Skolning

februari 26, 2015 Av Lämna en kommentar

Det är som att stiga ner i en modern pyramid, sten och betong trycker på från alla sidor. Hårt och oförsonligt, men samtidigt hemlighetsfullt. De vuxna människor som rör sig i byggnaden pratar med viskande, självutplånande röster. Som att de saknar tillåtelse att vistas i lokalen. Betongväggarna är täckta av inglasad text, informativa instruktioner och regler som måste följas som regelbundet byts ut. Barnen beter sig annorlunda, de yngsta som inte har lärt sig än. De springer mellan texterna och dataskärmarna, för händerna över de enorma touchscreens som täcker varje upptänklig yta. De försöker nå högre, försöker få fram nya bilder att framträda. Som om lokalen är deras privata lekstuga, inte deras kommande indoktrineringsskola. Jag sätter mig på en av betongbänkarna och sluter ögonen. Låter sinnet fyllas av barnens ljusa röster studsa mellan de kala väggarna och hör hur de bildar en näst intill sakral kör tack vare den obönhörliga akustiken. Som att lyssna på det förflutna en kort stund, innan arbetet kallar. Innan jag förvandlas till den som tar nyfikenheten ifrån dem.

IMG_3604

Arkiverad under: Blogginlägg, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , ,

Helhetsperspektiv

oktober 15, 2014 Av Lämna en kommentar

Mini-novellen Helhetsperspektiv är skriven av Boel Bermann.

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt. Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

 

Mini-novellen ”Helhetsperspektiv” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

IMG_0752

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , ,

Övervakning

oktober 13, 2014 Av Lämna en kommentar

Övervakning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.

En helt vanlig dag. Olik alla andra dagar. Märker inte att den är annorlunda. Det finns inget som säger att kamerorna som övervakar varje del av vår existens inte fungerar. Alla människorna runt om mig tror att de fortfarande fungerar, det finns inget som avslöjar att de är ur funktion. Undrar om folk skulle bete sig annorlunda om de visste?
Jag är en av få som vet att de inte är aktiva, att kamerornas ögon är döda. Jag har dödat dem. Går det att säga så om teknik? Att maskinerna dödats? Det låter fel, men det känns rätt. De allra flesta byggde på ett och samma program – som jag tagit ut. Det mesta styrdes helt av maskiner. Sannolikt finns det fortfarande riktiga människor involverade, människor som desperat kämpar för att återställa systemen och få övervakningen att övergå till det normala över Stockholm. Men de måste vara få. Har ingen uppfattning om hur snart de kan reparera skadan. Men ingreppet var stort, större än vad de rimligtvis trott var möjligt. Chansen är stor att ingen iakttar mig just nu efter konstant övervakning dygnet runt de senaste åren. Jag är uppfylld av en känsla av frihet.

IMG_0825

Arkiverad under: Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , ,

Radiostyrd

oktober 12, 2014 Av Lämna en kommentar

Radiostyrd är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Det kallas inte övervakning längre. Övervakning anses vara ett fult ord. Att det finns kameror som följer oss under alla våra vakna timmar, mikrofoner som spelar in alla ljud, program som söker igenom allt vi skriver, mejlar och postar är inte övervakning. Istället är det omtanke. Staten bryr sig om oss medborgare. Den vill inte att vi skadas. Den vill att alla dess medborgare ska ha ett bra liv, äta näringsfylld mat, motionera lagom, ha regelbundet sex, dricka måttligt, vara sociala och umgås med partner, vänner och arbetskamrater. Staten tar hand om oss. Det är därför de aktiverar dosan om vi inte uppför oss i enlighet med standarden som etablerats. Dosan som gör att de kan styra oss och vårt agerande. Det är inte en obehaglig upplevelse. Staten gör det enbart för att den bryr sig om oss. För att lära oss göra rätt.

Nästan alla jag känner har varit utsatta för dosan vid något tillfälle i sina liv. Vi pratar inte om det, skriver inte om det, postar inte om det. Men vi har viskat om det, med handen för våra munnar. Staten tar kontrollen över kroppen i några dagar och gör allt som vi förväntas göra. Så att varje medborgare verkligen lär sig hur han eller hon ska leva sitt liv för att få ut maximal belöning av sitt agerande. Maximalt nöje, trevnad, motion, näring och tillfredsställelse. Vi förstår ju inte bättre själva. Våra liv är bortslösade när vi inte utnyttjar vår tid maximalt. Det är för vår egen skull.

