon föll. Så att du kunde komma undan.”

Jag sväljer, försöker komma på ett svar. Viskar till slut fram:

”Det var en reflex. Jag är så fruktansvärt ledsen, jag visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte och jag trodde inte att hon skulle falla, jag försökte bara ta mig in här. Det var inte meningen, så klart det inte var. Vad tror du om mig? Det är ju jag, du känner mig.”

Hon blinkar flera gånger, hennes ansikte är rött och det ser ut som att hon vill gråta men att det är för kallt för tårar.

”Kom nu, följ med mig. Håll ut, kämpa ett tag till. För min skull.”

Motvilligt tar hon min utsträckta hand och jag hjälper henne upp från golvet. Sedan tar jag henne i mina armar och håller om henne hårt och länge.

När vi släpper taget säger hon:

”Hur tänker du att vi ska göra?”

”Jag vet inte riktigt, men det lät som att de gick i väg. Jag tänker att vi smiter ut bakvägen, det är närmast. Om vi bara lyckas ta oss förbi den där uppråken bakom anläggningen så försvinner vi ur deras synfält. Med filtarna omkring oss försvinner vi nästan i allt det vita. Så försöker vi ta oss till det gamla tältlägret vid landningsplatsen. Där finns det fortfarande matreserver, bränsle och kanske en radio. Vad tror du?”

Hon nickar trött, verkar inte ha någon ork eller kraft för att säga något mer. Vi tar varsin väska utan ett ord, går igenom rummet på jakt efter saker som kan komma till användning. Ett paket kex, en mugg, det finns inte mycket här. Vi har redan tagit på oss alla kläder som vi hittat och i min väska ligger en extra filt och en kniv.

Sedan ställer vi oss vid dörren. Så försiktigt och ljudlöst jag kan drar jag ifrån regeln och gläntar på dörren. I dörrglipan kan vi se ut i anläggningen. I ett fönster kan jag se att skymningen är nära. Även om det aldrig blir riktigt mörkt kommer det dämpade ljuset göra det svårare för dem att följa efter oss. Jag är på väg att signalera åt henne att följa mig, när hon hindrar mig, lägger sin hand på mig och viskar.

”Om de tar oss, om de kommer. Lova mig att du inte något mot mig, inte som du gjorde mot Jenny.”

”Jag lovar och svär, jag tänker inte låta dem ta dig. Jag skulle aldrig kunna göra det.” viskar jag tillbaka.

Varje ord är sant. Om jag inte får henne med mig härifrån finns det ändå ingen chans att jag klarar den långa färden över isen. Det är för långt och för kallt, räddningen är dagar bort till fots genom isande kyla. Jag behöver henne. För värme om nätterna. För bärhjälp om dagarna. Och för föda, om det blir riktigt illa. Kanske kan vi klara oss båda två. Kanske kan bara en av oss klara sig.

Jag älskar henne. En livslång kärlek. Jag ser på hennes rosiga kinder och blanka ögon och tänker för mig själv: Sara, jag älskar dig till döden skiljer oss åt. Men jag vill leva.

*

Novellen Frostbiten av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Under isen/gömt i snö
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (6/12): Blek, frostbiten, tält, skymning, metall, hund, livslång, hugger, torn, syre, råk, Oden

Desertören

Jag pulsar genom snön. Vet inte längre var jag är, vet bara att jag måste bort från byn. Måste ta mig var som helst, kan inte stanna här. Minnet av vad som hände på byrådet gör för ont. Jag försöker hindra mig själv från att tänka på det, men det vägrar släppa taget om mitt sinne. Återkommer om och om igen, som ett eko som aldrig försvagas. Det allra första byrådet.

Hur de samlade ihop alla som fortfarande levde i byn i det gamla, förfallna shoppingcentret. Hur vi alla stod där mitt i den öppna ytan i mitten medan de höll talet ståendes i den stillastående rulltrappan upp till andra våningen upplysta av facklor och soldrivna lyktor. Ett högtidligt tal, ett byråd för oss alla. 

Om att nu när alla transportkedjor till andra delar av landet är utslagna, nu måste vi alla hålla samman och hjälpas åt. Nu när vi måste lyckas överleva enbart på det som kan odlas eller fångas så måste vi förbereda oss för framtiden och göra det som krävs för att så många som möjligt av oss ska klara sig. Annars kommer vi alla att svälta ihjäl. Den bitande mörka vintern är över oss, den isande kylan tränger igenom märg och ben och matförråden är redan sinande trots att vi har försökt att lägga undan ett förråd för att vi visste att den här dagen kunde komma, även om vi hoppades att det aldrig skulle ske.

