Ända sedan klockan hade stannat stod tiden stilla. Det hade dröjt länge innan hon märkte det. Dagarna gick, dygnen och årstiderna passerade. Men inte tiden. Det var först idag hon hade insett det. Hennes morgontrötta sinne försökte fortfarande omfamna vetskapen, famlade och slant i sitt grepp om den hala sanningen. Med vana rörelser hällde hon på vattnet över snabbkaffet i botten av koppen, tog en djup klunk som kändes tom och ihålig. Sen ställde hon ifrån sig koppen, slog upp fönstret och lutade ut huvudet för att kunna se ut över hustaken.
Försökte inse att det var så här en värld utan tid såg ut. Försökte förstå om hon såg någon skillnad mot gårdagen. Som hade varit samma dag. Det fanns ingen skillnad, men ändå tyckte hon att allt såg annorlunda ut. Matt soldis över det svarta plåttaket, en vit himmel, blanka fönster och tomma balkonger.
Hon tog ett djupt andetag och sedan skrek hon rakt ut:
”Är det någon annan där ute som märker att tiden står stilla?”
Hennes röst ekade mellan husfasaderna, men ingen svarade. Hon hade inte väntat sig det heller. Faktum var att hon försökte minnas när hon sist hade sett en annan människa, men hon kunde inte komma ihåg det. Dagar, månader, år?Med långsamma rörelser klättrade hon upp i fönstret, satte sig på fönsterkarmen på fjärde våningen med benen rakt utåt och försökte fokusera. Huvudet kändes trögt och dimmigt, som att det gjorde motstånd. Som att det försökte hindra henne från att tänka en viss specifik tanke. Det var som att hon hade den precis inom räckhåll. Fingerspetsarna, tungspetsen, i ögonvrån, om hon bara vred på huvudet.
Hon blundade, försökte tömma huvudet på tankar och så sa hon bara det första hon kom att tänka på.
”Står tiden stilla för alla eller bara för mig?”
Det var då hon hörde ett ljud bakom sig.
(Skrivövning, oredigerad)