IMG_1363

IMG_3704

 

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , , ,

Novell: Testresultatet

oktober 10, 2014 Av Lämna en kommentar

Novellen Testresultatet är skriven av Boel Bermann.

De upptäckte mitt tillstånd under ett standardtest för mitt blod på rymdstationen. För säkerhets skull. Nu är jag fast här på grund av testresultatet. Min sambo kan inte komma hit, han har ett medfött hjärtfel och kan aldrig stiga ombord på ett rymdskepp. Min arbetsgivare beklagar situationen. Mest på grund av den enorma ersättningen de kommer tvingas ge mig. Rymdstationen är minimalistisk, har bara det allra mest nödvändiga. Finns inte mycket för mig att göra här. Strålningen är enorm och den fysiska påverkan den kommande vistelsen gör på min kropp är oförutsägbar. Det var aldrig tänkt att någon skulle vistas här längre än några veckor.
Frekvensen av besökare har ökat, de kommer och går. Tar mina världen, gör tester och undersökningar på mig. De säger att de beundrar mitt mod och berättar att jag är enormt populär nere på jorden. Jag läser naturligtvis nyheterna, men de känns overkliga. Som att de inte handlar om mig. Jag är den ofrivilliga huvudpersonen i en dokusåpa. En tragisk kärlekshistoria. Ett par åtskilda av tom rymd. De har satt upp fler kameror, varje millimeter av min tillvaro är täckt. Min sambo har kameror som följer hans steg, men det är jag som är i fokus.

Någon måste ha slarvat med testerna innan jag åkte upp eller så var det så tidigt att det inte gick att upptäcka. Att jag var gravid. Mitt barn som jag bär inom mig kommer att vara det första barnet som utvecklas och föds i rymden. Det första barnet som växer upp på en rymdstation. Hon kommer inte kunna åka till jorden förrän hon är tonåring, förrän hennes kropp är stark nog att klara påfrestningen. De vill inte, kan inte, riskera mitt barns liv. Jag kanske kommer att få återvända innan dess, men bara under kortare perioder, om min kropp inte försvagats alltför mycket av den långvariga rymdvistelsen. Det ser inte bra ut att en mamma skulle överge sitt barn i den mörka rymden. Kanske kommer jag vara så svag efter födseln att jag aldrig kan återvända för att det skulle vara för stor risk för mitt liv.
Jag och barnet. Hela världen tittar på. Jag bönföll mina chefer inom myndigheten att låta mig åka hem efter att det upptäcktes. Skrek, grät och hotade. De filmade inte det. Världen var med när testet visade att jag var gravid, världen är förväntansfull. Myndigheten för rymdforskning har fått mer uppmärksamhet än någonsin, det folkliga stödet är ofattbart stort och privata donationer forsar in. På grund av rymdbebisen. Så de behåller mig och min växande mage här ute i rymden. För sin egen skull. Men de säger att det är för min egen säkerhets skull. Och för barnets.

IMG_1945

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , ,

Robotrökning

oktober 9, 2014 Av Lämna en kommentar

Robotrökning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Roboten lyfter cigaretten och tar djupa bloss. Vi skrattar allesammans hejdlöst. När cigaretten är slut skanderar vi ”En till, en till!” och roboten tänder ännu en cigarett. Och sedan ännu en.Vi vet att cigaretterna är skadliga för den, att den består av organisk materia. Men vi bryr oss inte. Pappa kommer bli rasande sen, robotar blir beroende väldigt snabbt. Men det är så sanslöst roligt att de roboten röka att det är värt att ta en utskällning. Vi tvingar roboten posera som vi sett i uråldriga reklamer och filmer. Den står lutad mot spiselkransen, röker till synes nonchalant. Vi tvingar den säga filmrepliker vi hittar på nätet. Den hostar inte, den lärde sig snabbt hur man röker.

