Novell: Orangeriet

Novellen Orangeriet är skriven av Boel Bermann.

Kjolarna trasslar ihop sig och jag tappar balansen i den smala metalltrappan. Jag faller. Jag kan falla. Har tränat fallteknik in i det oändliga. Känner de hårda trappstegen smälla in i kroppen, men skyddar huvudet och når golvet näst intill oskadad. Jag vet inte var han är, hur nära, hinner inte titta bakom mig. Har svårt att andas av den förbannade korsetten. Kan inte röra mig lika enkelt i den här munderingen. Kommer inte hinna undan.

Sliter av mig kjol-lagren och springer in i skuggorna, i ett av hörnen på orangeriet. Försöker lyssna, försöker höra var han är. Den fuktiga, varma luften gör det svårt att andas, jag är andfådd och kämpar för att återfå min lugna andning, andas tyst och kurar ihop mig så att jag inte kan hittas. Imma täcker allt glas utåt, går inte ens att se ut genom den. Allt är täckt av kondens.

På benet sitter alla verktygen noga fastspända. Det borde göra mig lugnare, men just nu hjälper inte ens skalpellens kalla metall mot huden. [Läs mer…]

Novell: Apokalyps

Novellen Apokalyps är skriven av Boel Bermann.

Jag ser ner i avgrunden där Kungsgatan en gång låg. Det förvånande var hur smal sprickan var och samtidigt så djup. Bara som att marken imploderade och vidgade sig under alla människor och bilar. Kaoset och rädslan, insikten att apokalypsen var här. Rasmassor av gatan och husen intill föll ner i tomheten, det finns inget kvar. Jag står på Nya Kungsbron som går rakt över öppningen, en populär plats att ta turistfotografier. Vid avgrunden. Jag set hur allt vatten väller ner i den till synes bottenlösa avgrunden. Det lugnande ner sig. Allt blev stilla igen.

Regnet och vattnet täcker hela staden idag förutom det här, som alla dagar. Efter att marken rämnade blev det stilla igen. Det var bara en enda spricka. Det var inte vår undergång. Avgrunden har till och med hjälpt staden på lång sikt, hjälper centrum att hålla vattennivån nere. Det är som att avgrunden är omättlig, som att den slukar vattenmassan och kräver mer. Jag känner hur regnet tynger ner kläderna och mina sneakers. Men jag ville känna det idag, ville slippa alla lager av regnrockar, paraplyer som skymmer himlen och gummistövlar som gör det så tungt att röra sig. Kläderna pressar sig mot min hud, stryker mitt hår mot huvudet, smetar ut mascaran och kajalen som krigsmålning.

[Läs mer…]

Novellutkast: All tid i världen

För mig är det poesi varje gång de breda persiennerna fälls ner och de sista glasen plockas bort från borden. Det är då kvällen börjar, när den slutar. Det är då allvaret kommer fram. Det är då hemligheterna hälls upp och avsmakas. Allt innan dess är förspel. Spel för folket. En ursäkt för att tillåta oss samlas här, på samma plats i offentligheten. Ett alibi för det som ska ske. Det vi gör här är bara för oss och ingen annan. Våra hemligheter.

Vi är inte många. Det finns inte så många av oss kvar. Vi höjer våra glas och säger att vi ska leva för evigt. Visar våra sanna ansikten, vår sanna storlek och vår sanna styrka. Mer i ande än i kropp, men vi vet. Vi är de som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Vi säger det till varandra och vi tror på varje ord, trots att vårt antal har reducerats. Vi är essensen av vårt släkte. Kanske leder framtiden till undergången, men det talar vi aldrig om, inte ens i viskningar. Vi pratar inte om framtiden, vi pratar mer om minnet av fornstora dar då ärat vårt namn flög över jorden. En gång i tiden var vi giganter. Nu är vi mindre, vi har anpassat oss för att överleva, men inombords är vi ännu vilda och otämjda. Bara att vi möts här och höjer bägare är ett uppror. Alla tror att vi utplånades i Ragnarök. De tror att det inte finns någon plats för jättar i den nya världen. De tror att de förintat oss, fått oss att upphöra att existera.