Jag förstår nu att byrådet hade tänkt på det här långt tidigare, resonerat sig fram till planen de skulle lägga fram för oss den där vackra vinterkvällen. Att de suttit gud vet hur många kvällar och diskuterat vad de ska göra när vi isoleras helt. De var förutseende, de förstod vad som skulle komma. Det var därför talet var så välformulerat. Det var därför de framstod så lugna, vänliga, rationella och logiska.

Jag hatar dem, hatar dem över allt annat. Mitt avgrundsdjupa hat brinner och hettar i vinterkylan.

Efter att ha lagt fram förslaget skulle vi alla rösta. Inte på om planen skulle genomföras, det var de intelligenta nog att inte låta oss göra. Vi skulle bara lägga våra röster på vilka som skulle väljas ut. Dold röstning, naturligtvis. Så att ingen i byn skulle veta vem som röstade på vem. Men det var rent krasst ett spel för gallerierna. Nu i efterhand vet jag inte ens om de som valdes ut var de valda. De sa inte hur många röster varje individ hade fått, de sa bara namnen.

Min kropp rör sig framåt genom mörkret, rörelsen och hatet håller mig fortfarande varm. Men samtidigt känner jag kylan börja smyga sig på. Det kommer inte att dröja länge innan den tar över mig, tränger in i varje cell i min kropp, gnager sig in i benen och fryser blodet. Men jag kämpar vidare. När jag började min vandring hade jag ett mål. Nu är jag redan övertygad om att jag inte kommer nå det, att jag inte kommer att nå fram. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att vända tillbaka och min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att bara lägga mig ner här i snön och ge upp, tillåta mig själv att försvinna i allt det vita och mörka.

Jag stod bara där när de samlade ihop de tio personer i byn som de sa hade fått flest röster. Även så gjordes allt så lugnt och ordnat. En i taget leddes ut bort till shoppingcentrets entré. När alla hade samlats skulle de använda fordonet för att transportera i väg dem till storstadsregionen. Där det ändå fanns en chans att få tillgång till mattransporter och elektricitet, till skillnad från den norrländska obygden vi befann oss i. Visserligen skulle vi behöva avvara en person som kunde arbeta en längre tid och visserligen skulle det kräva en hel del bränsle som hade kunnat tas tillvara på här i byn. Men det var ändå värt insatsen, för då hade både de utvalda och vi andra en bättre chans för överlevnad.

Jag försöker intala mig själv att vi trodde på det då. Att vi nickade, log uppmuntrande mot de utvalda och på riktigt trodde att vi alla hade en chans. Men vi visste alla att det inte var sant. Allesammans, alla som var i salen, varenda en i byn visste att det var en smutsig, mörk lögn. Ett namn i taget. En människa i taget. Alla stod stilla och jag antar att det enda vi tänkte var en stilla, desperat bön om att vårt eget namn inte skulle ropas ut. Snälla, ta någon annan, välj någon annan.

Vi stod bara där stilla och såg hur byns väktare tog våra mormödrar och farföräldrar, våra mammor och pappor. En och en leddes de ut ur rummet. Vissa rörde inte en min, stoiskt och sammanbitet gick de ut med värdighet, utan att bevärdiga oss andra en blick. Men andra började gråta, skrika, bönade och bad om att få stanna i byn och ropade ut namn på sina barn, barnbarn, vänner och bekanta.

Jag gjorde precis som alla andra. Jag och de andra såg på våra fötter, såg bort, såg ned. I tysthet. Jag klarade inte av att möta deras ångestfyllda blickar över sorgen och sveket. Tänkte bara att inget skulle förändras om jag protesterade. Då skulle jag bara göra mig själv till en kandidat för transporten. Ta någon annans plats. Byn behöver mig, jag är frisk och stark, jag kan göra en skillnad. Min fru, mina barn, de behöver mig.

Varför gjorde ingen något? Av samma anledning som jag inte gjorde något. För att vi insåg sanningen, men valde att klamra oss fast vid lögnen. Trots att vi visste precis vad som egentligen skulle hända, trots de fina orden.

Himlen är så mörk ovanför mig. Så mörk är natten i midvintertid. Samtidigt är det nästan fullmåne, världen är inte ogenomträngligt svart utan mörkt blå och jag kan se förvånansvärt långt över det snötäckta landskapet runt omkring mig.