Planen var hela tiden att få roboten att röka, vi fick kämpa hårt för att hitta olagliga cigaretter. Vi skulle aldrig röka själva. Skulle inte utsätta oss själva för den skadan. Men det är ju bara en robot. En robot kan man få att göra precis vad som helst. Med rätt argument. Om den inte rökte skulle vi röka cigaretterna, hotade vi med. Roboten måste skydda oss från fara. En robot får inte tillåta att en människa skadas eller underlåta att göra något som leder till att en människa riskerar att skadas. Vi ställde ett ultimatum. Rök du eller så röker vi. Så roligt vi har det, så lustigt det ser ut. Den är ovan och blek. Vi ser på våra filmklipp på plattorna och instruerar den för att stå och röra sig så likt som möjligt. Vilken dum maskin. Den skadar sig själv. Vi gör vad vi vill med vår robot.

IMG_1367

 

Arkiverad under: Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , ,

Novell: Tryffel

september 14, 2014 Av Lämna en kommentar

IMG_0675
Novellen Tryffel är skriven av Boel Bermann.

När den tunna, vita skivan nådde hans tunga kände han rysningar av ohämmad lycka. Den mörka knölen med det vita innanmätet. Hård, knotig och motbjudande. Har legat tryggt under jord ända tills ett våldsamt tryne rotat fram den från den stillsamma tillvaron och fört bort den. Lukten är vidunderlig. Parfymerad, mättad sötma med en svag ton av jordkällare. En fuktig lukt. En lukt som desperat andas sina sista andetag.
En gång i tiden hade han obetänksamt sagt till en av sina medarbetare på forskningsinstitutionen att han ansåg att tryffel var överskattat. Överanvänd. Att det gick inflation i smaken. Idag skäms han över att han sa en sådan sak, men inners inne är han också glad för att han gjorde det. Annars hade kollegan aldrig sagt något, annars hade han kanske aldrig fått veta. Kollegan såg på honom och invigde honom. Sanningen var enkel, han hade aldrig ätit tillräckligt färsk tryffel. Tryffeln var mer än den såg ut att vara.

Det var få som visste om det och de som visste bevakade sin hemlighet. Det har länge varit en åtråvärd delikatess. Omöjlig att odla. Ingen hade någon förklaring, tills några få insåg att den inte var en svamp. Att den inte hade något mycel. Att knölen långt ner i jorden var ett afrodisiaka precis som ett ostron. Av exakt samma anledning. De levde. Levde ända fram till sekunderna då man skar av en skiva och lade den på tungan. Sensationerna de spred, smakupplevelsen de frambringade i den mänskliga kroppen var varelsens dödsryckningar.

Tryffeln var ingen svamp. Inget som kan växa i jorden, inget från jorden. Det är därför det finns så få. De följde med en vilsen meteor och störtade djupt ner i jorden. Borrade sig djupt under skyddande jord och levde i trygghet. Tills människor och djur fann dem och upplevde smaksensationen. Deras kroppar utsöndrar en motsvarighet till adrenalin och svett inför döden. En smak av parfymerad njutning.

Mini-novellen ”Tryffel” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:

Tema: Mycel, svampar, tryffel
Känsla: Lycka
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar

Novell: För din säkerhets skull

september 10, 2014 Av Lämna en kommentar

bild (10)

Novellen För din säkerhets skull är skriven av Boel Bermann.

– Älskling, din läpp. Den är sprucken.
Han lyfter handen och rör vid sina läppar.
– Det är ingen fara, det blir så. Det är inget du behöver vara rädd för.
– Gör det inte ont?
– Inte mycket.
Hon ser på honom, på hans perfekta ansiktsdrag. Han ser helt lugn ut. Hennes hjärta slår snabbt. Det var första gången hon sett hans epileptiska anfall. Han bet sig i läpppen, kanske också tungan. Det rinner en tunn strimma blod nerför hans haka, men han verkar knappt märka det. Läppen är svullen. Han ser på henne med outgrundlig blick, frågande. Han är vacker.
– Kan du fortsätta?
Hon ser blod droppa ner på mattan. Det röda mot hans svagt blåa läppar, på grund av den låga syresättningen i blodet. Hon vet inte vad hon ska säga. Anfallet chockade henne. Det brukar inte hända att hon blir tyst, hon är inte en tystlåten person. Brukar ha lätt för ord. Det är som att han inser hur obekväm hon är med situationen. Som att han kan rädda henne. Men han rör sig inte, står stilla som en skyltdocka, barfota mot mattan med kläderna i oordning.
– V borde fortsätta, säger han tonlöst.
Han har rätt och hon vet det, men hon känner sig fortfarande rädd för hans skull. Hon vill inte. Han går närmare henne, pressar sig mot henne. Tar hennes hand och lägger den mot sin bröstkorg. Kysser henne på halsen. Hittar punkterna, trots att de inte känner varandra. Hon försöker hitta tillbaka till upphetsningen, försöker stålsätta sig för att han när som helst kan på ett anfall till. Något som utlöser metallhalsbandet. För att någon trycker på en knapp. För att någon tycker om att blanda deras försök till njutning med hans lidande och hennes oförmåga att förhindra det.
Tyst, nästan ohörbart, viskar han i hennes öra. Som ett andetag, hon känner en våg av varm luft slå emot sina hörselgångar.
– Gör du inget dör vi båda. Gör något. För din egen säkerhet, för någon annans nöje.