De tror fel. Vi lever ännu. Inte många. Inte stora. Men envist biter vi oss fast vid tillvaron och anpassar oss. Vi tar marken, en bit i taget. Vi tar guldet, en bit i taget. Vi tar makten, en bit i taget. Vi är tålmodiga i vårt återerövrande av jorden. Den här krogen, högt belägen, är en skärva av Jotunheim. Vår sista utpost. De förbannade gudarna, vi dödar dem en och en i smyg, i skuggorna med list och försiktighet. Ragnarök är inte avgjort än, det är bara gudarna som intalat sig själva det, intalat sig själva att de vann. Tålamodet och lugnet som berget. Så länge vi tar fler än vad som föds. Så länge vi inte dör av utan frambringar fler. Vi har inget hot emot oss, vi som överlevde. För att de inte vet att vi finns.
Människorna är ingenting, lättlurade varelser. När gudarna väl är borta tar vi över allt och människorna kommer inte ens märka skillnaden. Det är det bara vi som kommer att göra. När vi tar berg och skyskrapor och vindsvåningar. När vi tar plats som makthavare, företagsledare och politiker. När vi tar våra platser som giganter. Och kräver världen som vår. När tiden är inne. Vi har all tid i världen att göra den till vår.

Inspiration från Gotland

Novell: Förbränning

Behöver förbränna kalorier. Måste förbränna fler än jag får i mig. Inte det omvända. Måste göra mig själv så tunn som möjligt. Kroppen är redan senig och smal med utpräglade muskler. Alla i centret jobbar för samma mål. Större kroppskontroll. Mindre överflödigt fett. Smidigare leder. Allt för att bli mer lika våra härskare.

De av oss som lyckas bäst i slutet av prövotiden kommer att kirurgiskt anpassas för att bli ännu mer lika dem. Större ögon, mörk ögonfärg, ingen ögonvita. Det är vår gåva till dem. Vi är mänsklighetens gåva till dem. Offergåva.
[Läs mer…]

Novell: Flugorna

Fönstret var täckt av dem. Flugorna. Stora, feta flugor med svarta kroppar. De myllrade och kravlade över varandra som en enda kropp. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Surrandet i rummet var bedövande. Hon hade aldrig sett något liknande. Det tog emot att bara närma sig det, ville inte gå mot fönstret. Men hon var tvungen. Det var första steget. Om hon inte klarade av bara en sådan sak, hur skulle hon klara resten?
[Läs mer…]

Novell: Strålskadad

Hon stryker honom över armen. Han sitter stilla. Ser in i väggen. Helt orörlig.

– Älskling, det är för din egen skull.

Han svarar inte. Hon reser sig från sängen, släcker ljuset och går ut ur rummet. Lämnar honom sittandes i mörkret. Rör sig ut genom komplexet till baren, ber om en gin och tonic. Sippar försiktigt på den medan hon rör sig till fönstret och ser ut över det mörka landskapet. Ser ökenlandet breda ut sig. Bränt till aska, radioaktivt damm och dött.

Inne i baren är allt som vanligt. Samma få ansikten som upprepar sig, samma intriger, samma rutiner. Hon undrar hur länge hon kommer att stå ut på den gamla brända jorden innan hon fått nog och ber om förflyttning. Tänk att det var här det hände. Tänk att de överlevde. Känns som en livstid sedan.
[Läs mer…]

Novell: One Night Stand

Så har det alltid känts. Som att jag är ensam. Ensam är stark. Orörbar. Osårbar. Ensam bland folk. Hans ord ekar i huvudet efter att han gick ut ur min lägenhet. Att han kände igen min typ. Att jag tror att ingen kan röra mig. Jag var ensam när han var i rummet. Jag är ensam nu när han har gått. Repellerar folk.

Han rörde vid mig. Jag rörde vid honom. Men han rörde inte vid mig, inte egentligen. Jag känner så lite. Som att jag har hud av teflon. Andra människors beröring bara rinner av. Som en ingrodd fetthinna som hindrar all mänsklig kontakt. Jag har försökt bryta ner hinnan. Men han var inget försök. Inget riktigt försök, bara halvhjärtat. Krogragg. Men fin. Stora händer. Lent hår. Jag rörde vid honom. Kan fortfarande fascineras av hur mycket fysisk kontakt betyder för mig trots allt. Även när jag inte känner så mycket. Det räcker med lite.

Låg där bland trassliga lakan. Han sov djupt. Jag låg och höll om honom. Andades in hans lukt och hans svett. Kände hans värme. Tömde huvudet på tankar. Tänkte inte på vad som skulle hända sen. Att han skulle vakna och gå iväg. Att vi inte skulle ses igen. Försökte att bara fokusera på stunden. På det svaga tillfredsställande lyckoruset i kroppen. På hur alla muskler slappnade av. På den mjuka vågen av välbehag.

När han vaknade var han smeksam. Leende. Jag tog bort leendet. Var karg och hård. Bad honom klä på sig och gå. Såg hur glimten i ögonen dö ut. Såg dragen runt munnen hårdna. Att bli avvisad. Det är svårt att ta, jag vet det. Ändå gör jag det mot dem gång på gång. De kan inte stanna. Det går inte. Det är för svårt att ha dem nära. Vill bara få ut dem ur lägenheten så snart jag kan.