Den stora hemligheten. Den som höll oss vid liv, den som räddade byn den första vintern.
Jag har alltid varit en logisk och sansad människa. Det förändrades inte när katastrofen kom, snarare förstärktes den sidan i mig, tillsammans med en beskyddarinstinkt för min fru och mina barn. Jag har hjälpt till, kämpat hårt och försökt se vad vi måste göra för att överleva. När systemet introducerades resonerade jag i efterhand länge med mig själv, lade fram argument för och emot. Rent logiskt insåg jag att byrådet hade rätt. Att vi inte skulle överleva utan att avlägsna de som inte kunde bidra. Att vi alla skulle svälta ihjäl utan åtgärden.
Därför accepterade jag systemet och bidrog till att upprätthålla det. Jag hjälpte till att upprätthålla det officiella systemet i byn som varje år gjorde en nödvändig gallring och transporterade i väg människor från byn. Men också det inofficiella systemet, det outtalade.  När man inte längre kan bidra till byn, när man bara var ytterligare en mun att mätta, så behövde det göras så att vi andra kunde ha en chans att överleva. Det var helt logiskt.

Panikattacken tar över mig, trycket över bröstet förvärras när jag tänker på mig själv, utvärderar vilken slags människa jag är, vilken slags människa jag har tillåtit mig själv att bli. Jag är arbetsför, jag var aldrig i någon fara. Inte än i alla fall. Men Sara, min fru. Att en dum olycka kan orsaka så mycket smärta. Ett fall, ett djupt sår i benet. Smärta, men då trodde vi inte att det var mycket mer än det. Benet skulle läka, det handlade bara om några veckor som mest, sedan skulle allt bli bra igen. Förutom att det inte blev det. Infektionen förvärrades. Huden runt såret blev bara rödare, började bli missfärgad och var irriterad. Hon hade ont när hon rörde sig och svullnaden gick inte ner. Tiden gick.

Jag försökte intala mig själv att jag inte hade kunnat rädda henne. Visst hade jag fortfarande mitt jaktgevär och ammunition. Med militärutbildning som ung, vapenlicens och jaktcertifikat från tiden innan katastrofen hade jag större kunskaper om vapen och strid än nästan alla i byn. Men jag kunde inte rädda henne där, på plats på det årliga byrådet i shoppingcentret ikväll. Jag kunde bara stå där och se hur de ledde henne bort mot ingången. Jag kunde inte röra mig, inte protestera, inte hindra dem för att föra bort henne. Antagligen kan jag inte rädda henne nu heller, antagligen är det redan för sent. Men jag kan inte leva med mig själv om jag inte försöker.

De kommer att kalla mig desertör. Det är vad de kallat andra som lämnat byn, som försökt älska nära och kära. Alla de som brutit pakten, som övergett eden som de fick oss alla att svära i shoppingcentret den där första vintern av isoleringen. Eden om att ägna våra liv till att göra det som krävs för att så många som möjligt har en chans att överleva. Att inte bidra, att protestera, att ta resurser som kan användas bort ur byn…

Genom att lämna byn med mat, varma kläder, snöskor och jaktgevär har jag svikit dem alla, svikit löftet jag gav. Men mina barn kommer inte att straffas för mina synder. De är unga och starka, de behövs för byns framtid. Det tröstar jag mig med, för i byn har inga andra barn eller tonåringar behövt bära fädrens synder.

Allt som skett har så länge varit ett skavsår i själen. En rädsla för att dö och en rädsla för att leva. Om de tar mig kommer de att återbörda mig till byn, men inte som jag en gång var.

Hemligheten. Hur vår by har klarat sig så länge. Det vi aldrig pratade om den där första vintern, det vi aldrig har pratat om. Nu närmat sig juletid och byn kommer ha mat även denna vinter.
Snart kommer de alla vara upptagna med att förbereda det gemensamma julbordet. Hela byn engageras i att salta och röka kött, laga pölsa, koka buljong på märg och ben och mage för dopp i grytan, göra blodpudding, leverpastej, leverkorv, blodkorv, torkat hjärta och rimmad tunga. Allt tas tillvara. För att vår by tar munnar att mätta och mättar andras munnar med dem.

Novellen Desertör av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Desertör
Att vägra slåss för sitt land/ att överge något man lovar att hålla sig till.
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (minst 4/9) stjärnor, frost, villervalla, panel, panik, hemlighet, fara, skavsår, bajonett