 

Mini-novellen ”För din säkerhets skull” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:

Riktlinje: Två personer som pratar med varandra
Tid: 20 minuter
Försök få med 8 ord av följande i texten:
popcorn, kabel, skyltdocka, träningsapp, trumskinn, barfota, sportjacka, tortyr, sprucken, tystlåten, epileptisk, blå, svagbegåvad, droppande, svullen, öm

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , ,

Novell: Natten

september 3, 2014 Av Lämna en kommentar

bild (2)

Novellen Natten är skriven av Boel Bermann.

Hon ser ut över himlavalvet precis efter att solen gått ner. Den djupblå, svindlande färgen som lovar något annat, något bortom. Hon vill aldrig sänka blicken. Bara stå där på strandkanten och se upp i allt det där stora och vidunderliga och glömma sin egen existens. Förneka att hon är en del av mänskligheten. Tränga undan att hon är en del av den ras som besudlat allt det som breder ut sig framför henne.

Natten är varm, fuktig och omslutande. Om hon blundar känner hon stenarna under sina fötter tydligare, känner brisen från havet fylld av salt och hör bruset från vågorna som slår in. När hon blundar är allt bra. När hon blundar tänker hon att det ändå finns något därute som skapade allt och som gav oss skapelsen i hopp om att vi skulle förvalta den. Krafter som skapade klotet som rör sig runt i universum i en fast bana utan riktning eller mål. Solen har sänkt sig och det kvardröjande ljuset bleknar för varje sekund.

I mörkret är allt fortfarande vackert. I mörkret kan hon inte se tjära eller olja som täcker stranden, utspilld och kvarlämnad som en fläck på samvetet. Hon slipper tänka på mänsklighetens jakt på animaliskt protein, den accelererande växthuseffekten, de höjda temperaturerna och de dränkta landområdena. I mörkret kan hon låta skammen driva iväg, den som hon annars konstant bär med sig för att hon gjorde för lite. För att hon inte protesterade eller agerade, för att hon var en av se passiva istället för en av de aktiva som försökte hindra den negativa spiralen.

I mörkret är allt stilla. Allt blir vackert med tillräckligt mycket mörker och tillräckligt mycket distans. Som att världen täcks av det svarta skrapet från en vaniljstånd, det mörka pudret lägger sig som en skyddande hinna mellan henne och verkligheten. I ljuset är verkligheten sträv och salt. I mörkret är den mjuk och med en mild sötma. Hon lägger sig ner på en klippa, lyssnar, andas och glömmer. Alla försöker glömma att de orsakat sin egen planets förstörelse. I natten kan de flesta lyckas i några timmar. Försvinner in i drömmar och färdas iväg på vågorna, andas den ljumma luften och glömmer hur det är att finnas till.

Mini-novellen ”Natten” skrevs under en skrivövning med Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är reglerna:

Tema: Förändring av naturen
Tid: 15 minuter
Minst 4 ord av följande ska inkluderas i texten:
tjära, utspilld, växthuseffekten, öronmärkt, himlavalv, Gud, protein, rumphuggen, sträv, omkrets, protestera, vaniljstång

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , , , , , , ,

Novell: Solstorm

december 14, 2013 Av Lämna en kommentar

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
« Föregående sida
Nästa sida »