Förut, för länge sen, visste jag inte bättre. När jag precis hade flyttat hit så lät jag en stanna.  Förstod inte vad som hände. Kramper och fradga och till slut blev han stilla. Ringde ambulans som hämtade honom, som sa att det var en epilepsiattack. Men det hände andra gången. Och tredje. Redan andra gången ringde jag inte ambulans. Jag visste redan då. Tog hand om kroppen själv. Men det var omständigt och påfrestande. Jag vill inte gå igenom det fler gånger. Så nu får jag dem att gå ut ur lägenheten. För att slippa se när dem dö. För att slippa se när det händer.

Han kände igen min typ. Jag är orörbar. Han borde inte ha rört vid mig.

bild (10)

 

Novell: Aldrig ensam

Det fanns alltid där bakom henne. Hon kunde se det skymta i fönsterglaset. I skyltfönstret. I spegeln. Det fanns alltid med henne. Hon visste när det var nära. Det var en speciell stickande känsla. En skugga när hon stod mitt i solskenet. Som att någon drog ett kallt finger längst hela hennes ryggrad. Som en knivsudd som lätt smekte henne i nacken. När det kom för nära stelnade hon ofrivilligt. Slutade andas. Lyssnade efter ljudet från det, men det hördes aldrig. Ändå gjorde hon det. Lyssnade.

Ensam var det alltid värst. Då var det som att det smekte henne. Tryckte sig mot hennes kropp, lade sig i sked med henne så att det skulle vidröra så mycket av hennes hud som det kunde.  Bland folk kunde hon, i korta stunder, glömma att tänka på det. Där det var trångt, mörkt och svettigt. Där sorlet var öronbedövande. Där musiken var hög. Där det inte fanns speglar eller reflekterande ytor.

Det försvann inte. Det var fortfarande där precis bakom henne. Hon visste det. Kände nackhåren resa sig, som om någon andades nära hennes nacke. Flykten var en illusion. Hon var ute varje kväll, var som helst, mingel, kändisfester, barer, releasefester, klubbar, svartklubbar, efterfester. Med basvibrationer och ljudvågor så intensiva att det dränkte dets beröring. Alkohol hjälpte inte, det skar igenom hennes promillehalt som en kniv. Droger förstärkte det, tillät det komma ännu närmare. Tillät det passera in genom svettiga porer, in under huden, gräva sig djupare in i henne.

Hon drack bara vatten. Och höll sig i rörelse. Bland kroppar som rörde sig, dansade, trängdes, trycktes mot varandra. Försökte att inte titta på klockan. Försökte att inte räkna ner tills när alla skulle gå hem och överge stället och lämna henne. Lämna henne utanför krogen. Utelämna henne.  Inte lämna henne ensam. Hon var aldrig ensam.

Det hade valt ut henne. Av alla människor. Inte för att hon var speciell. Inte för att hon hade något som ingen annan hade. Det hade valt ut henne för att hon var den första människan det såg när det tog sig in i vår värld. Det hade kunnat vara vem som helst som hade blivit vald av det. Det valde henne. Det tänker aldrig lämna henne. Det behöver inte säga det till henne. Det behöver inte säga något. Hon vet att det anser att hon tillhör det. Att det väntar på att hon ska ge upp. Tills det kan komma in. Och aldrig komma ut igen.

IMG_0089 (1)

 

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]

Novell: Hemvändaren

Han går långsamt längst grusvägen. Det är bara brända stenar omkring honom. Sten, damm och jord. Näst intill vindstilla. Efter hans resa trodde han aldrig att han skulle bli en hemvändare. Att han skulle återvända hit, till platsen där han föddes. Han känner sig som en främling. En inkräktare. Sedan han landade intill barndomshemmets slitna hus har han inte sett en levande människa.

Lukten. Att lukten kan vara densamma i luften. Att han skulle få så många minne väckta av en lukt. Den där svala, klara höstluften. Lukten av ren luft. Illusionen av ren luft. Han vet vad luften innehåller. Mängden mikrober. Alla dessa organismer som han inandas med varje djupt andetag.

Han gick inte ens in i huset. Inte redo för att möta sitt hem. Inte redo att se dammet och övergivenheten i de tomma rummen. Innan han stiger in kan han fortfarande leva i illusionen att allt är som vanligt. Att allt är som han lämnade det. Han vet att han kanske kommer hitta sina föräldrar där inne. Det som är kvar av dem. Om de inte dog någon annanstans.
[Läs mer…]